Lotsning och dess organiserande i Sverige

Lotsning och dess organiserande i Sverige

Nästan lika länge som människor funnits har de seglat.

Sjöar och hav blev tidigt naturliga kommunikationsleder. Rester av ekstockar funna i myrar och vattendrag vittnar om förhistoriska färdmedel. När de stapplande stegen togs till kontakter och handel med avlägset boendes folk började världshaven trafikeras.

Handelsutbytet mellan kulturer krävde transportmedel och havet var det snabbaste, enklaste och säkraste sättet att forsla varor. Landsvägarna var urusla och stråtrövarna många. Över haven var det hyfsat enkelt att ta sig fram men närmare främmande kuster blev det besvärligt om man inte kände till förrädiska grynnor och skär. Riskfyllt var det och ordet risk kommer från grekiskan som betyder undervattenskär. Tidigt började därför handels sjöfarare att anlita lokala sjömän som kände sin kust men även örlogsflottor hade behov av säkra passager och även de var tvungna att hitta bra lösningar för sina behov.

De gamla vikingarna hade stundom fåglarna som lotsar, när de sökte sig fram mot okända länder. Sagorna förtälja, att sjömännen lågo fåglarna ombord vid avresan för att ha dem till hands och släppa ut dem i mörker eller dimma, då inget land kunde skönjas. De vingade lotsarnas flykt, visade åt vilket håll kusten låg. Men denna poetiska metod hade sin begränsning. När seglatsen gick från det öppna havet in i en av försåtliga grund uppfylld skärgård, kunde inga fåglar visa vägen. Då tarvades människor och därtill sådana, som kände farleden lika bra som sitt stuggolv.

Yrkeslotsar funnos väl inga i allra äldsta tider. Men fiskare och sjömän åtogo sig att föra främmande seglare förbi de farliga ställena. Efter hand blevo de mer och mer anlitade och så småningom uppstod det bland kustfolket en särskild kategori, som huvudsakligen ägnade sig åt lotsyrket.

På tolvhundratalet fanns det ledsagare överallt utefter Norges kuster. I Bergen bildade de till och med ett eget gille, som dock sedermera upplöstes. Lagarna börja syssla med lotsförhållandena på trettonhundratalet.

Magnus Lagaböters stadslag säger, att styrmannen på ett skepp skulle skaffa lots, medan tolk skulle anställas av manskapet. Landslagen förutsätter, att ledingsskeppen använde sig av ledsagare och fastställer en verklig taxa för lotsningen.

Från Trondhjem till Bergen eller från Bergen till Tönsberg skulle lotsen ha en halv mark silver och från Tönsberg till landsändan, d. v. s. utefter Bohuskusten till Göta älv, samma summa.

Men något lotstvång fanns ännu inte, utan alltsammans var av privat natur. Det var skepparens ensak, om han ville ha ledsagare, och likaså stod det vem som helst fritt att ägna sig åt yrket.

Hansestäderna förordnade visserligen 1447 att alla fartyg, som inlöpte i hamnar, skulle vara pliktiga att laga en kunnig lots, men det torde varit si och så med bestämmelsernas tillämpning i praktiken.

I Bergens kungsgårds räkenskaper för år 1519 upptages bland utgifter under en resa med två jakter från Köpenhamn tre mark för en styrman från Helsingör till Varberg.

En annan styrman från Marstrand fick en mark för lotsning till Tönsberg. Omkring Lindesnäs ledsagades den ena jakten av en bonde, som erhöll en halv mark för besväret.

Året därpå gjordes åter en Köpenhamnsresa från Bergen med två jakter och då hade man både styrmän och bönder ombord på en gång till Egersund. I Egersund avlöstes dessa och en styrman därifrån följde med till Tönsberg. Därefter bytte man i Marstrand, där en ny man steg ombord och visade vägen till Varberg.

På återresan gick det betydligt enklare. I Helsingör fanns en kunnig karl som för sex mark åtog sig lotsningen hela vägen upp till Koster. För säkerhets skull tog man dock i Marstrand in en extralots, som vid behov skulle kunnat visa vägen inomskärs.

Det är givet, att lotsväsendet i sin dåtida primitiva form inte kunde inge samma förtroende som senare då det blev en statsinstitution. Falska och okunniga ledare var det ingen ovanlighet att råka ut för.

Man känner också från Bohuslän fall då lotsen låtit bruka sig för mindre hederliga syften. De kunde t. ex. liera sig med sjörövare eller vrakplundrare. Men upptäcktes det att de hade försåt i sinnet, så råkade de illa ut.

Det var nävrätten, som domen fälldes efter. Besättningen slog helt frankt ihjäl den lots som ertappades med att avsiktligt föra fartyget fel.

I Laurentz Benedichts »Sökartet» ges några förmaningar om, hur lotsen skulle bete sig, när han kom ombord på ett fartyg. Han borde genast förvissa sig om, allt ankare och tåg voro klara, att lodlinan var rätt avmärkt, att det fanns en man, som kunde kasta lodet riktigt, samt att seglen voro i ordning o. s. v.

