Marstrands lotsplats

Före lotsverkets tid

De gamla vikingarna hade stundom fåglarna som lotsar, när de sökte sig fram mot okända länder. Sagorna förtälja, att sjömännen logo fåglarna ombord vid avresan för att ha dem till hands och släppa ut dem i mörker eller dimma, då inget land kunde skönjas. De vingade lotsarnas flykt visade åt vilket håll kusten  låg. Men denna poetiska metod hade sin begränsning. När seglatsen gick från det öppna havet in i en av försåtliga grund uppfylld skärgård, kunde inga fåglar visa vägen. Då tarvades människor och därtill sådana, som kände farleden lika bra som sitt stuggolv.

Yrkeslotsar funnos väl inga i allra äldsta tider. Men fiskare och sjömän åtogo sig att föra främmande seglare förbi de farliga ställena. Efter hand blevo de mer och mer anlitade och så småningom uppstod det bland kustfolket en särskild kategori, som huvudsakligen ägnade sig åt lotsyrket. Benämningen lots var dock inte vanlig under medeltiden. Man sade mest »ledsagare» eller »styrman».

På tolvhundratalet fanns det ledsagare överallt utefter Norges kuster. I Bergen bildade de till och med ett eget gille, som dock sedermera upplöstes. Lagarna börja syssla med lotsförhållandena på trettonhundratalet. Magnus Lagaböters stadslag säger, att styrmannen på ett skepp skulle skaffa lots, medan tolk skulle anställas av manskapet. Landslagen förutsätter, att ledingsskeppen använde sig av ledsagare och fastställer en verklig taxa för lotsningen. Från Trondhjem till Bergen eller från Bergen till Tönsberg skulle lotsen ha en halv mark silver och från Tönsberg till landsändan, d. v. s. utefter Bohuskusten till Göta älv, samma summa.

Men något lotstvång fanns ännu inte, utan alltsammans var av privat natur. Det var skepparens ensak, om han ville ha ledsagare, och likaså stod det vem som helst fritt att ägna sig åt yrket. Hansestäderna förordnade visserligen 1447 att alla fartyg, som inlöpte i hamnar, skulle vara pliktiga att laga en kunnig lots, men det torde varit si och så med bestämmelsernas tillämpning i praktiken.

I Bergens kungsgårds räkenskaper för år 1519 upptages bland utgifter under en resa med två jakter från Köpenhamn tre mark för en styrman från Helsingör till Varberg. En annan styrman från Marstrand fick en mark för lotsning till Tönsberg. Omkring Lindesnäs ledsagades den ena jakten av en bonde, som erhöll en halv mark för besväret.

Året därpå gjordes åter en Köpenhamnsresa från Bergen med två jakter och då hade man både styrmän och bönder ombord på en gång till Egersund. I Egersund avlöstes dessa och en styrman därifrån följde med till Tönsberg. Därefter bytte man i Marstrand, där en ny man steg ombord och visade vägen till Varberg.

På återresan gick det betydligt enklare. I Helsingör fanns en kunnig karl som för sex mark åtog sig lotsningen hela vägen upp till Koster. För säkerhets skull tog man dock i Marstrand in en extralots, som vid behov skulle kunnat visa vägen inomskärs.

Det är givet, att lotsväsendet i sin dåtida primitiva form inte kunde inge samma förtroende som senare då det blev en statsinstitution. Falska och okunniga ledare var det ingen ovanlighet att råka ut för. Man känner också från Bohuslän fall då lotsen låtit bruka sig för mindre hederliga syften. De kunde t. ex. liera sig med sjörövare eller vrakplundrare. Men upptäcktes det att de hade försåt i sinnet, så råkade de illa ut. Det var nävrätten, som domen fälldes efter. Besättningen slog helt frankt ihjäl den lots som ertappades med att avsiktligt föra fartyget fel.

