Förord av Erik Severin, fd GD i Sjöfartsverket.

År 1696 utgavs en förordning om lotsväsendet i Sverige och Finland. Den är dagtecknad den 19 september och utfärdad på nådig befallning.

I 17 paragrafer angavs vad lotsen skulle iakttaga under sin ämbetsutövning. Lotsen skulle avlägga trohetsed inför sittande rådhusrätt. Eden bekräftades med namnunderskrift och handlingarna förvarades på lotskontoret och plockades fram vid förekommande behov.

Lotsningen sorterade vid den tidpunkten under amiralitetskollegiet, men år 1798 överfördes tillsynen av båk- och lotsinrättningarna till styrelsen över armens flotta. År 1872 flyttades lotsväsendet till ett nyinrättat civilt verk.

Lotsväsendet passerar alltså nästa år en milstolpe (1972 red. anm.) i sin utvecklingshistoria.

I 1696 års lotsordning anges bestämmelser för lotsningen i Finland och Sverige men lotsning förekom tidigare utan bestämd ordning. Endast vissa plakater fanns. Lotsningen utfördes av skärgårdsbor mot betalning i form av upplåtna lotshemman eller likvid i form av salt eller spannmåI. Ofta var det bisysslor med betalning i naturaförmåner. Men när lotsningen utbyggdes efter hela skärgården ansågs tidpunkten vara inne att utfärda ett reglemente omfattande all lotsningsverksamhet.
Denna lotsordning i Finland och Sverige är ett försök att åstadkomma en ordning för lotsningen.

År 1696 utgör alltså ett betydelsefullt år i lotsningens historia.

Lotsens yrke var särpräglat. Han levde i avskildhet i skärgården. Yrket gick ofta i arv genom att sonen tog vid, när fadern slutade. En mästerlots i Landsort är tolfte generationen i en släkt från 1600-talet. Andra liknande exempel finns. Kring sådana yrken skapas många traditioner.

Numera är lotsarna löneanställda med reglerad arbetstid. Det gamla lotslaget med lotslott har ersatts med en tidsenlig arbetsorganisation.
Omställningen från gammalt till nytt inom yrken med sekelgamla traditioner sker inte friktionsfritt. Konvulsioner uppkommer. Något av detta har vi upplevt inom lotskåren.

Lotsordningen ansluter till Karl XI:s sjölag. Den lagen ansågs på sin tid vara den modernaste i Europa. I sjunde kapitlet stadgades vad ledsagaren – dvs. lotsen – hade att utföra.
1600-talets sjöfart utfördes under svåra betingelser i olika avseenden. Farledsutmärkningen var bristfällig och segelfartygen var heller inte stora.

Seglatsen genom trånga skärgårdar blev vådliga äventyr. Olyckornas antal var många. Den fortsatta färden över haven blev även strapatsrik genom segelfartygens starka vindberoende. Sveriges förbindelser med främmande länder ökade. De många krigen med handelsblockader kunde inte hindra exporten av tjära och beck. Snarare steg exporten under krigsperioder. Det svenska stormaktsväldet krävde omfattande sjöförbindelser med staterna kring Östersjön.

1696 års lotsordning ger glimtar från sjöfarten i äldre tid. Språket år åldrigt och svårförståeligt men återges ändock i ursprungligt skick. Med hjälp av denna ordning kan utvecklingen på visst sätt mätas.

Tidigare har 1798 års lotsordning nytryckts, De båda förordningarna tillsammans ger bilder av hur lotsningen gick till under segelfartygens epok i svensk sjöfart.

Stockholm den 3 December 1971

Erik Severin

KONGL. MAJ:TS FÖRORDNING
angående
LOTSVÄSENDET I SVERIGE OCH FINLAND

Given Stockholm den 19 september 1696
efter Kongl. Maj:ts nådigste befallning
Tryckt i Karlskrona av Kongl. Amiralitetets
och Blekinge provinsboktryckare Johan Ludvig Happenius

Kongl. Maj: ts Nådige förordning och reglemente, angående lotsväsendet i Sverige och Finland

I den stund lotseriet merendels över allt här i Sverige och Finland nu mera så inrättat är, att vissa lotsar icke allenast vid inloppen åt alla sjöstäder och hamnar, utan jämväl mest igenom hela skärgården, där någon sjöfart är, förordnade blivit, vilka de trafikerande och sjöfarande betjäna och vägleda skola, varandes ock under Kongl- Maj:ts amiralitetets kollegi disposition, styresman kaptenen vid amiralitetet en special direktion, över hela lotsväsendet anförtrodd, samt en inspektor i Stockholm tillsätter, som skall hava inseende på lotseriets riktiga förvaltning i de Stockholmske skärgårdarna, tillika med nödige uppsynings- och lotsåldermännen på var ort, vilka samtliga så väl som lotsinspektoren i Stockholm av Kongl. Maj:ts amiralitets collegio och bemelte styresman kapten dependera böre; alltså har Kongl. Maj:ts på det lotsverket må kunna hållas i dess riktigare skick och gång, samt var och en dess bättre vet sin plikt där vid, förutan det att behörige plakater, lotsväsendet angående redan anno 1672 samt 1687 utgångne äro, än ytterligare så till lotsarnes som officerarnas och skepparnas samt fler vilka av lotsarna betjänta bliva, icke mindre än lotsinspektorens i Stockholm samt uppsynings- och lotsåldermännens efterrättelse, vad som föIjer, uppsätta och författa låtit.