Allvarligt tillhölls han att taga sig tillvara för ölkannan, intill dess att skeppet kommit till sin bestämmelseort. Vid utkrävandet av sin lön skulle han ta hänsyn till seglingens svårigheter, såsom vindens beskaffenhet, nätternas längd och vidden av den fara som förefunnits. Mot rättvisa fordringar finge skepparen inte lov att sätta sig på tvären.

Skeppets styrman borde enligt god sed hjälpa lotsen med navigeringen.  Men det kunde hända, att styrmannen inte alls ville vara med om det, att han ansåg sin ära kränkt, om skepparen tog lots ombord, i det att han menade sig vara mäktig att själv föra skutan i hamn.

Sjöboken ägnar den saken en särskild »kort undervisning» och brännmärker den missriktade äregirighet och det högmodiga och trotsiga sinne som bevisades av ett dylikt beteende.

 »Det är för styrmannen en stor ära, att han inte tager sig före mer än hans ämbete och kall kräver, ty en styrman är ingen lotsman.»

Sådana varningar voro behövliga på den tiden. Hundra år senare (1667) utbytte man förmaningen mot lagparagrafen, som stadgade straff för underlåtenhet att taga lots. Från samma tid daterar också det första av staten ordnade lotsverket sitt ursprung.

Behovet av reglerande bestämmelser gjorde sig snart gällande. Knappast något annat näringsområde, möjligen med undantag av bergsbruket, blev så detaljreglerat som sjöfarten.

Karl XI:s sjölag från 1667 är ett verk i åtta balkar med 120 kapitel. Lagen tillkom efter ett omfattande utredningsarbete, vari många av den tidens ledande jurister deltog.

När förslaget den 24 juli 1665 föredrogs i konungens råd, yttrade rikskanslern Magnus Gabriel de la Gardie att “ingen nation hade en sådan fullkomlig lag beträffande seglation”.  När lagen två år senare utfärdades fick vi en sjölag utan motsvarighet i Europa.

I förarbetena till 1667 års sjölag gjordes hänvisningar till bland annat Visby sjörätt samt till holländska och tyska förebilder. Hansa-städerna hade tidigt egna rättsordningar.

Anmärkningsvärt för 1667 års lag är den detaljrikedom som präglade utformningen, bl.a. föreskrevs i Skeppsmannabalkens 15 kapitel att skeppsbarberaren var skyldig att ombord betjäna alla, både befäl och manskap.

Lotsarnas uppgifter finns reglerade i sjöskadebalkens 7:e kapitel. I avsnittet stadgas att skepparen var skyldig att anlita ledsagare i farvatten där sådana behövdes. I första paragrafen stadgades att skeppare eller styrman skulle lämna lotsen uppgift om fartygets djupgående. Lotsen sörjde för att skeppets fördes i säkerhet. Överträdelser bestraffades hårt. Många domar vittnar om hårda straff.

Den i slutet av 1200 talet utarbetade äldsta stadslagen eller s.k. Björköa-rätten innehåller inte något stadgande rörande fartygs lotsning.
Däremot i Söderköpingsrätten från 1280 och i Visby Stadslag från 1300-talets början, omnämnas lotsar för första gången. Även i Kung Magnus Erikssons “Allmänna stadslagens 14 kap. Skipsmåla Balken från 1350-1357 förekommer följande:

Nu leger man ledsagare, som skall säga dem led (segelleden). Säger han sig vilja låta dem utan någon skada segla öfver sjön, dit resan är bestämd, och sätter han sedan på grund och de få skada deraf, då ega de makt öfver hans lif, likväl först efter det sex män inför domstol vittnat att han med skeppare och besättning ingått sådan förbindelse. Öfverfaller dem sjögång och våldsam storm, då är han ansvarsfri från all skada” [Säga led > ledsagare > ledsare > lots]

I Visby stadslag, som tillämpades även i andra Hansa-städer stadgas III:19

” Låter någon lega sig som lots och seglar med skepparen och varder det intygat av skepparen, att han ej vet vägen så give honom halv lön, men leger någon en annan som lots och kan man överbevisa honom efter stadens rätt, innan han kommer i skepparens bröd, att han ej vet vägen, så må man låta honom fara utan lön.”

Lotsning förekom tidigt, även om exakta tidpunkter saknas. Behovet av lotsning växte fram under lång tidsrymd. på 1500-talet var lotsväsendet organiserat på ett skråmässigt sätt med åldermän, utsedda av magistraten i sjöstäderna.

Det finns uppteckningar om att det kommunala lots-skrået i Kalmar utförde lotsningar till Stockholm, Visby, Lübeck, Köpenhamn, Elfsborg och flera Östersjöhamnar och städer. I vissa städer utförde fiskarna lotsning. Redan 1447 införde Hansa-städerna lotstvång men det tillämpades sällan.

Under medeltiden var lotsväsendet bristfälligt i många avseenden. Kungens fogdar ute i provinserna fick påstötning om att tillhandahålla skärgårdsborna att de skulle styra kronans fartyg genom skärgården eller till landets besittningar på andra sidan Östersjön.

