Mönsters lotsplats

Bilden visar lotsuppassningshuset som 1880 flyttades från Karlskrona till
Mönster och är det enda som idag återstår i ursprungligt skick av lotsplatsen.

Saxat från tidningen Museiloggen, Båt och sjöfartsmuseet i Onsala

Mönster – lotsplats i Onsala 1761 – 1936 Kusttrafiken längs den nuvarande svenska västkusten gick från Svinesund, mestadels inomskärs, ända ner till Malesund, som skiljer Malö från Onsalalandet. Därefter tvangs även de mindre skutorna ut på öppet vatten och kunde inte få lä förrän vid Hallands Väderö. Redan i de isländska sagorna finns Mostardsund omnämnt. Detta innebar att de djupa och välskyddade hamnarna och ankarplatserna runt vikarna i Malösundsområdet drog till sig mängder av sjöfarare. Här kunde segelskutorna få natt- eller nödhamn i lä och här låg även sjöfararna och väntade på förliga vindar. Det gavs otaliga tillfällen för kontakter mellan sjöfararna och Onsalaborna. Hamnarna var huvudsakligen Malöhamn innanför öarna Fluet, Risholmen och Hästholmen. Skallahamn och Knarrekil (Knallekil) hade plats för mindre seglare. Riskerna med kusten utanför Onsala var och är förutom de starka vindarna, den oberäkneliga och ofta starka ström som här löper fram. Fartygen var på denna tid oftast råsegelriggade och de kunde därför knappast kryssa mot vinden och gav sig därför inte av från hamn eller god ankarsättning annat än vid god vind för den kurs de ämnade ta. I hamnarna innanför Nidingen kunde därför upptill hundratalet fartyg samlas. För att underlätta in- och utsegling till dessa platser upprättades därför 1761 en lotsplats vid Mönster. Denna var utrustad med en utkik samt bostadshus för lotspersonal. Förutom lots hade lotsarna till uppgift att underrätta sjöfarare om de kummel och båkar som fanns. Dessa kungjordes i utländska pressen Hamburg-Altona-Danzig 1766 för att kunna brukas om vädret var för hårt för lotsarna att gå ut och man måste ta sig in på egen hand. Mönsters lotsuppsyningshus är byggt på en gammal bronsåldersgrav (stenröse). Udden där den är belägen är en gammal boplats från stenåldern och flera fynd av stenyxor och dylikt har funnits på platsen. Här finns även en labyrint belägen cirka 200 meter söder om utkiken. De vid sundet belägna husen har tjänstgjort som bostäder för lotspersonalen och deras familjer. Här bedrevs även skola för Mönsters barn och då bodde även en lärarinna här. Undervisningen hölls fram till cirka 1915, då undervisningen flyttades till skolan på Ledet. Då det var lång väg att gå till Ledet ordnades det med övernattningsmöjlighet i ett av rummen på skolan för Mönsterbarnen. Sönnerbergen utgjorde samfälld utmark för flera gårdar, men 1865 utfördes laga skifte och marken delades av gårdarna i första byalaget. På markens norra del låg ett flertal stenstugor som beboddes av folk som i huvudsak levde på fiske och på dagsverken i gårdarna samt på de små täppor varpå de kunde odla något ätbart. Dessa människor var mycket fattiga och här rådde stor nöd. Mönster blev i slutet av 1700-talet föremål för flottans intresse.