Vänern och Göta Älv Lotsplats

58° 15.923′ N 12° 15.851′ E

Ansvaret för lotsning på Vänern låg under Vänerns seglations styrelse från 1799 fram till 2003 och inte under Lotsverket/Sjöfartsverket.

Den 14 mars 1799 bildades ”Venerns Seglationsstyrelse” i Kristinehamn på initiativ av Petter Johan Warberg.
Den primära orsaken var invigningen av Trollhätte kanal år 1800 och Vänern blev då farbar till och från Västerhavet.

1799-1812 var Baltzar von Platen ordförande för Seglationsstyrelsen.

1994 blev Trollhätte kanalverk en del av Sjöfartsverket och 2003 överfördes även lotsningsverksamheten i och med att Vänerns Sjötrafikområde bildades och Vänerns seglations styrelse upphörde.

Nedanstående text är utdrag ur ”Vänersjöfartens Utveckling.
Lots och Leder i Trollhättekanal och Vänern”
av f. kanalinspektoren Stig Hallberg 11 maj 1986

Lotsningen i början av 1800-talet. Före år 1813 förekom troligen inget organiserat lotsväsende på Vänern. Däremot kan man ta för givet att det vid lastageplatser och skärgårdar fanns fiskare och åboer, som hjälpte skeppare att före deras skutor i hamn.

Den kände hydrografen och kaptenen PJ. Warberg har i sin omfattande skrift ”Hydrografisk Beskrifning öfwer Wenern till De Sjöfarandes Tjenst” Del. I. Tryckt 1805, behandlat Lurö och Ekens skärgårdar men icke nämnt något om lotsar eller lotsning. Trots att han mycket ingående beskrivit en stor mängd leder här och svårigheterna att passera dem.

I sin följande skrift Del II, 10 år senare, som behandlade Värmlandssjön och Kinneviken, nämnde han däremot något om lotshjälp vid några tillfällen.

Exempel: Vid beskrivning hur man seglar till Norsälven och passerar Götviks udde skriver han: ”Här kan Lots för den återstående vägen erhållas..”

Eller vid segling mot Hammarö ”… men för att säkrast finna dessa ställen wilka äro gömda bakom en vidlöftig skär, tages Lots wid Skoghall…”

Han nämner vid inseglingen till Carlstads östra hamn att man kan ”… på Hammarö söka wägwisare”. Hade det funnits andra lotsar tillgängliga, hade han säkert nämnd om dessa. Han måste även ha varit medveten om att det måste ha varit mycket svårt att navigera efter hans beskrivningar, i varje fall för skeppare utan god lokalkännedom, då han nalkades en kust eller en skärgård utan utställda sjömärken.

År 1813 utkom ”Kongl. Maj:ts nådiga Bref och Stadgande rörande Seglationens förbättrande på Sjön Wenern”. Häri gavs besked till Directionen om hur utprickningen och lotsningen skulle organiseras och byggas upp. Här föreskrevs även att vissa prickhållare skulle utbildas till och tjänstgöra som lotsar inom sina distrikt. Två Sjö-Skolor för Vänersjöfolk skulle inrättas en i Vänersborg och en i Karlstad och att sjömanshus inrättas, där bl.a. s.k. respass skulle utgivas till mönstrade sjöfolk.

Kongl. Brev 1813 om lotsning

Utdrag ur: ”Kongl. Maj:ts Nådiga Bref och Stadgande rörande Seglationens förbättrande å Sjön Wenern. Stockholms slott den 24 Nov. 1813.”

”Att Sjön indelas uti Fjorton District, nemligen Wenersborg m.fl….; Att uti hwarje District antages en pålitlig Karl hwars skyldighet blifwer att utsätta och efterse alla inom dess District nödiga märken samt jemväl med lotsning och anvisningar betjena de Sjöfarande, som obekante med Segelleden, sådan behöfwa och påkalla; Att till belöning för dessa fjorton Båkkarlar och Lotsar, hwilka skola wara förpligtade att, uti allt hvad till deras tjenst hörer… efter en af de blifwande uppsyningsmännen skeende undersökning, bestämma uti hwilket District Lotsningsskyldighet må med den af märkens utsättande förknippas, och ändteligen att dessa Karlar särskilt böra åtnjuta skälig vedergällning af Skeppare, som de med Lotsning betjena:… dessa Lotsar och Båkkarlar måtte från utskrifning til I Krigstjensti Nåder befrias.”