I Laurentz Benedichts »Sökartet» ges några förmaningar om, hur lotsen skulle bete sig, när han kom ombord på ett fartyg. Han borde genast förvissa sig om, allt ankare och tåg voro klara, att lodlinan var rätt avmärkt, att det fanns en man, som kunde kasta lodet riktigt, samt att seglen voro i ordning o. s. v.  Allvarligt tillhölls han att taga sig tillvara för ölkannan, intill dess att skeppet kommit till sin bestämmelseort. Vid utkrävandet av sin lön skulle han ta hänsyn till seglingens svårigheter, såsom vindens beskaffenhet, nätternas längd och vidden av den fara som förefunnits. Mot rättvisa fordringar finge skepparen inte lov att sätta sig på tvären.

Skeppets styrman borde enligt god sed hjälpa lotsen med navigeringen.  Men det kunde hända, att styrmannen inte alls ville vara med om det, att han ansåg sin ära kränkt, om skepparen tog lots ombord, i det att han menade sig vara mäktig att själv föra skutan i hamn.

Sjöboken ägnar den saken en särskild »kort undervisning» och brännmärker den missriktade äregirighet och det högmodiga och trotsiga sinne som bevisades av ett dylikt beteende.  »Det är för styrmannen en stor ära, att han inte tager sig före mer än hans ämbete och kall kräver, ty en styrman är ingen lotsman.»

Sådana varningar voro behövliga på den tiden. Hundra år senare (1667) utbytte man förmaningen mot lagparagrafen, som stadgade straff för underlåtenhet att taga lots. Från samma tid daterar också det första av staten ordnade lotsverket sitt ursprung.

Det måtte inte ha varit så roligt att ägna sig åt lotsens värv under sjuttonhundratalet. Studerar man de gängse förordningarna ser det ut, som om sysslan kunde varit dräglig nog, men verkligheten stämde sällan med paragraferna. Lotsarna voro frikallade från en del skyldigheter, såsom utskrivning, väghållning, inkvartering samt brandvakts hållande och de behövde inte åtaga sig att bli nämndemän eller bisittare vid tingsrätterna.

Sådana friheter voro nödvändiga för att lotsarna skulle kunna fylla sina plikter, men för att kunna leva behövde de dock något mera. Det var bestämt, att de under tjänsten ombord på fartyg skulle ha rätt att åtnjuta »den ordinarie kost och dricka som ombord vankar». Då storm och svår fara var för handen, borde lotsen få belöning utöver lotspenningarna, men det fick han komma överens med skepparen om. Tvingade motvind honom att vara längre än annars ombord, skulle han ha lön efter särskild taxa.

Under hela lotsningen var skepparen skyldig att pigga upp lotsen med »en jungfru brännvin» dagligen. Man var tydligen mån om, all lotsen skulle ha stimulantia.  Då i förordningen mot lyx och överflöd 1730 nyttjande av tobak förbjöds var och en, som ej fyllt tjuguett år, voro lotsarna bland de få, som undantogos från förbudet.

Glädjeämnen hade de annars icke många. Deras inkomster, som uteslutande baserade sig på lotsavgifterna, voro små. Dels därför att avgifterna voro låga och dels därför att de icke alltid erlades som de skulle. Skepparna försökte ofta smita. Det hände också, att lotsarna ofredades eller till och med överföllos med hugg och slag. De kunde nekas kost ombord, tvingas till annat arbete bredvid lotsningen. o. s. v., och det blev därför nödvändigt attskärpa straffen för dylika förseelser. Avgifterna höjdes också men endast i små poster. Indrivningen ålades tullkamrarna för att bli effektiv.

Lotsarnas villkor blevo dock långt ifrån tillfredsställande. De sakkunniga hade jämt göra med att skriva nya reglementen och tänka ut paragrafer som skulle hjälpa upp lotsarnas betryckta ställning. Nya lotsordningar utkommo bland annat 1748, 1752, 1798, 1820, 1862 och 1881.

Missförhållanden

De olidliga förhållanden, under vilka lotsarna levde, återverkade givetvis på deras sätt att sköta sitt kall. De måste själva i hålla sig med båtar och annat material, och eftersom inkomsterna voro små och osäkra, blev också utrustningen därefter. Lotsbåtar kunde inte alltid gå ut i hårt väder. Det var en känd sak bland sjöfarande, meddelar en sjöbok från 1808, att lotsarna på svenska Kattegatt kusten inte mötte skeppen, förrän de redan voro i inloppen och hade de yttre skären och farligheterna bakom sig. 

