1875 års betänkande om Lotsverket

Efter omorganisation 1871 kom detta betänkande om vad som inte fungerar och förslag på hur det borde ändras. Mustigt skrivet på gammeldags kanslisvenska. Intressant att notera är hur det i princip är samma tongångar och argument som återkommer år efter år. Allt har blivit dyrare och nu gäller det att spara och rationalisera. Det framkommer även liksom idag att det svenskflaggade tonnaget borde stöttas bättre gentemot andra länders flotta.

Intressant dock att Lotsdirektören drar en lans för lotsarnas väl och ve och anser att deras löner är i princip bedrövliga.

Hela betänkandet inklusive bilagor finns påföljande länk

Betänkande

………………………………..

Transsumt

Lots-Styrelsens
underdåniga betänkande
af den 22 December 1875,

angående

Lots- och Fyrinrättningens ombildning,

med dertill hörande bilagor m. m.,
på Kongl. Majts Nådiga befallning till trycket befordradt.

 Stockholm
tryckt hos, K. L. Beckman
1876

Under den 22 sistförflutne September ansåg sig Lotsstyrelsen föranlåten att till Eders Kongl. Maj:t göra underdånig anmälan om den betänkliga ekonomiska ställning, hvaruti lots- och fyrinrättningen då befann sig och hvilken syntes under nästinstundande år komma att än ytterligare försämras, hvarjemte Styrelsen äfvenledes, med anmälan om behöfligheten af en förbättring i löneinkomsterna för såväl Styrelsens embets- och tjenstemän, som för den vid lots- och fyrinrättningen anställda personal, enligt vissa uppgifna grunder, såsom enda utvägen för återställande af jemnvigt emellan inkomster och utgifter vid lots- verket, föreslog fyr- och båkafgiftens förhöjande jemte sådan afgifts erläggande jemväl af inrikes sjöfarten.

I anledning häraf täcktes Eders Kongl. Maj:t genom nådigt bref till Styrelsen den 1 sistlidne Oktober förklara, att dessa frågor icke kunde till nådig pröfning upptagas, innan en fullständig utredning vunnits om de för lots- och fyrinrättningen erforderliga utgifter samt om lämpligaste sättet för behofvens fyllande, hvarjemte åt Styrelsen upp drogs att, så fort ske kunde, med en dylik utredning i underdånighet inkomma och i sammanhang dermed föreslå sådan reglering af lotsbefälet, hvarigenom, utan att nödig tillsyn eller kontroll å betjeningen eftersattes, större enkelhet och skyndsamhet vid ärendenas handläggning åstadkommes, äfvensom att uppgöra förslag till definitiv lönereglering för de hos Styrelsen anställde embets- och tjenstemän samt för den till lots- och fyrinrättningen i öfrigt och till lifräddningsväsendet hörande personal, som kunde anses böra med fast aflöning förses.

Innan Styrelsen emellertid skrider till fullgörande af hvad sålunda blifvit i nåder anbefaldt, tillåter sig Styrelsen att, till undvikande af öfverflödig vidlyftighet i motiveringen, i tillämpliga fall åberopa och hänvisa dels till ofvan nämnda underdåniga framställning af den 22 sistlidne September dels ock till det af särskilda kommitterade, enligt nådig befallning, den 20 Januari 1874 i ämnet afgifna betänkande, hvaruti lots- och fyrinrättningens i allmänhet samt särskildt lotsningens tillbörliga vidmagthållande redan angifvits såsom omöjligt, såframt icke derför erforderliga åtgärder i lämplig riktning och i rättan tid vidtages, hvilka åsigter Lotsstyrelsen hufvudsakligen biträder, om äfven de åtgärder, som af kommitterade blifvit ifrågasatta till lotsinrättningens upprätthållande, numera torde vara både otillräckliga och i sin helhet outförbara, sedan lotsverkets behållningar blifvit helt och hållet uttömda och dess inkomster nedgått, på samma gång som behofven högst betydligt ökats.

Skulle dervid spåras någon motsägelse i de af Styrelsen vid olika tider afgifna yttranden, torde sådant förklaras deraf att nuvarande Lotsdirektören är med sin företrädare i embetet i flera afseenden af väsendtligt olika åsigter beträffande såväl sättet som utvägarne att afhjelpa lotsverkets nu iråkade trångmål. För att enklast och redigast kunna lösa den fråga, som nu förnämligast föreligger, eller den om lotsverkets tillstånd och behof har Styrelsen för sig uppställt nedanstående hufvudpunkter till behandling.

1:o. Hvilka äro de hufvudsakligaste orsakerna till lots- och fyrin rättningens nu iråkade betänkliga ställning?

2:o. Kan genom personalens ombildning eller genom ändamålsenligare anordningar med afseende å underhållet m. m., lotsverkets penningebehof minskas utan att nödig tillsyn eftersättes eller att andra olägenheter derigenom uppkomma, och i så fall huru?

3:o. Hvilka äro lotsverkets medelsbehof under följande alternativa förhållanden?

a) Om nuvarande organisation och stadganden skulle fortfarande vara gällande i afseende å tillsyn och underhåll;

b) Om lots-styrelsens nu afgifna organisationsförslag varder af Eders Kongl. Maj:t i Nåder gilladt;

c) Om medel erfordras endast till nuvarande säkerhetsanstalters m. m. underhåll eller om tillgångar skola beredas jemväl för lots- och fyr- inrättningens vidare utvidgande?

4: o. Huru kunna, med antagande af den personalreglering och de anordningar, som synas medföra de fördelaktigaste resultaten, behöfliga inkomster lämpligast beredas

Till besvarande af dessa frågor får Styrelsen underdånigst anföra:

1:sta Punkten.

 I ofvan åberopade underdåniga skrifvelse af den 22 nästlidne September uppgåfvos antydningsvis de hufvudsakliga anledningarne till det uppkomna missförhållandet emellan inkomster och utgifter vara, dels de förras otillräcklighet och deraf följande omöjlighet att kunna tillfredsställa sjöfartens rättmätiga anspråk på skicklige och pålitlige lotsar, dels ock det på senare tider påskyndade anläggandet af fyrar och andra slags säkerhetsanstalter i större utsträckning, än som, under befintliga omständigheter, varit förenligt med dylika och äldre inrättningars tillbörliga underhåll såsom t. ex.

Ordnandet af lotsinrättningen i Öresund, som ensamt kostat öfver 200,000 kronor förutom en ökad årlig underhållskostnad af omkring 40,000 kronor; uppförandet på konstgjord grundutfyllning å grundet Dämman i Kalmarsund af en ledfyr, hvars kostnad likaledes uppgått till omkring 200,000 kronor, samt slutligen den genom nådiga brefvet den 5 Juni 1874 anbefallda förändringen i fyr- och båkafgiftens utgörande i förening med minskad sjöfart, hvarigenom denna afgift i stället att såsom hittills bereda stora öfverskott utöfver den i stat beräknade anslagssumman, nu synes komma att lemna lika stor brist och detta på samma gång som äldre behållningar reducerats till nära nog intet och följaktligen icke lemna till gång att, på sätt tillförene egt rum, dermed kunna tillgodose lotsverkets öfver stat erforderliga behof.

På samma gång lotsverkets tillgångar sålunda förminskats, har lotspersonalens ekonomiska ställning alltmer försämrats genom de stora lindringar, hvilka, utan motsvarande vederlag åt lotsarne, tid efter annan medgifvits sjöfarten, till följd hvaraf de fleste främmande nationers fartyg, som i afseende å fyr- och båk- samt lotsningsafgifter, på grund af gällande traktater, äro likställda med inhemska, åtnjuta ojemförligt större fördelar, än som i allmänhet komma svenska fartyg till godo i utlandet.

Såsom ett vittnesbörd om sistberörda för sjöfarten ofördelaktiga förhållande tillåter sig Styrelsen att upplysningsvis anföra följande exempel:

Om tvenne ångfartyg, det ena svenskt och det andra engelskt samt hvartdera af 623 tons drägtighet och 16 fots djupgående, under samma år och enahanda förhållanden i öfrigt göra 20 resor fram och åter emellan Göteborg och Liverpool, så uppgår fyr- och båkafgiften för det

svenska fartyget i Liverpool till kr…………………………. 6,740:-
engelska fartyget i Göteborg till kr ……………………….1,121:-

Och om 2:ne dylika fartyg, det ena svenskt och det andra finskt, göra resor emellan Sverige och Finland, utgår fyr- och båkafgiften för en resa fram och åter

för det svenska i Finland med kr……………………………………………..411: –
för det finska i Sverige  med kr    …………………………………………… 224:-
och för 20 resor fram och åter

för det svenska i Finland med kr…………………………………………4,680:-
för det finska i Sverige …………………………………………………….. 1,121:-

Om än en dylik skiljaktighet i fyr- ochi båkafgiften må vara för delaktig för svenska handeln, så synes den åtminstone icke vara det för svenska sjöfartsförhållandena, och torde deraf äfven lätt kunna förklaras, att svenska ångfartyg icke kunna med fördel ingå i täflan med de finska, hvilka derföre nästan uteslutande underhålla sjöförbindelsen emellan Stockholm samt Finland och Ryssland.

Af ofvanstående kan utan gensägelse dragas den slutsats, att fyr- och båkafgiften i Sverige väl kunde tåla vid någon förhöjning, utan att med fog anses särdeles hög, åtminstone i jemförelse med fyr- och båkafgiften i andra länder, och då en slik förhöjning enligt Styrelsens bestämda åsigt, såvidt icke andra medel dertill beredas, utgör enda villkoret för lots- och fyrinrättningens vidmakthållande i godt och försvarligt skick och således måste vara öfverensstämmande med sjöfartens fördel, hyser Styrelsen icke någon tvekan att vidblifva denna utväg till afhjelpande af lotsverkets nu betänkliga ställning.

Visserligen hafva de med främmande magter afslutade traktater, som från början hufvudsakligast afsett underlättandet af handelsförbindelsen nationerna emellan, i detta hänseende varit ändamålsenliga, och livar för sig, vid tidpunkten för deras afslutande äfven medfört ömsesidiga fördelar för de kontraherande magternas skeppsfart, men genom de sedermera partielt medgifna olika slags eftergifter och nedsättningar, som ansetts böra beredas den svenska kustfarten och således, traktatsenligt, jemväl kommit privilegierade främmande nationers fartyg till godo, äro fördelarne i berörda hänseende nu betydligt öfvervägande på de sistnämndes sida, hvarpå Styrelsen här ofvan anfört otvetydiga bevis. För att nu visa huru förhållandet med lotspenningarne gestaltar sig, torde Styrelsen få i korthet meddela följande faktiska uppgifter.

Till förekommande af lotsverkets förfall och på det lotspersonalen icke vidare skulle nödgas för sin bergning söka biförtjenst genom jord- bruksskötsel, förordnade Kongl. Maj:t, med anledning af Riksdagens underdåniga hemställan, under den 4 Maj 1858, att såväl fyr- och båkafgiften som lots-taxorna skulle höjas med omkring 50 procent.

Genom lotstaxornas höjande åsyftades således en af de begge statsmagterna erkänd välbehöflig förbättring i lotsarnes inkomster, som derjemte ökades förmedelst lönernas höjande till en början

för lotsåldermän från 75 á 150 till 300 rdr,
för mästerlotsar (kronolotsar med högre lön) från 15 á 45 till 120 rdr samt
för sekund-lotsar (==krono- lotsar med lägre lön) från 7: 50 á 25 till 60 rdr och
år 1863 ytterligare för åldermän till 400 á 1,000 rdr,
för kronolotsar med högre lön till 120 á 300 rdr och
för kronolotsar med lägre lön till 60 å 200 rdr,

och genom den med ångkraftens utveckling tillväxande sjöfarten och deraf härflytande bättre lotspenningeinkomst syntes äfven lotspersonalen böra kunna motse en mindre bekymmersam framtid. De åsyftade förbättringarna, de enda verkliga som under senast förflutna 20 åren kommit lotsarne till godo, med undantag af det åt ett fåtal af dem åren 1874 och 1875 i nåder medgifna obetydliga och otillräckliga dyrtidstillägg, visade sig likväl vara af endast tillfällig om ens nämnvärd beskaffenhet. De förhöjda inkomsterna åtföljdes nemligen af ökade anspråk på lotsarne, såsom dyrbarare båtunderhåll, mera utsträckt prickningsskyldighet, bättre och sjömansmässigare klädsel o. s. v., hvarjemte de dem tillförene medgifna arvoden, inqvarteringsersättning, ljuspenningar, vedbrandsersättning, postporto, båthjelp m. m. borttogos.

Dessutom åtföljdes lotstaxornas höjande för en del af sjöfarten af deras nedsättande för en annan del, och genom en derpå följande serie af lindringar, (Bil. 1) såsom minskad eller helt och hållet upphäfd lotspligtighet, halfva lotspenningeafgifter och dylikt, beröfvades lotsarne den ena möjligheten efter den andra att kunna bereda sig och sina familjer en anständig utkomst. Visserligen erhöllo de vid lotspligtighetens upphäfvande för inrikes sjöfarten ett slags ersättning genom s. k. infartsafgift af lotspenningarna utaf de fartyg, som icke begagnade kronolots, men denna pålaga, som af de sjöfarande ansågs obillig, afskaffades inom kort och utbyttes mot en af fyr- och båkmedlen, under benämning ersättning för mistad infartsafgift, utgående godtgörelse, hvilken åter i sin ordning år från år blifvit nedsatt och utgår för innevarande år med endast 1,629 kronor.