I Det Kongl. Bref och Stadgande av år 1813 ingår även instruktionen:

’’Instruction för Åboerne uti de kring Wenern indelta District, som besörja Sjömärkens utsättande och tillsynen deröfwer”.

”Som en följd af Åboens kännedom och pålitlighet, bör han äga den tillfredsställelse att genom sitt district kunna lotsa den honom anlitar, och att derför åtnjuta, enligt särskilt Taxa, wedergällning i penningar. Öfwer werkställd Lotsning äger han undfå Skepparen ett bevis, som wid den af Uppsynings-mannen skeende wisitation företes och i Journalen upptagas. Åbo uti District bör låta sig högst angeläget vara, att i alla ofwannämnda åligganden inöfwa en Son eller ock en annan påIitIig Karl, som emot samma förmåner kan åtaga sig dessa skuldigheter, aldrahelst en sådan person som är ämnad att efter honom tillträda hemmanet. ”

Enligt rapport år 1823 hade Directionen sedan 1813 anställt 13 Lotsar med nödiga instructioner och årlig lön. År 1821 lät Kongl. Majtt i nådig skrifvelse befria Lotsar och Båkkarlar på wenern ifrån Beväringsskyldighet. ”Styrelsen för Sjöfartens förbättrande å Sjön Wenern” beslutade vid ett sammanträde år 1833 att lotsar (distans-) skulle anställas: två av lotsarna skulle stationeras vid Vänersborg, två vid Sjötorp och två på Lurö. Dessa skulle lotsa längre distanser ex.vis Vänersborg-Lurö eller Karlstad — från Sjötorp till Lurö o.s.v. Det var emellertid svårt att få kvalificerade karlar för den lön och övriga villkor, som erbjöds.

Lotsande prickhållare

I bevarade prickrullor över Vänern från 1852 på landsarkivet i Göteborg finns anteckningar om kontrakt och avtal med prickhållare om lotsning inom sina distrikt. Exempel:

Lurö station: Lots och prickhållare år 1848 Johannes Johnsson och Anders Börjesson på Lurön.

Eken: Lots och prickhållare: Anders Ottersten och lots Abel Ottersten på St. Eken antagen 1850

Leckö: Lots P. Andersson.

Lidköping: Lots C.G. Camp.

Vänersborg: 1856 Lotsen Andreas Wennberg och Nils Persson och Olof Jansson 1878-1884.

Byelfwen: (farvattnen till) Lots och prickhållare.

Aspholmsleden: Lots och prickhållare E. Eriksson 1856. Olaus Svensson och J. Olsson 1889.

Skoghall: Lots och prickhållare.

Hults och Christinehamn: Lots och prickhållare:Bengtsson 1863—1894.

Sjötorp och Killmaresund: Lots Johan Larsson 1857 och lotslärling Albin Johansson 1893.

Djurö: Lots och prickhållare.

Systemet med lotsande prickhållare fanns kvar till mitten av 1950-talet. Så sent som år 1970 finns prickhållarna med i gällande regler.

Lotsar i Venern enligt Svensk Hamnlots 1888

”Direktionen för segelfartens förbättrande å sjön Venern hvilken äfven underhåller flytande sjömärken samt en kår af lotsar under befäl af en lotslöjtnant. Lotsar finnas vid alla här nedan nämnda lastageplatser, men kan man ej alltid påräkna att på vanlig lotssignal få dessa ombord. ”

”Lotspenningar utgå från sjöfartens början intill 15 okt. Första sjömilen = 4 min. med 2:- kr. och för hvarje mil derutöfver med kr. 1:50. Som hemvägskost för lotsen eger denne derjemte uppbära 50 öre för hvarje sjömil af den lotsade vägens längd. Från den 15 okt. till seglationstidens slut förhöjes lotspenningarne med 50% såsom ersättning för lotsens hemresa landvägen; men hemvägskosten blifver året runt densamma”.