Ersättningen för uppdragen utgick i naturaförmåner. Förutom att skärgårdsborna tilldelades lotshemman, i allmänhet skattefria mantal, så erhöll lotsarna spannmål och salt.

Av de gamla stadslagar som finns från 1300 och 1400 talen framgår det att de som tog på sig att lotsa fartyg mot ersättning var enskilda personer och inte i konungens tjänst.

Om den verksamhet som under medeltiden bedrevs av de s k ledsagarna vet man inte speciellt mycket. Dessa utförde sin syssla utan statlig inblandning efter överenskommelser med skeppare eller befraktare. Från och med äldre Vasatid tillämpades två olika system för lotsning av kronans fartyg. Det ena gick ut på att fogdarna skaffade fram lotsar (styrmän) för varje enskilt lotsningsuppdrag. Det andra byggde på att skärgårdsbor (styremän) stadigvarande ägnade sig åt kronolotsning över kortare eller längre kustavsnitt.

Ännu under senmedeltiden saknade Sverige en örlogsflotta. I och  med att Danmark-Norge satte upp en permanent flotta runt 1480-talet, hamnade Sverige i ett militärt underläge. För att bryta detta köpte Gustav Vasa 1522 en flotta på ett tiotal fartyg från Lübeck. 1560 bestod flottan av minst 40 fartyg.

I brev från 1542 av Gustav Vasa framgår det att den stadigt växande svenska flottan måste tillförsäkra sig att alltid ha tillgång på kunniga lotsar:
“Hvar förebiude och Strengeligen befale wij tigh ännu attu skynder samme Skäriekarler genom natt och dagh hijt til oss, hwad heller the äre ther på Stäkeborg eller i Suderkoping, Så att the til thett aldra senast äre här hoos oss innen morgen afton, effter wij hafwe them behoff til Styremän.”

Även brev från Johan III och Karl IX uttrycker detsamma.

I äldre texter kallas lotsarna ledsagare. Från Gustav Vasas tid användes beteckningarna styrman eller styreman. Styrman står då oftast for medlemmarna i flottans styrmanskår, medan styreman betecknar de lotsar som bodde i skärgården.

Dessa värvades i första hand från skären runt Stockholm och Östergötland samt på Åland och längs de finska kusterna. Kungen lät i dessa trakter för lotsarna upplåta åtskilliga hemman, med övriga förmåner, där de bl.a. avkrävdes att säkra återväxten av utbildade lotsar genom sina barn och hjon. I gengäld hade lotsarna skyldighet att lotsa Kronans skepp.

1530-1540 Gustav Vasa inrättade Lotshemman, där vissa vid kusten boende hemmansägare mot viss skattefrihet och andra förmåner hade till skyldighet att vid behov hjälpa sjöfarande med lots.

I fogderäkenskaperna från Gustav Vasas tid skiljs lotsarna eller styremännen, som de då kallades, ut från övriga bönder genom att de befriades från den årliga räntan.  Med tiden utkristalliserades vissa hemman som permanenta styremanshemman, vilka, när ett lotsverk inrättades vid slutet av 1600-talet, kallades lotshemman. Vilka hemman som var styremans- och lotshemman framgår mycket tydligt i det kamerala materialet. Från mitten av 1700-talet finns dessutom lotsarna införda i av amiralitetet upprättade lotsrullor.

Det äldsta skriftliga källmaterial  där man finner uppgifter om lotsande bönder i skärgården är kungliga brev, som ingår i Gustav Vasas registratur, samt noteringar i de jordeböcker som upprättades kring 1540.

Från 1535 var Landsort känt som en plats där man kunde erhålla lots.

1579 inleddes organiseringen av lotsväsendet genom att lotsarna blev en del av flottans manskap under amiralitetskollegium och fick skattefrihet för sysslan.

Flottans styrmanskår rekryterande av skärkarlar inför varje enskild flottoperation, var inte speciellt praktiskt. Därför introducerades 1565 ett nytt sätt att lösa problemet med lotsningen av örlogsfartygen. Erik XIV lät vid flottan anställda styrmän, ombesörja lotsningen. . De rekryterades som tidigare bland skärgårdsbefolkningen, men även bland städernas befolkning, och medföljde nu fartygen året om. I detta läge behövdes lotsar som dels fanns tillgängliga under längre perioder, dels besatt bättre kunskaper i navigation än skärgårdsstyremännen.

Det existerade alltså två parallella lotsorganisationer i Sverige under senare hälften av 1500-talet och största delen av 1600-talet. Mellan organisationerna rådde viss rivalitet. Konflikten gällde den inkomstbringande inlotsningen vid Stockholm. Redan före mitten av 1600-talet utfördes all utlotsning av såväl kronans fartyg som den privata sjöfarten från Stockholm av flottans styrmanskår.

Under drottning Christinas tid drogs många förmåner in, men i gengäld lagstadgades om ersättning till lotsen från de som ville använda sig av hans tjänster.

