Lotsning och dess organiserande i Sverige

Från 1200 talet fram till 1956 var det så här…..

Nästan lika länge som människor funnits har de seglat.

Sjöar och hav blev tidigt naturliga kommunikationsleder. Rester av ekstockar funna i myrar och vattendrag vittnar om förhistoriska färdmedel. När de stapplande stegen togs till kontakter och handel med avlägset boendes folk började världshaven trafikeras.

Handelsutbytet mellan kulturer krävde transportmedel och havet var det snabbaste, enklaste och säkraste sättet att forsla varor. Landsvägarna var urusla och stråtrövarna många. Över haven var det hyfsat enkelt att ta sig fram men närmare främmande kuster blev det besvärligt om man inte kände till förrädiska grynnor och skär. Riskfyllt var det och ordet risk kommer från grekiskan som betyder undervattenskär. Tidigt började därför handels sjöfarare att anlita lokala sjömän som kände sin kust men även örlogsflottor hade behov av säkra passager och även de var tvungna att hitta bra lösningar för sina behov.

Ledsagare, styremän och lotsar är vanliga benämningar på de yrkesutövare som sedan urminnes tider hjälpt örlogsfartyg och handelssjöfart att navigera inte bara i svenska farleder utan överallt där vatten och fartyg finnes.

Behovet av reglerande bestämmelser gjorde sig snart gällande. Knappast något annat näringsområde, möjligen med undantag av bergsbruket, blev så detaljreglerat som sjöfarten.

Karl XI:s sjölag från 1667 är ett verk i åtta balkar med 120 kapitel. Lagen tillkom efter ett omfattande utredningsarbete, vari många av den tidens ledande jurister deltog.

När förslaget den 24 juli 1665 föredrogs i konungens råd, yttrade rikskanslern Magnus Gabriel de la Gardie att “ingen nation hade en sådan fullkomlig lag beträffande seglation”.  När lagen två år senare utfärdades fick vi en sjölag utan motsvarighet i Europa.

I förarbetena till 1667 års sjölag gjordes hänvisningar till bland annat Visby sjörätt samt till holländska och tyska förebilder. Hansa-städerna hade tidigt egna rättsordningar.

Anmärkningsvärt för 1667 års lag är den detaljrikedom som präglade utformningen, bl.a. föreskrevs i Skeppsmannabalkens 15 kapitel att skeppsbarberaren var skyldig att ombord betjäna alla, både befäl och manskap.

Lotsarnas uppgifter finns reglerade i sjöskadebalkens 7:e kapitel. I avsnittet stadgas att skepparen var skyldig att anlita ledsagare i farvatten där sådana behövdes. I första paragrafen stadgades att skeppare eller styrman skulle lämna lotsen uppgift om fartygets djupgående. Lotsen sörjde för att skeppets fördes i säkerhet. Överträdelser bestraffades hårt. Många domar vittnar om hårda straff.

Den i slutet av 1200 talet utarbetade äldsta stadslagen eller s.k. Björköa-rätten innehåller inte något stadgande rörande fartygs lotsning.
Däremot i Söderköpingsrätten från 1280 och i Visby Stadslag från 1300-talets början, omnämnas lotsar för första gången. Även i Kung Magnus Erikssons “Allmänna stadslagens 14 kap. Skipsmåla Balken från 1350-1357 förekommer följande:

Nu leger man ledsagare, som skall säga dem led (segelleden). Säger han sig vilja låta dem utan någon skada segla öfver sjön, dit resan är bestämd, och sätter han sedan på grund och de få skada deraf, då ega de makt öfver hans lif,  likväl först efter det sex män inför domstol vittnat att han med skeppare och besättning ingått sådan förbindelse. Öfverfaller dem sjögång och våldsam storm, då är han ansvarsfri från all skada” [ Säga led > ledsagare > ledsare > lots]

I Visby stadslag , som tillämpades även i andra Hansa-städer stadgas III:19

” Låter någon lega sig som lots och seglar med skepparen och varder det intygat av skepparen, att han ej vet vägen så give honom halv lön, men leger någon en annan som lots och kan man överbevisa honom efter stadens rätt, innan han kommer i skepparens bröd, att han ej vet vägen, så må man låta honom fara utan lön.”

