Marstrand från Sundius noteringar
Marstrands blev svenskt vid freden i Roskilde 1658 och lotsplatsen fanns med i lotstaxan för 1696
Ur reglemente 1697: Stadslotsarna i Marstrand hade i sin ordning att praktisera fartygen in och ut i hamnen, men de farkoster som gingo därifrån till Kalvesund ut till sjöss igen vid Kalvesund hade Göteborgslotsarna att vidtaga.
1697 fanns 6 lotsar och 2 lotsdrängar
1729 fanns 6 lotsar och 2 lotslärlingar på lpl.
Ur rulla: Anders Jonsson Berg, Nils Björnsson, Anders Jonsson, Jöns Björnsson, Anders Bengtsson, Anders Olsson.
Ur rulla 1736: Lotsuppsyningsman: Christopher Bismarck
Lots:
Anders Jönsson Berg i tj 1716
Anders Bengtsson i tj 1722
Jöns Björnsson i tj 1722
Anders Jönsson i tj 1722
Nils Björnsson i tj 1730
Anders Larsson i tj 1730
Lotsdräng: Anders Olufsson i tj 1730
Nedan ur Reglemente för lotsverket 1799: Västra lotsdistriktet, Marstrands lotsplats: 1 lotsuppsyningsman, 1 lotsålderman, 3 ord lotsar, 4 utlärda ord lotsdrängar, 2 utlärda reservlotsdrängar och 3 lotslärlingar.
Lotsområde: lotsarna uppassa vid Carlstens fästning, emottaga från sjön att inlotsa, möta vid eller utanför hamnen att utlotsa till sjöss samt till Rörholmen, till Rörö, till Hättan, till Klädesholmen även till Brunskär
1744 fanns det 6 lotsar och 2 lotsdrängar på lotsplatsen
Ur rullan 1744: Lotsuppsyningsman kaptenlöjtnant Didrich Pettersson
Lotsar: Nils Björnsson, Jöns Björnsson, Anders Olufsson, Anders Alm, Lars Pettersson Gill, Johan Krook
Lotsdrängar: Anders Carlsson, Sven Olufsson
I ett betänkande ” Om lotsväsendets tillstånd vid Västkusten i början av 1800-talet” skriven av professor Nathan Gerhard Schultén år 1805.
Marstrands lotsar kan icke klaga över sitt öde, ehuru deras förtjänst ej för närvarande är så lönande som under Porto Franco tiden. Om några av dessa lotsar flyttades till Erholmen som ligger strax söder om Marstrandsön så skulle de likväl med större lätthet kunna komma ut emot sydliga och sydvästliga vindar än ifrån Marstrands hamn. Men denna ö lyder under ett hemman på Klöverön och lär icke kunna, utan ägarens tillstånd, därtill användas. Den frågan är likväl billig om icke regeringen må äga tillstånd att sätta en lots på vilkens ägor som helst då läget därtill föranlåter då han ej njuter mer än en kal bergsklack att ställa sina hus på, hamn vid sjöstranden för sin båt och rättighet att hämta vatten ur bergsgroparna, som sällan tryter i denna skärgård, utan all konst eller åtgärd. Detta dominium eminens, som är så angeläget för den allmänna välfärden kan icke kallas en kränkning i äganderätten. Jag kan nämna lotsar som likväl tvingas betala mer för dessa förmåner, om de så töra kallas, än hela deras lotstjänst renderar.
( För att locka arbetskraft till Marstrand införde Gustav III åren 1775-1794 ”Porto Franco” vilket betyder frihamn, fri från skatt, fristad för brottslingar och Sveriges enda stad med total religionsfrihet. Red. Anm.) https://sv.wikipedia.org/wiki/Frihamnen_Marstrand
Ur rulla 1817: Lotsuppsyningsman D. Schiller
Lotsålderman O. Jacobsson
Ord. Lots O. Löfgren och A. Sundberg
Ord. Lotsdräng: P. Bruce och A. Olsson
reserv lotsdräng: Ch. Löfgren
Lotslärling H. Ask och O. Lundberg
Ur 1820 års förteckning: Till Kalvsund, Hättan, Klädesholmen, Rörholmen eller Långö, Brunskär, till sjöss eller från sjön.
Platsen hade 1 lotsålderman, 3 mästerlotsar, 4 secund lotsar och 3 lotslärlingar.