Vid inseglingen till Göteborg till exempel kunde man inte vara säker på att erhålla lots förrän vid Böttö. Det var under sådana förhållanden inte gott för främmande att klara sig vid hastigt påkommande oväder.

Holmberg, som aldrig skräder orden, skriver om förhållandena på hans tid (1840-talet) att man inte kunde påräkna biträde av lotsar, såvida man inte drog dem vid håret ur sängen.  Vidare säger han: »Själv har jag flera än en gång med de ohyggligaste känslor sett fartyg dagen igenom med hissad lotssignal kryssa under Paternosterskärens bränningar, utan att ett enda försök till deras räddning blivit gjort ifrån de ställen, därifrån det lätteligen kunnat ske.  

På flera av kringliggande lotsstationer finnes icke en gång en båt, som i någorlunda hårt väder kan hålla sjön. Så äga till exempel Kyrkesunds lotsar ingen större båt än en liten sex-alning, och vart vilja de hän med den? Desamma tillåtas dessutom att bo på ett sådant ställe, att en hel flotta kan sönderslås vid närmaste strand, utan att de få kännedom därom den dagen

För att icke tala om lotsarnas egen liknöjdhet i allmänhet, vilken stundom övergår all föreställning, och vilken även den mest nitiske fördelningschef förgäves skulle bjuda till att förekomma och bota, så länge icke lotsarna bliva ställda under militärisk disciplin.

Långt utanför Skagen ligga norska lotsar för att hämta fartyg, som ämna sig till deras kuster, men från våra stränder, undantagandes från Marstrand, synes aldrig någon i öppna sjön. De fartyg som inkomma hit, hava merendels måst anlita fiskares hjälp, och först när de fällt ankar, i säker hamn, kommer lotsen ombord för att uppbära lotspenningar. Denna skildring är ingalunda överdriven, utan kan med mångfaldiga fakta bestyrkas, och det vore önskligt, att den icke vore målad för alldeles blinda ögon, ävensom att man i händelse den skulle föranleda undersökning av förhållandet, ville börja i den rätta ändan.»

I Göteborgs skärgård hade det då blivit bättre ställt. Vingalotsarna skötte sig utmärkt trots allt. Om somrarna lågo de ute och kryssade i stora båtar, ibland ända till västvart om Skagen för att möta skepp som kommo från Nordsjön. I vilket väder som helst passade de upp. Men de av Holmberg prisade Marstrandslotsarna tyckas ha försämrats. På sextiotalet flyttade de ut till Erholmen, men åldermannen bodde kvar i staden och därav följde oreda och försumlighet i brådskande fall.

År 1867 bestraffades Marstrandslotsarna för, att de låtit ett fartyg gå ända till hamninloppet, innan de brytt sig om det. Marstrands hamn som förut besökts av hundratals vinddrivare, påstods nu vara endast sällan anlitad, därför att lotsarna på Erholmen sutto hemma i allsköns ro njutande »sitt bekväma och sorgfria liv». Lotsarna på Klädesholmen fingo i stället ta ansvaret, men de beskylldes för att ligga ute och idka fiske med storhackor i stället för all hålla sig hemma och sköta sin tjänst.

Klagomålen fortforo länge. De gingo ofta orättvist ut över lotsarna. Felet låg hos systemet; Lotsarna voro fattiga, de hade icke råd att hålla fullgoda båtar eller att riskera att få dem sönderslagna i hårt väder. De hade inte mycket att vinna, men förlorade de det lilla de ägde, gav ingen dem något i stället. Att de i allmänhet gjorde, vad de med sina små medel kunde, finnas många bevis på. Och där liknöjdhet förekom, var den ganska förklarlig.

Hjältedåd.