KAPITEL I

Lotsmännens egentliga plikt

§ 1

Skola alla de som till lotsar antages och förordnas först och främst vara nationella svenska undersåtar, och utav uppsynings- och åldermännen uti lotsarnas av det distriktet de lyda under, närvaru, om sin kapacitet examinerade, och av dem så väl som lotsarna approberade och gode erkände, eftersom ock lotsarnas plikt är, att kavera för sådana nya lotsar, att de till lotsningen finnes kapabel, innan de av lotsinspektoren och uppsyningsmannen eller åldermännen måge föreslås, såsom om allt sådant uti lotsinspektorens och uppsynings- samt åldermansinstruktionen vidlyftigare förmält år, varandes sådane lotsmän där jämte, när de träda i tjänsten, förpliktade strax vid en sittande råd i städerna eller på landet med hand å bok, avlägga deras trohedsed och efter detta följande formulär.

Lotsed

Jag N,N. förordnad Kronans lotsman i N.N. lovar och svär vid Gud och hans heliga evangelium, att jag vill och skall för min rätta arvkonung hava och hålla den stormäktigaste Konung och Herre, herr Karl den XI, Sveriges, Götes och Vendes Konung, storfurste till Finland, hertig uti Skåne, Estland, Livland, Karelen, Bremen, Verden, Stettin, Pommern, Cassuben och Venden, furste till Rügen, herre över Ingermanland och Wismar; så ock pfalzgreve vid Rhen i Bayern, till Gülich, Kleve och Bergen hertig; och efter hans Kongl. Maj:ts dödelige frånfälle, det Gud nådeligen fördröje! Hans Kongl. Maj:ts högtälskelige äkta bröstarvingar, arvinge efter arvinge, som till följd av det Kongl. husets fullkomlige arvsrätt till riket, och efter successionsordningen böra komma att besitta den Kongl. tronen, och alltså hans Kongl. Maj:ts min allernådigste Konung och Henne, dess högtälskelige gemål min allernådigste drottning samt högst bemelte Kongl. livsarvingar en huld, redelig och trogen undersåte vara, så att jag efter min yttersta förmåga, i alla måtto, skall följa och befordra hans Kongl. Maj:ts och dess riksgagn och välfärd; men hindra och avvärja hans Kongl. Maj:ts och dess rikes skada och fördärv samt i tid tillkännagiva och varna, där jag sådant förnimmer åfärde vara, där hos skall jag denne min anbefallte lotsmanstjänst, efter hans Kongl. Maj:ts publicerade, lotsordning, i allt det mig därigenom injungerat och anbefalt är, så mycket mänskligt och möjligt är, efterkomma och fullgöra, och icke det ringaste, varken för en eller annan orsak därifrån avträda, skolandes ock jämte vaksamt, nyktert och flitigt uppassande uppå själva lotsandet, alltid ju mer och mer göra mig förfaren om mitt rätta lotsfarvatten jämväl ock om de på sidorna liggande grunden, att jag må kunna, när som behöves, helst med foglig vind och i klart väder betjäna de trafikerande med loverandet, upprättandes mine tillbörlige remmere och prickar i rättan tid, och dem allt stadigt vid makt hållandes; utan allt detta skall jag ock intet underrätta någon främmande, varken om del ordinarie farvattnet och dess grund eller beskaffenhet, mindre om de extraordinarie leder och farter.

In summa: jag skall mig uti denne min anbefallte tjänst så uti det som den publicerade lotsordningen mig tillbinder, som det hans Kongl. Maj:t själv, eller å dess vägnar dess amiralitets kollegium, styresmans kapitainen och lotsdirektören, så ock lotsinspektörens samt åldermännen, till hans Kongl. Maj:ts tjänst, mig bjudandes och befallande varda, så skicka och förhålla som en trogen och ärlig Kongl. Maj:ts undersåte ägnar och anstår, och jag det inför Gud, högstbem:te hans Kongl. Maj :t dess amiralitets kollegio samt val ärlig man vill och kan tryggerligen till ansvars stånda; så sant mig Gud hjälpe till liv och själ!