Under 1600-talet försökte man få till stånd mera långsiktiga lösningar för rekryteringen till örlogsflottan och en båtsmansorganisation skapades. 1623 bestämdes att den som ville hålla en båtsman fritt fick ett hemman, som räntade 18 daler, samt befriades från utskrivning, gärder och andra extra skatter. I gengäld skulle han försörja båtsmannen med kost för sex seglingsmånader samt, under resten av året, ha honom i sin tjänst mot kost och logi. Detta system infördes då endast i vissa delar av Finland och Uppland men utvidgades 1634 till alla utmed sjösidan belägna socknar.

1634 inrättades amiralitetskollegiet

I den första allmänna styremanstaxan från 1642 angavs vilka styremanshemman som borde finnas, avståndet mellan dessa och lönen för lotsningen av kronans fartyg under varje sådant lotspass. De hemman som angavs för sträckan mellan Stockholm och Kalmar var då följande: Vaxholm, Djurhamn, Dalarö, Älvsnabben, Herrhamra, Sävösund, Oxelösund, Gränsö, Kättilö, Kallsö, Bokö, Torrö, Stadsholmen, Idösund, Orö, Strupö, Långö och Vållö.

Genom en förordning av 14 februari 1653 ålades sedan rotarna att uppföra stugor åt båtsmännen samt ge dessa bete för två kor och några får.

1655 skapades av vissa lotshemman de nya Styrmanshemman som lades under Amiralitetet. I författningen blev dessa skyldiga att i sina farvatten ansvara för att lots tillhandahölls.

1655 utfärdade amiralitetskollegium en instruktion om att lotsarna tillsammans med bönderna i skärgården skulle utpricka skär, grund och undervattensklippor med remmare eller andra markeringar. 1671 kompletterades denna instruktion med bestämmelsen att lotsarna var skyldiga att underhålla prickar och remmare i farlederna.

Mellan 1660-1696 reglerades genom olika författningar, lotsning för handelssjöfartens vidkommande. Benämningen lots ersatte samtidigt benämningen ledsagare eller styrman. Lotsar från Amiralitetets hemman hade företrädesrätt till örlogsfartyg till och från Stockholm och Karlskrona.

I och med 1667 års Sjölag (sjöskadebalken) tillkom lotsplikten för sjöfarande där lotsen berättigades ersättning samt kost ombord

I lagar från 1671 förbjöds andra än lotsar och Amiralitetets styrmän att lotsa i svenska vatten. 1674 kom komplettering av lagen från 1671.

Av de båda lotsorganisationer som fanns for handen mot slutet av 1600 talet var flottans styrmanskår en välorganiserad styrka, som besatt en hög grad av professionalitet. Skärgårdsstyremannaorganisationen däremot bestod av en hop bönder spridda över landet. Även om de sorterade under amiralitetskollegium fanns det före 1679 inte någon som, på en fast tjänst, ledde verksamheten. Dessa bondelotsar saknade föreskriven utbildning, avlade ingen examen och den ersättning de erhöll kom i stor utsträckning från dem som utnyttjade deras tjänster. Vid övergången till 1700-talet var det dock den senare organisationen som stod som segrare, medan endast en spillra återstod av den förra. Nedläggningen av flottans styrmanskår kom 1687, när denna helt gick miste om den civila lotsningen, i och med att dess medlemmar inte längre tilläts lotsa handelsfartyg.

1676 var manskapet på örlogsflottan över 9.000 man, där huvuddelen rekryterades genom båtsmanshållet. Såväl knektehållet som båtsmanshållet byggde på att den som var knekt och båtsman samtidigt var jordbrukare. Huvudprincipen, var att verksamheten skulle skötas som en bisyssla vid sidan om en agrar huvudnäring.

1677 inrättades ett statligt lotsväsen då en statlig överstyrelse för lots- och fyrväsendet inrättades. Då utnämndes assessorn vid amiralitetet till inspektör för kronolotsarna i Stockholm-Kalmar distrikt. Lots- och fyrverket styrdes av en lotsdirektör och sorterade under amiralitetskollegium. Den första tjänsten inrättades då lotsen Per Eriksson erhöll en tjänst som ålderlotsman vid Dalarö, den största lotsplatsen i landet, och därmed blev den förste lotsplatschefen i det svenska lotsväsendets historia. Två år senare tillkom den första tjänsten på regionalplanet, då assessorn vid amiralitetet Teofilus Mellin utnämndes till inspektor för skärgårdslotsarna i Stockholms skärgård.

1679 fullbordades tjänstehierarkin i och med att viceamiralen Werner von Rosenfeldt utsågs till inspektör över styre- och lotsmansväsendet i Sverige, Finland, Estland, Livland och Ingermanland, Pommern, Wismar och Bremen.

1680 utsågs av viceamiral Werner von Rosenfeldt ett antal kuststäder och andra lotsplatser från Åland till Marstrand, där lotsarna skulle äga rätten att utföra lotsningar i respektive farvatten.

1681 kompletterades instruktionerna för lotsinspektören bl.a. med att lotsar likt advokater och läkare fick avlägga ämbetseder.

1687 inrättades Lotsdirektörsämbetet och Sverige fick sin förste Lotsdirektör, Kapten Petter Gedda, bördig från Västerbotten.

