Sundsvall Lotsplats

62° 23.466′ N 17° 18.936′ E

Under Nils Strömcronas expedition 1725 tillsattes följande lotsar i Sundsvall:
Uppsyningsman Erich Ångerman
Lotsar: Anders Estman, Jonas Wall, Johan Bröms, Oloff Kallestadh

Enligt 1820 års reglemente skulle organisationsplanen för Sundsvalls lpl vara 1 secundlots, 1 lotslärling. Sundsvall stod under Bremöns lotsåldermannaskap men efter 1868 för Sundsvalls ålderman. Lotsarna uppassa i staden. Lotsa til Åstholmen eller Tynderösund, Bremön, Lögdö bruk. Lots uppassa i staden,

Antalet lotsar som tillsattes av Strömcrona hade vid skiftet 1700-1800 sjunkit till två:

”För Sundsvalls stad är lotsen Pehr Sundin född 7/2 1760 befullmägtigad på Magistratens begäran den 2/2 1789  af Lotsofficer till ordinarie lots samt lotsen Anders Tjernberg född i maij 1759, antagen av Magistraten i maij 1798.
Bägge hafva af Staden 3 1/3 Rdr årlig lön. De bo vid Bramösund uti, den till staden af Cronan år 1724  donerade fiskarehamn Löran å Sanarna midt emot Brämön, en Crono ö och donerad till Staden.

De böra lotsa till Inerstön vid Agön 10 mil, Berge lastageplats i Timrå Soken 6 mil, Åstön 4 mil”.

Ur reglemente 1863: Lotsningsområde är från Sundsvall till Åstholmen resp Bremö. Lögde bruk, Söråker, Vifsta varv, Skönvik, Sund, Svartvik, från Vifsta till Bremö från Skönvik till dito fråbn Sund till dito från Svartvik till dito.

Ur reglemente 1868. Lotsa uppassa i staden lotsa till Tunadal och Klampenborg

1880 byggdes ett nytt lotsuppassningshus vid Sundsvalls lotsplats

1903: Sundsvalls, Bremö och Åstholmens lotsplatser sammanslogs till Sundsvalls lotsplats men med skyldighet för lotsarna att tjänstgöra på uppassningarna.

1910 hade Sundsvalls lotsarna tröttnat på att segla och ro. De beslöt att hos A. Berglund i Hudiksvall bygge en större lotskutter med Avancemotor om 18 hk. Båten som beräknades kosta 5600 kr skulle användas vid Bremön uppassningsställe.

1916 års lotsledsförteckning: Lotsarna uppassa vid Bremö fyr och under dagen vid Bremösund (under mörker tillkallas lotsa här medelst lämplig ljudsignal) ävensom å Åstholmens sydöstra udde och i staden samt möta ankommande fartyg 2 mil utanför Bremö och Åstholmen. Vid Bremö fyr och Bremösund och å Åstholmen hissad svart kula med vitt bälte utmärker att lots finnes. När lotskuttern från Bremö lotsuppassningsställe pga av hård vind eller grov sjögång icke kan utgå från hamnen vid Bremö fyr utan nödgas utgå från Bremösund hissas under en horisontal arm utriggad från Bremö fyrs altan två svarta vävkulor under dager och en lanterna visande fast rött sken under mörker. Däckad lotsbåt finnes vid Bremö.

1920 års båtbestånd:
1 segelbåt byggd 1903 i ek, 7.5×2.4
1 segelbåt byggd i ek, 7.4×2.5
1 roddbåt byggd 1908 i furu, 5.4×1.6
1 prickbåt byggd 1887 i furu, 8.7×2.7

1937 fick Sundsvalls lpl ny lotsmotorkutter

1946 ombyggdes lotsuppassningshuset i Sanna samt installerades VVS och samtidigt installerades elektricitet i lotsuppassningshuset på Åstholmen.

1951 fick lpl VHF

Efter det att lotsuppassningen på Bremön och Åstholmen indragits för gott under hösten 1964 koncentrerades uppassningen till Spikarna på Alnön. Uppassningen på Spikarna började den 15 februari 1965.

HÄNDELSER:

1868? Åtal mot kronolots P. Edberg för grundstötning med finska skeppet ELZAR. Böter 150 kr

1925 omkom tre Sundsvallslotsar under utövande av sin tjänst nämligen Per Oskar Rundqvist, tf lotsen Gerhard Jacob Ludwig Sundwall och lotslärlingen Karl Adrian Aksell (se mer nedan)

För räddningen av besättningen å S/S BRITTA, som förlist vid Bremökalv den 3/11 1927 har lotsstyrelsen tilldelat lotsen J.H. Öman 100 kr samt envar av tf lotsen C.A. Noreus och E. Erdman samt lotslärlingen T.O.F. Rundqvist 75 kr

Utdrag ur Bland Lotsar och Fyrmän:

Sundsvalls bukten begränsas utåt havet i norr av Åstholmen och i söder av Bremön. Å båda dessa öar finns lotsuppassning för Sundsvalls lpl, som huvudsakligen har att ombestyra lotsningarna på Sundsvall samt de många och stora sågverken vid farvattnen norr, söder och väster om Alnön.

Lotsuppassningen på Bremön förtjänar särskilt att nämnas, förlagd som den är till ett invid fyren på öns nordöstra udde befintligt åldrigt fiskeläge med åtskilliga mycket gamla boningshus uppförda nere vid den gamla fiskehamnen äro flera av dessa bostäder så anordnade att den mot landsidan liggandedelen inrymmer boningsrum och kök allt under det att sjösidan utgör båtskjul redskapsbod mm. Å Bremön finnes emellertid ännu (1930) en uppassning nämligen vid Sanna på öns västra sida.