Lotsning förekom tidigt, även om exakta tidpunkter saknas. Behovet av lotsning växte fram under lång tidsrymd. på 1500-talet var lotsväsendet organiserat på ett skråmässigt sätt med åldermän, utsedda av magistraten i sjöstäderna.

Det finns uppteckningar om att det kommunala lots-skrået i Kalmar utförde lotsningar till Stockholm, Visby, Lübeck, Köpenhamn, Elfsborg och flera Östersjöhamnar och städer. I vissa städer utförde fiskarna lotsning. Redan 1447 införde Hansa-städerna lotstvång men det tillämpades sällan.

Under medeltiden var lotsväsendet bristfälligt i många avseenden. Kungens fogdar ute i provinserna fick påstötning om att tillhandahålla skärgårdsborna att de skulle styra kronans fartyg genom skärgården eller till landets besittningar på andra sidan Östersjön.

Ersättningen för uppdragen utgick i naturaförmåner. Förutom att skärgårdsborna tilldelades lotshemman, i allmänhet skattefria mantal, så erhöll lotsarna spannmål och salt.

Av de gamla stadslagar som finns från 1300 och 1400 talen framgår det att de som tog på sig att lotsa fartyg mot ersättning var enskilda personer och inte i konungens tjänst.

Om den verksamhet som under medeltiden bedrevs av de s k ledsagarna vet man inte speciellt mycket. Dessa utförde sin syssla utan statlig inblandning efter överenskommelser med skeppare eller befraktare. Från och med äldre Vasatid tillämpades två olika system för lotsning av kronans fartyg. Det ena gick ut på att fogdarna skaffade fram lotsar (styrmän) för varje enskilt lotsningsuppdrag. Det andra byggde på att skärgårdsbor (styremän) stadigvarande ägnade sig åt kronolotsning över kortare eller längre kustavsnitt.

Ännu under senmedeltiden saknade Sverige en örlogsflotta. I och  med att Danmark-Norge satte upp en permanent flotta runt 1480-talet, hamnade Sverige i ett militärt underläge. För att bryta detta köpte Gustav Vasa 1522 en flotta på ett tiotal fartyg från Lübeck. 1560 bestod flottan av minst 40 fartyg.

I brev från 1542 av Gustav Vasa framgår det att den stadigt växande svenska flottan måste tillförsäkra sig att alltid ha tillgång på kunniga lotsar:
“Hvar förebiude och Strengeligen befale wij tigh ännu attu skynder samme Skäriekarler genom natt och dagh hijt til oss, hwad heller the äre ther på Stäkeborg eller i Suderkoping, Så att the til thett aldra senast äre här hoos oss innen morgen afton, effter wij hafwe them behoff til Styremän.”

Även brev från Johan III och Karl IX uttrycker detsamma.

I äldre texter kallas lotsarna ledsagare. Från Gustav Vasas tid användes beteckningarna styrman eller styreman. Styrman står då oftast for medlemmarna i flottans styrmanskår, medan styreman betecknar de lotsar som bodde i skärgården.

Dessa värvades i första hand från skären runt Stockholm och Östergötland samt på Åland och längs de finska kusterna. Kungen lät i dessa trakter för lotsarna upplåta åtskilliga hemman, med övriga förmåner, där de bl.a. avkrävdes att säkra återväxten av utbildade lotsar genom sina barn och hjon. I gengäld hade lotsarna skyldighet att lotsa Kronans skepp.

1530-1540 Gustav Vasa inrättade Lotshemman, där vissa vid kusten boende hemmansägare mot viss skattefrihet och andra förmåner hade till skyldighet att vid behov hjälpa sjöfarande med lots.

I fogderäkenskaperna från Gustav Vasas tid skiljs lotsarna eller styremännen, som de då kallades, ut från övriga bönder genom att de befriades från den årliga räntan.  Med tiden utkristalliserades vissa hemman som permanenta styremanshemman, vilka, när ett lotsverk inrättades vid slutet av 1600-talet, kallades lotshemman. Vilka hemman som var styremans- och lotshemman framgår mycket tydligt i det kamerala materialet. Från mitten av 1700-talet finns dessutom lotsarna införda i av amiralitetet upprättade lotsrullor.