Vilken ed med sine egne händer eller bomärken måste bekräfta, skolandes ederna, enär de således äro undertecknade, av vederbörande sändas till amiralitetet samt styresman kapitainen och lotsdirektören, att varda uti styresman och lotskontoret förvarade.

Kongl. Maj:t har gjort en viss förordning icke allenast om lotsarna, huru många de i var ort vara böre, utan ock vad antal de av drängar både utlärde och i läran hålla måste. Den åligger dem att ställa sig sådant till all underdånig efterrättelse, emedan och deras börder eller lotslöningar, som visa sig där till tröge och ovillige, för var utlärd dräng, som för dem ett års förlopp efter det dato denne förordningen bliver publicerad, kan fela. En tredje part, och för en dräng i läran, när den mankerar, en fjärde part, på sätt och vis som uti lotsinspektorens och uppsynings- samt åldermannens instruktion förmält finnes, skall bliva indragen så länge som de äro dess like drängar förutan, börandes jämväl drängarna, enär de utlärt, innan de därför inskrivas, examineras på lika sätt som ovanför om lotsarna förmält är, huru vida de må finnas kapabel och kunna skattas för utlärde, samt på den händelsen, även vederbörliga attester, där om till styresmans kapitainen och lotsdirektören översändas, att h.an må förse dem med behörige drängepass. De må sedan vara förpliktade att tjäna och låta bruka sig för lotsdrängar vid de orter, varest de lotsandet lärt, och således hos den husbonden de sådant utlärt till det ringaste i fyra års tid efter det de utlärt, utan att emot dess vilja begiva sig annorstädes i tjänst. Om så händer att de efter fyra års förlopp har lust att tjäna hos någon annan lots, måste det ske där i nejden och på det farvattnet där de lärt sin lotsning. Uppå orter, där det sig prakticera låter, fram för andre vara närmast att träda titt ordinarie lotsmans tjänster, då de bliva vakanta, vilken lotsdräng häremot bryter, antingen det han inom fyra års förlopp begivit sig ifrån sin rätta husbonde till en annan lots, eller ock sedan han fyra år: uttjänt, begiver sig på annat farvatten än i den ort och där han sitt lotseri lärt, den samme skall igenom lagliga medel genast bliva igentagen. Skulle någon honom därtill lockat, så skall den som där medbeträdes, böta 40 mark silvermynt, varandes eljest lotsarna skyldige att försörja sina drängar, medan de äro i deras tjänst, med behörig mat, dryck, kläder och lön, att de i brist därav, icke må hava orsak, att söka sig tjänster hos andra; och ehuru väl lotsdrängarna, för det övrige icke alldeles, kan förbjudas, helst uti de orter där de inte kunna vänta på successionen till ordinarie lotsmans tiänster, att övergiva lotstjänsterna. Tager sig någon annan hantering före, vilket ger bättre utkomst, så må likväl ingen lotsdräng som lotsandet behörigen utlärt, utom föregången kommunikation med Kongl. Maj:ts amiralitetet, och där, på vederbörligt sätt efter gjord ansökning samt erhållit tillstånd, under vad villkor det då vara må, träda utur lotstjänsten. Eftersom och vid amiralitetets först skärskådas bör, huruvida sådant utan prejudice av Kongl. Maj:ts tjänst kan låta göra sig, innan dem deras avsked beviljas, skolandes de ock, på sådan händelse, ett år förut innan de ämnar avträda, skaffa en annan dräng i läran i sitt ställe; begiver sig någon dessutom ur sin tjänst och tager sig annan hantering före, plikte förste gången med fem gatulopp och andre gången med sju gatulopp och om han tredje gången igen kommer, miste livet, och den som alldeles ur riket sig begiver och bortrymmer, straffas till livet där han ertappas.