Genom sjöfartens hastiga tillväxt och synnerligast genom fartygens större dimensioner och djupgående hafva väl under de senare åren, med undantag för det innevarande, lotsningsinkomsterna betydligt ökats, men dels har denna ökning, på sätt i Styrelsens underdåniga skrifvelse den 22 sistlidne September blifvit anfördt, nästan uteslutande kommit på de lotsars lott, som förut ansågos välbergade, dels är den uppkomna verkliga tillökningen i lotslotten på flera ställen endast nominell, ty om man tager i beräkning alla de onera,(se onus/åligganden. Red.) som numera anses böra åtfölja lotstjensten, och den oerhörda prisstegringen å alla slags lifsförnödenheter, så måste man komma till det nedslående resultat, att lotsarnes vilkor vid flertalet lotsplatser är relativt sämre nu än år 1857, innan den till förekommande af lotsverkets förfall nådigst anbefallda förbättringen i lotsarnes inkomster egde rum, och ännu mycket sämre än år 1864, då lotspersonalens förmåner blefvo reglerade i öfverensstämmelse med dåvarande lefnadsbehof.

Lotslotten var nemligen år 1857 för 61 lotsar vid 21 lotsplatser, och år 1864 för 264 lotsar vid 58 lotsplatser större än för år 1874 och vid jemförelse emellan detta sistnämnda och innevarande år visar sig, att redan under årets första 8 månader lotsinkomsten med omkring 100,000 kronor understiger den för samma tid år 1874 utan att statens bidrag i form af löner, arvoden eller dylikt under sista tioårsperioden undergått någon nämnvärd förhöjning. Då de förmåner, hvilka komma de indelta lotsarne tillgodo från ägare och innehafvare af lotshemman, icke sällan jemväl tagits i beräkning vid bestämmandet af inkomsterna för lotsarnes underhåll, torde ett närmare skärskådande af dessa förmåners beskaffenhet äfvenledes böra företagas.

I sådant afseende får Styrelsen underdånigst upplysa, att dessa förmåner i de flesta fall och då de borde vara af något verkligt värde, i allmänhet äro omtvistade eller lotsarne alldeles förvägrade, men i motsatt fall, nemligen då de äro oomtvistade, ofta af negativ natur.

Vid Södertelge lotsplats t. ex. äro till lotsarnes underhåll anvisade å stadens område sk. kåltäppor, hvilka likväl, såsom fullkomligt värdelösa, på intet sätt kunna användas af lotsarne, af hvilka en hvar derjemte är berättigad att, i likhet med stadens öfrige innevånare, mot ersättning erhålla nödig vedbrand (Fritt ved bränsle/löneförmån. Red) och rättighet att bedrifva fiske i stadens enskilda fiskvatten samt mulbete för en ko, men utan ersättning att idka fiske vid yttersta skären i öppna hafvet och således 6 á 7 mil från deras hemvist, hvarifrån de likväl endast i och för tjensten få aflägsna sig.

Ett annat exempel på den fullkomligt illusoriska beskaffenheten af de förmåner lotsarne från hemmansegarnes sida tillgodokomma torde jemväl förtjena anföras. Vid Stedsholmens lotsplats i småländska skär gården äro lotsarne berättigade att åt sig uppföra boningslägenheter å en kal och ofruktbar ö i hafsbandet samt att af hemmansegarne hvardera erhålla 2 famnar barrved, dessa likväl emot en ersättning af 14 lisp.(1 Lispund=20 skålpund. Red) salt sill till ett uppskattadt värde af 21 kronor och dessutom 7 kronor kontant, således till ett pris af 14 kronor för famnen, hvilken de eljest kunna köpa till ett pris af 10 á12 kronor.

Enahanda är förhållandet med nästan alla lotshemmansförmåner, hvilket äfven torde framgå deraf, att dessa vid verkställd värdering för hela riket beräknats till blott omkring 14,000 kronor. Man har, åtminstone under senast förflutna årtiondet, hyst den åsigt, att lotsningen både borde och kunde inom våra skärgårdar underhålla sig sjelf, likasom förhållandet är i de flesta lotsleder utom lands; och utan tvifvel vore denna åsigt fullkomligt rigtig, om lotsningen i Sverige såsom i de flesta andra länder åtnjöte skydd förmedelst lotspligtighet eller skyldighet för sjöfarten att erlägga skäliga lotsumgälder, då lots anlitades, men att lotsningen med nu gällande författningar icke kan bära sig sjelf åtminstone i de farleder, som nästan uteslutande befaras af inrikes gående fartyg, torde vara tydligt för enhvar, som känner, att denna sjöfart icke har sig ålagdt, att begagna lots, att lotsafgifterna ofta icke betäcka de med lotsningen och hemfärden förenade kostnader och slutligen att, enligt Kongl.’ Maj:ts nådiga resolution den 14 November 1870, sistomförmäldta slags fartyg må till lotsning betjena sig af hvilken fiskare eller annan person som helst.

Medelst nådigt bref den 5 Juni 1874 anbefalldes Lotsstyrelsen att till Eders Kongl. Maj:t inkomma med förslag till nya lotstaxor i enlighet med af Eders Kongl. Majit angifna hufvudgrunder, hvarigenom en skälig godtgörelse skulle beredas lotsarne för deras möda och ansvar Till följd deraf är också det anbefalda förslaget till nya lotstaxor nu under arbete och torde i början af nästkommande år kunna under ställas Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning.

Det är likväl en villfarelse att antaga, det lotsens lefnadsbehof, med bibehållande af sjöfarten nu medgifna friheter och lindringar, skulle kunna tillbörligen tillgodoses endast med förhöjda lotsningsafgifter. Först och främst skulle under nyss anförda förhållanden sannolikt högst få fartyg anlita kronolotsarnes biträde om afgifterna höjdes; men äfven med antagande af samma antal lotsningar, som nu, skulle på flera ställen lotstaxan kunna fem- och tiodubblas utan att lotslotten ändock uppginge till den minimisumma, som anses erforderlig för lotsens utkomst, och en sådan förhöjning vore naturligtvis lika orimlig som olämplig. Lotslotten uppgår nemligen för 51 lotsar till mindre än 100 kronor och för 121 lotsar till mindre än 150 kronor. Om den så kallade lotslotten ograverad tillfölle lotsen, skulle hans belägenhet likväl vara relativt dräglig, men derifrån afgå betydliga afgifter till krono- och kommunalskatter, båt- och prickunderhåll, nödig utstyrsel för att på samma gång i sitt mödosamma yrkes utöfvande skydda sig emot ett hårdt klimat och visa sig anständigt klädd, för gäldandet af den efter verkställd lotsning ofta utgående hemfärdsersättningen o. s. v., hvilket allt skall hufvudsakligen af lotsen bestridas.

Att under dessa förhållanden, hvilka blifvit vederbörligen anmälda och erkända, en del lotsar, sedan de i åratal tåligt väntat på förbättrade förmåner, men i stället funnit motsatsen, och då deras förut tröstlösa belägenhet än ytterligare försämrats genom lotslottens högst betydliga minskning under innevarande år, nemligen i medeltal för 686 lotsar med omkring 151 kronor hvardera under upprepande af förut framställd klagan öfver sin bedröfliga och outhärdliga belägenhet, till Lotsstyrelsen anmält sig icke längre kunna med tjensten fortfara, så framt de icke finge komma i åtnjutande af så förbättrade förmåner, att de åtminstone vore betryggade mot nöd, torde således icke väcka någon undran.

Att dessa samma lotsar, hvilkas klagan måst erkännas vara grundad, sedermera, då de tillrättavisats för det mot disciplinen stridande sättet för klagomålens framställande, förklarat sig, i anseende till framskriden ålder och oförmåga att genom andra yrken kunna försörja sig, nödgade att på hvad vilkor som helst qvarstanna i tjensten, torde icke i något hänseende förminska behofvet af skyndsam hjelp.

Det är utan tvifvel riktigt, att sjöfartens intressen på allt sätt främjas, att de afgifter, man af densamma måste fordra, sättas så låga som möjligt, och att fyrar, båkar och andra anstalter för sjöfartens trygghet erhålla lämplig utvidgning, så att lotsens inträde blifver allt mera obehöfligt. Men det torde å andra sidan vara att illa tjena sjöfarten, om, under förutsättning att lots- och fyrinrättningen skall af densamma bekostas, den beredes sådana lindringar i afgifter och skyldigheter, att säkerhetsanstalterna, hvaruti äfven torde böra inbegripas tillgång på erforderligt antal tillförlitlige lotsar, icke längre kunna vidmakthållas i ett efter sjöfartens behof lämpadt fullt tillfredsställande skick, hvilket med det snaraste måste befaras, derest icke åtgärder för afvärjande af ett sådant förhållande skyndsamt vidtagas.

Ett mycket stort antal af den nuvarande lotsbetjeningen har redan passerat den kraftfullaste åldern och bland de yngre hafva många trott sig finna en tryggare och lugnare utkomst genom idkande af fiske, handelssjöfart eller andra liknande yrken samt derföre lemnat lotstjensten; och redan under flera år hafva vakanser vid de sämre lottade lotsplatserna endast kunnat besättas med extra lotsar, hvilka måst tilldelas mångdubbelt större arfvoden än hvad desse platsers ordinarie lotsar åtnjuta i lön, och man fordrar redan nu för att ingå i lotsverkets tjenst ända till åtta gånger större löner än hvad nuvarande stat bestämmer. De mest ålderstigne lotsarne kunna enligt naturens ordning ej länge påräknas i och för lotsningens uppehållande och det torde, efter hvad redan blifvit anfördt, icke tarfvas någon vidlyftig bevisning för att tydliggöra det lotsningen, om den icke lämpligen understödjes, antingen måste blifva mångdubbelt dyrare eller ock försjunka i det tillstånd, hvaruti den samma befann sig decennier tillbaka.

Man har väl förmenat, att de ofta nämnda bekymmersamma förhållandena skulle kunna afhjelpas genom indragning af dels lotsar, dels lotsplatser; men indragning af en lotsplats medför ovilkorligen en till ökning af betjeningen vid en närliggande och icke nog dermed, ty bostäder, som till största delen finnas för den nuvarande personalen måste med stor kostnad å annan plats beredas de nytillkomne lotsarne, och en ökad i stället för minskad kostnad blefve deraf en naturlig följd förutom det att sjöfarten derigenom ovilkorligen måste blifva lidande.

Lotspersonalens antal, som för de farleder, der lotsningen är minst lönande, redan blifvit reduceradt så mycket som möjligt och i allmänhet är mindre än under förra århundradet, oaktadt sjöfarten sedan dess flerdubblats, kan visserligen i öfverensstämmelse med styrelsens underdåniga förslag (Bil. 4) vid flera lotsplatser ytterligare minskas, detta likväl endast under den förutsättning att sjöfarten, på samma gång den beredes alla till buds stående beqvämligheter genom utvidgade och betryggande säkerhetsanstalter, icke vidare påtvingas för densamma obehöfliga lotsbiträden. Någon väsendtlig besparing torde derigenom dock icke kunna åstadkommas, enär flertalet af de ifrågavarande lotsplatserna oberäknadt lotslöner redan förut underhålla sig sjelfva genom tillräckliga lotspenningeinkomster.

Lotsantalets minskning begränsas i öfrigt, på sätt i Styrelsens underdåniga betänkande den 22 sistlidne September blifvit anfördt, dels af de för sjöfarande omistliga prickarnes utsättning, underhåll och tillsyn och dels af nödvändigheten att synnerligast i vissa farvatten kunna fullständigt bemanna en båt. Längs hela kusten norr om Göteborg till Norska gränsen t. ex. ifrågakommer i allmänhet föga lotsning, och kunde dervarande antal lotsar utan olägenhet minskas, såframt detsamma icke vore erforderligt och oumbärligt för den stora mängd fartyg, som vid påfallande vestliga stormar söka skydd innanför skären och af hvilka fartyg ett ojemn-förligt större antal än nu utan tvifvel skulle gå en säker undergång till mötes, om de der icke hade att tillgå påpassliga, raska och skickliga kronolotsar. Dessas antal är derföre å nämnda kust ingalunda för stort utan måste tvärtom något ökas, enligt hvad af distriktchefen nyligen blifvit till Lotsstyrelsen anmäldt.

Skulle antalet lotsplatser eller lotsar minskas utöfver hvad Lotsstyrelsen i sitt nu afgifna förslag till normalstat upptagit, måste dessutom, enligt Styrelsens åsigt, den oundvikliga följden blifva, att sjöfarande, i motsatts till hvad nu i allmänhet eger rum, icke vidare kunna påräkna något lotsbiträde genom en del tillåtna, nu ofta anlitade inlopp från öppen sjö, likasom icke heller genom en mängd mycket trafikerade och af lotsarne utprickade inomskärsleder till mindre hamnar och lastageplatser och hvarigenom obestridligen många fartyg skulle utsättas för stora olägenheter och faror. Nya sådana lastageplatser uppstå årligen, hvarvid de mest enträgna ansökningar inkomma till Lotsstyrelsen att ombesörja utprickning samt anställning af lotsar.

