Lotsplatsen inrättad ca 1820 (1826?) och nedlagd 1 januari 1932
Örskär är ej nämnt i 1799 års reglemente men finns med 1820. Tillhörde Norra distriktet och Öregrunds fördelning 1862-1880 och Stockholms fördelning 1881-1900 för att mot slutet tillhöra Nedre Norra distriktet. Låg under lotsålderman i Öregrund.
I 1820 års förteckning: Till Gävle, Öregrund sjön från Örskärssund.. Lots uppassa vid fyren och emottaga fartygen norr om Svartbådan
Ur reglemente 1862: Lotsuppassa vid fyrplatsen och emottaga fartyg i öppna sjön utanför båklandet. Lotsningsområde: Från Örskär till Gävle hamn eller redd, Ängskär, Kallriga (Forsmark), Öregrund, till och från sjön.
1890 Anskaffning av en öppen lotsbåt
Ur lotsledsförteckning 1916: Samma som 1862 men med tillägget Lotsuppassning äger icke rum under mörker.
Personal vid Örskärs lotsplats:
Anders Öman: f 1842, lärling 1857 förman 1881
Lars Peter Söderlund: f 1847, lärling 1878 avsked 1885
Johan Peter Sundgren: f 1842, lärling 1878 avsked 1886 (1882 disciplin straff med offentlig varning för försummad lotsuppassning.
Karl Ernst Blomberg: f 1872, lärling 1892
Matrikel 1908:
Lfm Karl Ernst Blomberg
Lotslärling Axel Söderlund och Leonard Höijer
Båtbestånd 1920:
1 st motorbåt byggd 1919, 8.2×2.8 10 hk Penta
1 segelbåt byggd 1905 6.5×2
ÖRSKÄRS LOTSPLATS, kortfattad återblick.
Nedtecknare C-G Sundius
Om denna, geografiskt och vädermässigt kanske mest utsatta lotsstationen längs hela kusten, är inte mycket känt, eftersom verksamheten dels fortgick på en undanskymd och isolerad plats och dels hade en relativt obetydlig andel av den allmänna lotsningsstatistiken, åtminstone till att börja med.
Platsen var en typisk s.k. utskärsplats med obetydligt lä vid bordningar i öppen sjö som var det vanligaste vid denna lotsplats. Lotsningstjänsten här kan nog betecknas som bland den besvärligaste i landet, särskilt under nordliga stormar, då havssjön uppifrån Bottenhavet kunde bli fruktansvärd.
Nordvästen var enligt utsago allra värst. Under dylika förhållanden var det oftast som Örskärslotsarna fick ge sig ut, då segelslitna skutor kom länsande norrifrån för att få lots ner genom Grepen och den relativa tryggheten i skärgården innanför Öregrund.
Hur gammal lotsplatsen egentligen är, är ännu oklart, men den fanns med i 1820 års förteckning över lotsplatser men ej i 1799 års dito, vilket tyder på att den troligen tillkom 1820, ett år då så mycket annat hände inom lotseriet. Platsen hörde då till Öregrunds lotsfördelning, ett område som sträckte sig från Bolsön i höjd med Hudiksvall ned till Grisslehamn.
Efter 1881 ändrades revirgränserna och lotsstationen inlemmades med Stockholms fördelning som den nordligaste platsen, för att senare, under 1900-talet, åter hamna bland norrlandsplatserna i Nedre norra lotsdistriktet.
Enligt den första lotsledsförteckningen lotsade Örskärslotsarna till Gävle, Öregrund och till sjöss från Örskärssund. Senare, 1868 och 1896 utökades området med Skutskär eller Härnäs, Ängskär, Kallriga (Forsmark) samt Söderboda. Lotsningarna var från början av sporadisk art, men ökade något efter hand, dock utan att bli regelbundna. Under åren 1873 – fram till 1:a världskriget var antalet lotssökande fartyg årligen aldrig över 56 (1876) och icke under 8 (1894) , m.a.o. en mycket oregelbunden årsstatistik som hade flera förklaringar.