§ 2

Därnäst måste alle de som under lotsningen lyda, vara förpliktade att bo och vistas var på sin deputerade stad och ställe, så länge seglationen och öppet vatten varar, på det de städse må finnas så mycket närmare vid handen, och enkannerligen lotsmännen vid den stockholmske skärgården och leden, varest största trafiken är och uppvaktningen, allt därför dess mera nödig, medan de ännu hemma och icke på styrning utkommenderade äro, var dag och timma uppvakta och infinna sig, nämligen de i Stockholm uppå lotskontoret der sammastädes, och de övrige var hos sine åldermän, att de alltid kunna vara till reds genast uppå åldermännens och andra vederbörandes ordres att gå om bord, på det skepp och fartyg de bliva förordnade, ingalunda sig undanhållandes på obekanta ställen i staden eller hemma vid byarna och andra avlägsna orter, där man dem icke finna kan, på det de siöfarande, medelst deras försummelse, ej må hindras uti deras resor, eftersom de ock, sedan de en gång äro kommenderade ombord på skeppen och farkosterna, där de stadigt böra förbliva, till dess de gå till segels, njutandes i emellertid ifrån den stund de kommit ombord och så länge deras lotsning pågår, sitt underhåIl av ordinarie kost och dryck som ombord vankas- om berörde lotsar således ej låter finna sig till städes i sin förordnade ort, samt på behörigt ställe uppvaktar, utan sig motvilleligen undanhåller och den resande försummar, helst vid god vind, böte för var timma en daler silvermynt, men bliver han alldeles ute, så att en annan lots måste tagas i stället, böte första gången fem daler silvermynt, och den andra gången tio daler dito mynt. Bättrar han sig ändå intet, utan kommer oftare igen, den samme skall, efter som försummelsen är till, arbitraliter straffas, vilket också är till förståendes om lotsarna på de andre orterna vid städerna samt alle in- och utloppen, som så när åldermannen deras hemvist hava, att de sig hos dem dageligen infinna kunna, skolandes eljest de som längre avlägsne äro, att de ej hinna på detta sättet dageligen uppvakta hos åldermannen, där emot på deras sida var i sin ort flitigt uppassa och uppvakta på den tillkommande styrningar, på det ingen trafikerande som dem behöver, må igenom deras försummelse komma att uppehållas, med mindre de på förberörde sätt, därför straffade blir.

§ 3

Och som alla lotsar böra vara deras tillförordnade förmän uti allt hörsamme och lydige, så skole de ock i synnerhet, enär de av dem antingen uppgå Kongl. Maj:ts egne, eller privata skepp och farkoster, efter som var och en kan vara kapabel till, likmätigt den förordning där på var ort gjord är, bliva ordinerade till att styra, godvilligt slikt efterkomma, utan att understå sig till vägra sådant eller begära, mindretaga något annat skepp, än dem tillförordnat är. Sätter sig någon där emot, och icke går med det skepp honom befallt blivit, utan tager ett annat emot order efter eget godtycke, den samme skall första och andra gången böta 10 daler silvermynt, men sker det oftare, plikte med gatulopp.

§ 4

Sedan skola i synnerhet alie de lotsar, sorn bo vid yttersta inloppen, städse hava utsikt till siöss, och tidigt förut giva stor akt uppå de utifrån sjön kommande skeppen och farkosterna, att de i god tid kunna möta dem i sjön utanför inloppen, förrän de må hava någon fara av de yttersta grunden, sammaledes ock samtliga de andre lotsarna i heta skären flitigt uppassa var på sin ort, så att de kunna hos dem ankommande skeppen och fartygen i tid möta, och efter sin plikt och börd emottaga och lotsa, till vilken ända de ock var i sin ort med gode och tjänliga båtar samt dugliga segel och redskap, måste vara försedda att möta skeppen vid inloppen, så väl söcken- och helgedagarna, hava så mycket folk hemma, allt de när så behöves, kunna hjälpa lotsen ombord. Sker annorlunda, och att de sådant försumma, eller ock intet söka, efter högsta möjligheten i tid, att möta skeppen och fartygen, samt komma dem ombord, utan att därav någon skada timar, vare lotsen, om det är ett couffardie skepp, förpliktat av sin egendom, att ersätta skadan. Orkar han ej botum, plikte med gatulopp efter straffordningen. Men om någon Kongl. Maj:ts farkost av sådant försummande tager någon verklig skada, och likväl bliver behållen ersätta skadan som av slikt hans vållande timade, löpe tre gånger gatulopp. Men bliver någon Kongl. Maj:ts farkost alldeles försatt, miste han livet, sker ock ingen skada, skall lotsen ändå, när han sålunda befinnes hava varit försummelig, och det är couffardieskepp, löpa tvenne gånger gatulopp, men om det är Kongl. Maj:ts skepp, plikte med trenne gatulopp.

§ 5

Så snart lotsmannen är kommen ombord, bör han genast efterfråga huru djupt skeppet går och vad manér det har i seglandet, samt med all flit och nykterhet passa på rodret, havandes skepparen honom vad lotsningen angår, intet att befalla eller emotsäga. På det högsta skall han beflita sig till rätteligen kommendera och regera sitt skepp, samt så väl uti seglande, lovererande, som ankrande, rätta sig efter hans begäran och den tidige varning och undervisning han honom om leden och grunden samt farvattnet givet. Gör han det icke, komme allt vad där av tima kan, på hans ansvar. Men händer olycka på varjehanda sätt igenom lotsens förseende antingen av oaktsamhet, okunnighet eller fylleri, samt annat slikt hans vållande, vare underkastat samma straff som i föregående 4 § är ansatt på dess motvilligtvis begångne försummelse, att i tid möta skeppen och fartygen. Jämte detta varda ock lotsmännen härigenom allvarligen förbjudne, att kolludera med skepparna om fotetalet av skeppets djupliggande, samt med skepparna att förtiga och undandölja någon fot, och angiva skeppen eller farkosterna lättare gående, än de egenteligen finnes, där med att skackra penningar i sin pung, vetandes att om lotsarna med slikt underslef bliver beträdd den skall straffas därföre som för annan tjuvnad.

