Under mitten av 1870-talet anlades Grönskärens Lotsplats på Altarholmen utanför Herrön och fram till 1883 hade man lotspassning på Altarholmen såväl som i Kyrkesund. 1903 lades Grönskären ned.
1886 ny däckad lotsbåt
1889 byggdes ett utkikshus
1896 byggdes ett lotsuppassningshus
Följande saxat ur ”Södra Bohusläns övärld Från Gåsö till Marstrand” av Wilhelm Hansson
På den största av Grönskärens öar, Altarholmen, står ännu kvar husgrunder som patetiska vittnesbörd från en gången tid, då Grönskären var Lotsverkets yttersta utpost i detta kustavsnitt. Vandrar man upp mot det vitkalkade kumlet på öns topp, stannar man omedvetet i stilla begrundan inför två cementerade trappsteg. I dag leder de ut i tomma intet. I gamla tider förde de till en liten stuga med en utkik, där lotsarna satt och spanade ut över havsvidderna på de förbipasserande fartygen för att se om dessa förde lotsflagga – en gös på förtoppen. Berättelser om många räddningsbragder till sjöss lever ännu kvar i folkmun.
Trots att tomheten och ödsligheten i dag är Grönskärens särmärke, speglar de små öarna en dramatisk och fängslande historia. I en tid då säkerhetsvakten vid Bohuskusten inte var så utbyggd som i våra dagar, bildade de under segelfartygens epok en viktig länk i kedjan av de för trafiken så värdefulla lots- och fyrplatserna.
Grönskären-lotsarnas uppgift var att föra skeppen förbi de fruktade Pater Nosterskären, till Klädesholmen eller Marstrand i söder samt in till den inre farleden vid Hättan eller också norrut till Käringön. Det var ett viktigt och ansvarsfullt arbete i en skärgård, där det överallt vimlade av undervattensgrund och det sannerligen fordrades pliktmänniskor för den uppgiften, när havet gick i skjortärmarna och bränningarna dånade i mångmeterhöga vattenkaskader.
Det är sålunda stämningar från en gången tidsepoks hårda liv som vilar över de ensliga holmar som skjuter rygg i yttersta havsbandet: Tärneskär, Altarholmen, Klädesskär, Blysundsholmen, Söskär, Gallungarna, Rockholmen och Stigbergsholmen för att nu nämna några av de största och viktigaste. På Klädesskär finns i en bergsskreva en stenbädd som enligt vissa sägner kombinerats med ett altare, men som troligen utnyttjats av fiskare som en vindskyddad tillflyktsplats vid stormfyllda fiskefärder ute bland grunden.
I en sådan miljö, där så många skepp förolyckats, är det ganska naturligt att en förklaring till namnet handlar om skeppsbrutna i lovböner vid en stor sten som tack för sin räddning bland de lömska skären. Stenen kallades altaret, och när det ursprungliga namnet på ön missuppfattades och förvanskats av kartograferna fick man kanske på detta sätt fram namnet Altarholmen.
Nio personer måste bo i en liten enrummare
Det var på Altarholmen som lotsarna hade sin station och sina bostäder kring slutet av 1800-talet och in på det nya seklet. Här var det lättare att komma ut till öppna havet än från Kyrkesund, och det fanns en god hamn. Här hade såväl lotsbåten som de privata båtarna en naturlig och skyddad plats i det smala sundet mellan Altarholmen och Klädesskär, där fritidsseglarna nu trängs om somrarna. Vågbrytaren som även bildade brygga mellan de båda holmarna är emellertid nu delvis raserad.
Kvar står ännu de fint tuktade stenarna till husgrunderna för de båda bostadshusen, till det lilla skolhuset och den rymliga källaren med sina höga murar. De grupperar sig på en ängsplätt som sträcker sig tvärs över Altarholmen och vars klara vattenkälla, inramad av en huggen stenring, tydligen aldrig sinar – i sommartorkan vid ett av mina besök härute var källan fylld till brädden av rent och friskt vatten.
Resterna av den forna bebyggelsen vittnar vältaligt för eftervärlden om den karga livsmiljön för de människor som här hade sin hemvist i gången tid. Husen i sänkan erbjöd ett nödtorftigt skyl för de värsta västanstormarna och hade troligen måst stagas med dubbar i hällarna.