Lotsplatsen behölls dock såsom strategiskt viktig, vilket visade sig vid världskrigets utbrott, då man 1915 noterade inte mindre än 1144 lotsningar, ett antal som dock sjönk till 848 året därpå samt påföljande krigsår med 144 respektive 271. Därefter och fram till lotsplatsens nedläggning den 1 jan. 1932 pekade kurvan nedåt till att omfatta endast några få fartyg de sista åren. Farledsförbättringar, fyrbyggen och fartygens utveckling till det bättre gjorde Örskärs lotsplats mer eller mindre överflödig, ett öde som drabbade åtskilliga liknande små lotsstationer längs kusten med liknande förutsättningar.
Personalstyrkan varierade i takt med antalet lotsningar som överallt annars. Under större delen av 1800-talet sorterade Örskär under lotsåldermannen i Öregrund och 1820 bestod styrkan av 1 mästerlots, 2 secondlotsar och 2 lotslärlingar, ett antal som minskade till i medel tal 3-4 man. År 1881 tillsattes en lotsförman och platsen fick status av självständig lotsplats.
I förteckningen eller jordbok över de till lotsnings utgörande anslagna hemman och lägenheter den 16 maj 1827 samt kammarkollegiets brev den 3/12 1833 består Örskärs lotsplats av nr 1 skattemantal ¾ i Norrboda, Frösåkers härad och Börtil socken.
De första lotsarna slog sig ned på Ternudden och byggde sig hus nedanför fyren.
Lotsarnas rättigheter: ”Genom Konglig befallningshavande utslag den 30/5 1826 äro lotsarna tillagda beträdesrättigheter å Örskärets omstängde mark, för en ko och tvenne får vardera och därjämte fiskerättigheter å Norrboda bys fiskevatten, lika med Östhammars och Öregrunds fiskare, samt efter byamännens anvisningar få å byns skog avhämta nödig vedbrand.”
Dessa förmåner var dock inte helt fria. Norrboda byamän hade en årlig ersättning av 12 rdr banco för till lotsarna lämnad boningsplats och betesrättighet. Dessutom tilldömdes de 1830 även ersättning av en halv tunna strömming årligen för varje på Örskäret anställd lots- och lotslärling samt dessutom för vedbränslet tre rdr banco om året för varje lotshushåll.
Befolkningen växte efterhand på Örskär och tidvis bodde här upp till 50 personer lots- och fyrpersonal och deras familjer. Det var ett rörligt liv härute under seglationen. Åtskilliga fartyg, som lastade i norrlandshamnarna, seglade via Öregrundsgrepen, genom Öregrunds skärgård och ut i Ålands hav vid Svartklubben och använde sig av lots hela vägen utom en del mindre skutor, s.k. haxar, vilka seglade i kusttrafik. Det var då trävarorna gick på export i livlig trafik med stora skepp av olika nationalitet, som då fick lots vid Örskär. Ända fram till början av 1900-talet kom stora norska skepp, lastade med fotogen i fat, och dessa tog oftast lots från Örskär till Gävle.
Ända till början på 1900 talet kom norska skepp lastade med fotogen i fat. De tog lots Örskär-Gävle. Det blev bra med lotspengar. 1900 fanns bara en lots kvar som med en båtman klarade hela trafiekn. Siste lotsen hette Ernst Blomberg född i Norrboda
Sedan penningbelöningar för svåra bordningar och uppmärksammade lotsningar instiftats 1869, blev även Örskärslotsarna tillgodosedda vid några tillfällen men säkerligen inte i den utsträckning de var värda, med tanke på de faror och svårigheter dessa lotsar var utsatta för*
Den 2 maj 1874: Full storm, stundom snöyra. Bordning av norska skeppet SALUS. 40 kr i premie.
Den 3 maj 1874: Stormen något minskad men sjön lika våldsam. Norska skeppet MELANCHTON, som förgäves sökt att få lots vid Lilljungfruns lotsplats, måste för det hårda vädret länsa ut och ned till Örskär, där lots erhölls. 30 kr i premie.
Samma dag: Enahanda slags väder. Bordning av finska skonerten NORDEN. 30 kr i premie.”