Den 27 nov 1925 blåste en hård sydlig vind över farvattnet utanför Sundsvall och en krabb besvärlig sjö rådde. Omkring kl 4 på morgonen, flera timmar före dagningen bafann sig danska ångaren MIDDELHAVET till sjöss utanför Bremö där hon blossade efter lots. Samtidigt var svenska ångaren KAMMA  på utgående från Sundsvall och blossade å sin sida för avlämnande av lots.

Signalerna iakttogs genast i lotsstugan å Bremö och lotsbåten gick ut bemannad av mästerlots Rundqvist lotsen Sundwall och lotslärlingen Aksell. Från båda ångarna såg man vid ett tillfälle bloss från lotsbåten och vid sextiden tyckte rorsmannen på KAMMA att han hörde ett rop. Han delgav sin förmodan till kaptenen men varken han eller övriga på bryggan, mästerlots Nyberg och vakthavande styrman hade hört något.

Alltsedan den tidpunkten då lotsbåten syntes avgiva bloss var båten och dess besättning försvunnen och man har aldrig fått någon förklaring på den sorgliga händelsen ej heller påträffat vare sig lämningar av båten, några klädesplagg eller någon av de omkomna. Man anser emellertid tt olyckan framkallades  antingen genom kollision i den höga sjön med vrakgods en timmerlänsbom eller dylikt eller också till följd av något krångel med motorn. Denna hade dock dagen förut blivit rengjord och brukade alltid fungera mycket väl.

Den 21 september 1927 hemsöktes Sundsvalls lotsplats åter av en olycka, på förnatten — vid elvatiden — utgick lotsmotorbåten Bremö II, bemannad med lotsarna Aspenberg, Hagström och Holmgren, för att ombordsätta lots på en ångare.

Det var mycket mörkt, vinden var hård från nordost och sjön hög. Sedan Holmgren blivit ombordsatt på ångaren — dess namn var Roslagen — återvände lotsbåten. Till följd av den alltmer växande sjön dock ej till hamnen på nordöstra sidan av ön utantill Sanna.

Vid angöringen här styrdes i det becksvarta mörkret alltför nära Skatudden, varvid båten av den höga sjön kastades mot land. Hagström lyckades ta sig upp på berghällen, men blev åter utdragen av en sjö för att därefter av en annan sjö kastas i land. I mörkret kunde han ej skönja Aspenberg dock tyckte han sig ett ögonblick se ett mörkt föremål mellan k båten och land.

Sedan han länge förgäves sökt sin kamrat och kommit till övertygelse att han omkommit, begav han sig med tunga steg bort till Sanna for att överbringa den sorgliga nyheten.  

Det dröjde ej längre än knappa två år, innan lotsplatsen åt er blev utsatt för en svår förlust. Den 6 september 1929 på aftonen blossade ett från Sundsvall utgående fartyg för avhämtning av lots. Från uppassningen vid Bremö utgick lotsen P. Sundin och lotslärlingen Nyberg i en av de mindre motorbåtarna. En frisk nordväst blåste.

Vid midnatt hade båten ännu ej återkommit och strax därefter fann man i Kompassviken en del lösa inventarier, tillhörande båten. Denna påträffades sedermera vid den branta stranden, totalt sönderslagen, och snart därefter fann man Sundins kropp samt några klädespersedlar, tillhörande Nyberg. Efter allt att döma hade motorn krånglat, båten drivit mot land och de två männen klätt av sig för att simmande försöka rädda sig. Men stranden var för brant och sjön för svår för att de skulle kunna komma iland. Liksom sina fyra här ovan nämnda kamrater vid lotsplatsen gåvo de sina liv under utförande av sin tjänst.

Sundsvalls lotsplats omorganiseras 1942

Den mest genomgripande hittills och uppkomsten av frågan är liksom sammanslagningen 1903 svår att härleda.

Härom kan man liksom lotskapten Sundholm på sin tid anförde om sammanslagningen ” Enligt hvad bekant är hafva vid flera tillfällen, bl,a, vid inspektion av någon lotsdirektör frågan väckts etc.”

Möjligt är att fråga om förläggning av sjöuppassningen redan var på tal 1903, men skulle i så fall gällt flyttning till Storholmen.

Generallotsdirektör Linder skall även vid något tillfälle ha yttrat att just där kommer sjöuppassningen placeras en gång i framtiden. Att idén uppstått i lotsarnas egna led är ej troligt, snarare tvärtom.

Om ej ” idekläckare” dock förespråkare och en som sörjde för att idén hölls vid liv var framlidne mästerlotsen å Bremö, Wictor Montelius, en orolig ande av den typ som tycker att ”huvudsaken är att det blir en ändring”.

På 1910 talet under hans tid som äldste lots å Bremö drog han ofta i härnad för Storholmsfrågan men fick aldrig något medhåll från kamraterna därstädes.

Frågan var för all del värd att diskutera och diskuterades även livligt i synnerhet vid Sannaväder då även stadslotsar lågo inblåsta vid Sanna, men vann aldrig någon som helst anslutning varken hos dem eller Åstholmslotsarna. ”men spottar man tillräckligt länge på en sten så blir den blöt”

En gång med största sannolikhet sommaren 1926 anlände fyringenjör Lenander till Sundsvall med uppdrag att närmre studera Storholmsfrågan. Ovan nämnde Montelius var sjukskriven men blev i en hast så frisk att han medföljde ingenjören till Storholmen. Vilket eller vilka fortskaffningsmedel de använde är obekant var i varje fall ej lotsångaren.

Färden hade skett i största hemlighet så att lite var av lotsarna blevo ej så lite förvånade. Alltså idén levde men varför sånt hemlighetsmakeri?

Att överlotsen var införstått i affären är givet ty vem annars skulle ha kallt på Montelius. Anledningen till undersökningen eller resultatet därav är ej känt.