Vidare måste sjöfarande i sådant fall bereda sig på sannolikheten att understundom blifva uppehållna hela dygn i afvaktan på lots, hvarförutan lotsarne, som då antagligen endast undantagsvis skulle blifva i tillfälle att besöka sina hem, innan kort blefve af öfveransträngning otjenstbara, helst detta redan nu inträffar. Flertalet af fartyg, som äro i behof af lotsbiträde, äro nemligen segelfartyg, för hvilka understundom åtgå en eller flera dagar till nästa lotsombyte, och då lotsarne efter slutad lotsningsförrättning vanligen måste ro eller segla hem i båt, hvartill ytterligare åtgår ett halft eller helt dygn, stundom mera, då man af erfarenhet känner att ifrågavarande, af vindförhållanden beroende fartyg ofta komma på en gång, i stort antal samt alla vilja samma väg, och då vid de lotsplatser, om hvilka här kan vara fråga, i medeltal 2 á 3 lotsningar dagligen förekomma samt detta antal antagligen hädanefter icke kommer att minskas, så framt icke lotstaxorna sättas så höga, att bilotsar uteslutande användas och kronolotsarne följaktligen endast blifva prickunderhållare, så är tydligt att lotsbetjeningens antal, som redan nu ofta är otillräckligt, blefve det ännu mera, om lotsplatser eller lotsar än vidare indrogos, hvilket Lotsstyrelsen derföre måste i sjöfartens intresse på det bestämdaste afstyrka.

Att åter öfverlemna lotsningen uteslutande åt allmänna företagsamheten utan all kontroll, vore, äfven om tillsynen öfver prickarne kunde på annat sätt än genom kronolotsarne ombesörjas, icke allenast i hög grad vådligt, utan äfven i andra hänseenden otillfredsställande, och antingen blefve sjöfarten illa eller icke alls betjenad utom på de platser och vid de tillfällen då god förtjenst kunde påräknas, hvarvid deremot en stor konkurrens emellan mer och mindre med de olika lotslederne hemmastadde lycksökare utan tvifvel skulle uppkomma.

Hvad angår prickarnes tillsyn, kunde denna visserligen ombesörjas på annat sätt än genom kronolotsarne, om, såsom i de flesta andra länder är brukligt, de respektive farlederna dagligen passerades af dertill särskildt afsedda ångbåtar, men sådant vore alltför dyrbart i våra vidsträckta skärgårdar och vida dyrbarare än det nuvarande systemet, hvars förändring endast borde ifrågasättas af ekonomiska skäl, och då härutinnan intet på samma gång billigare och lämpligare sätt än det nuvarande kan af Styrelsen föreslås, torde äfven detta af nyss anförda skäl böra bibehållas och det erforderliga lotsantalet få qvarstå.

Då någon nämnvärd besparing genom ytterligare minskning i lotsantal eller lotsplatser sålunda icke kan ega rum utan men för sjöfarten, och då lotsningen uppenbarligen icke heller kan lämpligen vidmagthållas endast genom förhöjda lotstaxor, måste Lotsstyrelsen, åberopande såväl dess egen underdåniga skrifvelse af den 22 nästlidne september, som 1872—1874 års Lotskomités underdåniga betänkande i ämnet, vidblifva den åsigt att annan utväg till lots- och fyrväsendets försättande i tillbörligt skick icke finnes än att skäligen förhöja fyr- och båkafgiften för den utrikes sjöfarten och en dylik afgifts uttaxering af den inrikes sjöfarten, som år 1869 tillsvidare derifrån befriades.

Om ett då befintligt öfverskott af fyr- och båkmedlen, uppgående till om kring en million kronor, ansågs böra föranleda minskning i afgifter, så synes deremot, sedan en större brist i stället innan kort torde vara att befara, en lämplig förhöjning numera vara lika berättigad, synnerligast som af den afgångne Lotsdirektörens till Chefen för Kongl. Sjö- försvarsdepartementet öfverlemnade Ö. P. M. den 9 Mars 1874 synes framgå, att hans beräkning af förändrade fyr- och båkafgifter, i öfverensstämmelse hvarmed dessas belopp antagligen äro faststälda, grundat sig på ett misstag, enär han trott denna förändring komma att medföra en förhöjning i afgifterna för ångfartygen, hvilka derföre genom föreslagen icke obetydlig lindring på annat sätt borde hållas skadeslösa; men det i verkligheten visat sig att dessa förändrade afgifter tvärtom för ångfartygen medfört en högst betydlig nedsättning; och hvilken såsom redan blifvit nämndt, utgör en af de hufvudsakligaste anledningarne till lotsverkets nu betänkliga ekonomiska ställning.

2: dra Punkten.

 Genom Nådigt Bref den 21 Dec. 1871, angående förslag dels till ny instruktion för Förvaltningen af sjöärendena, dels till lotsverkets jemte lifräddningsväsendets skiljande derifrån förordnade Eders Kongl. Maj:t att sådana ärenden, hörande till lots- och fyrinrättningen samt lifräddningsväsendet, hvilkas behandling förut tillhört Förvaltningen af sjöärendena såsom öfverstyrelse, och icke, enligt gällande författningar, skolat underställas Eders Kongl. Maj:ts Nådiga pröfning, skulle från och med år 1872 komma att af Lotsdirektören såsom chef för Lotsstyrelsen handläggas och afgöras. Ehuru denna förändring visat sig i många afseenden fördelaktig, synnerligast genom ärendenas skyndsammare behandling, torde likväl derigenom större ansvar och fordringar blifvit lagda på Lotsdirektören än som under nuvarande förhållanden i öfrigt kan anses lämpligt.

Alla till behandling inkommande mål skola nemligen, antingen af sekreteraren eller kamereraren föredragas, dervid visserligen den senare i fråga om medelsförvaltningen eger att reservera sig, då han i sak eller form är med Lotsdirektören af olika mening; men Lotsdirektören skall likväl ensam besluta. Om äfven hos en och samma person kunde förenas den detalj- och sakkännedom, jemte nödig omtanke, som ett så mångsidigt och maktpåliggande embete obestridligen kräfver, så lärer likväl icke för denne vara möjligt att tillika kunna taga fullständig kännedom om alla ifrågavarande mål eller göra sig fullt hemmastadd med sjöfartens samt lots- och fyrväsendets mångfaldiga behof och med skäl torde vid sådant förhållande äfven befaras, att en och annan vigtig omständighet i denna vidtomfattande förvaltningsgren, kan glömmas eller försummas, samt att misstag eller kostsamma, men gagnlösa experimenter kunna ega rum, allt till stort men för det allmänna.

Olämpligheten af nuvarande styrelsesätt skulle måhända icke vara så betänklig, om administrationen i öfrigt samt tillsynen inom lotsverkets vidsträckta verkningskrets vore mera tillfredsställande; men äfven i detta hänseende är det, enligt Styrelsens åsigt, nu illa ordnadt. Enligt § 4 i reglementet för lots- och fyrinrättningen af den 21 december 1871 utöfva under Lotsdirektören lotsdistriktcheferne, och såsom deras närmaste män lotsfördelningscheferne befälet öfver den vid lots- och fyrinrättningen anställda personal samt handhafva vården om de för sjöfartens gagn anbringade säkerhets anstalterna.

Hvad gagn distriktcheferne i ofvanbemälde hänseende kunna utöfva torde lätt inses, då de i öfverensstämmelse med gällande föreskrifter äro skyldiga att besöka hvarje lots- och fyrplats endast en gång vart tredje år, och med fördelningschefernas tillsyn är så ordnadt att de, liksom distriktcheferne, emot en obetydlig ersättning sjelfva skola bekosta sina resor inom fördelningarne, hvarvid den grundsatsen således tillämpas, att ju mindre tillsynen är, desto bättre äro inkomsterna samt tvärtom och kan man väl icke gerna i allmänhet begära att dessa chefer med sina otillräckliga löner skola utsträcka tillsynen längre än just jemt så mycket som reglementet bestämmer.

Af anförda skäl torde en reorganisation af lotsbefälet likaledes vara behöflig, och anser Styrelsen, att de nuvarande distriktchefs befattningarne utan olägenhet kunna indragas och derjemte fördelningschefernes antal något minskas; detta allt likväl med vilkor, att de 3 distriktcheferne ersättas af s. k. distriktinspektörer, hvilka, i stället för att såsom nuvarande distriktchefer, hufvudsakligast hafva sig uppdraget att afskrifva och fortskaffa Styrelsens föreskrifter till fördelningscheferna och dessas rapporter till Styrelsen samt i öfrigt utgöra en slags biträden med räkenskapernas sammanförande, genom hvilket allt göromålen försonas, borde uteslutande egna sig åt det praktiska och, jemte Lotsdirektören och chefen för fyringeniörkontoret, ansvara för säkerhetsanstalternas vidmakthållande och utvidgande.

Dessa inspektörer skulle deremot icke befatta sig med disciplinära förhållanden i andra afseenden än att de derom borde afgifva rapport till Lots- styrelsen. Ordningens öfvervakande skulle hufvudsakligast och i främsta rummet åligga fördelningscheferne, hvilka derföre borde ega bestraffningsrätt, som förut icke tillkommit dem, hvilket i väsendtlig grad försvårat disciplinens upprätthållande, enär fördelningscheferne äro de enda, som egentligen kunna hafva någon närmare kännedom om personalens duglighet och det sätt, hvarpå de fullgöra sina åligganden.

Dessutom borde de till antalet minskade fördelningscheferne bättre lönas och framför allt deras tjensteresor så ordnas, att de dervid icke drabbas af ekonomiska förluster; och borde tillsynen öfver lotsplatser och säkerhetsanstalter icke ställas i strid mot tjenstemännens egna intressen. De borde äfven till sitt biträde hafva pålitligt underbefäl, som på så sätt delade deras åligganden, att då fördelningschefen vore frånvarande från sin station, biträdet kunde sköta de löpande göromålen, och tvärtom, då fördelningschefen vore hemma, skulle biträdet utöfva tillsynen vid lots- och fyrplatserna; och borde i och för sådan tillsyn såsom hittills ett lämpligt fartyg ställas till dessa tjenstemäns förfogande, dock med den skillnad att behöflig besättning, nemligen 1 man mot vanlig månadshyra och för öfrigt kronolotsar utan annan ersättning än kost- och hemvägspenningar, bekostades af lotsmedlen och icke af fördelningscheferne.

Ärenden som angå nybyggnad och reparation af fyrar, bonings hus m. m. skola nu af sekreteraren föredragas och af Lotsdirektören behandlas eller afgöras. Om äfven hos denne senare embetsman kunde fordras de tekniska kunskaper och den praktiska erfarenhet i byggnads företag samt den omfattande lokalkännedom, sådana ärenden kräfva så kan detta likväl icke förutsättas hos sekreteraren.

Alla mål rörande utförandet af de arbeten, hvartill fyringeniörkontoret skall uppgöra förslag, borde derföre äfven af chefen för detta kontor föredragas men vid beslutet angående nya eller förändrade anordningar med afseende å säkerhetsanstalterna, hvarvid sjömannaerfarenhet och lokalkännedom skola vara afgörande, borde målen af inspektörerne, hvar för sitt distrikt, förberedas och föredragas, liksom penningefrågorna af kamereraren och de rent administrativa af sekreteraren.

Då likväl alla vigtigare frågor i de flesta fall äro af hvarandra i hög grad beroende och i hvarandra ingripande, anser Styrelsen, att vid desammas afgörande alla detaljcheferne böra vara närvarande samt utgöra ledamöter af Styrelsen; att Lotsdirektören skall såsom hittills, ensam besluta, men att ledamöterna, hvar inom sin detalj, böra vara skyldiga att, derest de äro af olika åsigt med Lotsdirektören, till dagboken foga sin skiljaktiga mening, alldenstund dessa ledamöter böra ansvara för de råd och upplysningar, som af dem vid ärendenas be handling äskas och afgifvas.

Hvad serskildt angår fyringeniörstaten borde äfven densamma, för att bereda ökadt gagn, något annorlunda organiseras. På det att nödig kontroll och tillsyn öfver anbefallda ingeniörsarbeten icke måtte felas anser nemligen Styrelsen att chefen för fyringeniörskontoret oftare än hittills borde sättas i tillfälle att liksom distriktinspektörerne verkställa nödiga visitationsresor; men dervid möter nu den svårighet att nämnde chef, som äfven borde deltaga i Styrelsens förhandlingar och dervid lemna erforderliga upplysningar icke utan olägenhet kan undvaras i hufvudstaden. Lotsstyrelsen hemställer derföre att den dertill lämpligaste af nuvarande fyringeniörer måtte anställas såsom assistent åt chefen för fyringeniörkontoret, hvarigenom en af dessa två alltid kunde vistas i hufvudstaden och den andre vore att påräknas för nödiga inspektionsresor i landsorten.

Om biträden åt fördelningscheferne med sådana åligganden som i det föregående blifvit antydda, och hvilka biträden Styrelsen föreslår måtte benämnas öfverlotsar, tillsättes, en inom hvarje fördelning samt en för hvardera af de större och vigtigare lotslederna, såsom vid inloppen till Stockholm och Göteborg samt vid de båda stationerna i norra och södra delarne af Öresund, så anser Styrelsen att den, såväl till benämning som tjenstgöring, numera i många afseenden föråldrade och öfverflödigt dyrhållna lotsåldermansinstitutionen utan någon särdeles olägenhet kunde indragas eller lämpligen ersättas. Från äldre tider hafva dessa befattningar, liksom en stor del af befälsposterna inom lotsverket, ansetts såsom reträttplatser för äldre, vid sina föregående befattningar trötta tjenstemän från örlogs- eller handelsflottan, men i den mån yngre och kraftfullare personer dertill antagits, hafva dessas anspråk på löneförmåner vanligen stegrats i ett förhållande, som icke motsvarar det gagn man med dessa befattningar åsyftat.