Man torde nog lugnt kunna utgå ifrån, att de fall, då lotsarna gjort sig skyldiga till uppenbar försummelse, äro långt färre än de tillfällen, då de visat prov på mod och uppoffring. Det kunde säkert skrivas volymer om de räddningsbragder och hjältedåd som lotsarna vid Västkusten utfört under tidernas lopp. Men tyvärr ha så få minnen av dylika händelser bevarats åt eftervärlden. Den muntliga berättelsen har levat sitt liv och dött. På papperet har den sällan blivit fäst. Undantag finnas dock. Från 1830 t. ex. ha vi en lotsning, som upptecknats som till och med blivit hugfäst med en bild i litografi.

Natten mellan den tjugotredje och tjugofjärde september 1830 rasade en svår nordvästlig storm.  Bland de fartyg som då kommo in i Kattegatt, voro också två ryska örlogsmän, linjeskeppet »Furst Wladimir» och korvetten »Lewitza». De ankommo från grekiska farvatten och voro på väg till S:t Petersburg.

Komna in under svenska landet råkade de i lägervall mellan Vinga och Fotö. Linjeskeppet som hade engelsk lots ombord, ankrade närmast landet och korvetten en bit utanför, sedan den funnit linjeskeppet ligga omgivet av bränningar och brott. Kanonskott lossades gång på gång från fartygen. Stormens dån var fruktansvärt, men lotsarna på Hönö hörde dock skotten. De kunde dock inte upptäcka skeppen, ty mörkret var ogenomträngligt. Men då fartygen hissat lantärnor, försökte Hönölotsarna genast gå ut. Det lyckades också, fast det var med verklig fara för livet.

Mästerlotsen Olof Erickson kom ombord på linjeskeppet.  Då hade det redan råkat i drift och låg och högg på klipporna.   Ombord rådde nästan panik. Men lotsen beslutade våga ett försök till räddning. Han satte till seglen, kapade ankartrossarna och utförde en så skicklig manöver att skeppet utan ringaste skada kom ut i sjön igen. Båda skeppen lotsades därefter in förbi Vinga och ankrade på lugnare vatten.

Hade inte lotsen visat sådan rådighet hade skeppen säkert varit förlorade, ty vinden drog sig mera åt väster och ökade samtidigt i styrka. Eftersom linjeskeppet hade åttahundra man ombord, kan man förstå, vilken katastrof det hade blivit om inte lotsen kunnat komma ut. Till tack för att han vågade livet, fick lotsen av amiralen trehundra dukater. Mot särskild betalning lotsade han sedan skeppen till Helsingör.

En så god belöning hörde dock icke till vanligheterna. Lotsarna erhöllo litet eller intet vid de flesta bärgningar: Enligt författningarna hade de rättighet att ackordera om särskild ersättning, då det gällde att föra i hamn ett fartyg, som lidit skada och inte på egen hand kunde klara sig in. Dock fingo inte anspråken sträcka sig högre än till en riksdaler för varje läst fartyget drog.

Att komma överens om ersättning gick emellertid lättare än att få den. För det mesta var det aldrig tal om ersättning, man hade inte tid att tänka på sådant, då det var fråga om att lämna skyndsam hjälp åt en nödställd seglare. Annandag jul 1835 gingo tre lotsar från Vinga ut för att bärga ett fartyg. De blevo borta för alltid. Föräldrar, änkor och flera barn lämnade de efter sig och varken redaren eller någon annan lämnade ett öre som belöning.

Året därpå bärgades av tjugu lotsar och fiskare en strandad engelsk brigg med en last av etthundratusen riksdalers värde. Bärgningen krävde två dygns livsfarligt arbete på en av sjön svårt utsatt plats. För besväret fingo lotsarna tjugufem pund, dock först sedan det processats om saken. Fiskarna fingo intet, därför att de saknade medel till rättegång.  De hade dock inte begärt mera än femton pund.

En gång i mars 1837 då Rörölotsarna voro ute på kryssning, funno de en tysk brigg, som var i nöd. Den hade två gånger stött på vid Trindelen och var krossad i bottnen. Lotsarna överenskommo med skepparen om att mot tvåhundra riksdalers ersättning bringa fartyget i hamn. Då det på grund av den häftiga sjögången var omöjligt att borda, åtogo sig lotsarna att från sin båt dirigera fartyget. De anvisade skepparen kurs på Marstrand.