Lotsarna uppassa på Marstrands berget, emottaga i sjön utanför norra och södra inloppen.
Ur regler och förordning 1863:
Lotsningsområdet: Från Marstrand till Rörö respektive Hättan, Rörholmen eller Långö, Brunskär, Klädesholmen till och från sjön.
1877 den 2 sept. Utgick 5 lotsar från Marstrands lotsplats och 7 från Klädesholmens lotsplats under VSV-lig storm till det å Marstrands fjorden ankrade norska skeppet MINDET samt avlämnat lots som förde fartyget in i Marstrands hamn. För deras härvid ådagalagda raskhet tilldelades Marstrands lotsar 50 och Klädesholmens lotsar 70 kr.
1880 byggdes ett nytt lotsuppassningshus istället för ett kasserat.
1890 anskaffades en däckad lotsbåt av järn
1893 byggdes en ny däckad lotsbåt
1899 byggdes ett lotsuppassningshus
Ur UFS 1902 ”Pga K. Majts beslut komma Klädesholmens och Hättans lotsplatser att indragas fr.o.m. 1 april 1902 då Marstrands lotsplats övertar dessas lotsuppassningar. Därjämte flyttas Marstrands lotsplats från Erholmen till staden Marstrand och ny lotsledsförteckning för Marstrands lotsplats utfärdas.
Lotsarna bo sedermera i Marstrand och uppassa delas på Marstrandsön och dels på Hättan samt möta inomskärs gående fartyg dels en minut väst om Marstrandsön dels vid Hättan samt från sjöns kommande fartyg vid Hamneskär. Däckad kronolotsbåt finnes vid lotsplatsen”
1912 den 4 februari lyckades lotsförman, 2 lostar och en lotslärling vid marstrands lotsplats bärga 2 man av besättningen och 6 passagerare å strandade svenska S/S ROBERT THORBUM. För bärgningsföretaget visat mod och rådighet tillerkännes lotsförman 15 kr och envar av de övriga 10 kr
1914 Inköptes stora däckade kuttern från Lotsverket av lotsplatsen
Båtbestånd 1920:
2 däckade kuttrar
1= byggd 1893, ek, kravell, 11.5×4.5, 20 hk
2= byggd 1898, ek/fur, klink, 5.6×1.7, 10 hk
2 roddbåtar
1940 byggdes ett nytt lotsuppassningshus
1948 installerades el i huset
1997 köptes Marstrands varvets lokaler samt hamn av Sjöfartsverket för 2,3 milj och fastigheten byggdes om till ny lotsstation med VTS samt ny hamn för alla lotsbåtar och år 1999 flyttade lotsplatsen från de dyra och otjänliga lokalerna nere vid vattnet mittemot Marstrands ön.
En kopia i skala 1/10 av fyren Pater Noster bekostades av Sjöfartsverket och byggdes på uppdrag av lotsplatschefen (jag själv) av Kungälvs gymnasieskola som ett examens arbete. Fyren placerades på lotskajen men flyttades 2000 utanför det nuvarande hotellet där det har en mer framträdande position.
En oförfärad lots. Av J Johnson, Ur Lots och fyrtidningen nr 6 1951:
Får man med skäl kalla Mästerlotsen Axel Erik Landell, Marstrand som den 16 mars fyller 80 år. Det har aldrig skrivits några berömmelsens vackra ord om honom ehuru han väl har gjort sig förtjänt av dem. Här kommer sanna berättelser av trovärdiga personer.
Lotsförmannen Schiller berättar, Strömberg, Landell och jag hade vakt då lotsutkiken per telefon meddelar att en skuta genom lotsflagg signalerat efter lots. Vi seglade ut, fast det rådde full storm, till en tysk bark på 1400 reg.ton. Det var omöjligt att gå långsides varför Landell ropade till skeppet att kasta en lina. Denna band Landell fast vid sig och hoppade överbord varvid ett centimeter stort hål revs upp på armen av något vasst föremål under skeppssidan då han halades ombord.
Så kommer vi till år 1917 då han genom sin snabba ändring av kurs räddade skepp och besättning från en säker undergång. Under sjöförklaringen frågade domaren kaptenen angående denna sak. Kapten svarade: Det kan både jag och styrman intyga att Landell räddade både skepp och besättning.