Det äldsta skriftliga källmaterial  där man finner uppgifter om lotsande bönder i skärgården är kungliga brev, som ingår i Gustav Vasas registratur, samt noteringar i de jordeböcker som upprättades kring 1540.

Från 1535 var Landsort känt som en plats där man kunde erhålla lots.

1579 inleddes organiseringen av lotsväsendet genom att lotsarna blev en del av flottans manskap under amiralitetskollegium och fick skattefrihet för sysslan.

Flottans styrmanskår rekryterande av skärkarlar inför varje enskild flottoperation, var inte speciellt praktiskt. Därför introducerades 1565 ett nytt sätt att lösa problemet med lotsningen av örlogsfartygen. Erik XIV lät vid flottan anställda styrmän, ombesörja lotsningen. . De rekryterades som tidigare bland skärgårdsbefolkningen, men även bland städernas befolkning, och medföljde nu fartygen året om. I detta läge behövdes lotsar som dels fanns tillgängliga under längre perioder, dels besatt bättre kunskaper i navigation än skärgårdsstyremännen.

Det existerade alltså två parallella lotsorganisationer i Sverige under senare hälften av 1500-talet och största delen av 1600-talet. Mellan organisationerna rådde viss rivalitet. Konflikten gällde den inkomstbringande inlotsningen vid Stockholm. Redan före mitten av 1600-talet utfördes all utlotsning av såväl kronans fartyg som den privata sjöfarten från Stockholm av flottans styrmanskår.

Under drottning Christinas tid drogs många förmåner in, men i gengäld lagstadgades om ersättning till lotsen från de som ville använda sig av hans tjänster.

Under 1600-talet försökte man få till stånd mera långsiktiga lösningar för rekryteringen till örlogsflottan och en båtsmansorganisation skapades. 1623 bestämdes att den som ville hålla en båtsman fritt fick ett hemman, som räntade 18 daler, samt befriades från utskrivning, gärder och andra extra skatter. I gengäld skulle han försörja båtsmannen med kost för sex seglingsmånader samt, under resten av året, ha honom i sin tjänst mot kost och logi. Detta system infördes då endast i vissa delar av Finland och Uppland men utvidgades 1634 till alla utmed sjösidan belägna socknar.

1634 inrättades amiralitetskollegiet

I den första allmänna styremanstaxan från 1642 angavs vilka styremanshemman som borde finnas, avståndet mellan dessa och lönen för lotsningen av kronans fartyg under varje sådant lotspass. De hemman som angavs för sträckan mellan Stockholm och Kalmar var då följande: Vaxholm, Djurhamn, Dalarö, Älvsnabben, Herrhamra, Sävösund, Oxelösund, Gränsö, Kättilö, Kallsö, Bokö, Torrö, Stadsholmen, Idösund, Orö, Strupö, Långö och Vållö.

Genom en förordning av 14 februari 1653 ålades sedan rotarna att uppföra stugor åt båtsmännen samt ge dessa bete för två kor och några får.

1655 skapades av vissa lotshemman de nya Styrmanshemman som lades under Amiralitetet. I författningen blev dessa skyldiga att i sina farvatten ansvara för att lots tillhandahölls.

1655 utfärdade amiralitetskollegium en instruktion om att lotsarna tillsammans med bönderna i skärgården skulle utpricka skär, grund och undervattensklippor med remmare eller andra markeringar. 1671 kompletterades denna instruktion med bestämmelsen att lotsarna var skyldiga att underhålla prickar och remmare i farlederna.

Mellan 1660-1696 reglerades genom olika författningar, lotsning för handelssjöfartens vidkommande. Benämningen lots ersatte samtidigt benämningen ledsagare eller styrman. Lotsar från Amiralitetets hemman hade företrädesrätt till örlogsfartyg till och från Stockholm och Karlskrona.

I lagar från 1671 förbjöds andra än lotsar och Amiralitetets styrmän att lotsa i svenska vatten. 1674 kom komplettering av lagen från 1671.

I och med 1667 års Sjölag (sjöskadebalken) tillkom lotsplikten för sjöfarande där lotsen berättigades ersättning samt kost ombord.