§ 6

Och emedan där på ej ringa makt ligger att remmare och prickar, samt andre märken av humplar, vål, kasar och skogstoppar med mera sådant som lotsmännen till rättelse och undervisning vid deras styrning tjäna bör, allt stadigt underhållna och utan ändring konserverade bliva, måste samtliga lotsarna (de i Stockholms stad undantagna vilka, emedan de sitta på en mycket kostsammare ort än de andre deras kamrater i den stockholmska skärgården, därför befriade är) var i sitt distrikt efter den fördelning dem emellan av ålder där om gjord varit, städse alle grunden med slike prickar och remmare samt andra tecken utmärka, dem samme stadigt uti deras rätta rum och skick vid makt hålla, intet tillåtandes att de må, på något sätt rubbade och avhände varda, utan sättandes och inrättandes alltid nya och andra prickar och märken i stället igen, enär de förre antingen av isgång eller storm eller annan tillfäIlighet förkomma kunna. Efter som ock samtliga skärgårdsbönder som bo näst intill lotsfarvattnet, vad remmarna och prickarna angår, på det besväret därvid må falla lotsarna så mycket drägligare, således om vårtiden när alla prickarna och remmarna merendels av isgång tillika borttagna bliva, skole vara lotsarna till deras utsättande behjälplige, liksom allmogen på landet eljest är pliktiga att underhålla allmänna vägar, men enär de således en gång om året, nämligen våren utsatte är, underhålles de sedan genom förnyande och nödigt förbättrande av lotsmännen, enär så behöves, och händer att de råka antingen till att förfalla och alldeles bortkomma, eller på något sätt rubbas, varöver i synnerhet uppsynings- och åldermännen var i sitt distrikt deras instruktion till följe, är pliktade till att hava vederbörligt inseende, att slikt tillbörligen bliver efterkommet och fullgiort, skolandes i vidrigt fall, den lotsmannen vilkens plikt det är att sköta sådant, enär han slikt motvilligtvis försummar, böta förste gången fem daler silvermynt, och andra gången tio daler. Sker skada, skall han, om det är couffardieskepp, ersätta skadan, eller ock om det ej gitter, plikta efter straffordningen. Men är det Kongl. Maj:ts skepp, ersätte sammaledes skadan, och plikte der ovan på med trenne gatulopp. Har han intet till betala med, straffas med nio gatulopp.

§ 7

Dessutom är ock samtliga lotsarnas plikt städse enär de på lotsandet stadde är, så i fram- som återresan över hela farvattnet, noga att efterse, huruvida alla prickar, remmare och märken är tillstädes och stå på deras rätta ställen, samt väl som sig bör, synas hjälpandes ock, om de så när äro, efter möjligheten, till att upprätta och förbättra dem som rubbade och utur deras rätta skick förfallna är, oaktat att sådana märken eller prickar ej hörde under deras distrikt, vilket även Stockholms stads lotsar är pliktiga att göra; oavsett de dessutom som ovanför förmält är, för slike prickars och märkens utsättande och underhållande är befriade, men där sådant ej ske kunde, eller ock att någon prick eller märke alldeles vore borta, då bör lotsarna när de slikt förmärka, det hos den åldermannen under vilkens inseende den orten sorterar, tillbörligen angiva, på det han må veta, att tillhålla dem som vederbör, slikt att förbättra och rätta. Anger han sådant intet tillbörligen böte 40 mark silvermynt, men sker den av någon skada, som igenom detta hans tillkännagivande kunnat förekommas, vare förfallen under samma straff , som den lotsen, vilken samma prickar och märken har ålegat alt vid makt hålla, underkastat är, när någon skada igenom dess försummande med deras utsättande och vid makt hållande timar, och i föregående § 6 finnes angivet.

§ 8

I lika måtto skola samtliga lotsar, när de är på skeppen och under vägen på sin lotsning stadde, så väl medan de segla, som när de stilla ligga i hamnarna och på redder, tillse och giva stor akt därpå, att barlasten som kastas av skeppen ej bliver uthäven i hamnarna, på redderna eller i farvattnet, givandes sådant om det sker, strax vid ankomsten, inspektoren eller vederbörande uppsynings- och ålderman tillkänna, på det den som slikt förövar, må bliva därför behörigen tilltalt och straffat. Försumma lotsarna sin plikt här utinnan, antingen med uppseende eller angivande, böte 10 daler silvermynt.