En lotsålderman har nu i allmänhet under sig flera lotsplatser inom sitt åldermanskap utan att likväl hvarken tjenst, inkomster eller anordningar tillåta honom att verksamt befatta sig med omvårdnaden af annan plats än den han sjelf tillhör; och då redan nu två tredjedelar af rikets lotsplatser äro i saknad af åldermän på stället, kunde de äfven för den återstående tredjedelen undvaras, om de nemligen öfverallt ersattes af duglige och pålitliga förmän, och om, på sätt Styrelsen i underdånighet föreslagit, den allmänna tillsynen så väsendtligt ökades som genom inspektörers, fördelningschefers och öfverlotsars ständigt förnyade visitationsresor borde kunna åvägabringas.

Till förmän borde vid hvarje särskild lotsplats, och oberoende af ålder i tjensten, uttagas den bäst passande af ställets lotsar, hvilken, jämte det han hade lotsningsskyldighet, skulle, mot erhållande af ett lämpligt arfvode, föra dagboken samt ansvara för ordningens upprätthållande på platsen m. m.

Liksom befäls- och underbefälspersonalen kunde äfven lotsbetjeningens antal minskas, om, såsom af Styrelsen blifvit ifrågasatt, lotspligtigheten inskränktes till de fartyg, för hvilka densammas bibehållande af trygghetsskäl anses önskvärd. Den i Bil. 4) föreslagna minskningen i lotsantalet, som uppgår till omkring 1/7-del af hela den lotsande personalen, är möjligen vid en plats för stor och vid en annan för liten. Men då den nuvarande personalen endast i mån af afgång kan reduceras, och erfarenheten småningom torde bestämma det lämpliga antalet; så kan någon olägenhet härigenom icke befaras.

Sedan Styrelsen sålunda sökt att så fullständigt som omständigheterna medgifvit, i alla detaljer motivera behofvet och möjligheten af lotsstyrelsens och lotspersonalens ombildning, samt anfört de väsendtligaste olägenheter som under nuvarande förhållanden förefinnas, får Styrelsen i underdånighet framlägga förslag till förändrad organisation enligt sådana grunder, hvarigenom icke allenast större gagn utan äfven minskade kostnader anses kunna beredas. Lotsstyrelsen borde förutom Lotsdirektören, bestå af 5 ledamöter, nemligen 2 distriktinspektörer, chefen för fyringeniörkontoret, 1 kamererare och 1 sekreterare, af hvilka hvarje ledamot hade att föredraga alla inom hans detalj förekommande ärenden, med de skyldigheter i afseende å föredragningen och afgörandet, som förut äro anförda.

Distriktinspektörerne, hvilka borde vara bosatta i hufvudstaden samt hafva gemensam embetslokal med Lotsstyrelsens öfriga ledamöter och tjenstemän, skulle under de tider af året, då sjöfarten i allmänhet är öppen, hufvudsakligast hafva sin verksamhet inom sina respektiva distrikt, hvilka borde omfatta, det ena kusten från Haparanda till Kråkelund, (sydligaste ändpunkten af nuvarande Vesterviks fördelning) samt kallas Första Lotsdistriktet; det andra, den återstående delen af Svenska kusten, inbegripet Gotland och Öland, samt kallas Andra Lotsdistriktet. Den i hufvudstaden varande inspektören, eller, om båda der på en gång vistas, den i tjensten äldste af dem, skulle vara skyldig att, då Lotsdirektören af en eller annan orsak vore förhindrad att sitt embete utöfva eller på embetsresa frånvarande, utan ersättning och i enlighet med reglementets bestämmelser jemte egen befattning utöfva Lots- direktörsbefattningen.

Distriktinspektörerne skulle tillika vara inspektörer för de inom deras respektive distrikt upprättade räddningsstationer i öfverensstämmelse med derom utfärdade instruktioner, och biträdda af fördelningscheferne, hvar inom sin fördelning, tillse att räddningsanstalterna uppfyllde det med dem afsedda ändamål.

Lotsfördelningscheferne, hvilkas antal kunde minskas från 15 till 11, skulle i hufvudsak öfvertaga de förra distriktchefernes åligganden och således utöfva bestraffningsrätt m. m. samt direkt kommunicera sig med Lotsstyrelsen. Fördelningarne skulle på så sätt förändras, att Luleå, Umeå, Kalmar, Carlskrona, Malmö och Gotlands fördelningar bibehöllos oförändrade, norra delen af Öregrunds fördelning sammansloges med Sundsvalls och södra delen med Stockholms, Vesterviks med Norrköpings, Onsala med Göteborgs och Marstrands med Strömstads fördelning, under benämningar, hvarom Lotsstyrelsen hemställer att framdeles få afgifva underdånigt förslag.

Hvarje fördelningschef skulle hafva sin af lotsverket bekostade expeditionslokal under namn af lotskontor, der fördelningens öfver- lots vore skyldig att biträda fördelningschefen, enligt derom utfärdade serskilda föreskrifter, samt utan ersättning jemte egen tjenst förrätta fördelningschefens, då denne derifrån vore förhindrad. Till de olika tjenstebefattningarne inom lotsverket skulle antagligen, hädanefter som hittills, komma att förordnas dels officerare eller underofficerare från Kongl. flottan och dels befälhafvare eller styrmän från handelsflottan, utan afseende å förut innehafvande grad eller rang. Under nuvarande förhållanden har inträffat att t. ex. den äldste distriktschefen förut varit kapten och den yngre kommendörkapten i flottan, och fördelningschefen varit löjtnant eller underofficer och hans ålderman, sjökapten o. s. v. Detta har visserligen icke föranledt någon väsendtlig olägenhet; men då det i allmänhet visat sig omöjligt att åtminstone bland allmänheten och då icke direkt tjenst är i fråga inplanta den rätta tjenstebenämningen distriktchef, fördelningschef, ålderman o. s. v., få dessa tjenstemän vanligen behålla sina förra titlar; så att den äldre distriktchefen titulerats kapten, och den yngre kommendörkapten; åldermannen likaledes kapten, men hans chef löjtnant o.s.v. hvilket gifver Styrelsen anledning att hos Eders Kongl. Maj:t underdånigst hemställa, att, i händelse den af Styrelsen föreslagna ombildningen af personalen skulle vinna nådigt bifall, distriktinspektörerne erhölle samma rang som nuvarande distriktcheferne men benämndes kommendörkaptener, att fördelningscheferne, i stället för löjtnants, erhölle kaptens rang och namn; samt att dessa tjenstemän, intill dess att annorlunda kunde i nåder förordnas, måtte erhålla bemyndigande att utan inskränkningar bära den uniform och gradbeteckning, som för Kongl. Maj:ts flotta faststäldes genom generalorder af den 12 och 28 December 1854.

Äfven inom fyringeniörsstaten anser Styrelsen en lämplig reglering med afseende å nuvarande gradbenämningar önskvärd. Chefen för fyringeniörkontoret, som nu kallas öfverfyringeniör, torde nemligen liksom motsvarande tjenstemän inom andra embetsverk, och äfven i enlighet med hvad som tillkommer denna befattning i de flesta fremmande länder, kallas fyrdirektör med lika rang som blifvit föreslagen för distriktinspektörerna. Fyrdirektörens assistent kunde då lämpligen benämnas öfveringeniör, eller förste ingeniör och erhålla kaptens rang samt de öfriga ingeniörerne bibehålla deras nuvarande benämning, men erhålla löjtnants rang. De föreslagna öfverlotsarne borde anses vara vederlikar med flagg- underofficerare, lotsförmän och fyrmästare lika med yngsta gradens underofficerare, lotsar och fyrvaktare lika med korporaler, samt lotslärlingar och fyrbiträden lika med gemenskapen i flottan.

Till besättende af befälhafvareplatserna å lotsverkets nuvarande och till äfventyrs blifvande ångfartyg, har Styrelsen ansett sig böra och kunna påräkna antingen och företrädesvis underofficerare i Kongl. flottan, eller och dugliga sjökaptener; men då svårighet för de förstnämnde torde uppstå att under längre tid erhålla tjenstledighet från flottan, hemställer Styrelsen underdånigst, att ifrågavarande befälhafvare må af Styrelsen förses med konstitutorial tillsvidare, samt i likhet med öfverlotsarne, erhålla flaggunderofficers rang. Enahanda rätt, som är dessa sistnämnda medgifven i afseende å pension från amiralitetskrigsmanskassan, torde jemväl böra beredas öfverlotsar och befälhafvare å lotsverkets ångfartyg.

Lotsarnes nuvarande indelning i lotsar med högre, och lotsar med lägre lön, föreslås att utbytas mot mästerlotsar och lotsar. Till mästerlots borde förordnas den bland lotsarne, som minst 10 år varit berättigad att lotsa fartyg af sådant djupgående som farlederna inom hans lotsningsområde medgåfve, samt sagde tid utan anmärkning skött sina åligganden och i öfrigt vore känd såsom skicklig och pålitlig i sitt yrke. Fyrbetjeningens antal och ställning anses icke böra undergå någon förändring utöfver hvad af nya fyranläggningar kan betingas.

Då nu styrelsen i korthet äfven uttalat sin mening, angående sättet hvarpå Lotsstyrelsen med underlydande embets- och tjenstemän, befäl, underbefäl och betjening borde ordnas för att enklast och bäst motsvara sin bestämmelse att vidmakthålla lots- och fyrinrättningen samt lifräddningsanstalterna i ett till sjöfartens gagn och bästa fullständigt och godt skick, skrider Styrelsen till redogörande för de grunder, som blifvit följda vid uppgörande af förslag till löner och arfvoden m. m. för samma personal.

Styrelsen har dervid och i allmänhet, på samma gång den så mycket som möjligt sökt minska personalens antal, hvarigenom de qvarblifvandes göromål i hög grad skulle komma att ökas, samt tillfälle till biförtjenster och andra sysselsättningar minskas eller omöjliggöras, äfven ansett att dessa tjenstemäns löneförmåner borde så förbättras, att det för dem blefve möjligt att utan bekymmer för sin utkomst kunna uteslutande egna sig åt tjensten. Derigenom vinnes naturligtvis äfven den fördel, att mera kompetenta och lämpliga personer för dessa befattningar kunde påräknas, än eljest vid blifvande ombyten; och att tillika både ekonomisk och praktisk vinst dessutom derigenom skulle beredas, lärer väl knappast kunna betviflas.

Sedan lots- och fyrinrättningen med lifräddningsanstalterna numera är ett sjelfständigt embetsverk med Lotsdirektören såsom chef samt då dennes embetsförvaltning icke lärer kunna anses mindre maktpåliggande och omfattande eller kräfva mindre arbetstid, förmåga och omtanke än de flesta andra chefers för förvaltande verk eller deras vederlikar, och då för dessa embetsmän flertalets löneinkomster, förutom bostadslägen heter, i allmänhet icke understiger 9,000 kronor, som äfven blifvit faststäldt åt chefen för mariningeniörsstaten, torde icke anses obilligt att Lotsdirektören äfven erhölle en sammanlagd löneinkomst till enahanda belopp. Då endera af de ifrågasatta lotsinspektörerna skulle vid förefallande behof, i vissa fall utöfva Lotsdirektörens embete har med hänseende tillika till den oafbrutna verksamhet, som af dem påräknas samt den tillsyn de skola egna lifräddningsanstalterna m. m., för hvar och en af dem föreslagits en årlig lön af 6,000 kronor. För fördelningscheferne, hvilkas inkomster hittills varit alltför otillräckliga får Styrelsen, synnerligast med afseende fästadt å deras nu betydligt ökade ansvar och åligganden, underdånigst hemställa om lönetillökning, så att dessa löner, som hittills utgått med resp. 3,000 och 2,200 kronor, måtte höjas till 3,500 kronor.

Då man tager i betraktande de insigter, det ansvar och den förmåga, som fordras af fyringeniörpersonalen jemfördt med hvad i sådant hänseende åligger vederlikar inom andra kårer, exempelvis mariningeniörstaten och de löner riksdagen tillagt denna sistnämnda, så inses lätt huru ojemnförligt illa såväl öfveringeniören som fyringeniörerne äro lottade, enär de i lön åtnjuta föga mer än hälften af hvad för marindirektör och mariningeniör är bestämdt. Om fyrdirektören derjemte skulle blifva ledamot i Lotsstyrelsen samt erhålla ökad ansvarighet och trägnare göromål, samt fyringeniörerne likaledes erhålla förändrad och ökad verksamhet, torde ej behöfvas vidare motiver för Styrelsens åtgärd att upptaga den föreslagna fyrdirektören till en lön af 5,500 kronor, 1 öfveringeniör till 4,000 och hvardera af ingeniörerne till 3,500 kronor. Både sekreteraren och kamereraren skulle genom distriktchefernes indragning och öfverflyttande af dessas tjenstebestyr på fördelningscheferne, hvilka, enligt hvad ofvan anförts, skulle direkt meddela sig med Lotsstyrelsen, få sina redan nu trägna göromål betydligt förökade, och då de tillika skulle utgöra rådgifvande ledamöter i Styrelsen, hafva för hvardera föreslagits en årlig lön af 5,000 kronor, eller ungefärligen hvad föredragande vid andra embetsverk åtnjuta.

Af enahanda anledning, som i nästföregående punkt är omförmäldt, hafva för registratorn och aktuarien samt för revisorn och för bokhållaren lönebeloppen äfven blifvit satta ungefärligen lika som för deras vederlikar hos åtskilliga andra embetsmyndigheter eller för hvardera till 3,000 kronor.

I anseende till den stora brist på extra ordinarie tjenstemän, som vilja och kunna med intresse och flit egna tid och arbete åt de i Lots styrelsen förekommande ärenden och derigenom förvärfva sig erforderliga insigter i göromålen för att vid inträffande förfall för de ordinarie tjenstemännen kunna bestrida dessas åligganden, har Styrelsen ansett oundgängligt att 2:ne amanuenser anstäldes en för kansliet och en för kammarkontoret, med årsarvoden af högst 2,000 kronor hvardera.