Den olycka som drabbat personalen hösten 1925 då tre man satte livet till torde knappast ha varit anledningen. Olyckan medförde emellertid att tre lotslärlingar från andra lotsplatser sökte transport hit, emedan inga mera försigkomna lotslärlingar i Sundsvall fanns att sätta på lära. Två lotsar som voro klara att avgå med pension fortsatte sin tjänst bl.a. Montelius tills att de nyantagna fått full styrsedel senhösten 1926 och sattes som extra lotsar i lotsningstur.

Att taga seden dit man kommer passade dem föga, dvs de voro ej nöjda med tjänstgöringen som den var ordnad och när de blivit varma i kläderna togs Storholmsfrågan upp på nytt.

1927 drabbades lotsplatsen ånyo av en olycka, denna gång med två lotsars bortgång. Alla dessa olyckor inträffade vid Bremö och ej är att undra på att sinnena voro upprörda. Vid de undersökningar som företogs för att b.la. Söka anledning till olyckshändelsernas uppkomst kunde ej konstateras att hamnförhållandena vid Bremö eller lotsarnas förläggning varit orsak därtill.

Emellertid vid den sista undersökningen anhöll lotsen O. Sundin, broder till en av de omkomna att till protokollet få fogat att sådana åtgärder vidtogs att olyckor av denna art ej upprepades eller något i den stilen.

Först som nämnts påverkad av de yngre lotsarna fick Storholms frågan en puff framåt därtill understödd av överlotsen som ställde i utsikt en minskning av antalet lotsar med fyra stycken. Spelet bakom kulisserna är ej närmare känt men redan hösten 1929 var frågan uppe på nytt och som huvudmotiv anfördes olyckorna.

Lotspersonalen var som sagt ej enig utan var uppdelad i fyra grupper, nämligen lotsarna i Sundsvall flertalet bestående av  f.d. Bremölotsar samt två f.d. Åstholmslotsar de 2 lotsarna å Åstholmen de sk äldre Bremölotsarna och de två yngsta samt de sk yngre Bremölotsarna tillhörande de missnöjdas skara.

De tre förstnämnda voro i princip eniga om att sjöuppassningen i huvudsak skulle består och det var endast om detaljer som meningarna gick isär. De yngre Bremölotsarna arbetade energiskt för flyttning till Storholmen.

Tjänsteförrättande lotskapten var lotslöjtnant AR Boman vilken hösten 1929 infordrade yttrande över olika alternativ av samtlig lotspersonal.

Alternativ

  1. Behållande av nuvarande uppassningsställen
  2. Bremö uppassning helt förlagd till Sanna
  3. Uppassningens förflyttning till Lörans fiskehamn
  4. Uppassningens förflyttning till Draget
  5. Uppassningens förflyttning till Åstholmen

Åstholmslotsarna voro färdiga med sitt yttrande den 1 nov 1929 vari det heter ” När Bremö lotsar begära förhållningsorder till förebyggande av olyckor själva underkänt sin förmåga att rätt kunna sköta uppassningen från norra sidan finnes ej annat val  än att till fullo gå in på lotskaptenens förslag= Förläggning helt till Sanna. Detta innebär att endast Bremö norra skulle läggas ner och att Sanna upprustas alltså ett medelförslag mellan alt  I och II och V. Övriga förslag förklaras olämpliga.

Stadslotsarnas yttrande förelåg den 12 nov och utmynnade efter en skarp kritik av alternativen II-V i förord till alt I.

De yngre Bremölotsarnas utlåtande var klart den 14 nov. Alt I, III och V behandlades ej. Alt II skulle medföra personalökning. Ang. alt IV heter det:  Vi har därför utgått från större och kraftigare båtmaterial, djupare och bättre hamnförhållanden minsta möjliga sjöhävningar vid bordande, bättre kommunikationer fördenskull föreslå vi en sammanslagning av lotsuppassningarna å Bremö och Åstholmen samt att detta uppassningsställe placeras längre in mot Sundsvall exempelvis å Storholmen Hambergsudden eller Raholmsudden. Vid dessa platser kunna djupa och väl skyddade hamnförhållanden erhållas. Mot en del av våra nu jämförelsevis små och svaga motorbåtar utbytes en större isgående motorkutter i likhet med nyligen beställda båtar till Gävle och Sandhamn Motorkuttern möter lotssökande fartyg på en linje Draget- Sjögrund där det för lotssökande fartyg under normala förhållanden ej torde möta någon svårighet att navigera, i synnerhet om ljud och ljusboj placeras strax syd om Draget där sjöhävningen under alla förhållanden är betydligt mindre än utanför Bremö. Kommunikationerna med distriktet komma att ställa sig betydligt bättre än nuvarande förhållande vid Bremö Till Bremö har det många gånger visat sig omöjligt att taga sig ut efter mörkrets inbrott och vid dåligt väder för att ej tala om vinterperioden då ön är fullkomligt isolerad i veckotal vilket knappast kan komma ifråga å föreslagna platser.

De äldre Bremölotsarna hade sitt yttrande färdigt den 19 nov och anslöte till alt. I, förkastade alt. II. Övriga alt. Behandlades ej.

Överlotsen framhåller i sin skrivelse av den 24 nov 1929 med insändande till lotskapten av lotsarnas yttrande, intet om alt. II, förkortar alt. V att Löran alt,. III har vissa fördelar besvärande isförhållanden vid Bremö alt. I samt tillstyrker alt. IV med tillägg att en indragning av cirka fyra lotsar skulle kunna ske.

Alltså stå här 18 lotsar i princip för bibehållande av sjöuppassningen som den var ordna mot fem lotsar jämte överlotsen för flyttning till obestämd plats längre in i Sundsvallsbukten.

Tf Lotskapten Boman hade sitt yttrande klart tillsammans med överlotsens och övrig lotspersonals yttrande sändas till kungl. Lotsstyrelsen den 31 dec 1929. Lotskaptenens yttrande kan sammanfattas  i att han icke förordat något av alternativen att förhållandena som de voro ej var tillfredsställande och att en flyttning vore tilltalande.