Husresterna vittnade om en anspråkslös och enkel bostadsmiljö. I det större huset, enligt stengrunden 20 alnar gånger 16, hade det funnits tre lägenheter om vardera ett rum och kök, lägenhet och med en gemensam bakstuga. Den andra byggnaden hade varit för två familjer med ungefär samma utrymmen i varje bostad. Sammanlagt bodde alltså här fem familjer, oftast då mycket barnrika.
Det kunde hända att inte mindre än nio personer fick tränga ihop sig i en liten enrummare, en trångboddhet som naturligtvis medförde stora problem när familjefadern skulle ut på tjänstgöring vid de mest skilda tidpunkter på dygnet, både bittida och sent. En gång i slutet av 1800-talet lär befolkningen enligt en uppgift ha uppgått till närmare 40-talet personer, men allteftersom barnen växte upp fick de naturligtvis ge sig ut för att förtjäna sitt uppehälle. Vanligtvis rörde det sig härute om 20-talet personer.
I skolhuset, endast fem gånger fem meter i fyrkant och tidigare utnyttjat som lotsuppassningsbyggnad, hade lärarinnan även sin bostad med kokvrå bakom ett draperi. Det blev sålunda inte mycket utrymme för den skolsal, där upp till ett 25-tal barn skulle trängas och undervisas i den bibel- och katekeskunskap som huvudsakligen stod på schemat, bredvid de enkla räknesätten.
Skoltypen var ambulerande mindre folkskola och den sista lärarinnan här, Mariana Wounsch omskriven även i Evert Taubes ungdomsminnen – hade tre månaders tjänstgöring på vardera tre lotsplatser. Skolbarnen trivdes med de enkla förhållandena och vid avslutningarna inne i Kyrkesund var de alltid bäst i sina klasser,
Skärgårdsutpost med dramatisk lotshistoria
När man vandrar omkring på denna stormomsusade klippa i havet och hör medresenären, folkskollärare Åke Arvidsson, Skärhamn, berätta om livet på ön i gamla tider som han hört det skildras av på Grönskären barnafödda lotsättlingar, tycker man sig se skuggorna av folket i dåtidens fattig-Bohuslän: inne i bostädernas små krypin eller oroligt spanande på bergets topp efter familjefadern som kämpade med sin båt ute i vågsvallet eller rodde de tre sjömilen in till Herrön vid provianteringsresorna. Ja, i hård vintertid fick man kanske vandra den långa och farliga vägen över isen in till land. Det berättas sålunda att prästen inne på Tjörn måste utnyttja denna möjlighet vid ett tillfälle att ta sig ut till ön vid barndop där.
En sommar fanns det t.o.m. en ko på Altarholmen, det var mästerlotsen Montelius som hade tagit ut den. Naturligtvis kunde den ej livnära sig av hällarnas magra bete utan måste få tillskott av hö som transporterades ut från Tjörn. Någon mer ko kom aldrig dit ut men naturligtvis bidrog får, grisar och höns till utkomstmöjligheterna. En del av lotsarna hade släktingar på Herrön, där de hyrde potatisland som de rodde över till och skötte vid olika tillfällen under somrarna.
Även om det var knappt om utrymmet inne i bostaden stod här oftast en vävstol. Varken lönen eller lotspengarna var ju stora. Allt måste drygas ut. Vadmanskläderna sydde man själv. Fiske och sjöfågeljakt lättade också på matproblemen. När det stundade till jul och årets stora högtid, födde man själv upp julgrisen, alltid blev det några godbitar över från hushållen till grismat. Julgranen hämtades i god tid inne på Tjörn, man trängde ihop sig kring gemensamt julbord i någon av lägenheterna, delade ut de små enkla julklapparna och sjöng de gamla kända psalmerna, medan stormen kanske tjöt i husknutarna och vattenpelarna stod höga ute bland kobbarna och skären.
I slutet av 1800-talet blev det en så svår vinter med drivis att man inte kunde angöra land på tre veckor, och då började också matförråden tryta. Den var den längsta isolering Grönskären-ättlingarna kunde minnas. För att underlätta kontakten mellan Herrön och Grönskären praktiserade man f.ö. ett signaleringssystem. Hissades en flagga högst uppe på Herrön vid den s.k. Ravnereren, visste man på Grönskären att någon i land önskade komma till tals. Och då seglade eller rodde man iväg.