1691 flyttade Amiralitets – Collegium (AC) från Stockholm till Karlskrona och från och med 1693 när Kapten Gedda har sin första lotsvisitation vet man med säkerhet att Stockholm blev Sveriges första självständiga lotsstation i Kronans tjänst. (Kronolotsarne)

Två viktiga årtal

Sedan lotsverkets organisation blifvit sålunda förberedd, fullbordades densamma 1696 och 1697 genom följande författningar:

1) Kungliga förordningen den 19 Sept. 1696 angående lotsväsendet i Sverige och Finland

2) Kungliga reglementet och instruktionen af samma dag för lotsinspektoren i Stockholm samt uppsynings- och åldermännerna såväl i stockholmska som i hela den öfriga skärgården i Sverige och Finland

3) Kungliga stadgan och förordningen den 20 Mars 1697 angående fördelningen uppå samtliga lotsarnes bördor och hvad styrning dem hvar i synnerhet tillkommer, med bifogad taxa huru lotspenningar öfverallt af de trafikerande böra betalas


4) Kungliga förordningen af samma dag angående lotsar och lotsdrängar, huru många de vid hvar ort stadigt vara skola; samt

5) Ett under samma dag utfärdadt register öfver taxan å lotspenningarna ifrån den ena orten till den andra och vice versa, som efter hvart och ett farvattens beskaffenhet proportioneradt och inrättadt är.

Staten tog nu den fulla kontrollen och förvandlade lotsarna från privatföretagare till kronans tjänstemän med reglerad befordringsgång.

Detta borde rimligen kunna sägas vara Sjöfartsverkets ursprungliga första datum.

I samband med tillkomsten av 1696 års lotsordning skapades också en regional administration, då Sveriges kust delades in i tre lotsdistrikt. Det största var det norra distriktet, som täckte in kuststräckan från Västervik till Finlands ryska gräns. Det södra lotsdistriktet omfattade Blekinges och Skånes kust, och det västra lotsdistriktet ombesörjde lotsningen längs Hallands och Bohuskust. Cheferna för dessa tre lotsdistrikt var placerade i Stockholm, Karlskrona och Göteborg. Lotsdirektören var, till att börja med, också chef för det lotsdistriktet, men när amiralitetskollegium år 1776 flyttade från Karlskrona tillbaka till Stockholm utsågs en särskild chef för detta distrikt.

Lotskontoret samt lotsdirektören utlokaliseras liksom AC till Karlskrona.

20 mars 1697 utkommer: “Kongl Maij:tz nådige Förordning angående Lootzar och Lootzdrängiarne, huru månge de widhwar stadigt wara skole.”

Under de följande 40 åren utvecklades lotsväsendet och fler städer och platser erhöll lotsstationer.

1724 inrättades Västra lotsdistriktet från Helsingborg till Norge.

Så fick Norrlandskusten sina lotsar:

Styrmanskaptenen och lotsdirektören Nils Strömcrona betydde mycket för uppkomsten av ett organiserat lotsväsende längs norrlandskusten upp till Umeå. När man här talar om att inrätta lotsplatser måste man dock hålla i minnet att det inte var fråga om kronolotsar, dvs lotsar anställda av staten. Lotsning var en bisyssla till bondens och fiskarens vanliga sysslor.

I Strömcronas dagbok står att läsa att han den 3 augusti 1725 med hjälp av några fiskare lotsades in till Ulvöhamn där han tillsatte inte mindre än sju lotsar och fyra drängar. När han i september återvände till Stockholm hade han organiserat sexton lotsplatser från Gävle till Umeå med sammanlagt femtioen lotsar och femtio drängar.

Den förste lotsen med ersättning från Kungl. Maj:ts lönestat utsågs inte förrän 1821. Han hette Daniel Schörling och hade en officiell lotsbricka som legitimerade honom som kronolots

1726, 1727 och 1738 utfärdas i Kongl. Bref att Bottniska viken skall erhålla lotsinrättningar men det kommer inte till stånd förrän långt senare.  Städerna i Västerbotten hade nämligen redan utverkat befrielse från lotsinrättningar om de själva kunde tillhandahålla lotsar till kronan. Vilket de kunde. Norrlänningarna gick redan då sina egna vägar!

1727 får Gotland sin lotsinrättning

1739 inrättades Norra och Södra Lotsdistrikten.

Mellan 1740 – 1748 genomgick Lotsverket så sin första omorganisation eftersom den ansågs innehålla en del brister och fel.

En Kongl förordning utkom 27 april 1748 där detta beskrivs närmre.

I förordningen 11 aug 1752 var det dags för en uppfräschning igen där AC gör vissa påpekanden och förändringar. Man kan här börja skönja vissa friktioner mellan Kongl Majt i Stockholm, AC och Lotskontoret.

1753 utkom ett cirkulär om lotsars rättigheter och skyldigheter

Mellan 1760 och 1770 undersöktes möjligheterna att inrätta lotsstation för genomgångare i Öresund men projektet fick läggas ned eftersom det ”inte gick att för lotsningen erhålla duglige personer

1756 avstyckades Östra Lotsdistriktet från det Norra (vilket omfattade Finland inklusive Åland).