Vid fyringeniörkontoret har hittills varit, anställd en särskild person för biträde med ritningars upprättande och deltagande i öfriga inom, kontoret förefallande göromål, samt derför uppburit månadtligt arvode af 200 kronor. Då genom fyrdirektörens och öfveringeniörens ifrågasatta mera omfattande resor ett sådant biträde skulle blifva ännu mera behöfligt, har Styrelsen ansett att arvode till en sådan person, hvilken borde erhålla benämning extra fyringeniör, måtte anvisas till belopp af 3,000 kronor.

Både ombudsmannen och materialförvaltaren synnerligast den sistnämde komma, derest Styrelsens förslag i nåder godkännes, att erhålla en ansenligt ökad verksamhet, hvadan ombudsmannens arvode skäligen borde förhöjas till 1,500 samt materialförvaltarens, som tillika skulle vara statistiker, till 2,000 kronor.

Om distriktcheferne indrogos och deras göromål jemväl i afseende å penningeförvaltningen öfvertoges af fördelningscheferne, skulle penningeförsändningarne från Styrelsen äfven komma att flerdubblas och kassörens göromål och ansvar följaktligen äfven att ansenligt ökas, vid hvilket förhållande dennes arvode uppförts till 1,500 kronor. Förutom de föreslagna löneförmånerna, hemställer Styrelsen derjemte, att nedan uppräknade embets- och tjenstemän måtte, efter 5 och 10 års tjenstgöring utan anmärkning och så vidt de af vederbörande förmän deraf ansågos förtjenta, tilldelas ålderstillägg med 500 kronor för hvarje gång, nemligen: distriktsinspektörer, fördelningschefer, fyrdirektör, öfveringeniör, fyringeniörer, sekreterare, kamererare, registrator, revisor samt bokhållare, och borde sådant tillägg utgå med början af året efter det, då tjenst inom samma grad af dem förrättats 5 och 10 år.

Med afseende å lotsbetjeningen hade det varit i hög grad önskvärdt om densamma kunnat uppehållas utan tillskott från staten, men att sådant åtminstone vid ett stort antal lotsplatser, utan full lotspligtighets återinförande, är en omöjlighet, har Styrelsen redan upprepade gånger sökt ådagalägga, äfvensom det mindre tidsenliga samt olämpliga i en dylik åtgärds vidtagande, sedan lindringar i motsatt riktning år efter år medgifvits. Genom den af Eders Kongl. Maj:t i Nåder anbefallda omarbetningen af lotstaxorna torde visserligen och så vidt dessa taxor lämpligen afpassas, förhållandena mycket förbättras men afsigten att fylla behof och afhjelpa brister vinnes dermed likväl icke.

Ehuru Styrelsen ingalunda betviflar att lotsarne genom ändamålsenliga disciplinära anordningar äfven med tillräckliga fasta löner skulle kunna tillhållas att fullgöra sina skyldigheter, torde dock vara fördelaktigare, om den eggelse till påpasslighet, uppmärksamhet och raskhet, som beroendet af egna ansträngningar alltid måste medföra, så oförminskadt som möjligt bibehölles.

Af sådan anledning borde lotsarne icke tillförsäkras någon bestämd lön men deremot genom medel som stäldes till Styrelsens förfogande och enligt dess bepröfvande, i mån af behof och tillgång skäligen understödjas, så att de åtminstone betryggades mot nöd och elände, som nu flerstädes är deras lott. Derjemte borde de erhålla en lämplig uppmuntran i penningar, då de utan anmärkning skötte sin tjenst, nemligen förslagsvis 10 kronor i månaden åt mästerlots och 5 kronor åt lots, men äfven kunna fråndömas denna uppmuntran, då de beträddes med försumlighet, oskicklighet, dryckenskap eller dylikt.

Genom lotsens förhoppning om befordran till mästerlots eller förman, och dessas fruktan för degradation, samt allas sträfvan efter uppmuntringspenningar, och desammas bibehållande eller återförvärfvande då de indragits, skulle i förening med ökade lotsafgifter, tryggare ställning och bättre omvårdnad, enligt Styrelsens åsigt, en kraftigare sporre till pligttrogenhet och ett lyckligare vädjande till lotsens sjelfkänsla åstadkommas, än genom det nuvarande aflönings- och befordringssystemet nära nog utan afseende å duglighet och uppförande. De nu tillämpade disciplinstraffen, hvilkas olämplighet för lotsarne 1872—74 års lotskomite sökt tydliggöra, kunde då äfven, och utan olägenhet borttagas, alldenstund en lots, som af de föreslagna bestämmelserna icke sporrades till nit och ordentlighet och efter förnyade påminnelser icke läte sig rättas, borde utan vidare omständigheter så som otjenlig och olämplig från tjensten skiljas, och annan bestraffning endast tillämpas på den, som förbrutit sig mot allmän lag.

Med lotspenningeförtjensten eger nu det visserligen naturliga men derföre icke mindre obilliga förhållande rum, att lotslotten vid en del lotsplatser, utan ansträngning för dervarande lotsar, uppgår till betydliga belopp under det att densamma vid en annan med vida strängare tjenstgöring för lotsarne och oaktadt dessas bästa vilja och påpasslighet endast uppgår till en ringa del af den förra; så till exempel uppgick vid Malmö lotsplats, med 1 ålderman och 6 lotsar, lotspenningeinkomsten för 1874 till något öfver 20,000 kronor, samt hvarje lotslott till 2,601 kronor, under det att vid Väderöarnes lotsplats med lika stort antal lotsbetjening, — hvars tjenstgöring dessutom i många afseenden är betydligt mera ansträngande och farlig än lotsarnes i Malmö, — lotsinkomsten för samma år endast utgjorde 452 kronor samt hvarje lotslott således 64 kronor.

Vid sådant förhållande synes det nuvarande sättet för lotsåldermännens aflöning, som består deruti att de inflytande lotspenningarne vid den plats, der åldermannen är stationerad, delas i lika lotter mellan honom och platsens öfrige lotsande, icke vara med full rättvisa och billighet öfverensstämmande, enär afsättandet af en hel lotslott till åldermannen vid en lotsplats med ringa lotsförtjenst blir för platsens öfriga lotsar betydligt kännbarare än vid platser, der en rikligare inkomst är att påräkna. Lotsstyrelsen har derföre ansett att aflöningen till de i lotsåldermännens ställe föreslagne öfverlotsarne borde så ordnas, att af influtna lotspenningar vid alla rikets lotsplatser 1/20 del eller 5% innehölles och afsattes för att emellan samtlige öfverlotsar lika fördelas.

Visserligen komme härigenom lotsarne vid de lotsplatser, der åldermän hittills icke varit stationerade och som således icke bidragit till deras aflönande, att drabbas af en utgift, hvarifrån de förut varit befriade; men dels blefve den af en jemförelsevis mindre betydenhet dels komme den otvifvelaktigt att vid platser med lifligare sjöfart blifva tillräckligt betäckt genom de högre inkomster, som den föreslagna förhöjningen i lotstaxorna enligt Lotsstyrelsens tanke kommer att medföra, samt vid platser, der mindre sjöfart egde rum, blifva ersatt genom de särskilda medel, som, enligt hvad Lotsstyrelsen här ofvan anfört, skulle utgå såsom bidrag till lotsarnes understödjande, der lotspenningeinkomsten vore otillräcklig för deras tarfliga utkomst.

Genom den nu föreslagna procentberäkningen komme, såsom billigt vore, de bättre lottade lotsplatserna att bidraga med större anpart till öfverlotsarnes aflönande i samma mån inkomsterna der vore bättre än på andra ställen. Ehuru Lotsstyrelsen i öfrigt vidhåller sin i ofvan åberopade betänkande den 22 sistlidne September uttalade åsigt om billigheten af lots- och fyrbetjeningens aflönande till ungefär lika belopp med deras vederlikar inom tullverket, har likväl hvarken vid beräkning af nödiga inkomsttillägg för lotsarne (Bil. 4) e) eller vid föreslagen löneförbättring åt fyrbetjeningen denna åsigt blifvit i alla delar tillämpad, dels med hänsyn till lotsarnes enklare vanor och fyrpersonalens fria bostäder, dels emedan Styrelsen ansett sig icke böra öfverskrida det med afseende å lotstjenstens vederbörliga uppehållande lägsta möjliga tilläggs belopp.

För de vid lotsbarnskolorna anställde lärare och lärarinnor har Lotsstyrelsen icke föreslagit någon löneförhöjning, enär Eders Kongl. Maj:t uppå Styrelsens derom gjorda framställningar, dels genom Nådigt bref af den 12 April 1873 tillåtit att lärare eller lärarinna vid af lotsverket understödd lotsbarnskola må, efter 5 års anställning och derunder minst 8 månaders årlig af lotsbefälet väl vitsordad tjenstgöring, komma i åtnjutande af en förhöjning utaf 100 kronor i då utgående arvode 150 kronor, samt dels under den 12 December 1874 medgifvit att från och med innevarande år sistnämnde arvode må höjas till 200 kronor för hvarje.

Jemte de besparingar, som skulle vinnas genom personalens omreglering, håller Styrelsen dessutom före att icke obetydliga sådana ytterligare kunde åstadkommas genom ändamålsenligare anordningar med afseende å underhållet af de allmänna säkerhetsanstalterna. Alla de vid fyrinrättningarna erforderliga förbrukningsartiklar, synnerligast olja och ved, betinga nu relativt höga priser till följd af den i allmänhet svåra transporten till de otillgängliga och från skyddad hamn aflägse liggande fyrplatserna, och då Lotsstyrelsen hittills icke varit i tillfälle att med egna farkoster kunna besörja denna transport, har kostnaden för densamma antingen ingått i leverantörens priser, som derigenom blifvit i motsvarande förhållande höga, eller ock hafva särskilda fartyg blifvit förhyrda, hvarigenom till och med inträffat att transportkostnaden öfverstigit varans värde; och då dessa transporter ofta måste förnyas åtminstone vid de fyrar, der fotogen användes såsom lysningsmateriel och der större partier af sådan såsom eldfarlig ansedd olja icke ansetts böra på en gång förvaras och der förrådet af dertill nödiga cisterner derföre varit inskränkt, äro utgifterna nu vida större än som med ändamålsenligare anordningar torde erfordras.

Såsom exempel härpå må anföras, att under sistförflutna året fotogén till trenne fyrar måste betalas med 1 krona 75 öre per kanna, ehuru minutpriset å upphandlingsorten uppgick till endast 85 öre; och fastän en så stor prisskillnad icke är allmän, så inses lätt att, då åtgången af fyrolja vid samtlige fyrarne årligen uppgår till mer än 25,000 kannor, ( 1 kanna var ca 2,7 l. Red) besparingen endast på denna vara kunde blifva ganska betydlig.

Dylika och ännu oftare förekommande exempel kunde anföras beträffande artikeln ved, hvaraf årliga åtgången endast vid fyrplatserna belöper sig till omkring 600 famnar (1 skogsfamn var ca 2,3 m. Red) med priser varierande emellan kronor 6,50 och kronor 40. Dessutom förefalla vid såväl lots- som fyrplatserna ständigt åte kommande reparationsarbeten, till hvilkas utförande lämplige handt-verkare nu måste förskrifvas från aflägsna städer eller orter och hvarvid, likasom med utgifterna för förbrukningsartiklarna, rese- och traktamentskostnaden oftast upptager den drygaste delen af räkningens belopp.

Boningshus, båkar, kummel och nybyggnader af alla slag erfordra årligen affärgning, upphjelpande och förseende m. m., hvilka arbeten visserligen alla betingas till minsta möjliga kostnad, men då de i allmänhet äro beroende på tillgången af på hvarje särskild ort befintlige dugliga arbetare och de priser desse kunna betinga sig, så blifva äfven dessa slags arbeten onaturligt kostsamma, synnerligast till följd af bristande konkurrens och enormt stegrade arbetslöner.

Exempelvis måste återställandet af ett nedrasadt sjömärke, hvars uppförande 1865 kostat 400 kronor, nu betalas med 1,800 kronor och afhjelpandet af obetydliga bristfälligheter betinga nu ofta högre priser än sjelfva nyanläggningen af det reparerade och så vidare, och med den oändliga mängd byggnader, sjömärken och inrättningar af alla slag, som både finnas samt ytterligare erfordras och hvilka, för att motsvara det med dem åsyftade gagn, måste väl underhållas, äro andra anordningar än de nuvarande af högsta behof påkallade.

Anskaffandet och underhållet af småprickar, som nu till största delen mot otillräcklig ersättning åligger lotsarne, blifver för dem allt mera betungande och svårt, dels med anledning af de nu mångdubbelt högre priserna på alla skogsprodukter, dels till följd af omöjligheten på flera ställen att ens till något pris kunna erhålla desamma, hvarföre prickstänger oftast måste af lotsarne förskrifvas från andra långt från lotsplatsen belägna orter.