Av de båda lotsorganisationer som fanns for handen mot slutet av 1600 talet var flottans styrmanskår  en välorganiserad styrka, som besatt en hög grad av professionalitet. Skärgårdsstyremannaorganisationen däremot bestod av en hop bönder spridda över landet. Även om de sorterade under amiralitetskollegium fanns det före 1679 inte någon som, på en fast tjänst, ledde verksamheten. Dessa bondelotsar saknade föreskriven utbildning, avlade ingen examen och den ersättning de erhöll kom i stor utsträckning från dem som utnyttjade deras tjänster. Vid övergången till 1700-talet var det dock den senare organisationen som stod som segrare, medan endast en spillra återstod av den förra. Nedläggningen av flottans styrmanskår kom 1687, när denna helt gick miste om den civila lotsningen, i och med att dess medlemmar inte längre tilläts lotsa handelsfartyg.

1676 var manskapet på örlogsflottan över 9.000 man, där huvuddelen rekryterades genom båtsmanshållet. Såväl knektehållet som båtsmanshållet byggde på att den som var knekt och båtsman samtidigt var jordbrukare. Huvudprincipen, var att verksamheten skulle skötas som en bisyssla vid sidan om en agrar huvudnäring.

1677 inrättades ett statligt lotsväsen då en statlig överstyrelse för lots- och fyrväsendet inrättades. Då utnämndes assessorn vid amiralitetet till inspektör för kronolotsarna i Stockholm-Kalmar distrikt. Lots- och fyrverket styrdes av en lotsdirektör och sorterade under amiralitetskollegium. Den första tjänsten inrättades då lotsen Per Eriksson erhöll en tjänst som ålderlotsman vid Dalarö, den största lotsplatsen i landet, och därmed blev den förste lotsplatschefen i det svenska lotsväsendets historia. Två år senare tillkom den första tjänsten på regionalplanet, då assessorn vid amiralitetet Teofilus Mellin utnämndes till inspektor för skärgårdslotsarna i Stockholms skärgård.

1679 fullbordades tjänstehierarkin i och med att viceamiralen Werner von Rosenfeldt utsågs till inspektör över styre- och lotsmansväsendet i Sverige, Finland, Estland, Livland och Ingermanland, Pommern, Wismar och Bremen.

1680 utsågs av viceamiral Werner von Rosenfeldt ett antal kuststäder och andra lotsplatser från Åland till Marstrand, där lotsarna skulle äga rätten att utföra lotsningar i respektive farvatten.

1681 kompletterades instruktionerna för lotsinspektören bl.a. med att lotsar likt advokater och läkare fick avlägga ämbetseder.

1687 inrättades Lotsdirektörsämbetet och Sverige fick sin förste Lotsdirektör, Kapten Petter Gedda, bördig från Västerbotten.

1691 flyttade Amiralitets – Collegium (AC) från Stockholm till Karlskrona och från och med 1693 när Kapten Gedda har sin första lotsvisitation vet man med säkerhet att Stockholm blev Sveriges första självständiga lotsstation i Kronans tjänst. (Kronolotsarne)

Ett mycket viktigt årtal

Den 19 september 1696 utkommer så, efter några års förberedelser, ”Förordningen angående Det Kongliga Lotsverket”.

Staten tog nu den fulla kontrollen och förvandlade lotsarna från privatföretagare till kronans tjänstemän med reglerad befordringsgång.

Detta borde rimligen kunna sägas vara Sjöfartsverkets ursprungliga första datum.

I samband med tillkomsten av 1696 års lotsordning skapades också en regional administration, då Sveriges kust delades in i tre lotsdistrikt. Det största var det norra distriktet, som täckte in kuststräckan från Västervik till Finlands ryska gräns. Det södra lotsdistriktet omfattade Blekinges och Skånes kust, och det västra lotsdistriktet ombesörjde lotsningen längs Hallands och Bohuskust. Cheferna för dessa tre lotsdistrikt var placerade i Stockholm, Karlskrona och Göteborg. Lotsdirektören var, till att börja med, också chef för det lotsdistriktet, men när amiralitetskollegium år 1776 flyttade från Karlskrona tillbaka till Stockholm utsågs en särskild chef för detta distrikt.

Lotskontoret samt lotsdirektören utlokaliseras liksom AC till Karlskrona.

20 mars 1697 utkommer: “Kongl Maij:tz nådige Förordning angående Lootzar och Lootzdrängiarne, huru månge de widhwar stadigt wara skole.”