1761 och 1770 Västkustens Onsala samt Varberg

Fram till 1769 pågår ständiga ändringar i lotsningsförordningen, då AC kräver att hela lotsningsförordningen skrivs om. Mellan 1769 och 1774 utspelar sig en maktkamp mellan de olika intressenterna som slutar med att Kongl. Maj:t (Gustav III) utfärdar ett stadgande som för Lotsverket blev gynnsammare än de som tidigare varit.

Det hela avslutas med att ”Kongl.Maj:t uti nådigt bref den 7 och 12 augusti 1776 anbefaller så väl Amiralitets – Collegium som Lotskontorets och Lotsdirektörens återflyttning till Stockholm”.

Under de kommande 25 åren ändrades förordningarna för lots och båkavgifter om och om igen så att den 29 oktober 1798, som får betraktas som ett stort märkesår, skrevs hela Lots, Båk och Fyrväsendets förordning om från början till slut samt att ansvaret flyttades från amiralitetscollegium till Styrelsen för Arméns flotta.

se vidare Lotsförordning 1798

Lotsfördelningarna tillkom först genom 1799 års lotsreglemente.

Det måtte inte ha varit så roligt att ägna sig åt lotsens värv under sjuttonhundratalet. Studerar man de gängse förordningarna ser det ut, som om sysslan kunde varit dräglig nog, men verkligheten stämde sällan med paragraferna. Lotsarna voro frikallade från en del skyldigheter, såsom utskrivning, väghållning, inkvartering samt brandvakts hållande och de behövde inte åtaga sig att bli nämndemän eller bisittare vid tingsrätterna.

Sådana friheter voro nödvändiga för att lotsarna skulle kunna fylla sina plikter, men för att kunna leva behövde de dock något mera. Det var bestämt, att de under tjänsten ombord på fartyg skulle ha rätt att åtnjuta »den ordinarie kost och dricka som ombord vankar». Då storm och svår fara var för handen, borde lotsen få belöning utöver lotspenningarna, men det fick han komma överens med skepparen om. Tvingade motvind honom att vara längre än annars ombord, skulle han ha lön efter särskild taxa.

Under hela lotsningen var skepparen skyldig att pigga upp lotsen med »en jungfru brännvin» dagligen. Man var tydligen mån om, all lotsen skulle ha stimulantia.  Då i förordningen mot lyx och överflöd 1730 nyttjande av tobak förbjöds var och en, som ej fyllt tjuguett år, voro lotsarna bland de få, som undantogos från förbudet.

Glädjeämnen hade de annars icke många. Deras inkomster, som uteslutande baserade sig på lotsavgifterna, voro små. Dels därför att avgifterna voro låga och dels därför att de icke alltid erlades som de skulle. Skepparna försökte ofta smita. Det hände också, att lotsarna ofredades eller till och med överföllos med hugg och slag. De kunde nekas kost ombord, tvingas till annat arbete bredvid lotsningen. o. s. v., och det blev därför nödvändigt attskärpa straffen för dylika förseelser. Avgifterna höjdes också men endast i små poster. Indrivningen ålades tullkamrarna för att bli effektiv.

Lotsarnas villkor blevo dock långt ifrån tillfredsställande. De sakkunniga hade jämt göra med att skriva nya reglementen och tänka ut paragrafer som skulle hjälpa upp lotsarnas betryckta ställning.

De olidliga förhållanden, under vilka lotsarna levde, återverkade givetvis på deras sätt att sköta sitt kall. De måste själva i hålla sig med båtar och annat material, och eftersom inkomsterna voro små och osäkra, blev också utrustningen därefter. Lotsbåtar kunde inte alltid gå ut i hårt väder. Det var en känd sak bland sjöfarande, meddelar en sjöbok från 1808, att lotsarna på svenska Kattegatt kusten inte mötte skeppen, förrän de redan voro i inloppen och hade de yttre skären och farligheterna bakom sig. 

Vid inseglingen till Göteborg till exempel kunde man inte vara säker på att erhålla lots förrän vid Böttö. Det var under sådana förhållanden inte gott för främmande att klara sig vid hastigt påkommande oväder.

1803 överfördes lotsverket till Förvaltningen av sjöärendena.

1809 förlorade Sverige Finland och därmed även Östra Lotsdistriktet

Den 24 februari 1809 förenas Lotsverket med det nyligen inrättade Sjömätningscorpsen. Under de kommande 60 åren genomgår förordningarna och framför allt avgifterna för lots och fyr och båk, genomgripande förändringar. Det blir nya bestämmelser ungefär vart 5 år. Återkommande är dock att löner och villkor för de anställda äro svaga.

1813 utkommer föreskrifter om inrättande av lots och båkinrättning för Vänern. Inrättningen skall skötas av en särskild Direktion, underställd Konungens ”Befallninghafvandes i Carlstads Län ordförandeskap”

20 juni 1820 utkommer Kongl. Maj:ts Nådiga förordning Angående Lots och Båt inrättningen i Riket.