I Kjell Söderbergs bok om ”Lotsarna på Ulvön” saxas följande:
”I lotsarkiven möter oss många vittnesbörd om lotstjänstens påfrestningar. Ett av dessa är ett brev daterat den 29/2 1840 och ställt till lotsdirektören. Brevet är underskrivet av 2 mästerlotsar, 1 secondlots och en lotslärling vid Örskärs lotsplats. Tillkommet vid en tidpunkt då sannolikt många lotsar levde och arbetade under mycket svåra förhållanden, ger det en bild av lotstjänstens vardag, som i sin äkthet icke kan betvivlas och som belyser det självklara faktum, att vi måste långt bortom lotsförordningar och reglementen för att få veta hur verkligheten såg ut:
”Lotsbefattningen är en af de mäst besvärliga och för både lif och hälsa farliga, men lönen derföre är ej motsvarande, utan afseende på tid eller Wäderlek, natt och dag lika, måste vi ut.
I en liten båt måste vi med otroliga ansträngningar, ofta i hög sjö och oväder, begifva oss ut till kommande fartyg. Af sjön genomblöta tillträdde vi utöfningen af tjänstebefattningen, hvilken så upptager vår tid att ej ens ett ögonblick lemnas oss ledigt för att torka våra kläder och ombyte kunna vi ej medföra.
Flera timmar måste vi altså dväljas i dem. Efter verkställd lotsning hafva vi att ro hem flera mil och kunna då påträffa enahanda väder, vi få ej sky det, hem måste vi, platsen får ej lämnas utan follk.
Sådana färder tåla vi medan vi äro unga, men nog lägga de grund för sjuklighet som i ålderns dagar utbryter; då blifva vi oduglige till arbete, då blifver tiggarestafven måhända vår lott, emedan våra knapra inkomster ej tillåtit oss att samla något.
Vår behållning af vårt lif i vårt ganska bekymmersamma lif i ungdomen, blifver altså en förstörd hällsa och fattigdom.”
Detta patetiska brev belyser i någon mån dåtidens situation för lotsarna i allmänhet och för Örskärslotsarna i synnerhet. Man kan, utan svårighet, konstatera att det var inget yrke för veklingar/ åtminstone inte på den här platsen. Skador och sjukdomar orsakade av den hårda tjänsten tog säkert sin tribut förr eller senare. Därtill tillkom effekter av vaknätter och ensidig kost.
Sedan länge är lotsarna och deras familjer försvunna från Örskär efter sin drygt hundraåriga gärning på det stormpiskade utskäret. Endast den stora och välkända angöringsfyren slungar fortfarande ut sina ljusknippen för att varna för de grunduppfyllda farvattnen i alla väderstreck runt Örskär.
Örskärsolyckan 1877 av Stig Sandelin
Det hade varit en ganska mild höst 1877 och sjön var fortfarande öppen när det drog sig mot jul. Folket var kyrksamt på den tiden, men blev det tal om kyrkfärd måste man ta sig ända ner till Gräsö kapell. Dit var det två mil och vägen var dålig. Nu föredrog ju skärgårdsborna att ta sig fram till sjöss.
Många på det ensliga Örskär drömde om julottans strålande ljus. Havet gick ju fortfarande öppet och man bestämde sig för att besöka julottan. Det var många som ville följa med, faktiskt alldeles för många, men det dög ju inte att säga nej till någon.
Strax före skymningen gick man på julafton ned till Örskärshamn och satte den största skötbåten i sjön. Båten var nybyggd och rejäl, men ändå i minsta laget för de sexton som längtade till julottan.
Julottan i Gräsö kyrka börjar klockan sex på morgonen. Om Örskärsborna skulle hinna dit i tid så måste de börja sin färd redan klockan ett på julnatten. Då kom också män och kvinnor i tjocka, varma plagg och med söndagskläderna i knyten vandrande ner mot den lilla fiskehamnen.