Men knappt hade han lagt om kursen, förrän rodret lämnades handlöst, varvid fartyget lovade till och lade över i lä så mycket, att det inte kunde manövreras. Besättningen äntrade lovarts sidan och anropade lotsarna om hjälp samt kastade av sig kläderna för att hoppa i sjön. Lotsarna försökte på alla sätt komma intill men förgäves.

Slutligen fick man från fartyget ut jullen, som förtöjdes med en ända i fartyget och en i lotsbåten och halades fram och åter, medan besättningen i tre repriser fördes i säkerhet på lotsbåten. Just som sista man togs ombord, kantrade briggen och sjönk. Med knapp nöd lyckades lotsbåten komma undan den sugande virvel som därvid uppstod. Besättningen fördes in till Rörö och sedan till Göteborg.

Någon belöning för räddningsbragden talades det inte om.  Blott efteråt begärde lotsarna ersättning för transport fram och åter mellan Göteborg och Rörö med besättningen och gods som bärgats. De hade därunder offrat mycken tid och gått miste om flera lotsningar.  De ville ha etthundratrettiotre riksdaler för detta. Men skepparen försökte slingra sig undan alltsammans. Det lyckades dem till sist att få hundra riksdaler av preussiske konsuln i Göteborg.

År 1838 infördes av lotsar till Gullholmen en finsk skonert lastad med styckegods. Det blåste full storm vid tillfället, och lotsarna vågade livet för att få in fartyget i hamn. Värdet av fartyg och gods gick på över trettiotusen riksdaler. Lotsarna tillerkändes efteråt genom domslut fem och en halv procent därav eller cirka 1,750 riksdaler. När det kom till kritan, erhöllo de femtio riksdaler. Så var det jämt och samt.

Exemplen skulle kunna mångfaldigas. Det har inte varit med tanke på ekonomisk vinst lotsarna utfört sina hjältedåd. De ha tagit det som sin självklara plikt att bispringa de nödställda. Sjöfarande litade på deras hjälp, fordrade den också i många fall. Det var en hård och krävande lott i synnerhet före livräddningsstationernas tillkomst. Den karaktäriseras bäst av följande ord ur en tidning från adertonhundratalels förra hälft:
»Lotsen har- för det han bärgar människoliv, även med egen livsfara – intet. Förlorar han därvid livet, åtnjuter hans änka och barn – intet. Men begår han det minsta ouppsåtliga misstag, så får han fästning och man utöser över honom himmelsskriande förbannelser.»

Utdrag ur Förordning från 1697 om Marstrand och Bohuslän samt även om finska kusten. Sammanställd av Gösta Framme

Kongl. May:tz

Stadga och Förordning

Angående Fördelningen uppå samptel. Lootzarnes Börder och hwad Styrning dem hwar i synnerheet tillkommer/ med bifogad Taxa, huru Lootzpenningarne öfwer alt af de Traffiquerande betalas böre.

Dat. Stockholm den 20 Martii 1697.

XVI.

Stadz-Lootzarnes plicht i Marstrand är/at uppwachta och uthur Siön dijt i hambnen inlootza alle de Skepp och Fahrkåstar som willia dijt in/sammaledes derifrån uth til siös igen/ item de Skepp och Fahrkåstar som gå der ifrån til Kalfwesund/ hwarest Giötheborgz Lootzarne dem/såsom sagt är/ aflösa/ och ända fram til Giötheborg lootza/ sorterandes bem:te Lootzar under den der i Staden förordnade Uppsyningzmannen/ och betahlas Lootzpenningarne åth dem på fölliande sätt/ nämbl. för inlootzningen  uthur Siön in i Hambnen af en Fahrkåst  til 5 a 6 Foot/ in alles 1 D:r 16 öre Sölf:mt/ och för ett Skepp eller Fahrkåst som går deröfwer til 10 foot/ 8 öre S:rM:t/ och de deröfwer til 14 foot liggiande/ 10 öre Sölf:mt/ samt de diupare gående/ 12 öre S:mt för hwar foot/ och äfwen så mycket för utlootzningen derifrån til siös igen/ item för Lootzningen den indre Leeden ifrån Marstrand til Kalfwesund/ lijka som för Lootzandet emillan Giötheborg och Kalfwesund i föregående punct förmält är.