” Wi Carl Johan med Guds Nåde, Sweriges, Norriges, Göthes och Wendes Konung Göre weterligt att sedan hos oss Riksens ständer i underdånighet föreslagit wissa stadganden åsyftande en förbättring af Lots och Båt inrättningen i Riket samt Wi funnit denna inrättning i en och annan mån tarfwa rättelse så hafwe wi tagit detta wigtiga ämne i nådigt öfwerwägande och med upphäfwande af alla hittills därom gällande författningar i nåder förordnat som följer:” se länk till originalet Lotsförordning 1820.

Organisationen inom lotsverket med lotsåldermän, ordinarie lotsar, utlärda lotsdrängar och lärodrängar som befattningarna kallades före 1820, och lotsåldermän, mästerlotsar, sekundlotsar och lotslärlingar, som de kallades från och med 1820, påminner starkt om den inom hantverksyrkena.

1827 utkommer ännu en ny lotsförordning där en hel del fokus lades på utbildning.

Utbildningen av blivande lotsar bedrevs länge på samma sätt som den bedrivits under styremannaepoken. Det var fråga om en internutbildning, där lärodrängen, lotslärlingen, som titeln var efter 1820, vanligtvis från unga år skolades in i verksamheten av någon nära släkting och bedrevs under liknande former som inom hantverksyrken.

Någon fastställd åldersgräns för att kunna skrivas in vid lotsverket existerade inte förrän 1820, då man i lotsreglementet påpekade att en lotslärling helst borde ha fyllt nio år vid inskrivningstillfället. Utbildning av skärgårdslotsar bedrevs. Krav på läs- och skrivkunnighet som förkunskaper infördes för lotslärlingar först genom 1827 års lotsordning och då i så måtto att lotslärlingen vid antagningstillfället skulle ha börjat att läsa och skriva samt när examen avlades, förvärvat goda kunskaper i läsning, skrivning och räkning.

I 1881 års tjänstgöringsreglemente höjdes sedan antagningsåldern till 12 år, och kravet på läs- och skrivkunnighet redan vid antagningstillfället tillfogades.

Kraven på praktisk träning och sjöpraktik på såväl segel som ångfartyg krävdes av dem som sökte in till lotsverket mot slutet av 1800-talet. Från lotsverkets sida intresserade man sig mest för att basfärdigheterna läsa, räkna och skriva skulle tillgodoses för lotsarnas barn. Ett skäl till detta kan ha varit att internrekryteringen till lotsyrket sågs som så värdefull att lotssönerna måste beredas möjlighet att klara av antagningskraven till lotsutbildningen.

I ett kungligt brev av 19 juni detta år gavs detta motiv till varför lotsbarnskolor behövdes tre år efter införandet av en obligatorisk folkskola. Inrättandet av lotsbarnskolor var ett sätt på vilket staten kunde stödja lotskåren. Staten tilldelade också lotsarna fullmakter, tvingade dem att avlägga ämbetseder och ställde krav på examination. Genom dessa åtgärder omvandlades de forna skärböndema till en speciell yrkeskår med en legitimerad ställning.

Lotsarna erhöll en exklusiv monopolställning inom sitt verksamhetsområde. En ställning som staten bidrog till att upprätthålla genom att straffbelägga lotsning utförd av dem som saknade examination och legitimation. Införandet av lotsuniformer på 1880-talet fastslog definitivt lotsarnas roll som statens tjänstemän.

Efter det att Göta kanal färdigställdes 1832 beslöts 1836 av Kongl. Maj:ts att lots och båkinrättningar på Göta kanal, Vänern, Vättern och Göta Älv inte skulle övertas av Staten utan skötas av en särskild Distriktschef. Emellertid blev aldrig någon sådan utsedd bl.a. eftersom rikets Ständer inte beviljade äskade anslag för sjöarna och kanalernas fyrar och underhåll. De tilläts därefter, mer eller mindre, att sköta sig själva med uppbärande av nödvändiga avgifter.

Kring 1850 i Sverige innebar specialiseringen bl. a. att bandet mellan jordbruk och soldattjänst avvecklades. Den deltidsarbetande lotsen försvann och lotsyrket kom att bli en heltidssysselsättning, bedriven även av personer som saknade förankring i bondesamhället. Lotsstationer, med av lotsverket ägda stugor, ersatte lotshemmanen.

I levnadsbeskrivningarna över lotsar kan man konstatera att de från början så självständiga lotsarna blir till statens tjänstemän. Lotsarna, vars band till krigsmakten kan nog sägas aldrig varit speciellt starka.

De svenska skärgårdslotsarna, som på samma sätt som soldaterna, bedrev sin verksamhet som en binäring till hemmansbruket.

Det transportbehov som det industriella genombrottet medförde måste, rimligen ha fått konsekvenser för det svenska lotsväsendet. Utrikes- och inrikeshandeln ökning krävde tillgång till pålitliga lotsar, i en verksamhet som bedrevs under organiserade former. Före mitten av 18oo-talet var nämligen landsvägstransporter över längre sträckor omöjliga, och sjövägarna var de viktigaste transportlederna i det dåtida Sverige.