Lotskapten Jacobson återtog emellertid soin tjänst den 1 jan 1930 och tog tillfället i akt  att samtidigt med överlämnandet av ärendet avgiva eget yttrande den 11 jan 1930.

Inledningsvis yttrar Lotskapten Jacobson att förlägga lotsuppassningen till Hambergsudden- Raholmsudden ej värt att lägga under diskussion. Av misstag påbördar han Sundsvalls Stadslotsar förslaget vilket dessa avvisar vid ett senare tillfälle. Efter att ha synat de olika förslagen förordar han Draget hamn och fyr samt anhåller om nödga undersökningar.

Lotsstyrelsen tar sig en funderare och beslutar den 8 april 1930 ge fyringenjör Lenander i uppdrag att närmare undersöka och kostnadsberäkna Bremö norra Sanna, Draget och närliggande öar. Innan dessa undersökningar äro slutförda, ja knappast påbörjade anlände Generallotsdirektör Hägg på sin inspektionsresa 26/7 1930

Lotsarna i Sundsvall sammankallas till lotsstugan ej allenast för inspektion utan fast mer för diskussion i uppassningsfrågan dvs att GD önskar att höra vad Sundsvalls stadslotsar hade att andraga om alla föreliggande förslag. Diskussionen blev livlig men utan störande intermezzon.

Till slut förklarade GD att han nu talat med de mest erfarna av personalen och att hans ståndpunkt efter detta är att ingen förflyttning av sjöuppassningen komma att ske men väl en grundlig upprustning av uppassningställena. Fyringenjör Lenander hade sin utredning klar den 18 nov 1930 för behandling inom Lotsstyrelsen.

Red anm. Så här fortsatte turerna att gå sida upp och sida ned och långt efter att Sjöfartsverket bildades 1956 hade fortfarande inget beslut kunnat fattas i frågan…

Om Lotsbåtar och annat från KA Sundin:

I Ingvar Söderholms bok LOTSBÅTAR finns en ganska fullständig redovisning av lotsbåtarna vid Sundsvalls Lotsplats från ca 1900 och fram till 2002. Uppgifterna i boken är i huvudsak tagna från Överlotsen Aug. Westerbergs mycket detaljerade skrift ”Bidrag till Sundsvalls Lotsplats Historia” och därtill hörande bokföring för båthållningen under åren 1904 till 1940

Sundsvall, Bremö och Åstholmen var ursprungligen tre självständiga lotsplatser. Bremön hade dessutom två uppassningsställen, Bremö Norra vid fyren och Sanna på insidan av ön för trafik som gick genom Bremösundet. Lotsplatserna sammanslogs 1903 men trots det verkar man under lång tid framöver ha fortsatt med uppdelningen i ”Bremölotsar”, ”Stadslotsar” och ”Åstholmslotsar” med varsin båthållning. Dessutom arbetade man länge vidare enligt det gamla systemet, dvs Bremö- och Åstholmslotsarna lotsade bara ingående fartyg och ofta bara till redden i Sundsvall för inklarering. Stadslotsarna lotsade sedan vidare från redden till respektive lastageplats och all utgående trafik.

Systemet byggde på att varje lots hade en egen ”enskild tjänstebåt” som normalt togs på släp under lotsningen och sedan rodde eller seglade man hem till uppassningsstället. Stadslotsarnas utlotsningar avslutades nog senast efter passage av Storholmen / Draget – Storgrunden men det var ändå ca 7 distansminuter tillbaka till stan. För en Bremölots som lotsat till redden var distansen den dubbla och hade man lotsat upp till Söråker var det 22 distansminuter hem. I bästa fall med tjänlig vind tog det minst 4 timmar och under ogynnsamma förhållanden var det nog bara att vänta på bättre väder.

I början av 1900-talet fanns det ca tolv lotsar vardera i staden och på Bremön plus tre på Åstholmen. Totalt hade man vid sammanslagningen av lotsplatserna minst 25 enskilda tjänstebåtar. Båtarna var byggda mellan 1874 och 1903 med en längd mellan 6,5 och drygt 8 meter. Dom värderades från 170 kronor för en gammal öppen rodd- och segelbåt till 1600 kronor för en nybyggd, däckad segelkutter.

Utöver dessa båtar fanns det en gemensamt ägd ”Prickbåt” i Sundsvall och en 11,0 meters ”Kronolotskutter”, alltså ägd av Lotsverket. Den var byggd 1874, kom till Sundsvall 1901 och överläts på Lotsarna gemensamt 1906. När, var och hur den användes är oklart och den såldes redan 1910 för 600 kronor. Ett par äldre kronolotskuttrar som finns upptagna i Lotsverkets ”Liggare” har enligt Westerbergs historik bara funnits ”på papperet”.

Vid 1900-talets början hade lotsarna ingen fast lön utan avlönades helt med lotspenningarna som fördelades mellan lotsarna inom varje lotsplats. Detta innebar att löneskillnaden mellan små och stora lotsplatser var enorm. Från år 1915 ändrades systemet så att lotsarna fick en fast lön samt 40 % av lotspenningarna. Till detta kom en så kallad hemvägsersättning som skulle bekosta resor, kost och logi för återresan till lotsplatsen. Hemvägsersättningen var dock så väl tilltagen att den efterhand även kom att bekosta lotsarnas båthållning. 

Motoriseringen av landets lotsbåtar inleddes i Oxelösund år 1905. Den gick sedan relativt snabb i så måtto att nästan alla lotsplatser anskaffade en eller två motordrivna båtar under åren fram till ca 1914. En motor på 8 – 10 hk kostade då från 1500 till 2500 kronor, alltså lika mycket som en rejäl båt. Den kraftigt ökade kostnaden för båthållningen medförde därför en ganska snabb övergång till gemensam båthållning i form av enkla bolag, åtminstone vid de större lotsplatserna.