Dock icke nog härmed — de utsatta prickarne äro ofta af så små dimensioner och i öfrigt dålig beskaffenhet, att de icke motsvara sitt ändamål och derföre föranleda berättigade klagomål från sjöfartens sida. Sedan derjemte anmärkningar och framställningar inkommit dels från chefen för innevarande års öfningseskader och dels från andra auktoriteter med klander mot nuvarande utprickning i allmänhet samt uttalande af önskvärdheten att icke allenast de nu med olika färger betecknade sjömärken bättre underhållas, utan derjemte att de mindre prickarne, — som årligen måste anskaffas nya och hvilkas antal upp går till omkring 2,600, deraf minst hälften genom okynne, likgiltighet, oskicklighet eller ren tillfällighet af de sjöfarande förstöras och genast måste af lotsarne ersättas med andra, — äfven borde med olika färger utmärkas; får Styrelsen, som i hufvudsak biträder de gjorda framställningarna, uttala den åsigt att en sålunda ökad kostnad för prickarne och deras underhåll icke borde åläggas lotsarne på andra vilkor än mot full ersättning, ehuru tillsynen och ansvaret för deras rätta placering fortfarande och utan särskild godtgörelse bör dem tillkomma.

Skall prickningsunderhållet fortfarande blifva ett lotsarnes åliggande, måste ersättningen derför högst betydligt ökas, och kommer härtill ytterligare dessa prickars strykning med olika färger, som bör ske med oljefärg och flera gånger om året, måste nuvarande ersättningsbelopp mångdubblas och derigenom komma att uppgå till summor, af hvilka hälften vore tillräcklig att medelst lämpliga åtgärder kunna underhålla samma antal och bättre prickar än de nuvarande.

Pyramidflottar, remmare, konprickar och bojar, hvilka nu till ett sammanlagdt antal af omkring 350 stycken i allmänhet tillverkas å den ort, der de äro behöfliga, skulle, de tvenne förstnämnda slagen, å annan plats kunna anskaffas vida billigare, och de båda senare, som förfärdigas af jern och betinga en kostnad af 5 á 600 kronor hvardera, kunde utan olägenhet ersättas med fullt jemförliga flytande märken af trä, hvilka visserligen icke egde samma varaktighet, men som endast uppginge till en kostnad af omkring tiondedelen mot de af jern, hvilkas ofta inträffande förlust derigenom äfven blefve mindre känbar.

Boningshus åt lots- och fyrbetjening kunna utan att förlora någon af deras nuvarande egenskaper likaledes betingas till mycket billigare priser, om Lotsstyrelsen dertill sättes i tillfälle, hvilket likväl med de hjelpmedel, hvåröfver Styrelsen hittills kunnat förfoga, icke varit möjligt.

De förbättrade anordningar, hvarom här är fråga, grunda sig på den inom allmänna affärsverksamheten tillämpade och obestridliga satsen att tillverkning i större antal samt maskin- och fabriksarbete i allmänhet måste blifva billigare, än arbeten styckevis och för hand. Vilkoret för dylika anordningars genomförande är endast tillgång på erforderlig transportmateriel, som i förevarande fall skulle bestå i ett lämpligen inrättadt lastångfartyg med två eller flera pråmar, för hvilka transportmedel kostnaden icke borde öfverstiga 100,000 kronor, en utgift hvilken otvifvelaktigt skulle komma att medföra mycken framtida besparing.

Alla för lotsverket behöfliga träarbeten, såsom större och mindre bostads- och uppassningshus, fasta och flytande sjömärken mm. borde till nödigt antal beställas från dertill lämplig snickerifabrik, eller från något af de norrländska sågverken, samt erforderliga jerneffekter likaledes enligt faststälda dimensioner och i större partier anskaffas från dertill tjenlig plats, företrädesvis i närheten af den för ofvannämnda träarbeten bestämda leveransorten, allt till öfverenskomna bestämda priser, hvilka under sådana förhållanden alltid måste blifva betydligt lägre än för nu erforderliga jern- och träarbeten, hvilka tillverkas hvar på sitt håll. Under antagande att lotsverkets behof af trä- och jerneffekter för delaktigast komme att levereras i någon af rikets nordliga provinser, men de hufvudsakligaste förbrukningsartiklarna i Stockholm eller längre söderut, borde det föreslagna ångfartyget med tillhörande lastpråmar hvarje vår intaga ett tillräckligt förråd af fyrolja och dylikt samt dermed, under destination norrut till den ort, der trä- och jerneffekterna skola förfärdigas, förse mellanliggande lots- och fyrplatser, hvarvid fyringeniörer och lämpliga arbetare borde åtfölja dels för att afhjelpa mindre bristfälligheter och vidtaga åtgärder till väsendtligare skadors botande, dels verkställa besigtning af betingade trä- och jernarbeten, hvilka derefter, tillika med största möjliga myckenhet bränsle för fyrarne, borde inlastas och vid de olika platserna i mån af behof aflemnas.

Samtidigt eller sedan fyrfartygen blifvit utlagde borde lotsverkets öfrige tvenne bogserångare, hvardera med inspektör, fyringeniör och fördelningschef ombord, förse öfriga lots- och fyrplatser med deras för nödenheter, dervid inspektion af såväl materiel som personal borde verkställas och likasom här ofvan är föreslaget befintliga bristfälligheter undersökas och afhjelpas. Dylika resor borde äfven företagas såväl under sommarens lopp som om hösten innan sjöfarten för året upphörde, hvarvid vinterförråden skulle kompletteras, behofvet af nya eller förbättrade säkerhetsanstalter iakttagas, lots- och fyrbetjeningens fullgörande af dess tjensteåligganden tillses, försummelser beifras eller bestraffas och alla åtgärder vidtagas till befordrande af sjöfartens fördelar samt lots- och fyrinrättningens utveckling.

Derjemte borde lämpliga och möjligast mångsidiga handtverkare och arbetare, hvilka genom mindre årsarfvoden och mot bestämd dagspenning eller enligt beting, skulle fästas vid lotsverkets tjenst, genomsegla farlederna, upphjelpa målning och afhjelpa tillfälliga skador å mindre såväl fasta som flytande sjömärken, uppsätta och utlägga nya dylika, verkställa smärre transporter m. m. och kunde för transporterande af dessa handtverkare och nödiga materialier med fördel användas äldre och kasserade kronolotsbåtar, hvilka, till sin ursprungliga bestämmelse äro otjenlige och i öfrigt nästan värdelöse, men till förenämnde behof fullt lämplige.

Att nu ytterligare öka lotsverkets förråd af fartyg och båtar kunde visserligen, med hänsyn till hvad för längre tid tillbaka erfordrades, synas öfverflödigt; men om man härvid tager i betraktande den ofantliga tillökningen i de anstalter, som skola underhållas, de icke mindre ökade anspråken från allmänna sjöfartens sida, beskaffenheten och den relativt stora utsträckningen af våra skärgårdar, som icke hafva sin motsvarighet i något annat europeiskt land, samt att de flesta andra länder nästan för hvarje särskild större farled använda en eller flere ångbåtar i och för tillsyn af utprickning m. m., så torde det föreslagna antalet icke vara stort, synnerligast då man äfven beräknar utläggning och intagning af fyrfartygen under oftast svåra omständigheter; och säkert är att lotsverkets anstalter derigenom kunde både bättre och billigare underhållas.

Hvad fyrfartygen beträffar så har behofvet af ett eller flera dylika i reserv och af lämplig beskaffenhet länge varit insedt och de anbud till olyckor, som lätt kunnat blifva en följd af de nu befintligas bortdrifvande från sina fyrstationer, hafva derom gifvit varnande påminnelser. Förutom att dessa fartyg vid inträffande olycksfall icke kunna reda sig sjelfva och derföre äro beroende af slump och omständigheter, vilseleda de måhända i närheten befintliga fartyg genom sin frånvaro från bestämd station, och äro derjemte under vissa förhållanden öfverflödigt dyrhållna, hvarföre tidsenliga reformer likaledes i detta hänseende vore i hög grad önskvärda.

Om något af de fem i norra delen af Östersjön förlagda fyrfartygen af en eller annan anledning försattes i otjenstbart tillstånd, hvilket nyligen inträffade med fyrfartyget »Sydostbrotten», som endast genom en lycklig tillfällighet räddades från undergång, finnes för närvarande icke något annat fyrfartyg, som lämpligen kan intaga dess plats, och äfven om så vore förhållandet, beror det af omständigheterna huruvida lämpligt ångfartyg finnes tillgängligt att skyndsamt och utan alltför stor kostnad förflytta detsamma till bestämd ort.

I Öresund och dess närhet äro förlagda icke mindre än fyra svenska fyrfartyg, hvilka, på samma gång de i allmänhet måste qvarhållas på sina behöriga stationer största delen af året, under vintertiden ofta hotas af isgång och derföre alltemellanåt måste intagas i hamn, om äfven endast för att nästa dag ånyo utläggas. Att de dervid af flera orsaker ej sällan äro utsatta för allvarsamma faror, är påtagligt, och svårigheten att rätt påpassa och skydda dem ganska stor. Att fyrfartyget »Svinbådan», som för ett par år sedan, i likhet med hvad nyss omförmältes i afseende på »Sydostbrotten», kom i drift, då undgick: att förolyckas, kunde endast tillskrifvas slumpen och befälhafvarens rådighet.

Såsom ett bevis på huru kostsamma dessa fyrfartyg äro, torde det vara tillräckligt anföra, att endast för inbogsering af fyrfartyget »Falsterbo» fordrats 4,000 kronor, och att nu hvarje vinter, för Öresunds- fyrfartygens påpassande och bogsering vid förefallande behof, lotsverkets begge ångare Ring och Frej hållas fullt rustade i närmaste lämpliga hamnar, till en eljest obehöflig kostnad för lotsverket af omkring 16 á 18,000 kronor årligen, oberäknadt fartygens slitning, risk och dåliga medfart.

Till beredande af minskning i sistberörda olägenheter, faror och kostnader föreslår Styrelsen underdånigst, att det redan nu af Eders Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 19 April 1875 till byggnad anbefallda reservfyrfartyget och, i mån af bättre tillgångar, ännu ett dylikt må förses med ångmaskin af lämplig konstruktion och kraft.

Dessa reservfyrfartyg, af hvilka under den tid af året, då fyrfartygen i Östersjön äro utlagda, ett borde stationeras i Stockholm och ett i Öresund för att vara i beredskap att kunna ersätta de fyrfartyg, som till äfventyrs blefve otjenstbara, skulle under vintern aflösa fyrfartygen vid grunden »Svinbådan» och »Falsterboref» samt efter omständigheterna, som bäst kunna bedömas på platsen, förflytta sig sjelfva.

Förutom den ekonomiska fördel och den trygghet, som derigenom vunnes och hvilkas vigt och betydelse lätt torde inses, ernåddes derjemte, att från ett så beskaffadt fyrfartyg kunde med ångans tillhjelp ankaret lättas utan bistånd af serskildt förhyrdt manskap, och sjelfreglerande mistsignaler gifvas, hvarigenom icke allenast i grannskapet befintliga sjöfarande varnades för närliggande grund, utan äfven underrättades hvar de befunno sig.

Kostnaderna för ett dylikt fyrfartyg med värmledning, ångvinch, mistapparat m. m. skulle enligt derom infordradt förslag öka det nu nådigst anbefallda reservfyrfartygets anskaffningssumma med omkring 35,000 kronor. Då emellertid sig visat att ifrågavarande reservfyrfartyg hvars byggande beräknats kosta 90,000 kronor, enligt nu in- gifna anbud icke lärer kunna erhållas till billigare pris än omkring 115,000 kronor, så kommer ett belopp af 60,000 kronor utöfver den till anskaffande af reservfyrfartyg nu anvisade summa att blifva er orderligt för ifrågavarande ändamål. Styrelsen, som i det nu anförda velat i korthet antyda icke allenast de betydligt minskade kostnader, som obestridligen skulle blifva en följd af de ifrågasatta anordningarna, utan äfven de fördelar i öfrigt, som derigenom bereddes sjöfarten, anser sig tillika böra framhålla önskvärdheten af dessa anordningars skyndsamma åvägabringande och dertill erforderlig materiels anskaffande, alldenstund detta utgör ett af grundvilkoren för den i samband härmed underdånigst föreslagna ombildningen af lots- och fyrinrättningen samt dess tjenstepersonal.

Det till erforderlig materiel nödiga belopp, 160,000 kronor, har derföre, oaktadt lotsverkets bekymmersamma, ekonomiska ställning, blifvit uppfördt bland de kostnader, som redan för nästkommande år borde utgå, och detta desto heldre som det icke torde vara tvifvel underkastadt att denna summa, på föreslaget sätt använd, inom få år skulle återgäldas genom motsvarande besparingar, hvilka lotsverket under närvarande förhållanden så snart som möjligt torde böra tillgodogöra sig.

3:dje Punkten

Jemte hänvisande till i särskild skrifvelse af denna dag öfverlemnade underdåniga förslag till stater för lots- och fyrinrättningen samt lifräddningsväsendet för år 1876, får Styrelsen underdånigst anmäla, att med närvarande otillräckliga aflöningsförmåner för såväl de vid Styrelsen anställde embets- och tjenstemän samt vaktbetjente, som äfven för lotsbefälet, underbefälet samt lots- och fyrbetjeningen, de erforderliga behofven för närvarande utgöra: enligt stat:

till Aflöning                           488,576

Underhåll                              235,383

Diverse anslag                     64,040

Lifräddningsväsendet       12,000

Kr. 800,000

I afseende å hvad utöfver stat erfordras, har Styrelsen funnit sig böra underdånigst fästa Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet derå, att bland utgifter, som i staten beräknats förekomma under titel underhåll, endast 45,000 kr. kunnat uppföras till fyr- och lotsbyggnaders reparation och underhåll samt inventariepersedlars kompletterande mm, ehuru kostnaden för dylika arbeten, hvilka icke utan olägenhet kunna uppskjutas och derför år 1876 borde utföras, uppgår till 179,175 kronor, deraf arbeten, som icke medgifva något uppskof, blifvit i upprättadt kostnadsförslag beräknade till 105,055 kronor.