Under de följande 40 åren utvecklades lotsväsendet och fler städer och platser erhöll lotsstationer.

1724 inrättades Västra och Norra Lotsdistriktet.

1726, 1727 och 1738 utfärdas i Kongl. Bref att Bottniska viken skall erhålla lotsinrättningar men det kommer inte till stånd förrän långt senare.  Städerna i Västerbotten hade nämligen redan utverkat befrielse från lotsinrättningar om de själva kunde tillhandahålla lotsar till kronan. Vilket de kunde. Norrlänningarna gick redan då sina egna vägar!

1727 får Gotland sin lotsinrättning och

1739 inrättades Södra Lotsdistriktet.

Mellan 1740 – 1748 genomgick Lotsverket så sin första omorganisation eftersom den ansågs innehålla en del brister och fel.

En Kongl förordning utkom 27 april 1748 där detta beskrivs närmre.

I förordningen 11 aug 1752 var det dags för en uppfräschning igen där AC gör vissa påpekanden och förändringar. Man kan här börja skönja vissa friktioner mellan Kongl Majt i Stockholm, AC och Lotskontoret.

1753 utkom ett cirkulär om lotsars rättigheter och skyldigheter

Mellan 1760 och 1770 undersöktes möjligheterna att inrätta lotsstation för genomgångare i Öresund men projektet fick läggas ned eftersom det ”inte gick att för lotsningen erhålla duglige personer

1756 avstyckades Östra Lotsdistriktet från det Norra (vilket omfattade Finland inklusive Åland).

1761 och 1770  Västkustens Onsala samt Varberg

Fram till 1769 pågår ständiga ändringar i lotsningsförordningen, då AC kräver att hela lotsningsförordningen skrivs om. Mellan 1769 och 1774 utspelar sig en maktkamp mellan de olika intressenterna som slutar med att Kongl. Maj:t (Gustav III) utfärdar ett stadgande som för Lotsverket blev gynnsammare än de som tidigare varit.

Det hela avslutas med att  ”Kongl.Maj:t uti nådigt bref den 7 och 12 augusti 1776 anbefaller så väl Amiralitets – Collegium som Lotskontorets och Lotsdirektörens återflyttning till Stockholm”.

Under de kommande 25 åren ändrades förordningarna för lots och båkavgifter om och om igen så att den 29 oktober 1798, som får betraktas som ett stort märkesår, skrevs hela Lots, Båk och Fyrväsendets förordning om från början till slut samt att ansvaret flyttades från amiralitetscollegium till Styrelsen för Arméns flotta.

se vidare Lotsförordning 1798

Lotsfördelningarna tillkom först genom 1799 års lotsreglemente.

1803 överfördes lotsverket till Förvaltningen av sjöärendena.

1809 förlorade Sverige Finland och därmed även Östra Lotsdistriktet

Den 24 februari 1809 förenas Lotsverket med det nyligen inrättade Sjömätningscorpsen. Under de kommande 60 åren genomgår förordningarna och framför allt avgifterna för lots och fyr och båk, genomgripande förändringar. Det blir nya bestämmelser ungefär vart 5 år. Återkommande är dock att löner och villkor för de anställda äro svaga.

1813 utkommer föreskrifter om inrättande av lots och båkinrättning för Vänern. Inrättningen skall skötas av en särskild Direktion, underställd Konungens ”Befallninghafvandes i Carlstads Län ordförandeskap”

20 juni 1820 utkommer Kongl. Maj:ts Nådiga förordning Angående Lots och Båt inrättningen i Riket.

” Wi Carl Johan med Guds Nåde, Sweriges, Norriges, Göthes och Wendes Konung Göre weterligt att sedan hos oss Riksens ständer i underdånighet föreslagit wissa stadganden åsyftande en förbättring af Lots och Båt inrättningen i Riket samt Wi funnit denna inrättning i en och annan mån tarfwa rättelse så hafwe wi tagit detta wigtiga ämne i nådigt öfwerwägande och med upphäfwande af alla hittills därom gällande författningar i nåder förordnat som följer:” se länk till originalet Lotsförordning 1820.