För Sundsvalls del blev det så att Bremölotsarna bildade bolag redan 1906 med inköp / övertagande av sex enskilda tjänstebåtar som fick namnen BREMÖ I till BREMÖ VI. Den första motorn, en 5 hk bensinmotor för 1800:-, monterades 1907 i BREMÖ IV, ex segelbåten MARY.

Från 1910 lades nybyggda motorkuttern BREMÖ III (2) och den motoriserade segelkuttern ÅSTHOLMEN i ett för alla lotsar gemensamt bolag. BREMÖ III (2) stationerades på Sanna och användes säkerligen mest som ”hårdvädersbåt” när det inte gick att gå ut från den dåliga hamnen på Bremö Norra. Den kallades ”Grisen” men såldes redan 1912 då den ersattes av, BREMÖ III (3), ett nybygge från Lysekils Mek. Verkstad.

Denna båt blev en riktig trotjänare och såldes 1939 till Lotsverket för vidare tjänst vid Oskarshamn Lotsplats fram till 1953. Stadslotsarna bildade ett eget bolag 1912 med segelkuttrarna LARS och START, en gammal prickbåt och en eka. Övriga enskilda tjänstebåtar tillhörande stadslotsarna slopades och någon motorbåt till uppassningen i staden verkar aldrig ha anskaffats.

1925, 22 år efter sammanslagningen av lotsplatserna, bildas så slutligen ett gemensamt bolag för alla båtar vid Sundsvalls Lotsplats, utom en. Lotsen Granlund på Åstholmen fortsatte att hålla egen båt fram till 1929.

År 1926 var man fortfarande 24 aktiva lotsar och utförde ca 2500 lotsningar. Hemvägsersättningarna uppgick till ca 15000:-. Hälften förbrukades på resor och uppehälle och den andra hälften räckte till den totala kostnaden för båthållningen. Räntor och amorteringar drog ca 2300:- och reparationer och driftkostnader drygt 5200:- totalt för samtliga båtar.

Till saken hör dock att nästan allt normalt underhåll utfördes av lotsarna själva och så att säga ingick i jobbet. Man hade också, precis som på nästa alla lotsplatser, egen slip både på Åstholmen, Bremö Norra och Sanna. Vid denna tid hade en lots vid Sundsvalls Lp ungefär 3000:- i årslön plus ca 2500:- i lotslott, en ganska bra lön vid denna tid. Uttryckt på ett annat sätt kan man konstatera att en lotsinkomst kunnat täcka drift- och underhållskostnaderna för alla lotsplatsens båtar alternativt ha räckt till nyanskaffning av en 9 meters däckad motorkutter.   

Den sista segelkuttern SVAN / BREMÖ I (1) såldes så sent som 1932. Det blir ju 25 år efter anskaffningen av den första motorbåten vilket ju verkar märkligt. Förklaringen är nog att den under lång tid använts mycket sparsamt och huvudsakligen för prickning. Under åren fram till slutet av 30-talet utrangerades och såldes efterhand de äldre och mindre båtarna. Denna utveckling hänger säkert ihop med den snabba utbyggnaden av vägnätet och dom allmänna kommunikationerna. Det naturliga sättet att ta sig tillbaka till Bremön resp. Åstholmen blev efterhand med buss via Lörudden resp. Tynderö.

Hamnförhållanden på Bremö Norra och haverier

Hamnen vid Bremö Norra låg helt öppen för alla vindar mellan NV och NO. Djupet begränsade lotsbåtarnas storlek till ca 8 meter. 1925 försvann den nästan nybyggda BREMÖ II (2) med 3 man ombord. Ersättningen blev en nödlösning. Man motoriserade den gamla segelbåten START som nu blev BREMÖ VI (2).

Hur klokt det var att sätta en tung tändkulemotor i en halvdäckad, gammal segelbåt skulle snart visa sig. Båten förliste i hårt väder strax efter avgång från Bremö Norra 1929. Händelsen är väl dokumenterad i Lubrikatorn Nr 2, 2019. 1927 hade dessutom den nya BREMÖ II (3) strandat med förlust av en man. Den kunde dock repareras.

Haveristatistiken var förfärande och hamnförhållandena vid Bremö Norra var naturligtvis en starkt bidragande orsak. Lotsstyrelsen började nu med stöd av några av de yngre lotsarna utreda en flyttning av sjöuppassningarna till Draget eller Storholmen och från 1934 även alternativet Skorven / Spikarna.

Mot detta mobiliserade en majoritet av lotsarna ett flertal organisationer och även befälhavare i dom stora linjerederierna. Motståndet motiverades med att det skulle bli svårt att ”söka på” i hårt väder och tjocka så långt in i Sundsvallsbukten. Det skulle hota sjösäkerheten. Det verkliga motivet var nog till stor del att alla äldre lotsar hade egna stugor på Bremön respektive Åstholmen som man inte ville överge.

Begränsningarna vid Bremö Norra bidrog nog också till att Sundsvallslotsarna, till skillnad från de flesta andra Lotsplatser efter Norrlandskusten och mot Lotsstyrelsens råd, inte anskaffat någon isgående järnbåt. Diskussionerna i dessa frågor skapade stora motsättningar inom lotsplatsen och kors och tvärs mellan lotsarna, distriktsbefälen, lotsstyrelsen och Generaldirektören men avbröts temporärt av krigsutbrottet 1939. Flytten gick ju senare till Spikarna men först 1965. 

Omläggning av båthållningen 1937

1937 hade antalet lotsar vid Sundsvalls Lotsplats minskat till 19. Detta år genomfördes stora förändringar i båthållningen inom Lotsverket. Efter många och långa utredningar (som hade startat redan 1914) beslutade Riksdagen att införa ett legosystem efter en modell som redan fanns inom Tullverket.