Lotsarna och fyrfolket oroade sig över vädret. Den vanliga sjövägen till kapellet följde farleden på västra sidan av Gräsö, men det blåste nordvästlig vind och sjöfolket misstänkte att vinden skulle öka. Då skulle vinden komma svepande över hela havsvidden och sjön bli grov. Man valde därför att segla och ro längs Gräsös östsida. Där fanns det otaliga stenar och grund och dessutom skulle man få vandra tvärs över ön till kapellet. Nå, stenarna och grunden kände man till, huvudsaken var att man fick vindlä. Efter en kort diskussion valde man den vägen.
Den äldste ombord på skötbåten – och det var han som förde befälet – var fyrmästaren på Örskär, Erik Olof Alm. Han var 45 år gammal och hade med sig sin 12-årige son Teodor. Från fyren kom också fyrvaktaren Anders Petter Alm och hans hustru Stina Karin Alm. Två unga kronolotsar var också med, Magnus Högström och Lars Fredrik Gräsman, den senare med sin hustru Karolina. Därtill följde lotshustrun Johanna Månsdotter och lotsdottern Anna Greta Gräsman med. Anna Greta var bara 16 år medan de andra var mellan 20 och 30 år gamla.
I 20-årsåldern var också ogifta Greta Stina Högström och tjänsteflickan Erika Eriksson. Två av Örskärs sjömän fanns också i båten, Karl Gräsman och Karl Storman. En av fiskarna följde också med, Janne Gräsman med hustrun Kristina Lovisa.
Natten var klar. Spriseglen slogs ut och för nordvästen seglade man med god fart genom Örskärssund. Sedan kom man i vindlä, precis som var uträknat, öster om Gräsö. I höjd med Söderboda blev det vindstilla och sista biten till Svartbäck fick man ro.
Efter många timmars färd steg de frusna männen och kvinnorna ur båten och gick upp till sjöbodarna de där bytte om till söndagskläderna. Sedan skyndade de sig över den frusna barmarken mot kyrkan. Redan på långt håll hörde de hur klockorna kallade.
Så kom de äntligen fram till Gräsö röda träkyrka. De kom sent och alla bänkplatser var redan upptagna, men Örskärsborna fick slå sig ned på golvet framför altarrundeln. Där fick de lyssna till julpsalmerna och prästens förkunnelse.
Mellan psalmerna och prästens ord lyssnade fyrfolket och lotsarna också till något annat. Det hade börjat blåsa upp därute. Under gudstjänsten hade Karolina en egendomlig upplevelse. Det var liksom en syn. Själv upplevde hon det som ett varsel, men kanske var det bara så att hon somnade till ett ögonblick, högst naturligt med tanke på de få timmarnas nattsömn, den långa båtfärden och nu värmen i den fullsatta kyrkan. Var det en dröm så vaknade hon skräckslagen upp mitt i predikan. Hon upplevde kallt, grönt vatten, hon sjönk hjälplöst nedåt. Då vattnet nådde hakan vaknade hon, kall av skräck.
Klockan sju var julottan slut, men man stannade en liten stund på kyrkbacken och pratade med vänner och bekanta. Sedan gick man tillbaka till Svartbäck, tog på sig de varma kläderna och steg i båten.
Det hade friskat i ordentligt och därtill hade vinden vridit sig mot sydost. De skarpstävade skötbåtarna med sina snipaktrar var goda sjöbåtar, men de hade låga fribord för att man lätt skulle kunna ta ombord fiskeredskapen. Troligen hade man redan vid avfärden satt de lösa skvättborden, rimligt med tanke på att båten var så tungt lastad.
Det började också att mulna och flyga lite snö i luften. När man närmade sig den stora Gällfjärden blev det besvärligt. Sjöarna stänkte över skvättborden och vit fradga lyste på vågtopparna. Det dröjde inte länge förrän alla var genomblöta. Den tunga, överlastade båten vakade dåligt i sjön och det stod snart klart att färden var farlig.
Man frös ordentligt och fymästare Alm beslöt sig för att styra mot Östermörtarö för att sätta kvinnorna i land. Där hade man bekanta i gårdarna och kunde torka kläderna. Kvinnorna kunde ju fortsätta landvägen till Örskärssund. Sedan kunde manfolket fortsätta med den lättade båten.