På något underligt sätt klarade sig folket på Grönskären genom alla de problem och alla de strapatser som följde med eremittillvaron. De klamrade sig fast vid en klippa på några tiotusentals kvadratmeter. Här bildade de en värld för sig själva, och delade lika av sina små blygsamma tillgångar i såväl glädje som sorg. De kände att just här hörde de hemma, i denna trånga och isolerade krets, på samma sätt som de enkla blomster, vilka bitit sig fast i bergsskrevorna. Vad som hände bakom havshorisonten eller öarnas gråa hällar intresserade föga om det inte hade direkt samband med dem själva och deras arbete. Sådana var förhållandena överallt i skärgårdens yttersta utposter på den tiden. Där fanns heller ingen romantik eller seglarpoesi.
Men en gång om året blommade livet på Grönskären. Det var när kummeln gick till under lektiden. Då sökte sig alltid folk hit ut från angränsande delar på Tjörn. För att kunna vara på fiskeplatsen tidigt på morgonen for man ut till Grönskären redan kvällen före. Då stod glädjen högt i tak. Flickorna på ön blev flitigt uppvaktade av fiskarkavaljererna och man roade sig in i sena nätter. Men snart var fisket slut och därmed började åter den ensamma, gråa vardagen, när folket på Grönskären helt var hänvisade till varandra under det långa år som stundade.
Lotstjänsten på Grönskären hade gamla anor som enligt den muntliga traditionen sträckte sig tillbaka till början av 1800-talet. Först på 1870-talet kom det emellertid folk, vilka bosatte sig här året om och därmed kunde stå i närmare kontakt med sjöfarten utomskärs. Till en början rörde det sig endast om två familjer som slog sig ned här och bildade permanent bemanning av stationen. Personalstyrkan utökades emellertid snart till fem man – det var ju inte alltid så lätt att komma tillbaka igen till Grönskären efter lotsningen och därför behövdes det större personal.
Förändringarna inom sjöfarten fick också sina återverkningar på den lilla utposten. Fartygen övergick alltmer från segel till maskindrift och tonnaget blev allt större och kraftigare. Grönskären-lotsarna hade alltid haft svårt att klara sig i en konkurrens som var så hård mellan de olika lotsplatserna, att man måste möta fartygen långt ute till sjöss.
Nu blev det allt färre som behövde anlita lotsfolkets tjänster. Under hela 1902 hade man endast ett 10-tal lotsningar. Påföljande år drogs också lotsplatsen in.
Ingen av lotsarna kunde tvångsförflyttas till nytt område och de föredrog samtliga att sluta sina tjänster: lotsförmannen Gustaf Montelius som flyttade till Marstrand, lotsarna Martin Tärnberg, som bosatte sig i Mollösund, samt Olof Bergström, Johan Bernhard Gyltegren och Torbernt Gollungberg, som alla flyttade till Kyrkesund på Tjörn.
Före lotstiden hade alla utom Bergström haft -son namn, men detta ogillades av lotsdirektören. Det uppstår så lätt förväxlingar med lotsar som har -son till efternamn, förklarade denne, och gav tre av dem namn efter angränsande skär: Gyltegren efter Gylteskär i sydost, Gollungberg efter Gollungskär i nordost och Tärnberg efter Tärneskär i norr. Den fjärde lotsen hette Bergström och det namnet godkändes av lotsdirektören, men den femte, mästerlotsen, tilldelades ett namn som anknöt till Mollösund, nämligen Montelius. Därmed hade lotsar som trädde till på hösten 1878 fått nya namn. Lotsepoken var 1903 slut på Grönskären. Husen revs och flyttades till Tistlarna i Göteborgs södra skärgård år 1905. Personalen vid den nyuppförda fyren här behövde bostäder. Transporten ombesörjdes av framlidne skepparen Axel Olsson, Skärhamn, med jakten Saga.
Ett arbetslag från Värmland svarade för såväl rivningen som sättningen av husen på Tistlarna. Transporten skedde i två etapper. Medan halva arbetslaget tog hand om den första båtlasten virke, rev den övriga arbetsstyrkan återstoden av byggnaderna och följde sedan med ned till Tistlarna, där de nyuppförda husen står än i dag. Själva lotsutkiken förflyttades emellertid till en annan lotsplats invid Kungsbacka, och skolan förvärvades av Gollungberg för övernattningsändamål i skärgården, men är nu riven.