Kortfattat innebar detta att båthållaren, enskild lots eller bolag, erhöll en årlig lega som motsvarade kostnaden för nedskrivning av båtens värde / ränta och amortering samt underhåll. För att underlätta finansieringen av nybyggen och större ombyggnader som tidigare fått ordnas med lotsarnas egna medel eller banklån inrättades nu en statlig Båtlånefond.

Efter 1937 torde nästan alla nybyggen ha bekostats med dessa lån. Räntor och amorteringar på lånen från staten betalades nu alltså med legor från staten. Detta system gav ju efterhand Lotsstyrelsens tjänstemän större och större inflytande över båtanskaffningarna på bekostnad av lotsplatsernas självständighet. Det ledde ju också slutligen till att båtarna förstatligades 1960.

Omläggningen 1937 resulterade för Sundsvalls del i att båtarna omnamnades till SUNDSVALL 1 t.o.m. 11 varefter 4 båtar nästan omgående avyttrades. Vid ingången av 1939 hade man således 7 gemensamt ägda tjänstebåtar nämligen:

Motorkuttern SUNDSVALL 1, ex BREMÖ, byggd 1931

Motorkuttern SUNDSVALL 2, ex BREMÖ II (3), byggd 1926    

Motorkuttern SUNDSVALL 7, ex ÅSTHOLMEN I, byggd 1928

Tre isekor och en roddbåt benämnda SUNDSVALL 3 – 6.      

Dessutom hade man den 23 december 1938 mottagit den nybyggda, statsägda, ”Kronomotorkuttern No 140”, en bjässe på 17,7 x 5,6 meter byggd i stål på Kalmar Varv. Hur turerna gick kring förhandlingarna mellan lotsarna och Lotsstyrelsen vid försäljningen av BREMÖ III (3) till verket och anskaffningen av 140:an är inte lätt att begripa.

Lotsstyrelsens uttalade tanke var nu att uppassningen vid Bremö Norra, åtminstone i tjocka och dåligt väder skulle skötas med 140:an som patrullerande kutter med lotsarna stationerade ombord. Patrullerande kutter enligt det system som fanns i Gävle och vid Sandhamn innebar att 6 lotsar skulle tjänstgöra med station ombord under en vecka i stöten.

Detta kom att motarbetas på alla sätt i Sundsvall och frågan är om det överhuvudtaget tillämpades alls. Uppassningen kom nu att flyttas helt och hållet till Sanna och kvar vid Bremö Norra blev bara utkiken. 1946 flyttades 140:an hux flux till Göteborg, sörjd och saknad av ingen. Dock blev resultatet ganska märkligt. En av Norrlandskustens största hamnar hade ingen riktig isbåt förrän Tjb 143, SUNDSVALL V levererades från Br. Larssons Mek. Verkstad i Kristinehamn 1950.

Båten var en 13,5 meters stålkutter med en Ellwe kultändare på 100 hk. ”Femmans” öden och äventyr beskrivs fint i Lubrikatorn Nr 3-00. Den ansågs av lotsarna vida överlägsen den förkättrade 140:an, även som isbåt. Men så hade man ju också beställt den själva och inte blivit påprackade något från Lotsstyrelsen. Bristen på isgående båt mellan 1946 och 1950 överbryggades tydligen genom inhyrning av ångbogseraren VALLE vid behov.   

År 1954 anskaffade man dels en ny 10 meters ekkutter, Tjb 144, och en liten motorbåt för transporterna mellan Bremön och Lörudden, Tjb 145. Den lille fick till vardags heta ”Putte”. Tjb 144 var egentligen avsedd att ersätta ”Ettan” ex BREMÖ från 1931 men p.g.a. en brand på ”Sjuan” ex ÅSTHOLMEN så blev den placerad på Åstholmen. Gamla ”Ettan” blev därmed kvar i tjänst till 1958 då man fick en 11,55 meters stålkutter, Tjb 142, SUNDSVALL II, från Djupviks Varv.

Lotsbåtarna förstatligas 1960

Exakt när isekorna försvann är lite oklart men det var väl helt enkelt så att dom nyare kuttrarna klarade isgång tills man kunde ta sig fram på isen med apostlahästarna och andra hjälpmedel. När lotsbåtarna förstatligades 1960 hade man alltså två stålkuttrar och lilla ”Putte” på Bremön och en träkutter på Åstholmen.

Westerberg kommenterar avslutningen av den egna, självständiga båthållningen lite kryptiskt med att ”knappast någon gjort förlust på den, snarare tvärtom”. Det gamla bruket att lotsbåtarna hade ett lokalt namn / nummer försvann nu efterhand och de båtar som staten sedan anskaffade fick nöja sig med ett simpelt nummer.

Vid flytten till Spikarna 1965 försvann ”Putte” men istället tillkom en första generationens ”Snabbåt”, en 8,3 meters plastbåt typ Biscaya med Tjänstebåt nummer 167. Verket anskaffade totalt tio Biscayor, alla med två bensinmotorer och Aquamaticdrev.

Det arrangemanget blev kortlivat, redan 1969 byggdes samtliga om på Docksta Båtvarv med en inombords diesel och konventionellt propeller- och roder system. 167:an hängde sedan med i Sundsvall tills den första aluminiumbåten, Tjb 709, kom 1978. Biscayorna byggdes alltså om efter bara 4 år och utrangerades efter mindre än 15 år i tjänst, ett misslyckat projekt!   

När Härnösands Lotsplats indrogs 1969 ”överflyttades göromålen”, som det hette i verkets vokabulär, till Sundsvall. Det innebar att all utsättning och hämtning av lots till respektive från Härnösand och Ångermanälven flyttades till bojen ”Sundsvallsbukten”. På mindre än fem år hade alltså inom området Sundsvall / Härnösand antalet uppassningsställen minskat från fyra till ett och antalet båtar från sex till tre.