Organisationen inom lotsverket med lotsåldermän, ordinarie lotsar, utlärda lotsdrängar och lärodrängar som befattningarna kallades före 1820, och lotsåldermän, mästerlotsar, sekundlotsar och lotslärlingar, som de kallades från och med 1820, påminner starkt om den inom hantverksyrkena.

1827 utkommer ännu en ny lotsförordning där en hel del fokus lades på utbildning.

Utbildningen av blivande lotsar bedrevs länge på samma sätt som den bedrivits under styremannaepoken. Det var fråga om en internutbildning, där lärodrängen, lotslärlingen, som titeln var efter 1820, vanligtvis från unga år skolades in i verksamheten av någon nära släkting och bedrevs under liknande former som inom hantverksyrken.

Någon fastställd åldersgräns för att kunna skrivas in vid lotsverket existerade inte förrän 1820, då man i lotsreglementet påpekade att en lotslärling helst borde ha fyllt nio år vid inskrivningstillfället. Utbildning av skärgårdslotsar bedrevs. Krav på läs- och skrivkunnighet som förkunskaper infördes för lotslärlingar först genom 1827 års lotsordning och då i så måtto att lotslärlingen vid antagningstillfället skulle ha börjat att läsa och skriva samt när examen avlades, förvärvat goda kunskaper i läsning, skrivning och räkning.

I 1881 års tjänstgöringsreglemente höjdes sedan antagningsåldern till 12 år, och kravet på läs- och skrivkunnighet redan vid antagningstillfället tillfogades.

Kraven på praktisk träning och sjöpraktik på såväl segel som ångfartyg krävdes av dem som sökte in till lotsverket mot slutet av 1800-talet. Från lotsverkets sida intresserade man sig mest för att basfärdigheterna läsa, räkna och skriva skulle tillgodoses för lotsarnas barn. Ett skäl till detta kan ha varit att internrekryteringen till lotsyrket sågs som så värdefull att lotssönerna måste beredas möjlighet att klara av antagningskraven till lotsutbildningen.

I ett kungligt brev av 19 juni detta år gavs detta motiv till varför lotsbarnskolor behövdes tre år efter införandet av en obligatorisk folkskola. Inrättandet av lotsbarnskolor var ett sätt på vilket staten kunde stödja lotskåren. Staten tilldelade också lotsarna fullmakter, tvingade dem att avlägga ämbetseder och ställde krav på examination. Genom dessa åtgärder omvandlades de forna skärböndema till en speciell yrkeskår med en legitimerad ställning.

Lotsarna erhöll en exklusiv monopolställning inom sitt verksamhetsområde. En ställning som staten bidrog till att upprätthålla genom att straffbelägga lotsning utförd av dem som saknade examination och legitimation. Införandet av lotsuniformer på 1880-talet fastslog definitivt lotsarnas roll som statens tjänstemän.

Efter det att Göta kanal färdigställdes 1832 beslöts 1836 av Kongl. Maj:ts att lots och båkinrättningar på Göta kanal, Vänern, Vättern och Göta Älv inte skulle övertas av Staten utan skötas av en särskild Distriktschef. Emellertid blev aldrig någon sådan utsedd bl.a. eftersom rikets Ständer inte beviljade äskade anslag för sjöarna och kanalernas fyrar och underhåll. De tilläts därefter, mer eller mindre, att sköta sig själva med uppbärande av nödvändiga avgifter.

Kring 1850 i Sverige innebar specialiseringen bl. a. att bandet mellan jordbruk och soldattjänst avvecklades. Den deltidsarbetande lotsen försvann och lotsyrket kom att bli en heltidssysselsättning, bedriven även av personer som saknade förankring i bondesamhället. Lotsstationer, med av lotsverket ägda stugor, ersatte lotshemmanen.

I levnadsbeskrivningarna över lotsar kan man konstatera att de från början så självständiga lotsarna blir till statens tjänstemän. Lotsarna, vars band till krigsmakten kan nog sägas aldrig varit speciellt starka.

De svenska skärgårdslotsarna, som på samma sätt som soldaterna, bedrev sin verksamhet som en binäring till hemmansbruket.