Följande hämtat från internet http://www.tjsf.org/bera/vo.htm
För 125 år sedan, närmare bestämt den 25:e augusti 1878, hände en förskräcklig händelse i vattnen mellan Söskär som ligger väster om Mollön och Måseskär. Det var nämligen så att fyra kronolotsar från Grönskärens lotsplats tillsammans med en yngling från Björnholmen miste livet genom drunkningsdöden. Det finns en del skrivet i olika böcker samt det berättas en del genom muntlig tradition om det inträffade, vilket gjorde att jag genom att titta i olika arkiv själv ville bilda mig en uppfattning om det inträffade. Det jag fått fram, framgår av följande berättelse.
Det var på morgonen söndagen den 25:e augusti 1878 som man, från Altarholmen, vid åttatiden siktade ett fartyg sydväst om Grönskären. Fartyget hade svensk flagg hissad och närmade sig ögruppen på nordnordostlig kurs. Vinden var vid tillfället ost till syd laber bramsegelskultje, vilket i dag skulle uttryckas att det blåste sydostlig vind med en styrka mellan 1,6 till 7,9 m/s, alltså rätt så bra väder.
Vid niotiden observerades från lotsutkiken att fartyget gav signal om att man önskade få lots ombord. Alla lotsarna på ön, fyra till antalet, gick ut till den lotssökande med en ”vässing”, vilket är en mindre öppen enmastad segelbåt påminnande om en stor snipa. Man tog in ett rev i focken (storseglet) och båten var bra barlastad med järn.
En liten närmare presentation av lotsarna vore kanske på sin plats.
Mästerlots Olof Eliasson, 49 år
Olof var ”Äldste lots” dvs förman på lotsplatsen. Han var född i Sumpen den 16:e oktober 1828 och son till fiskaren Elias Olsson och Lena Magnusdotter. Den 10:e november 1849 gifte Olof sig med Anna-Britta Berndtsdotter född i Tryckhålan på Herrön den 24:e juni 1823. Olof och Anna-Britta bodde i en stuga som låg på samma plats som det stora gula huset längst ned till vänster om vägen invid torget i Kyrkesund ligger idag. Olof och Anna-Britta fick tillsammans nio barn varav endast tre stycken uppnådde en ålder över 20 år.
Olof blev lotslärling 1848, secundlots 1851 och mästerlots 1855 vid Kyrkesunds Lotsplats. 1874 överflyttades han till den nyanlagda lotsplatsen på Grönskären. Officiellt bosatte sig Olof och Anna-Britta inte på Altarholmen utan bodde kvar i stugan i Sumpen. Dock kan det varit så att de tillfälligtvis bodde ute på Altarholmen.
Secundlots Johan Berndtsson, 46 år
Johan var född den 13:e april 1832 i Sumpen och var son till fiskaren Berndt Ingemarsson och Elsa Magnusdotter.
Johans far, Berndt Ingemarsson, drunknade tillsammans med sina bröder och en svåger under en snöstorm två månader innan det att Johan föddes. Johans mor, Elsa Magnusdotter, gifte om sig med mästerlotsen Olof Berndtsson i Sumpen strax innan det att Johan fyllde sex år.
Den 16:e februari 1866 gifte sig Johan med Petronella Kristina Petersdotter, född den 17:e september 1838 i Östra Sunna. De bodde i Stenviken i Sumpen och huset finns kvar än idag fast något ombyggt på 1930-talet. Johan och Petronella fick fem barn, tre söner och två döttrar.
Johan blev lotslärling 1854 och secundlots 1865 vid Kyrkesunds Lotsplats. 1874 överflyttades han till den nyanlagda lotsplatsen på Grönskären. Liksom Olof Eliasson och Anna-Britta Berndsdotter bosatte sig aldrig Johan och Petronella på Altarholmen utan bodde kvar i Stenviken.
Secundlots Olle Berndtsson, 29 år
Olle var född den 20:e april 1849 på Herrön och var son till fiskaren Berndt Andersson och Barbro Olsdotter. Den 30:e december 1870 gifte han sig med Oleana Johannesdotter född den 13 februari 1852. De bodde på Hunnepallen på Herrön och fick 5 barn, tre flickor och två pojkar.