Gamla ”FEMMAN” ersattes 1972 av en 14,78 meterskutter, Tjb 145 (2). Sedan Tjb 142 sålts 1981 klarade man uppgifterna med bara två båtar ända fram till 1999. Detta trots att man fortfarande skötte prickningen i båda områdena.

Under år 1988 genomfördes en stor omorganisation av Sjöfartsverket. De gamla begreppen Lotsdistrikt och Lotsplats försvann. Sundsvall Lotsplats som självständig enhet med en Överlots / Lotsplatschef ersattes av Norra Bottenhavets Sjötrafikområde med tjänstestället Sundsvalls Lotsstation. Chefen satt nu i Umeå. År 2000 togs nästa steg. Antalet trafikområden minskades från 13 till 8 och Sundsvall kom nu att höra till Bottenhavets Sjötrafikområde med chef i Gävle.

Turbulens runt år 2000

År 1999 levererades en ny kutter av typen ”liten tung”, tänkt som ersättning för Tjb 145. Den nya båten visade sig var ”mycket tung”, djupgående till konstruktionsvattenlinjen skulle var 2,1 meter men var i verkligheten 2,83 meter. Fribordet hade ju minskat i motsvarade grad och var nästintill obefintligt.

Lokalt kallades den ”Monitor”. Båten var utrustad med bogpropeller och en ordentlig kran för hantering av prickar och prickstenar men stabiliteten tillät nästan ingen däckslast. Nu uppstod en situation som mycket påminner om det som hände med ”Motorkutter No 140” på 40-talet. Den nya båten ansågs oanvändbar och förpassades snart till Härnösand som hade återuppstått som ”båtstation” när skeppningen av sågade trävaror plötsligt ökade.

Tjb 778 kunde nu ersätta en gammal 11,55 meters kutter som inlånats dit från Örnsköldsvik. Träskeppningen över Djuphamnen i Härnösand var under några år tidvis så omfattande att det uppstod ”congestion”. Två fartyg kunde lasta samtidigt medan ett tredje låg på redden och väntade.

Samtidigt pågick färjetrafik till Vasa som också behövde lots innan skepparna erhöll lotsdispens. Dessutom hände det ganska ofta att trälastarna, med lotsplikt, måste skifta ut på redden för att ge plats för färjan vid kajen. Till saken hör också att ett antal Sundsvallslotsar bodde i Härnösand.

När det blev tätt mellan turerna var det ju rationellt ha en lotsbåt i Härnösand. Då kunde ju en lotsning vara avklarad på 1 timme! Motsvarande lotsning via bordning i Sundsvallsbukten och taxiresor till och från Spikarna tog minst 8 timmar.

Tjb 145 som genomgick en omfattande modernisering kom inte tillbaka till Sundsvall utan placerades i Kapellskär. Som ersättning fick Sundsvall istället en båt från just Kapellskär, efter 54 års frånvaro återkom gamla Tjb 140! Man anar en hel del motsättningar mellan lotsarna och båtmännen versus Centralförvaltningen. 140:an hade visserligen blivit ordentligt moderniserad 1975 men var ju trots allt över 60 år gammal när den kom tillbaka till Sundsvall.

Detta provisorium ersattes redan 2001 av en ännu mera udda lösning i form av Räddningskryssaren OLOF WALLENIUS som övertagits från Sjöräddningen och fick Tjb nr 32. I Sundsvall gick den under öknamnet ”Stor Aset” och med ett deplacement på en bra bit över 100 ton gällde det nog att passa på vid bordning av mindre tonnage.

Att fartyg orsakar skador på lotsbåtar kan ju hända men det motsatta är värre. Tjb 32 var senare tidvis placerad i Härnösand. Att den aldrig blev orangemålad utan behöll sin vita ”sjöräddningsfärg” antyder väl att den aldrig var planerad som någon långvarig lösning.

I den här vevan fick man också en ny snabbåt med nummer 115. Tekniska problem med maskineri och manöversystem gjorde att det tog lång tid innan den fungerade och 709 kunde utrangeras. Till hjälp under denna tid fick man också Tjb 723 från Sandhamn. All denna turbulens runt båthållningen gjorde att man tidvis hade fyra båtar på Spikarna och Tjb 140 gömdes till slut undan vid Ortviken innan den såldes år 2002.

Tjb 778 försvann samma år till Skellefteå / Jävre, återigen sörjd och saknad av ingen. Ytterligare en ”vikarie” utgjordes av Tjb 62 som överfördes från Söderhamn och tidvis var placerad i Härnösand. När så den nya kuttern 759 levererades 2006 hade det uråldriga namnsystem med tjänstebåts nummer ändrats så att båten stoltserade med den pampiga benämningen PILOT 759 SE.

Moderna tider

Sedan man väl konstaterat att 759 var en väl fungerade båt utrangerades både Tjb 32 och 62. Till detta bidrog också att både färjetrafiken och träskeppningarna över Härnösand sakta tynade bort. Därmed var ordningen till slut återställd till ett modernt normalläge med en snabbåt och en kutter för vinterbruk. Det enda som hänt därefter skedde 2015 då den finskbyggda 115 byttes mot den likaså finskbyggda PILOT 215 SE.

Sundsvalls Lotsstation har nu (2020) sex lotsar och utförde under 2019 ungefär 1100 lotsningar, dvs också runt 1100 utsättningar / hämtningar. Dessa tog nog i snitt mindre en timme vardera och genererade alltså maximalt 1000 drifttimmar på båtarna. Under senare år har vintrarna varit i stort sett isfria och därför görs nästa alla timmar med snabbåten. Kuttern används bara i undantagsfall och för lite prickning. Kostnaden per timme blir naturligtvis astronomisk och båthållningen är nu åter föremål för omfattande utredningar inom verket. Bara en sak är säker; förhållandena kommer att förändras även i framtiden.