I Vänersborg har troligen funnits lotsuppassningsställe allt sedan 1833 för distanslotsar. l Sjötorp tillkom ett uppassningställe 1822 för lotsar som var huvudsakligen lokallotsar men även distanslotsar för fartyg med högst 3.0. m. djupgående. Deras status var lots och ej prickhållare.

Lotsbefälhavare i Vänerns Seglationsstyrelse

1814-1814 Pettersson, Abraham

1816-1822 Eurenius, Petter

1822-1831 Stenberg, J.U.

1831-1834 Wolfbrand, J.J.

1834-1855 Berggren, Carl J-son

1855-1890 Strömberg, Carl Johan

1890-1902 Larsson, Axel

1902-1936 Larsson, Knut Torkel

1936-1943 Lind, Bror Bertil

1939-1941 Langley, Fritz Victor (t.f. lotsbefälhavare)

1944-1974 Fagerlund, Sten Olof

1974-1996 Eléhn, Lasse

1996-2003 Dyberg, Ingvar

Lotsning på Göta Älv

Att det har funnits lotsar i rubricerade vattenområden sedan länge är ju allom bekant/ och att lotsarna haft olika huvudmän känner nog de fiesta till, men bakgrunden och utvecklingen i allmänhet för dessa kolleger är kanske mera okänd.

Forskningen är inte alldeles säker på när lotsning på älven egentligen började, men man vet, att s.k. kända män fanns sedan medeltiden för att hjälpa dåtidens farkoster förbi de svåraste passagerna innan slussarna byggdes. Älven var då synnerligen svårpasserad med bitvis stark ström och uppgrundade ställen där felbedömningar kunde bli ödesdigra.

Från år 1607 då Lilla Edets sluss togs i bruk, förekom en mera allmän lotsnings verksamhet vid olika platser. Det var framförallt vid tre passager lotsning eller specialkunnande var av nöden, och där det var ytterst svårt att passera p.g.a. strida strömmar och grund. Det har framgått ur olika källor, att lots fanns tillgänglig tidigt och att lotsarna hade hjälp av rodd- och stakekarlar. Denna form av lotsning var helt annorlunda än kronolotsarnas verksamhet efter kusten. Här gällde helt andra förutsättningar, åtminstone innan slussarna togs i bruk och vattenflödet kunde begränsas och kontrolleras.

År 1815 utfärdades den första kungörelsen med regler, bestämmelser och taxor för lotsningen inom kanalbolagets regi, innan dess av bolaget, men de hade fått vissa rättigheter och befogenheter och i samband därmed lotsskyldigheter.

Trafiken ökade även snabbt i början av 1800-talet och accelererade efter hand som godsflödet tilltog i samband med skeppningen från och till Vänerhamnarna. Älvlotsarna hade, efter jämförelser, en förhållandevis god inkomst tack vare det jämna trafik flödet samt egen naturahushållning. Efter hand förändrades och förbättrades hela sjöfartssituationen på älven, alltfler slussar byggdes och det sprängdes och schaktades för att öka framkomligheten, särskilt i samband med att fartygen blev alltmer maskindrivna.

Som nämnts, var lotsuppassningarna från början tre vid de svåraste passagerna, och vartefter förbättringarna fortskred, ansåg kanalbolaget att lotsarna var mer eller mindre överflödiga och avvecklade därför lotsningen succesivt under mitten och senare delen av 1800-talet.

Älvlotsarna fortsatte dock sin verksamhet i den mån de krävdes, men 1918 blev de helt integrerade i kanalbolagets organisation, och i och med detta även uniformsplikt. En klädedräkt som påminde om kronolotsarnas men med andra beteckningar. Någon gång under första hälften av 1800-talet tillkom Kungälvs lotsplats där kronolotsar skötte utlotsningen till Göteborg samt även ut via Nordre älv, men denna station indrogs redan 1889 då antalet lotsningar hela tiden minskade.