Olle blev secundlots 1870 vid Kyrkesunds lotsplats. 1874 överflyttades han till den nyanlagda lotsplatsen på Grönskären. 1876 bosatte sig Olle och Oleana på Altarholmen tillsammans med sina barn, då tre till antalet och med sin dräng Peter Johannesson.
Secundlots Anders Berndtsson, 33 år
Anders som var broder med Olle Berndtsson var född den 18:e januari 1845 på Herrön. Den 29:e september 1876 gifte han sig med Oleana Nilsdotter född den 13:e februari 1855 i Ramneren på Herrön. Fram till Anders gifte sig bodde han på Hunnepallen på Herrön. Anders och Oleana fick en son, Amandus Oskar född på Grönskären den 26:e april 1877.
Anders blev lotslärling 1871 vid Kyrkesunds lotsplats. 1874, samma år som han blev secundlots, överflyttades han till den nyanlagda lotsplatsen på Grönskären. 1876 bosatte sig det nygifta paret Anders och Oleana på Altarholmen.
Nu åter till den 25:e augusti 1878.
Ungefär vid halv tiotiden då man var strax väster om grundet ”Räven” bordade lotsarna fartyget, vilket visade sig vara skonerten ”Anna” hemmahörande i Mollösund och under befäl av A.J Johansson. Anna hade lagt sig på sydlig kurs med backade segel och lotsbåten förtöjde vid hennes läsida.
Anna var alltså en skonert det vill säga ett tvåmastat segelfartyg. Hon var byggd i ek och furu 1867 i Syltenäshall på Orust. Hon hade en dräktighet (lastkapacitet) på 164 ton. Redare var 1878 M. Österberg och fartygets signalbokstäver var ”HBDF”. Det har inte gått att få fram var Anna kom ifrån eller vart hon var på väg. Det troligaste är dock att hon gick i utrikes fart, det vill säga att hon kom från någon utländsk hamn troligen i Kattegatt eller Östersjön och att hon var på väg till någon Nordsjöhamn.
Väl ombordkomna fick lotsarna reda på att fartygets kock, 18-årige Andreas Olofsson från Björholmen, blivit allvarligt brännskadad från midjan och nedåt. Det ansågs omöjligt för Anna att kryssa in till land varför lotsarna erbjöd sig att ta med sig Andreas och se till att han fick läkarvård. De lovade även att ta med sig hans tillhörigheter till Kustvakt Wall i Mollösund för visitation. Detta faktum tyder på att hon kom från utrikes ort.
Närmaste läkare som fanns att tillgå på den tiden var provinsialläkaren för Orust och Tjörns härader, Johan Walfrid Pihl. Denna var bosatt i Horleby, vilket ligger ungefär mitt på Orust.
Befälhavare Johansson satte sig att skriva två brev som han skulle skicka med lotsarna och under tiden trakterades lotsarna, som dåtidens sed bjöd, med kaffe och en sup. När Johansson skulle betala lotskostnaden om åtta kronor visade det sig att han saknade växel. Han gav dem istället 10 kronor vilket innebar att de fick 2 kronor i dricks vilket de blev tacksamma och nöjda över.
Vid halv elva tiden hade man fått över Andreas och hans tillhörigheter i vässingen och man kastade loss från Anna. Befälhavare Johansson skrev i ett brev daterat den 2:a oktober samma år att ”Wädret var godt, men det gick som vi kalla en sorts hvirwelvindar på sina ställen på hafsytan”.
Lotsarna satte segel, troligen både fock (storsegel) och klyvare (fock), och seglade och rodde med största skyndsamhet norröver. Det troligaste är att de tänkte sig till Mollösund där alltså tull fanns samtidigt som det var närmaste hamn att skicka bud efter läkaren i Horleby. Anna satte kurs västeröver.
Från Grönskären observerade Petter Rutgersson (född 1832), svärson till mästerlotsen Olof Eliasson, hur Anna och lotsarna skildes åt, på var sin kurs, lotsarna mot Käringön och Anna västerut. Han kunde följa lotsarnas seglats norröver mot Käringön fram tills klockan var ungefär tolv. Då försvann seglen ur blickfånget och man trodde att man seglat masten överbord men fortsatt sin färd genom att ro. Vinden ökade något vid middagstid men var inte byaktig.
Någon gång mellan klockan fyra och fem på eftermiddagen observerades en norsk lotsbåt öster om Måseskär med skevrat storsegel och backad fock. Ombord på lotsbåten stod en man och vinkade med något klädesplagg för att påkalla uppmärksamhet.