Lotsar i Sundsvall ordnade efter anställningsår

Lotsplats övrigaEfternamnFörnamnFörnamnFöddAntagen i lotsverketAvskedDöd
BrömsJohan1725
EstmanAnders1725
KallestadhOloff1725
WallJonas1725
ÅngermanErich1725
SundinPehr17601789
TjernbergAnders17591798
 LundErikWilhelm18341863 
EdbergP1868
 von AhnJohanAlbert18471868 
 KårströmCarlFredrik18391870 
 LöfgrenAnton 18381871 1898
 ÖbergErikAugust18331872 
 NybergHermanTh18461873 
 BergfäldtCarlJohan18451874 
BremöSchönErnstEdvard18531874 
BremöBoijaLarsPetter18541876 
BremöLundJohanAnshelm18571882 
BremöMellbergKarlLeonard18641882 
BremöMonteliusGustafVictor18651882 
BremöMonteliusThomasViktor18621882 1940
BremöSundinNilsMagnus186218821902
 BergströmCarlAdolf18641884 
 SvedMatts 18501884 
 SvenssonCarlErik18591884 
 KällströmKarlGustaf18621885 
 LundWalterWilhelm186518851898
 NybergAxelNikolaus18661885 
 SelanderNilsErik185118851898
Nedre norra lotsdistriktetLiljeqvistJohanRudolf186218851923
 CederströmFriherre AxelOskar186918871898
ÅstholmenÅkerbergAxel 187118881931
BremöLundArvidEmanuel187218901932
BremöLöfDanielPer187218901932
ÅstholmenLöfgrenEdvardAnton18681891 1926
BremöBergströmJohanGustaf186618911931
 KronbergKristianFredrik18681892 
 SelanderAugust 187018921925
 JernbergAlbinJohan18761892 
 KarlssonErikOlof18681893 
 NybergHansArvid18751893 
 SöderströmAronLeonard18711893 
 GedeborgJohanOskar18721893 
GöteborgStenbergOttoHerman186218931927
BremöMellbergJohanHjalmar187418931934
 StefaniAlbertGustaf18711894 
 NyströmGeorgFredrik18791897 
HärnöWiklundJohanMikael18781898 1936
 LundholmCarlJohan18641899 
ÅstholmenRydbergAlbin 187618991936
 BergRudolfWilhelm18781900 
 RennerArturLaurentius18831900 
 RundqvistPerOskar18771902 1925
SöderströmKarlViktor18851904
ÖhmanJonasHenrik18841904
UlvöÖhmanHenrikJonas18841904 
 NyqvistKarlOskar18821905 
 WesterbergAugustAndreas18831905 
BomanOskarVilhelm18871906
 GranlundJohanFredrik18841906 
 ReisOlofElfred18831907 
 ÅkerbergErnstTycko18881910 1947
 SundmanGustafFridolf18871913 
BoytonOskarPeter18861914
 AspenbergFritiofBernhard18861915 1927
 SundinOlofPetrus18861915 
 SundinPetrus 18891915 
 SjöbergAnton 18911916 
 EdmanEdvin 18941917 
 LundErikJohan18941917 
 NorbergSamuel 18981917 
 HagströmBertilAnders18951919 1939
HolmgrenJohnHerbert18991920
BredskärNoréusKarlAugust19001920 1946
 SundevallGerhardJakob18931920 1925
ÅstholmenÖstlingFredrikAlexius18911920 
LilljungfrunHolmgrenJohnHerbert189919201964
ÅstholmenEdmanIvar 19011921 
JonssonJohnAllvar18991922
 LöfÅge 19031923 
 NyquistErikGeorg19061923 
 HäggAxelIngemar19081924 
 HögblomHolger 19011924 
 SelanderSvenRickard19031924 
 RundqvistToreOskar190919241970
RomelsöWikströmArvidAntonius19041924 
 NybergWilhelmArtur19071925 
 KollbergGustafOskar18941926 
 SöderlundKarlRudolf19091926 
Svartklubben ÖLSSöderlundJohnAxel19091926 
RydbergEvert 190919261969
 ÅmanKarstenVitalis19071931 
 NybergGustafFritiof19111932 
Sundsvall lpcNybergGustafFritiof19111932 
Hudiksvall/Agö/Stocka ÖLSWixnerJohanArne191019321969
 BerggrenLoweEmanuel19111937 
 NybergSvenFolke19091937 
 BackmarkJanBertil19181942 
Härnösand/LuleåWikströmCurtFerdinand19161942 
 SöderlundErikAlbin19171943 
 BergstenErikBertil19091947 
 BergströmJohnLudvig19211949 
 SelanderAlfTorgny19061949 
 JansonNilsEric19261949 
HärnösandJanssonEric 19261949 
Härnösand/LilljungfrunHesserudYngvarErik19251951 
HudiksvallSäfwenbergLennartCarl19221952 
HärnösandPetterssonSvenGeorg19261952 
 JanssonToreGunnar19231953 
 LöfquistStenGeorg19211953 
Söderhamn/GöteborgDahlkvistStigYngve19251953 
 SamuelssonBengtIngvar19261954 
 LundebyBengtAxel19251955 
Södertälje LilingGöstaGunnar19241955 
 ViklundStenValntin19301957 
LilljungfrunForsbergSvenIvar19221957 
HärnösandSöderbergCurtÅke19281957 
UrsvikenWahlbergStenGustaf19311957 
KalixJakobssonLarsIvar19321958 
 MelanderKennethGunnar19331963 
 HolmgrenUlfR19451976 
HudiksvallThelanderKaj 19431978 
 GrundbergLars 19491987 
 KarlssonLeif 19491987 
 Van AsperenJohnErik19491987