Så skildes man åt. Kvinnorna började den långa vandringen, först till Söderboda och sedan norrut. Männen gick åter till båten. Nu var allt annorlunda. Skötbåten flög över vattnet och det verkade som om vinden inte längre var så hård. Snabbt gick seglingen norrut och i höjd med Norrboda tyckte man att det gick så bra att de lika väl kunde invänta kvinnorna.
Alltså styrde man mot Norrbodaböndernas Skoga hamn och gick sedan upp till byn för att vänta på kvinnorna. Så småningom kom också kvinnorna, Ja, inte alla, för Karolina Gräsman hade känt sig så illa till mods efter synen i kyrkan att hon bestämt sig för att inte följa med de andra.
Mörka snömoln tornade upp sig och vinden hade friskat i igen. Den kom nu från norr och det betydde att vinden låg på mot Gräsös nordostsida. De femton Örskärsborna gick dock stigen ner mot Skoga hamn och tog plats i båten. De flesta var trötta, men man ville hem. Fyren måste skötas, kvinnorna tänkte på de väntande barnen.
Sedan lade man ut, seglade mot Örskär förbi stenarna och grunden. Ingen vet vad som hände. Vid tretiden på juldagseftermiddagen hade en våldsam stormby med snö vräkt in över norra Gräsö. Just då borde skötbåten legat utanför Uggeludden, strax innan det var dags att gira in mot Örskärssund.
Förmodligen kom stormbyn så oväntat och plötsligt att man inte hann bärga seglen. På ett ögonblick måste den tungt lastade båten ha vräkts omkull och de femton ombord hamnat i det kalla vattnet. Det är vad man tror, men ingen såg vad som hände och kan berätta om Örskärsbornas förtvivlade kamp i det iskalla vattnet.
På Örskär förflöt juldagen i stilla frid och ingen var orolig när båten dröjde. Man räknade med att kyrkfolket bestämt sig för att vänta på bättre väder. Det var först på annandagen som man blev oroliga. Då hade ett par Norrbodabor kommit till Örskär och berättat att Örskärsfolket lämnat byn redan vid tolvtiden på juldagen.
Då förstod man vad som hade hänt. Tolv barns föräldrar hade varit ombord och många hustrur saknade sina män. Det blev en förtvivlans kväll i de små stugorna på ön.
Dagen därpå gav sig några ut för att söka. De tog sig över Örskärssund och vandrade sedan längs stranden. De kom fram till Uggleudden. På en kobbe utanför stranden låg båten sönderslagen. En bit därifrån hade en av masterna flutit i land. Vid den hade Karl Gräsman surrat fast sig, och i den högra handen höll han ännu i döden fyrmästarens tolvårige son Teodor i ett hårt grepp. Senare fann man ytterligare sju omkomna.
På nyårsdagen klämtade klockorna i Gräsö kapell. Där begravdes de döda i en gemensam grav. Den sorgliga berättelsen om de femton skärgårdsborna, som rycktes bort i sin bästa ålder på hemväg från julottan, högg tag i människorna. Det skrevs visor och
| Lotsplats | Efternamn | Förnamn | Förnamn | Född | Antagen i lotsverket | Avsked | Död |
| Öman | Anders | 1842 | 1857 | ||||
| Drunknade | Gräsman | Lars | Fredrik | 1870 | 1877 | ||
| Drunknade | Högström | Magnus | 1870 | 1877 | |||
| Sundgren | Johan | Peter | 1842 | 1878 | 1886 | ||
| Söderlund | Lars | Peter | 1847 | 1878 | 1885 | ||
| Blomberg | Karl | Ernst | 1872 | 1892 | 1932 | ||
| Högström | Karl | Magnus | 1876 | 1901 | |||
| Söderlund | Axel | 1882 | 1901 | ||||
| Höjer | Leonard | Konstantin | 1878 | 1907 | |||
| Nilsson | Rikard | William | 1894 | 1918 | |||
| Öregrund | Karlsson | Karl | Rickard | 1901 | 1922 |