Fyrmästare F.W Hansson och hans personal gick snabbt ner till båthamnen, lossade en mindre båt och rodde ut till lotsbåten. När de kom fram till den meddelade lotsen att det låg en död man i vattnet vid Måseskärs sund.
Hansson och hans besättning rodde till platsen och fann mycket riktigt en mansperson flytande i vattnet. Han drev på en mast med vidhängande segel och en åra. Mannens vänstra ben låg över masten och åran och han låg i en hängande ställning med huvud och armar under vattenytan. Den högra armen var innesluten i seglet. Omedelbart drogs kroppen upp i båten och man konstaterade att mannen var död och att hans lemmar var kalla och stela.
Man rodde tillbaka till Måseskär och tog på land liket. Ganska snart konstaterade man att det var en av Grönskärens lotsar som man bärgat. Hansson skickade en rapport till lotsåldermannen på Käringön för vidare befordran till Grönskären.
På Grönskären började man bli oroliga eftersom lotsarna inte kommit tillbaka. Klockan tre på måndagsmorgonen begav sig Petter Rutgersson till Mollösund för att höra om någon visste vart de tagit vägen.
Hur dödsbudet nådde Grönskären är oklart. Dock vet man att Olle och Anders Berndtssons fader, fiskaren Berndt Andersson på Herrön, begav sig till Måseskär på måndagen för att hämta hem liket. Den döde visade sig vara secundlotsen Johan Berndtsson och hans identitet styrktes av kronolotsen i Kyrkesund, Elias Olsson. Den 1:e september jordfästes Johan Berndtsson i Klövedals kyrka.
De övriga fyra personerna Olof Eliasson, Olle Berndtsson, Anders Berndtsson och Andreas Olofsson hittades aldrig.
Den vässing som lotsarna använde sig av vid olyckstillfället skall enligt uppgift ha påträffats två kabellängder (370 meter) väster om Söskär.
På tisdagen rapporterade lotsfördelningschefen i Marstrand, genom telegram, till sin överordnande, lotskaptenen i Göteborg om att han hört rykten om att Grönskärslotsarna omkommit och att han skulle resa dit för att närmare undersöka saken.
Dagen efter dvs. på onsdagen anlände lotskaptenen i Göteborg till Altarholmen, där han för att dokumentera det inträffade, samtalade med bl.a. Petter Rutgersson, svärson till omkomne Olof Eliasson, Johan Petter Carlsson, målaregesäll från Göteborg som arbetade med det nyuppförda bostadshuset samt med Kronolotsen Elias Olsson vid Kyrkesunds lotsplats. Hans besök resulterade i ett skriftligt protokoll.
På lördagen dvs. den 31:a augusti skrev lotsfördelningschefen i Marstrand ett brev till Kongliga Lotsstyrelsen i Stockholm i vilket han önskade att Lotsstyrelsen skulle ge sk. ”nådegåvor” till lotsänkorna.
Den 4:e september fick han till svar att Lotsstyrelsen ej kunde utbetala nådegåvor utan att han var tvungen att vända sig till Direktionen öfver Amiralitetskrigsmanskassan angående detta. Huruvida han gick vidare till dem eller inte har inte kunnat klargöras. Inte heller om lotsänkorna fick någon ekonomisk hjälp.
Samma dag skrev fördelningschefen ett brev till Kongliga Lotsstyrelsen angående hur den fortsatt lotsuppassningen skulle gå till. Han fick svar i ett brev daterat den 6:e september i vilken man kan se att han kunde anställa fyra stycken extralotsar. En av dem med en lön på 2 kronor om dagen och de tre övriga med en krona och femtio öre om dagen. Kronolotsen i Kyrkesund, Elias Olsson skulle skyndsamt utbilda dem och för det skulle han få en krona och femtio öre om dagen i två månaders tid. Man önskade att extralotsarna så snabbt som möjligt skulle genomgå lotsexamen.