XVII.

Därnäst och hwad de övrige dehlarne af Boohuuslänske Cousterne anbelangar/ så äre fullan ännu inge flere ordinarie Lootzar på bem:te Couster förordnade/än i de näst åfwanbem:te orter wid Giötheborg och Marstrand; men som lijkwäl ibland händer/ at så wäl för Kongl. May:tz egne som privatorum Skepp och Fahrkåstar/ hwilke på desse Couster komma at segla/ erfordras någon ledsagning och adsistence, dy skole alle de på Boohuus Cousten boende Fiskare och Strandsittiare wara skylldige/ när som påfordras/ at bewijsa de Siöfarande igemeen wid nödfall/ all giörlig tienst och uppwachtning med Lootzande och elliest emoot en billig betalning/ som med omaket och Fahrwattnetz beskaffenhet enlig är; och som de icke mindre än andre Kongl. May:tz Undersåtare äro Kongl. May:t med troohet och lydno förbundne/ dy äro de och plichtige/ at willigt uppwachta och med ledsagning betiena Kongl. May:tz Skepp och Fahrkåstar/ enär så behöfwes/ som doch sällan skee plägar/ til hwilken ända dem äfwen åligger så mycket som möyeliget är/ at städze beflijta sig/ til giöra sig informerade och erfarne om Fahrwattnetz beskaffenhet med Grund/ Hambnar och annat mehra/ alldenstund dem och särdeles förmåner af Kongl. May:t derföre i nåder förundte äre/ i synnerhet de wid Klädzholmen/ Kiäringö/ Gullhollmen/ Sothehufwud/ Hafsteenssunds Klåster/ etc. skolandes elliest Uppsyningzmannen i Marstrand tijd efter annan skaffa sig godt besked derom/ hwilka af förbem:te orters åboer om Fahrwattnet bästa kundskapen och befarenheten hafwa/ at han må wetta wid förefallande tilfälle/ då de behöfwes/ at gifwa på dem förslag.

XVIII.

Sedan och beträffande lootsarne på den Finske Cousten, så er Lootsarnes plicht uppå den stora Åboleden wiijd Uthö/at instyra alle de uthur Sjiön kommande Fahrkåstar där in i hambnen och sedan derifrån til Korpoström och de wid Korspoström derifrån in til Staden Åbo/ hafvandes StadzLootsarne i Åboo åter at lootsa de derifrån utgående til Korspoström och de vid Korspoström derifrån til Uthön igen/ och de i Uthön alle derifrån til siös uthgående/ depederandes samtliga berörda lootsar under uppsyningsmannen i Åbo och niuta de sin betalning i Lootspenningar såsom efterföllier/ nembl. för inlotsandet ifrån siön in i hambnen eller på redden wid Uthö för en Fahrkåst til5 a 6 foot/ 24 öre S:mt/ och för de skepp eller fartyg/ som gå deröfwer till 10 foot/ 1 Dal Sölf:mt/ och de som liggia diupare/ 1 Dal.16 öre S:r-M:t inalles; men ifrån Uthön til Kosproström/ betales för en Fahrkåst til 5 a 6 foot inalles 2 Dal.16 öre Silf:mt/ och de som liggia deröfwer til 12 foot/12 öre Silf:mt/ och de deröfwer gående/ 14 öre Silf:mt för hwaar foot/ samma betahlning gifwes och för lootsningen af de  å den ena sidan derifrån Korpoström til Åbo gående och jembwäl å andre sidan derifrån til Uthön/ bekommandes jembwäl lootsarna i Åbo för deras styrning ifrån Staden til Korpoström samma betahlning; Men hwad den öfrige finske Skiären med Åhland och hela Norbottn samt Custerne af Finland/ Carelen och Ingermanland angår så finner Kongl. May:t skäligt/ at……..