Orsaken dertill, att under sådana förhållanden det afgifna förslaget till lotsstat för nämnda arbeten endast upptager 45,000 kr, är att söka derutinnan, att i riksstaten för år 1876 finnes uppfördt ett belopp af endast 800,000 kr. till lots- och fyrinrättningen, samt att Styrelsen ansett det lotsstaten för samma år icke borde öfverskrida sistnämnda belopp.

Den omständighet, att kostnaderna för de nästkommande år ifrågasatta reparationsarbeten blifvit beräknade högre än föregående åren, eller alternativt till 179,175 och 105,055 kronor, då motsvarande kostnader för år 1874 upptagits till 90,000 och år 1875 till endast 80,000 kr., föranleder Styrelsen att i underdånighet anmäla, det säkerhetsanstalternas år efter, år ökade antal med nödvändighet påkallar en tillökning jemväl i kostnaderna för dessas underhåll, hvartill kommer, att under år 1876 flera sådana arbeten måste utföras, hvilka redan alltför länge blifvit uppskjutna i saknad af erforderligt arbetsbefäl. För oundvikliga reparationsarbeten skulle, förutom de i stat upptagna 45,000 kronor,

således erfordras ytterligare omkring                                                                              60.000 kr

 A/ Då det är omöjligt att på förhand kunna fullt exakt beräkna kostnaderna för underhållet, och då dertill anvisade belopp i allmänhet blifvit öfverskridna, såsom år 1873 med mer än 34,000 kronor och år 1874 med om kring 12,000 kronor, torde för oförutsedda utgifter å detta anslag böra afsättas                                                                                                   25.000 kr

Utöfver förenämnda årligen återkommande underhålls kostnader, hafva af befintliga besparingar, hvilka år 1870 uppgingo till omkring en million kronor, blifvit till lots- och fyrinrättningens underhåll allmänhet utbetalda betydliga belopp.

Enär det icke kan antagas att dessa underhållskostnader för den närmaste tiden komma att undergå någon väsentlig förändring, upptages såsom erforderligt för det allmänna underhållet utöfver stat det belopp, hvartill sådana kostnader i medeltal för de sednare 3:ne åren uppgått, eller omkring                                                                                       118.000 kr

Förutom det i stat uppförda anslag till aflöning äro af Eders Kongl. Maj:t anvisade att af nyssnämnda besparingar utgå dels 3,350 kronor, utgörande fyringeniörer tillerkänd procentförhöjning å innehafvande löner, dels ock 16,680 kronor till aflönande af lotspersonalen i Öresund,
hvilka 2:ne belopp utföras med                                                                                         20.030 kr

Till förbättrade löneförmåner för Styrelse, befäl samt lots- och fyrpersonalen erfordras: 1/ ett lika stort belopp, som redan för detta år finnes från besparingarne anvisadt såsom dyrtidstillägg åt Styrelsen, lotsbefälet och åldermän                               22,104 kr

2/ till förbättrade löner åt Styrelsen och lotsbefälet till enahanda belopp, som i organisationsförslaget upptagas (Bil. 5)                                                                            47.150 kr

3/ till förbättrade löner åt lotsåldermän att utgå af de i underdåniga skrifvelsen den 22 sistlidne Sep tember upptagna 85,000 kr. (Bil. 5)                                                                           25,186 kr

4/ till d:o d:o åt fyrbetjeningen i enlighet med d:o                                                                    24.300 kr

5/ till dyrtidstillägg åt lotsbetjeningen, enahanda belopp som
 innevarande år utgått eller                                                                                                 20,096kr

6/ till behöfligt inkomsttillägg åt lotsbetjeningen, återstoden af ofvannämnda i skrifvelsen den 22 sistlidne September omförmälda 85,000 kronor                      59,814 kr
7/ till d:o åt extra lotsar och lotslärlingar                                                                           20,000 kr
8/ till aflönande af skeppsmätningskontrollörer förslagsvis                             27,000 kr

eller ett sammanlagdt årligt utgiftsbelopp af                                                                 1,268,680 kr

B/ Enligt Styrelsens underdånigst afgifna organisationsförslag skulle deremot komma att erfordras:

till aflöning åt Styrelsen och lotsbefälet, (bil. 6)                                                                             137,700:-
 till d:o åt lotsbetjeningen (bil. 4)                                                                                       208,483:-
d:o åt lärare vid de ambulatoriska lotsbarnskolorna                                         4,200:-
d:o åt fyrbetjeningen                                                                                                             233,315:-d:o åt befäl och besättning å lotsverkets ångfartyg                                                           32,041:- särskilda ersättningar                                                                                                     2,620:-

Summa aflöning                                                                                                                     618,359:-
till underhåll                                                                                                                             434,883:-

diverse anslag                                                                                                                         64,740:-
lifräddningsväsendet                                                                                                            8,900:-
till skeppsmätningskontrollörers aflönande förslagsvis                             27,000:-
eller ett sammanlagdt årligt utgiftsbelopp af kr. ……………            1,153,883:-

Personalens antal.

Nuvarande                     Föreslagen             Öfvergångsstat

Styrelsen med dertillhörande
 tjenstemän, befäl och underbefäl        100                         46                    54
Lotsbetjeningen                                           850                         751                  69
Fyrbetjeningen                                             243                         243                  –
Summa:                                                          1193                         1070               123

Ehuru denna personalens förminskning med icke mindre än 123 personer visserligen i någon mån kan underlättas derigenom att en del befattningar bland lotspersonalen befinnas vakanta, samt att åtskilliga andra endast skötas tillsvidare på förordnande, lärer en öfvergång från nuvarande organisation till den af Styrelsen föreslagna likväl icke kunna utan särskilda kostnader försiggå.

Några sådana kostnader böra dock enligt Styrelsens förmenande icke vara förenade med den föreslagna organisationens genomförande i hvad den rörer den till Styrelsen hörande personal samt lotsbefälet. Visserligen skulle i stället för det nuvarande lotsbefälet, bestående af 3 distrikt- och 15 fördelningschefer endast komma att erfordras 2 distriktinspektörer och 11 fördelningschefer, men om 2 af distriktcheferna utnämndes till inspektörer skulle endast den återstående distriktchefen och 4 de äldste fördelningscheferne, behöfva öfverflyttas på indragningsstat.

Alldenstund dessa 5 personer före år 1877 äro berättigade till pension ur amiralitetskrigsmanskassan, skulle, enligt Styrelsens åsigt, för dessas öfverflyttande på indragningsstat icke några särskilda medel erfordras, enär föreslagna ålderstillägg för de vid Styrelsen anställda embets- och tjenstemän samt för befälet skulle medföra så stora besparingar, beräknade för åren 1877—1886 till 65,000 kronor, (bil. 7)e), att de icke allenast torde vara tillräckliga till bestridande af härför möjligen erforderliga utgifter utan antagligen äfven komme att lemna öfverskott. Beträffande organisationen af underbefälet och lotsbetjeningen kunna deremot särskilda kostnader icke undvikas.

Med hänsyn till det nu befintliga antalet lotsåldermän och lotsar hafva dessa kostnader beräknats till omkring 60,000 kronor för år, men då vissa bland åldermännen kunna påräknas till öfverlotsar, och afgång bland lotspersonalen före tiden för organisationens genomförande föranleder till minskning i dessa kostnader, torde nämnda belopp kunna nedsättas till 50,000 kronor. Lots- och fyrinrättningens medelsbehof skulle följaktligen och under antagande af en i öfverensstämmelse med Lotsstyrelsens underdåniga förslag genomförd reglering, belöpa sig i jemnt tusental till 1,153,000 kronor, hvartill under sjelfva öfvergången från nuvarande personalstat till den underdånigst föreslagna, åtminstone under första året, erfordrades ytterligare omförmälda circa 50,000 kronor, hvilken summa dock år efter år komme att minskas och antagligen inom kort helt och hållet kunde inbesparas.

Af det ofvan anförda torde sålunda framgå att af det för lotsverkets underhåll nödiga belopp, 1,203,000 kronor, likväl föga eller intet skulle blifva öfrigt för nya anläggningar, hvilka dock synas högeligen önskvärda. Oaktadt under senare tiden i medeltal omkring 240,000 kronor årligen blifvit använda till säkerhetsanstalternas utvidgande, synes sjöfartens behof och anspråk i bemälda hänseende vara långt ifrån tillfredsstälda, hvarom den mängd ansökningar om nya och förändrade anstalter, som från olika myndigheter, korporationer och enskilda personer till Lotsstyrelsen inkommit, bära vittnesbörd.

Dessa ansökningar upptaga nemligen icke mindre än 2 fyrfartyg,  9 större och omkring 30 mindre fyrar, förutom dagmärken till ännu större antal, ändamålsenligare mistapparater än de nuvarande nästan gagnlösa gongongerna o. s. v.  De sålunda ifrågasatta nya och förändrade fyrfartygen och fyrarne, hvilka samtliga blifvit i bil. 8 uppräknade, skiljas derstädes i förhållande till deras olika betydelse för sjöfarten i 2 afdelningar, hvaraf den 1:a angifver den ordningsföljd i hvilken dessa anstalter enligt Styrelsens åsigt företrädesvis böra ifrågakomma, och hvarvid hufvudsakligast blifvit afsedt att åt de fartyg, som från öppen sjö komma i lägervall (drivit mot land. Red) eller på annat sätt i fara, måtte beredas säkraste möjliga ledning till tjenlig nödhamn.

I 2:a afdelningen upptagas fyrarne m. m., utan afseende å deras större eller mindre vigt, enär denna i de flesta fall är beroende af olika orters särskilda lokala intressen. Styrelsen kan vid afhandlandet af denna vigtiga fråga icke dölja sin farhåga att mången grundstötning med åtföljande förlust af fartyg och last, måhända till och med af menniskolif, varit en följd af bristande säkerhetsanstalter och odugligheten hos en del lotsar; men
 — liksom skickliga och pålitliga lotsar icke kunna danas och för sjöfarten påräknas, så länge de i sin tjenst icke kunna ens nödtorftigt försörja sig, och då med nuvarande förvärfskällor ingen vill egna sig åt det hårda och otacksamma lotsyrket utan att kunna påräkna skälig ersättning för ansvar, möda och ansträngningar, samt sjöfarten derföre i vissa farleder nödvändigtvis måste lemnas i valet emellan erkändt opålitliga eller inga lotsar,
så kunna icke heller ändamålsenliga säkerhetsanstalter åstadkommas och i behörigt skick underhållas utan nödig medelstillgång.

Skall sjöfartens behof härutinnan likaledes tillgodoses, måste till ofvan beräknade 1,203,000 kronor än ytterligare tillkomma högst betydliga belopp för nybyggnader, hvarmed Styrelsen desto mindre anser böra anstå, som bland sjöfartens målsmän, äfven om de ökade årliga penningebehofven uteslutande skola genom förhöjda fyr- och båkafgifter åstadkommas, endast ett fåtal om ens någon, i valet emellan billiga afgifter med dåliga säkerhetsanstalter och något ökade afgifter med goda sådana, torde föredraga det förra alternativet.

Tages derjemte i betraktande att ett enda genom förbättrade säkerhetsanstalter förebygdt skeppsbrott för redare och försäkringsgifvare kan inbespara vida större summor än den sammanlagda årliga tillökningen i inkomster, som Styrelsen anser behöflig för lots- och fyrinrättningens nöjaktiga upprätt hållande, så torde en dylik tillökning böra åvägabringas så fort ske kan.

Ehuru säkerhetsanstalternas snara utvidgande sålunda ligger i sjöfartens eget intresse anser likväl Styrelsen att de härför erforderliga summor, hvilka torde böra upptagas till minst 100,000 kronor årligen, nu icke uteslutande böra af sjöfarten bestridas. Liksom andra närings grenar af statsmedlen erhålla nödigt understöd, synes jemväl billigt, att äfven sjöfarten, som så väsendtligt bidrager till landets välstånd, likaledes omhuldas.

För föga mer än ett tiotal af år tillbaka bekostades alla dyrbarare fyranläggningar af staten genom serskilda anslag, hvilka sedan dess likväl varit obehöfliga, emedan fyr- och båkmedlen lemnat för ändamålet tillräckliga öfverskott; men då numera ett motsatt förhållande inträdt, och då icke obetydlig förhöjning i fyr- och båkafgiften erfordras ensamt för underhållet af redan befintliga anstalter, har Lotsstyrelsen, på samma gång den uttalat sin mening med afseende å behofvet af nybyggnad, likväl trott sig under närvarande bekymmersamma omständigheter icke böra dertill uppföra något visst belopp, utan endast, med underdånig hemställan att Eders Kongl. Maj:t behagade för sådant ändamål anvisa nödiga medel i den mån tillgång dertill kan beredas, såsom lots- verkets medelsbehof upptagit hvad till lots- och fyrinrättningen samt lifräddningsväsendets bestånd nu anses oafvisligt.