§ 9

Därnäst skola jämväl alla de lotsmän som styra till de orter varest lotskontoret är, eller uppsynings- och åldermännen vistas, genast vid framkomsten angiva sig uppå lotskontoret, samt hos uppsynings- eller åldermännen, och därifrån leverera lotssedeln, eller ock giva besked huru djupt skeppet gick, jämväl vad eljest kan vara passerat. Göra de det icke böre var gång de sådant till uppsynings- eller åIdermännen, utan bliva för i vägen av de andra avlösta, givna besked om skeppens djuplek till sina kamrater som dem avlösa, och så successivt var till annan, till dess sådanl av de yttersta, vilka styrningar ända fram till uppsynings- eller åldermännen sträcka, hos dem angivas kan, att bliva av dem behörigen antecknat.

§ 10

Och enär lotsarna således hava styrt och frambragt skeppen och farkosterna till sin förordnade ort, samt behörigen, som sagt är, angivit sig på lotskontoret, samt hos Uppsynings- och åldermännen, och gjort besked om skeppens djuplek, måste de ofördröjeligen begiva sig tillbaka åter att lotsa andra som deras tjänst kunna behöva, utan att motvilligt, det trafikerande till hinders i deras resor, som av dem betjänas bör, försumma sig i krogar och annorstädes i vägen; emedan den störste lotsningen faller uppå den stockholmska leden, särskilt emellan Stockholm och Dalarö, samt Landsort, för den ymniga trafikens skull som sker på Stockholm, så att för den skull alldeles ingen försummelse hos de där emellan befintliga lotsar tålas kan, bliver ock härmed, till att få mycket mer hämma försummelse, förordnat, att ingen av dem skall längre dröja på var återresa emellan Stockholm och Dalarö än tolv timmar, och emellan Dalarö och Landsort inte längre än tjugofyra timmar. Men är det storm och sträng motvind efterlåtes någon längre tid, dock må likvel lotsen göra sin största flit med snaraste som ske kan, till att komma tillbaka, utan att på försumligt och motvilligt vis uppehåIla sig och fördröja någorstädes i vägen, skolandes, på det lotsarna ej må hava tillfälle sitt längre under vägen dröjande, fåfängligt exekutera, inspektoren i Stockholm och vederbörande uppsynings- och åldermän giva lotsmännen, då de tillbaka resa, en liten sedel, varuti kan antecknas, vad tid de ankommit med skeppet, och begivit sig på återresan, vilken sedel de vid återkomsten hos sine uppsynings- eller: åldermän måste uppvisa, att genast där av må ses, huru länge de varit under vägen. Befinnes då någon av försummelse eller motvillighet hava längre dröjt och uteblivit, än ovan förmält är, och nödvändigheten fordrat, den samme skall vara förfallen till det straff som uti den 2 § uppå deras behörige uppvaktnings försummande är ansatt. Ehuruväl för lotsarna i de andra orterna ingen så viss tid föresättas kan, inom vilken de böra från deras lotsning återkomna vara, så måste likväl sådant, enär så händer, att de trafikerande igenom deras långsamma och ovilliga uteblivande i deras resor kommit att hindras och uppehållas, efter vägens längd och väderlekens beskaffenhet, skäligen prövas, huruvida på deras sida kan hava varit någon försummelse med återresans skyndande efter möjligheten, på vilken händelse, och de när någon försummelse hos dem finnes, icke mindre än de förre, tillbörligen plikta måtte.

§ 11

Vad lotslönen anbelangar, så betalas den i var ort, efter den taxa, som vid fördelningen över lotsarnas börder finnes utsatt, vilken även lotsarna över allt fullkomligen utan avkortning bör njuta till godo, till vedergällning för sitt omak, undantagandes uti Stockholmska skärgården, nämligen Landsort, Dalarö, Sandhamn och Stockholm, varest kvartalen av lotspenningarna är indragen till några andra angelägna publique usus emedan inkomsten där något ymnigare än på de andra orterna är, så att en sådan portion därav kan, utan avsaknad för lotsarna umbäras, och de ändå hava sin existens av de övriga tre fjärdedelar, som dem emellan, lotsinspektorens och åldermannens instruktion likmätigt utdelte bliva, havandes lotsarna uti övrigt, att njuta de dem dessutan förunte och tillhöriga privilegier samt friheter oavkortat till godo, och böra de däremot vid alla sina bestäIlningar, som dem både i följe av denna lotsordning så i följe som eljest, åligga, att visa en behörig flit och hugnad, samt göra sig, efter hand mer och mer förfarne om beskaffenheterna på deras lotsfarvatten, och jämväl om de på sidorna liggande grunden, att de kunna, när som behöves, helst med foglig vind och i klart väder, betjäna de trafikerande med loverande, dock så att de varken under slikt loverande eller dessutan må understå sig vid arbitralt straff tillgörandes, att underrätta någon, i synnerhet främmande, om farvattnet, antingen på de ordinarie och fast mindre de extraordinarie lederna, skolandes de icke heller understå sig någon igenom de extraordinarie Iederna att framstyra, med mindre de få därtill vederbörliga order och tillstånd.