Den tredje gången berättas av tulluppsyningsmannen Isaksson: En dag i mars månad ringer lotsförman i Marstrand och frågar om jag vill ta en lots med och gå ut till en bark, ty det var något fel med lotsbåten. Jag fick Landell med, blåste gjorde det, vattnet rök och skeppet rullade så det var omöjligt att komma långsides. Landell ropade då att en lina måste kastas till honom. Jag varnade att akta sig för propellern. Men han kröp fram över däcket till den utkastade linan band den om livet och ropade till mig, ”Hälsa Magda och barna” varefter han hoppade överbord och blev uppdragen på skeppet som han lotsade i hamn. Ovannämnde Isaksson samt kustvakten Karlsson lever ännu (1951) och detta hände år 1924. Landell var med i Spansk-Amerikanska kriget. Härom har han själv talat i svensk radio.
Holmberg, som aldrig skräder orden, skriver om förhållandena på hans tid (1840-talet) att man inte kunde påräkna biträde av lotsar, såvida man inte drog dem vid håret ur sängen. Vidare säger han: »Själv har jag flera än en gång med de ohyggligaste känslor sett fartyg dagen igenom med hissad lotssignal kryssa under Paternosterskärens bränningar, utan att ett enda försök till deras räddning blivit gjort ifrån de ställen, därifrån det lätteligen kunnat ske.
På flera av kringliggande lotsstationer finnes icke en gång en båt, som i någorlunda hårt väder kan hålla sjön. Så äga till exempel Kyrkesunds lotsar ingen större båt än en liten sex-alning, och vart vilja de hän med den? Desamma tillåtas dessutom att bo på ett sådant ställe, att en hel flotta kan sönderslås vid närmaste strand, utan att de få kännedom därom den dagen
För att icke tala om lotsarnas egen liknöjdhet i allmänhet, vilken stundom övergår all föreställning, och vilken även den mest nitiske fördelningschef förgäves skulle bjuda till att förekomma och bota, så länge icke lotsarna bliva ställda under militärisk disciplin.
Långt utanför Skagen ligga norska lotsar för att hämta fartyg, som ämna sig till deras kuster, men från våra stränder, undantagandes från Marstrand, synes aldrig någon i öppna sjön. De fartyg som inkomma hit, hava merendels måst anlita fiskares hjälp, och först när de fällt ankar, i säker hamn, kommer lotsen ombord för att uppbära lotspenningar. Denna skildring är ingalunda överdriven, utan kan med mångfaldiga fakta bestyrkas, och det vore önskligt, att den icke vore målad för alldeles blinda ögon, ävensom att man i händelse den skulle föranleda undersökning av förhållandet, ville börja i den rätta ändan.»
I Göteborgs skärgård hade det då blivit bättre ställt. Vingalotsarna skötte sig utmärkt trots allt. Om somrarna lågo de ute och kryssade i stora båtar, ibland ända till västvart om Skagen för att möta skepp som kommo från Nordsjön. I vilket väder som helst passade de upp. Men de av Holmberg prisade Marstrandslotsarna tyckas ha försämrats. På sextiotalet flyttade de ut till Erholmen, men åldermannen bodde kvar i staden och därav följde oreda och försumlighet i brådskande fall.
År 1867 bestraffades Marstrandslotsarna för, att de låtit ett fartyg gå ända till hamninloppet, innan de brytt sig om det. Marstrands hamn som förut besökts av hundratals vinddrivare, påstods nu vara endast sällan anlitad, därför att lotsarna på Erholmen sutto hemma i allsköns ro njutande »sitt bekväma och sorgfria liv». Lotsarna på Klädesholmen fingo i stället ta ansvaret, men de beskylldes för att ligga ute och idka fiske med storhackor i stället för all hålla sig hemma och sköta sin tjänst.
Klagomålen fortforo länge. De gingo ofta orättvist ut över lotsarna. Felet låg hos systemet; Lotsarna voro fattiga, de hade icke råd att hålla fullgoda båtar eller att riskera att få dem sönderslagna i hårt väder. De hade inte mycket att vinna, men förlorade de det lilla de ägde, gav ingen dem något i stället. Att de i allmänhet gjorde, vad de med sina små medel kunde, finnas många bevis på. Och där liknöjdhet förekom, var den ganska förklarlig.