Styrelsen anser sig desto mindre böra till säkerhetsanstalternas utvidgande nu ifrågasätta förhöjda avgifter, som det icke torde vara tvifvelaktigt att genom sjöfartens antagliga tillväxt, och sedan de för genomförandet af den underdånigst föreslagna ombildningen, nu behöfliga medel blifva disponibla, samt sedan mera till besparing ledande anordningar hunnit vidtagas, lotsinrättningens fortfarande utveckling, oberoende af särskilda statsanslag, må kunna behörigen ernås, hvartill kommer att om nu till tullverket ingående uppbördsprovision af fyr- och båkmedlen, utgörande omkring 25,000 kronor, komme lotsverket tillgodo, samt de till 27,000 kronor beräknade kostnaderna till aflöning och rese ersättningar åt skeppsmätningskontrollörer, hvilka generaltullstyrelsen nu tillsätter och använder, upphörde att af lotsverkets medel utgå, kunde antagligen från och med 1877, förutsatt att oftanämnde föreslagna organisation bifalles och då träder i kraft, en mindre del af de nödvändigaste nyanläggningarne med dessa medel och möjliga blifvande öfverskott utan serskilda bidrag utföras.

De för lots- och fyrinrättningen erforderliga medelsbehofven skulle enligt hvad sålunda i underdånighet blifvit anfördt utgöra:

Med nuvarande organisation ………………………1,268,680:-
föreslagen » …………………………………………….1,153,883:-
besparing………………………………………………….. 114,797:-

hvarifrån likvid under öfvergången till föreslagen normalstat bör afräknas förut omförmäldta 50,000 kronor, i hvilket belopp efter hand minskning kommer att uppstå till dess utgiften inom kort upphörde.

4:de Punkten.

Af föregående utredning har blifvit ådagalagd att den underdånigst föreslagna organisationen, jemväl med inberäknande af kostnaden för dess fullständiga genomförande, skulle i förhållande till nuvarande personalreglering komma att medföra en icke ringa besparing, oberäknadt den som genom förändrade anordningar af ekonomien framdeles torde kunna vinnas, ehuru den icke för närvarande ens approximativt kan beräknas, men att ökade inkomster för lotsverket icke desto mindre befunnits oundgängliga.

Med fästadt afseende å sjöfartsförhållandena under innevarande år och beloppet af hittills influtna fyr- och båkafgifter anser Styrelsen att den af de sednare påräknade årliga inkomsten, efter afdrag af uppbördsprovision och andra kostnader, tillsvidare icke bör upptagas högre än till 800,000 kronor, ehuru dessa afgifter under de sednare 2:ne åren lemnat en inkomst af omkring 930,000 kronor. Det lägsta belopp, hvaraf Styrelsen enligt föregående beräkningar är i behof, uppgår till 1,203,000 kronor och utgör den brist som sålunda skall fyllas 403,000 kronor eller i rundt tal 400,000 kronor.

Styrelsen har redan flera gånger uttalat sin åsigt angående lämpligaste sättet för dessa medels beredande, nemligen att fyr- och båkafgiften skäligen höjes för den utrikes sjöfarten och att sådan afgift ålägges den inrikes. Med stöd af de beräkningar som i bil. 9e) äro åskådliggjorda, samt de alternativa förslag, som i samma bilaga N:o 7 a. b. c. d. e. och f. framställas, och såvidt Eders Kongl. Maj:t icke skulle finna för godt, att till fyllande äfven af det nu föreliggande behofvet anvisa andra medel, anser sig Styrelsen böra i underdånighet förorda det sista förslaget (bil. 9 N:o 7 f), hvaruti förhöjningen för den utrikes sjöfarten antages till 6 öre för såväl segel- som ångfartyg, samt afgiften för den inrikes sjöfarten upptages till 12 öre för segelfartyg och 9 öre för ångfartyg, allt för hvarje ton af fartygens drägtighet, och för de fartyg, som icke blifvit uppmätta enligt den af Eders Kongl. Maj:t nådigst anbefallda nya methoden, förhöjning med 16 öre för den utrikes sjöfarten och påföring af 40 öre för den inrikes, för hvarje nyläst (En nyläst motsvarade 10 000 skålpund, vilket är cirka 4 250 kg. Red) af fartygens drägtighet, vare sig att dessa äro segel- eller ångfartyg.

För fartyg af mindre än 40 tons eller 10 nylästers drägtighet anser likväl Styrelsen ingen fyr- och båkafgift böra ifrågakomma. Att den för utrikes sjöfarten föreslagna förhöjning med 6 öre per ton icke är obillig framgår, förutom af andra skäl, äfven af det i bil. 9 N:o 3 ådagalagda faktum, att samma sjöfart genom Kongl. förordningen den 5 juni 1874 erhöll lindring i afgifter till ungefärligen lika belopp nemligen 54 öre per ton, oaktadt då stegrad underhållskostnad och uttömda besparingar.

Obilligheten af den inrikes sjöfartens befrielse tillsvidare från fyr- och båkafgifts erläggande torde af 1872 —1874 års lotskomité blifvit satt utom allt tvifvel, hvarföre vidare bevisning härutinnan synes öfverflödig.

Det enda talande skäl för inrikes sjöfartens befrielse från fyr- och båkafgift synes hafva legat uti svårigheten att kunna kontrollera uppbörden af denna afgift, men då genom den här nedan föreslagna fripassrättigheten alla betänkligheter i detta hänseende skulle komma att häfvas och en välbehöflig förenkling i uppbörden derigenom vinnas, lärer något antagligt skäl icke vidare kunna anföras mot inrikes sjöfartens ånyo påläggande af en afgift, som icke allenast synes rättmätig och behöflig, utan tillika är öfverensstämmande med samma sjöfarts egna fördelar, enär den eljest icke rimligen bör kunna påräkna ny anläggning och underhåll af sådana sjömärken och inrättningar af alla slag, hvilka endast afse berörda sjöfarts trygghet och beqvämlighet.

Enligt det nya mätningssättet för fartyg borde afgifterna och således äfven förhöjningarne för olika certerfartyg utgå i förhållande såsom 3,14 för segelfartyg och 4,5 för ångfartyg. Att detta förhållande vid nu ifrågasatt förhöjning icke blifvit iakttaget, har sin orsak deruti, att ångfartyg genom fripassrättigheten samt genom deras föregående alltför låga taxering erhållit vida större fördelar än segelfartygen, för hvilka dessutom en förhöjning är mera kännbar.

De ökade inkomster, som under nuvarande sjöfartsförhållanden genom sålunda förhöjda pålagor torde kunna beräknas till omkring 400,000 kronor, blefve såvidt nu är möjligt att förutse under ogynnsamma tider fullt tillräckliga för befintliga anstalters nöjaktiga underhåll och kunde i vanliga fall samt i mån af sjöfartens tillväxt och underhållskostnadernas relativa minskning genom billigare anordningar lemna öfverskott dels till nyanläggningar dels till en mindre reservfond, som Styrelsen anser ovilkorligen böra ånyo bildas till mötande af oförutsedda och oberäkneliga, möjligen påkommande behof.

Af dessa 400,000 kronor, hvilka på så sätt af sjöfarten erlades, skulle, enligt hvad de i bil. 9e) utförda beräkningar utvisa, omkring 210,000 kronor drabba främmande fartyg, omkring 120,000 kronor inhemska fartyg och 70,000 kronor kustfararne. Då, såsom förut är ådagalagdt, svenska fartyg i utlandet, äfven med iakttagande af ifrågavarande förhöjning, i allmänhet måste betala flerdubbelt högre afgifter än de utländska fartygen i svenska hamnar, så synes ett dylikt vederlag icke vara obilligt och i allmänhet för hvarje fartyg af så liten betydenhet, att det icke kan nämnvärdt inverka på handelsförhållandena.

Dessutom anser Styrelsen att den utrikes sjöfartens pålagor borde, oberäknadt förbättrade säkerhetsanstalter, åtföljas af tidsenliga lindringar i lotspligtigheten, hvarigenom de fartyg, för hvilka de ökade afgifterna oftare påkomme, på annat sätt hölles skadeslösa. Med afseende å den icke ovigtiga frågan angående skyldigheten att taga lots, har både från försäkringsgifvares och redares sida ofta blifvit uttalad önskvärdheten, ja nödvändigheten att de fartyg hvilka endast tillfälligtvis eller en á två gånger hvarje år besöka svensk hamn, och hvars befälhafvare derföre i allmänhet äro mindre hemma stadda i våra vidsträckta, med grund och farligheter uppfyllda skär gårdar, icke måtte utsättas för frestelsen, att, i och för en obetydlig besparing, söka vägleda sig sjelfva och derigenom sätta lif och egendom på spel, samt att dessa derföre fortfarande borde underkastas lotstvång, men att deremot lika önskvärdt vore att lotspligtigheten helt och hållet upphäfdes för de i regulier »trade» gående fartygen, hvilka vanligen äro försedda med ångkraft, samt ständigt gå samma väg fram och åter, och hvilkas befälhafvare antingen sjelfva äro bekanta med farlederna eller hafva s. k. känd man ombord, ty dessa hafva ofta mer olägenhet än gagn af lotsarne, under förutsättning likväl att prickar och andra sjömärken vederbörligen underhållas och tillses. Af dessa skäl, hvars befogenhet af hvarje fackman torde erkännas, har Styrelsen trott sig böra hos Eders Kongl. Maj:t i underdånighet hemställa, att de fartyg, hvilka, på sätt af ofta åberopade 1872—74 års lotskomité blifvit underdånigst föreslaget, på en gång erlägga fyr- och båkafgift, 5 gånger för inkommandet och 5 gånger för utgåendet, måtte vara befriade, icke allenast från vidare fyr- och båkafgifters erläggande, utan äfven från skyldigheten att taga lots, hvilka friheter borde sådana fartyg tillförsäkras genom ett till dem utfärdadt s. k. fripass, hvartill förslag bifogas under bil. 10, och hvilket vid anfordran alltid borde förevisas tull- och lotstjensteman samt tillika utgöra qvittens för erlagda afgifter.

De tillfälligt trafikerande fartygen, som icke med fördel kunde begagna sig af dylika fripass, och för hvilka de faststälda fyr- och båkafgifterna, som dock endast borde utgå en gång för inkommande och en gång för utgående under samma kalendermånad, blefve föga kännbara, borde deremot fortfarande vara underkastade full lotspligtighet, och detta äfven af det skäl att dessa senare fartyg, som hufvudsakligast komma att utgöras af segelfartyg, på samma gång de erhölle lots ombord, dermed äfven hade tullbevakning, enär lotsen i detta hänseende är underkastad samma skyldigheter och ansvar som tulltjenstemännen.

För de reguliert trafikerande ångfartygen vore bevakning deremot i de flesta fall öfverflödig och en dylik lindring i lotspligtigheten, som i främsta rummet skulle komma dessa fartyg till godo, utgör äfven vilkoret för lotsantalets så betydliga minskning, som i bil. 4°) blifvit underdånigst ifrågasatt. Förslag till de förnyade föreskrifter i nu gällande författningar, hvilka enligt Lotsstyrelsens åsigt skulle betingas af ifrågasatta ändringar i lotspligtighet samt fyr- och båkafgiftens erläggande, äro sammanfattade i närlagde bil. 11 och 12 och afsedda att tjena till vederbörlig efterrättelse, intill dess att den i sammanhang härmed nödiga omarbetning af lotsförordning och reglemente enligt de grunder, som af Eders Kongl. Maj:t kunna i nåder föreskrifvas, blifvit verkställd och stad- fästad.

Slutligen anser sig Lotsstyrelsen böra i underdånighet fästa Eders Kongl. Maj:ts Nådiga uppmärksamhet derå, att de af Styrelsen här ofvan i underdånighet framställda förslag till lots- och fyrinrättningens ombildning såväl i administrativt och disciplinärt som andra hänseenden äro sinsemellan så nära sammanhängande och af hvarandra beroende, att någon väsendtlig rubbning af de grunder, hvarpå dessa förslag hvila, icke synes kunna ega rum utan att det med den nya organisations planen afsedda ändamålets förfelande kan befaras. Styrelsen anser sig derjemte böra omförmäla att, ehuru densamma icke uraktlåtit att underkasta dessa underdåniga förslag den omsorgsfullaste pröfning, samt till fullo förvissat sig om såväl behofvet af de föreslagna reformerna som dessas gagn och fördelar både i praktiskt och ekonomiskt hänseende, har likväl Styrelsens tid så tagits i anspråk för skötandet af de löpande göromålen i tjensten, att en sådan fullständighet och tydlighet i utredning och motivering, som för detta maktpåliggande ämne varit önskvärd, till äfventyrs icke kunnat åstadkommas; men å andra sidan har icke heller med detta underdåniga betänkande längre kunnat anstå, enär nödige medel för kommande år måste beredas.

För den händelse, Eders Kongl. Maj:t skulle finna dessa förslag förtjena Nådigt bifall, skall Styrelsen, efter derom erhållen kännedom, så fort ske kan framlägga ytterligare underdåniga förslag beträffande dels de åtgärder, som kunna anses nödvändiga för genomförandet af hvad Eders Kongl. Maj:t härutinnan behagar i Nåder besluta, samt dels i underdånighet hemställa, att förändrade föreskrifter angående fyr- och båkafgifters utgörande redan för nästkommande år måtte i Nåder fast ställas.

Hvad angår de i detta underdåniga betänkande i öfrigt föreslagna anordningar, torde desamma, såvidt af Lotsstyrelsen beror och om den samma sättes i tillfälle att under nästkommande års första månader utarbeta de förslag till förändringar i lotsförordning och reglementen, som i enlighet med af Eders Kongl. Maj:t faststälda grunder blifva erforderliga, från och med början af år 1877 kunna tillämpas.

Lotsstyrelsen framhärdar med djupaste vördnad, trohet och nit

Stormäktigste, Allernådigste Konung!
Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste, tropligtigste tjenare och  undersåter

C. V. OTTER.

Albin Johansson                                                                    A. W. Feychting.

Stockholm den 22 December 1875.

Till Kongl. Maj:t underdånigt angående lots och fyrinrättningens ombildning