Redan den 27:e november var extralotsarna färdigutbildade och Kongliga Lotsstyrelsen utfärdade tillsvidareförordnande som kronolotsar för:
Gustav Olsson, född den 14:e juni 1842 i Mollösund
Bernhard Olsson, född den 15:e juni 1840 i Morlanda
Martin Olsson, född 2:e mars 1858 i Sumpen (son till Olof Eliasson)
Torberndt Pettersson, född den 21:a maj 1856 i Kyrkesund
Martin Ottosson, född den 9:e mars 1855 på Staffansholmen
Gustav Olsson och Bernhard Olsson bosatte sig samma år strax innan jul på Altarholmen. Först 1881 bosatte sig Torberndt Pettersson och Martin Ottosson sig på ön. Martin Olsson, avled 1879, ett år efter det att fadern drunknat.
Hur gick det då för de närmast sörjande, nämligen lotsänkorna och deras barn.
Olof Eliassons hustru Anna-Britta Berndtsdotter bodde kvar i stugan i Sumpen med sina döttrar Augusta och Anna. Anna-Britta levde som änka i 27 år fram till 1905 då hon avled den 11:e november.
Johan Berndtssons hustru Petronella Kristina Petersdotter bodde kvar i stugan i Stenviken med sina döttrar Olivia och Johanna och sönerna Hilmer, Axel och Carl- Otto. Petronella Kristina levde som änka i 33 år fram till 1911 då hon avled i slaganfall den 26:e juli.
Olle Berndtssons hustru Oleana Johannesdotter flyttade tillsammans med sina döttrar Beata och Gerda, sönerna Johan och Wiktor och drängen Peter Johannisson tillbaka till Hunnepallen på Herrön, troligen till det hus som de bodde i innan de bosatte sig på Altarholmen. Oleana var gravid när olyckan inträffade och den 29:e januari 1879 födde hon, på Herrön, dottern Olivia Bernhardina.
Den 11:e mars 1881 gifte hon om sig med sjömannen Johan Petter Eliasson från Bö Östergård. De fick tillsammans fem barn. Oleana levde fram till den 23:e december 1918 då hon gick bort.
Anders Berndtssons hustru Oleana Nilsdotter flyttade tillsammans med sonen Amandus Oskar till Ramneren på Herrön. Även Oleana var gravid när olyckan inträffade och den 22:a februari 1879 födde hon, på Herrön, en son som fick faderns namn Anders. Den 16:e september 1881 gifte hon om sig med Andreas Olsson från Ellingseröd.
De fick tillsammans 7 barn. Andreas avled 1940 men när Oleana gick bort har i skrivande stund inte klarlagts mer än att det måste skett efter 1920.
Detta är vad som gått att få fram i befintliga gamla dokument. Vad som egentligen hände lotsarna i deras båt är det ingen som vet. En gissning från min sida är att man överraskades av en kraftig vindby, kanske i samband med en lokal åskby, vilken gjorde att båten kantrade och folket hamnade i sjön. Huruvida de var simkunniga eller ej är det ingen som vet. Att Andreas Olofsson inte kunde simma är väl mycket troligt eftersom han var svårt sjuk och brännskadad från midjan och nedåt.
Lotsarna Grönskären
| Lotsplats | Efternamn | Efternamn | Förnamn | Född | Antagen i lotsverket | Död |
| Kyrkesund | Eliasson | Olof | 1829 | 1848 | 1878 | |
| Kyrkesund | Berndsson | Johan | 1832 | 1854 | 1878 | |
| Kyrkesund | Berndtsson | Olof | 1849 | 1861 | 1878 | |
| Berndtsson | Anders | 1845 | 1871 | 1878 | ||
| Övergångsstat | Gollungberg | Pettersson | Torberndt | 1856 | 1878 | |
| Marstrand/ Övergångsstat | Monteli | Gustaf | 1842 | 1878 | ||
| Olsson | Bernhard | 1840 | 1878 | |||
| Olsson | Gustaf | 1842 | 1878 | |||
| Olsson | Martin | 1858 | 1878 | 1879 | ||
| Mollösund/ Övergångsstat | Ottosson | Tärnberg | Martin | 1855 | 1878 | |
| Pettersson | Torberndt | 1856 | 1878 | |||
| Övergångsstat | Gyltegren | Pettersson | Johan/ Bernhard | 1853 | 1883 | 1912 |
| Övergångsstat | Bergström | Olsson | Olof/ Bernhard | 1854 | 1885 | |
| Göteborg/ Marstrand | Sjöqvist | John/ Oscar | 1871 | 1890 | Avsked 1931 | |
| Ohlander | Gustaf-Adolf |