KAPITEL II

Om amiralitets -officerarnas och skepparnas samt alle deras plikt som lotsarna betjänta varda

§ 12

Alldenstund Kongl. Maj:t icke allenast i Stockholm redan har låtit ett visst lotskontor inrätta, och där sammanstädes en inspektor förordna, utan ock i alle andre sjöstäder, hamnar och redder, där någon trafik är, behöriga åldermän och dylika beställningshavare tillsätta, som under Kongl. Maj:ts amiralitets collegie, samt styresmans kaptenens och lotsdirektörens disposition skola hava inseende och direktion över lotsväsendet, samt prompt ackomodera så Kongl. Maj:ts egna som trafikerade couffardie-skepp och farkoster med behöriga lotsar, ty hava officerarna och skepparna jämte andra som behöva, samt till följd av Kongl. Maj:ts nådiga förordningar äro förpliktade att taga lotsar, sig hos dem att angiva, och där lotsarna med fog och beskedlighet att fordra, vilket dock inte bör ske förrän dagen förut, när de tänka att göra sig klara vid tullkontoret. Och som eljest vid alla inlopp utur sjön hela skärgården igenom, där som lotsfarvatten äro, den anstalt gjord är, att lotsarna skola möta skeppen utanför inloppen, innan de kunna hava någon fara av de yttersta grunden, och dessutom alltid i rättan tid; varför de ock såväl de utur sjön inkommande som i skären till lotsgårdarna anländande skeppen i god tid förut, icke allenast deras annalkande igenom skett och andra klara samt väl synliga tecken tillkännagiva, allt de så mycket förr kunde ro emot dem utan jämväl officerarna och skepparna, enär lotsarna utkomma, så foga dem antingen med segels minskande eller där det fordras och orten samt väderleken så tillsäger, med kastande på lä, att de kunna komma hos dem ombord. Bliver sådant på officerarnas eller skepparnas sida intet efterkommit, utan med flit och motvilleligen utur akt lämnat, svara då icke allenast för all den skada på skepp och gods därav timar, utan plikte jämväl om så händer, att lotsen igenom desslikt deras motvillighet, att taga honom ombord, alldeles som ibland ske plägar, omkommer, därför med full mansbot som är etthundra daler silvermynt och förlika målsägaren samt stånde uppenbara skrift och kyrkoplikt. Skulle det befinnas att lotsen intet genom någon sådan av officerarna och skepparna med flit visar motvillighet, utan av vårdslös försummelse, vore omkommen, skole de vara förpliktade att förlika målsäganden och stå kyrkplikt och skrift.

§ 13

Och emedan både sjöIagen likmätigt, så väl som eljest längst för detta resolverat och för gott funnit är, att alla både in- och utländska farkoster måtte taga lotsar uti alla de orter där lotsmans farvatten är, och de komma att segla igenom, antingen då de fara in- eller utrikes, ty måste skepparna sig sådant hörsamligen efterrätta, skolandes lotspenningarna i var ort efter den nu utgångna renoverade taxan, av dem riktigt betalas, vilket icke mindre av de skeppare, som med deras farkoster för Kongl. Maj:ts tjänst till varjehanda transporter befraktade äro, ovillkorligen bör efterkommas, emedan ock lotspenningarna intet skole förstås under den tillgift, som desslika befraktade skeppare eljest uppå alla andra skepps umgeilder pläga njuta, helst som sådana skeppare njuta sin behöriga frakt, och dem dessutom så mycket mindre. någon frihet med lotspenningarnas betalande kan beviljas, som sådant länder till förminskning uti lotsarnas nödvändiga substitence, samt avsaknat vid de ändamål som kvartalen av lotspenningarna i den stockholmska skärgården är anslagen till. Ty bör ock ingen skeppare utan lots någonstädes i skärgårdarna där som lotsvatten äro, fast om de själva visste vägen, segla mindre genom pejlande eller lodande, sig själva framleda, vid etthundrade femtio daler silvermynts vite till görandes, som uti sjölagen och 7kap. sjöskadebalken förmält finnes, och att där ovan uppå lika fullt betala lotspenningarna, dock undantagandes följande, nämligen

Häruti Stockholmska skärgården, alle små lättliggande svenske, åIandske, finske, österbottniske, nyländske, kareliska, och ingermansländska skutor, farkoster och båtar, som mest betjäna sig av inomskärsfarten, och intet förtulIa sin iast vid stora sjötullen här i Stockholm.
Alla rysslådor, oaktat att de ock förtulla sina varor vid stora sjötullskontoret.
Alla de små lättliggande inländske skutor, farkoster, och båtar uti de andra skärgårdarna som inte segla på utländske orter, utan gå allenast de svenska städerna och provinserna emellan här inom rikes, och betjäna sig av inom skärsfarten.