1862 utkommer en ny lotsförordning

1866 den 10 februari befalldes att vanlig lotsflagg ” hälften vit och hälften blå” skall vara hissad istället för lotsgös då lots finns att tillgå på lotsplatserna

På Mälaren ökade sjöfarten betydligt mellan 1860-1875 och lotsar anställdes så även här.

1868 upphör benämningen sekundlots till att enbart heta lots

Den 20 maj 1870 befrias Kronans fartyg från att ta lots.

1871 den 21 december skildes lots- och fyrväsendets angelägenheter från Förvaltningen av Sjöärendena som hade sitt kansli på Marinförvaltningen Birger Jarls torg 9-11 på Riddarholmen och lades under ett centralt ämbetsverk. Det beslutas att Lotsdirektören blir ensam ansvarig för allt som rör lotsningar och fyrinrättningar. Till detta fogas även de ekonomiska målen och ansvaret som tidigare handlagts av Förvaltningen af Sjöärendena..

En bild som visar bord

Automatiskt genererad beskrivning

1 januari 1872 flyttades ansvaret för lotsning, utmärkning, kartering och sjöräddning för första gången till ett eget centralt ämbetsverk,  Kongl. Lotsverket med dess chef Lotsdirektören. Lokalerna blev i  huset i hörnet av lilla Nygatan och Kornhamnstorg.

Lotsstyrelsen stärkte i en ny förordning år 1881 sitt grepp över lotsorganisationen i Sverige. Detta år upphörde den gamla distriktsindelningen med lotsåldermannatjänsterna och åldermannaskapen och Sverige indelades istället i åtta lotsfördelningar som sorterade direkt under lotsstyrelsen. Varje lotsplats fick sin platschef, som vid större lotsplatser titulerades överlots och vid mindre lotsförman. Den som innehade titeln lotsålderman fick dock behålla denna tills han lämnade sin tjänst.

Införandet av lotsuniformer kom under 1880-talet.

Från 1888 30 november benämndes dess direktör Generallotsdirektör i Sjöfartsstyrelsen och därefter i nuvarande Sjöfartsverket, Generaldirektören.

Lotsverket bestod då av tre distrikt med tre distriktschefer om sammanlagt 15 lotsfördelningar, 63 lotsåldermannaskap, 153 lotsplatser och 175 lotsuppassningsställen.

Fyrväsendet innehöll 66 fyrar och 10 fyrfartyg, (ej inräknat 17 st enskilda led och hamnfyrar)

Lotsverket var organiserat i tre byråer:

  • Kanslibyrån (juridiska, administrativa samt kamerala frågor)
  • Lotsbyrån (nautiska frågor)
  • Fyringenjörkontoret (tekniska frågor)

Redan från år 1893 ersattes så småningom kvarvarande befattningar som överlots av 1:a graden med befattningar för lotslöjtnant.

1 oktober 1890 – 1 april 1925 huserade Lotsstyrelsen i sin ämbetslokal i huset Kornhamnstorg 2(hörnhuset av Kornhamnstorg och Stora Nygatan)

1904 organiserades genom lotsstyrelsens kungörelse den 11 oktober 1904 (SF 47/1904) blev indelningen sex lotsdistrikt som förestods av lotskaptener och Lotsverket inrättades som övergripande myndighet för de underlydande lotsdistrikten:

  • Övre norra från finska gränsen till Ulvö i Ångermanland.
  • Nedre norra från Ulvö till Ålands hav.
  • Mellersta från Stockholm till Nyköping.
  • Östra från Nyköping till Kristianopel.
  • Södra från Kristianopel till Torekov.
  • Västra från Torekov till norska gränsen.

Fram till 1920 lydde Lotsverket under Sjöfartsdepartementet men överflyttades därefter till Handelsdepartementet

1924 överflyttades kuststräckan Husum-Ulvö från Nedre norra till Övre norra lotsdistriktet.

I mellersta lotsdistriktet var förutom befälet på distriktsexpeditionen i Stockholm anställd även en lotslöjtnant med stationeringsort i Visby. Denna befattning indrogs emellertid år 1928.

1 april 1925 Lotsstyrelsen flyttar till gamla riksbankshuset vid Järntorget som tidigare bebotts av telegrafstyrelsen.

1970 indrogs östra distriktet och 1982 nedre norra distriktet. Distriktsindelningen avskaffades helt vid årsskiftet 1987/88

Vid tiden för första världskriget var bandet mellan lotsning och hemmansbruk slutgiltigt avklippt.

Den 4 juni 1937 utkom den sista lotsförordningen för Lotsverket. Den till synes åldriga (32 år gamla) distriktsindelningen blev föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Härvid fann man att den dåvarande distriktsindelningen borde bibehållas oförändrade. Detta blev också Kungl Maj:ts beslut.

Från och med år 1945 ändrades distriktsbefälets benämningar från lotskapten och lotslöjtnant till lotsdirektör och lotsinspektör.

1956 Bildades det som idag heter Sjöfartsverket