Det transportbehov som det industriella genombrottet medförde måste, rimligen ha fått konsekvenser för det svenska lotsväsendet. Utrikes- och inrikeshandeln ökning krävde tillgång till pålitliga lotsar, i en verksamhet som bedrevs under organiserade former. Före mitten av 18oo-talet var nämligen landsvägstransporter över längre sträckor omöjliga, och sjövägarna var de viktigaste transportlederna i det dåtida Sverige.

1862 utkommer en ny lotsförordning

På Mälaren ökade sjöfarten betydligt mellan 1860-1875 och lotsar anställdes så även här.

1868 upphör benämningen sekundlots till att enbart heta lots

Den 20 maj 1870 befrias Kronans fartyg från att ta lots.

1871 den 21 december skildes lots- och fyrväsendets angelägenheter från Förvaltningen av Sjöärendena som hade sitt kansli på Marinförvaltningen Birger Jarls torg 9-11 på Riddarholmen och lades under ett centralt ämbetsverk. Det beslutas att Lotsdirektören blir ensam ansvarig för allt som rör lotsningar och fyrinrättningar. Till detta fogas även de ekonomiska målen och ansvaret som tidigare handlagts av Förvaltningen af Sjöärendena..

1 januari 1872 flyttades ansvaret för lotsning, utmärkning, kartering och sjöräddning för första gången till ett eget centralt ämbetsverk,  Kongl. Lotsverket med dess chef Lotsdirektören. Lokalerna blev i  huset i hörnet av lilla Nygatan och Kornhamnstorg.

Lotsstyrelsen stärkte i en ny förordning år 1881 sitt grepp över lotsorganisationen i Sverige. Detta år upphörde den gamla distriktsindelningen med lotsåldermannatjänsterna och åldermannaskapen och Sverige indelades istället i åtta lotsfördelningar som sorterade direkt under lotsstyrelsen. Varje lotsplats fick sin platschef, som vid större lotsplatser titulerades överlots och vid mindre lotsförman. Den som innehade titeln lotsålderman fick dock behålla denna tills han lämnade sin tjänst.

Införandet av lotsuniformer kom under 1880-talet.

Från 1888 30 november benämndes dess direktör Generallotsdirektör i Sjöfartsstyrelsen och därefter i nuvarande Sjöfartsverket, Generaldirektören.

Lotsverket bestod då av tre distrikt med tre distriktschefer om sammanlagt 15 lotsfördelningar, 63 lotsåldermannaskap, 153 lotsplatser och 175 lotsuppassningsställen.

Fyrväsendet innehöll 66 fyrar och 10 fyrfartyg, (ej inräknat 17 st enskilda led och hamnfyrar)

Lotsverket var organiserat i tre byråer, nämligen kanslibyrån (juridiska, administrativa samt kamerala frågor) och lotsbyrån (nautiska frågor)  och fyringenjörkontoret ( tekniska frågor)

1 oktober 1890 – 1 april 1925 huserade Lotsstyrelsen  sin ämbetslokal i huset Kornhamnstorg 2(hörnhuset av Kornhamnstorg och Stora nygatan)

1 april 1925 Lotsstyrelsen flyttar till gamla riksbankshuset vid Järntorget som tidigare bebotts av telegrafstyrelsen.

1904 organiserades genom lotsstyrelsens kungörelse den 11 oktober 1904 (SF 47/1904) blev indelningen sex lotsdistrikt som förestods av lotskaptener och Lotsverket inrättades som övergripande myndighet för de underlydande lotsdistrikten:

  • Övre norra från finska gränsen till Ulvö i Ångermanland.
  • Nedre norra från Ulvö till Ålands hav.
  • Mellersta från Stockholm till Nyköping.
  • Östra från Nyköping till Kristianopel.
  • Södra från Kristianopel till Torekov.
  • Västra från Torekov till norska gränsen.

1970 indrogs östra distriktet och 1982 nedre norra distriktet. Distriktsindelningen avskaffades helt vid årsskiftet 1987/88

Vid tiden för första världskriget var bandet mellan lotsning och hemmansbruk slutgiltigt avklippt.

Fram till 1920 lydde Lotsverket under Sjöfartsdepartementet men överflyttades därefter till Handelsdepartementet

Den 4 juni 1937 utkom den sista lotsförordningen för Lotsverket

1956 Bildades det som idag heter Sjöfartsverket

Läs mer om det under Sjöfartsverkets historia