Men skulle alla dessa ovan nämnda behöva och själva begära lots, så måste de även som andra av lotsarna vederbörligen betjänas, och betala de, i sådan händelse lotspenningarna, lika som andra.

§ 14

Jämte detta förbjudes ock samtliga skepparna, vid arbitralt straff tillgörandes, att inkomma och fara igenom något annat inlopp eller andra leder än de ordinarie med mindre så sker, att de bliva av häftig storm drivna på lägervall, och således tvungna för skepp och gods bärgandes skull, att söka andra extraordinarie inlopp och leder, såsom särdeles vid den Stockholmske skärgården, igenom Dantzigergatt, Järnasund och flera sådana extraordinarie inlopp och leder, emellan Ålandsleden, Sandhamn och Landsort, samt annorstädes över hela skärgården varest så åtbäras kan, vid vilka tillfällen skepparna helt bliva för de ordinarie lotspenningarnas erläggande befriade, enär de allenast förnöja skärkarlarna, som dem oskadde således i nödfall inlotsa, för sitt omak, undantagandes uti stockholmska skärgården, varest skepparna, förutan det att de skärkarlarna för sitt omak tillfredsställa, och så pliktiga äro, att betala kvartalen av de ordinarie lotspenningarna. Dock skole på sådana händelser skepparna genast sig vid de närmaste Kongl. Maj:ts tullkamrer angiva, på det de må behörigen visiteras, och Kongl .Maj:ts intresse vederbörligen i akt tagas , så att intet underslef sker

§ 15

Skepparna måste ock, när lotsmännen hos dem ombord komma, rätteligen angiva deras skepp cch farkoster, huru många fot djup de gå, ingalunda angivandes eller betalandes ringare fotetal än skeppen och farkosterna ligga djupt till. Vem sådant icke rätteligen gör, utan fördöljer hel eller halv fot för lotspenningarnas besparings skull, och där kommer skada av, plikta som sjölagen i sjöskadebalken 7 kap. 1 § därom innehåller och förmäler.

§ 16

Så är ock officerarna och skepparna så vät på Kongl. Maj:ts som andra skepp och farkoster förpliktade att underhålla lotsmännen efter nödtorften, med mat och dryck, från den dagen de först hos dem ombord komma, och så länge de hos dem för lots- och ledsagningens skull vistas, av den skeppskost ombord finnes, skolandes jämväl lotsarna vara förnöjde med ordinarie skeppskost och dricka som i förråd finnes, men ingalunda däremot skyldiga mindre av couffardieskepparna tvingas hos dem att arbeta och släpa med barlasts in- eller uttagande och annat slikt, jämte vilket skepparna och allvarligen här igenom förbundna vara, att utkasta deras barlast i farvattnet på redder eller hamnar, att de därav någon skada taga må vid det straff till görandes, som i varje stad därå kan vara ansatt.

§ 17

Sist förbudes så väl Kongl. Maj:ts egna officerare som couffardieskepparna i gemen att taga lotsarna som dem till sjöss styra, längre uti till havs med sig, än att de åter väl och obehindrade med sina båtar kunna komma till lands igen, kunnandes de utgående vid Landsort, när en hård vind är, väl släppa lotsen i land emellan Vikstenen och Landsort, och sammaledes andra orter, sedan de är säkra om leden, intet i oträngt mål förlänga behålla dem om bord, att de med plats och livsspilla skola i motvind ro sig tillbaka utan ju förr ju hellre släppa dem i deras båtar att ro i land. Fast mindre må skepparna understå sig, att taga lotsarna emot deras vilja med sig utomlands.

I lika måtto äro officerarna som skepparna allvarligen förbjudna, att illa traktera och hantera lotsarna med hugg och slag, samt eljest på annat otillbörligt sätt. understår sig någon att göra och handla här emot, och så åtbäras kunde, att lotsen då officeraren eller skepparen honom, i oträngde mål, för långt ut till sjöss, emot hans vilja med sig tagit, omkommer, skall den som sådant gör, vara samma straff, som i den 12 § ansatt finnes, underkastad, väIförståendes efter som saken är, och slikt av officerarna eller skepparna antingen igenom uppsåtlig motvillighet, eller vårdslös försummlighet kan befinnas vara skett. Tager ock någon skeppare lotsen med våld med sig alldeles utomlands, straffas han som en tjuv eller rånsman och miste livet; men fördristar sig någon officerare eller skeppare att eljest illa traktera lotsen med hugg och slag eller på annat sätt, så stånde allt vad lotsen händer, efter lag, uti tve böter, emedan Kongl. Maj:t honom till sitt hägn och beskydd tager.

Acturn ut Supra

CAROLUS