Timmernabbens lotsplats

Lotsplatsen tillhörde södra distriktet och Kalmar fördelning

Lotsplatsen inrättades 1853 och indrogs 1 januari 1937 och dess lotsningar utfördes därefter av Mönsterås lotsar.

Ur ” Den Svenske Lots 1853”
Privat lots finnes som fått tillståndsbevis att lotsa. Prickarna hålles av kustboarna,

Timmernabben finns inte med i skrifterna från 1744, 1799, eller 1820.

Ur reglemente 1863: Lotsningsområde från Timmernabben till Mönsterås respektive Pataholm, till sjöss eller från sjön.

1884 byggdes nytt lotsuppassningshus å Matske eller Matge (numera Lotsholmen strax sydost om Timmernabben)

1889 uppfördes en signalstång med kula.

1893 den 2 okt VSV svår storm. Skonerten TRIO från Kalmar låg till ankars men kättingarna sprang av så att fartyget som råkat på drift måste länsa för vinden.
På given nödsignal utgingo lotsar från såväl Skäggenäs som Pataholms och Timmernabbens lotsplatser och lyckades införa fartyget till Timmernabben.
Under färden dit inträffade den olyckshändelsen att vid revning av storseglet befälhavaren och en besättningsman slogs av storsegelgaffeln överbord och drunknade

1916 års lotsledsförteckning: Lots uppassa på Matske och möta från sjön kommande fartyg vid yttre grund men icke under mörker. Lotsleder från Timmernabben eller Tillingenabben till sjöss eller tvärtom, till sjöss vid Dämman eller Vållö, Mönsterås, Pataholm, Borgholm och Skäggenäs.

1920 års båtbestånd
1 motorbåt byggd 1912 i ek, klink, 5.9×1.9 4½ hk Gustafsson motor
1 segelbåt byggd 1892 i ek, klink 5.5×1.7

1929 indrogs Matske uppassningsställe och ersattes med dito å Väderö.

Timmernabben och Lotsholmen Matske av Anton Sjöberg 1970

Redan år 1929 upphörde vaktstugan på Matske att ha någon betydelse i lotsverkets tjänst. En tidsenligare byggnad hade då uppförts på Väderöns nordöstra udde, och lotsuppassningen förlades dit. Den gamla vaktstugan förvärvades av lotsförman Sjöberg.

Redan 1936 indrogs lotsuppassningen i Timmernabben, och sedan togs den stugan ner och flyttades till Skäggenäs lotsplats längst ute på Revsudden.

Den bevarade vaktstugan är byggd 1873. På 1920-talet gjordes en omfattande reparation, då stugan försågs med ny brädklädnad och nya fönster sattes in.

Under 1800-talets senare hälft fanns en kronolots i Timmernabben, som hette Andersson. Äldre personer kan ännu minnas honom med sin yviga skepparkrans. Han bodde i sedermera Ernst Svenssons fastighet vid nuvarande Lotsvägen, och han hade sin båt rakt nedanför.

Lotsen Andersson hade två söner, som sedan blev lotsar. I likhet med båtmännen skulle även kronolotsarna ha särskiljande namn i stället för de vanliga son-namnen, och således tjänstgjorde den första sonen under namnet Johan Wäst. Denne var kvar i tjänsten endast några år. Sedan blev den andra sonen Edvard Sjöstrand lots och han tjänstgjorde till omkring 1912.

Viktor Sjöberg kom med som lärling år 1902, och han var med tills lotsuppassningen indrogs.

År 1916 började lotsen Anders Hägg som lärling. Han blev efter lotsplatsens indragning förflyttad till Mönsterås. Många andra lotsar vid våra kuster har som lärlingar gjort sina första rön och börjat sin bana på Timmernabbens lotsholme.

Lotsarna i Timmernabben hade omkring 40 sjöprickar, som varje år skulle ställas ordning. Tidigt på våren, så fort väderleken tillät, skulle alla sättas ut. Märkta stänger vara nymålade och klara att sättas ut. De skulle även vara monterade med flytklossar och förankringsklavar.

Gamla tider rodde man och bogserade på så sätt de nya prickarna till sina platser. De årsgamla prickarna blev ofta skadade under vintern, avbrutna eller bortslitna. Fanns någon gammal prick kvar, sänktes en kättingsnara ned under klossarna och lättades, med en upphalare som löpte i en halkip i aktern på lotsbåten. Midskepps mellan ett par roddare var en rulle placerad vilken drogs runt med spakar, och på så sätt kunde prickarna hivas upp. Förankringsstenen schaklades över till en ny prick, som sedan sattes ut.

Alla prickarna och grunden som de utmärkte hade sina bestämda namn. De yttersta sjöprickarna såsom Bengtsan och Störngrund m. fl. som står halvvägs till Öland, var givetvis de besvärligaste att sätta ut. Längre in i skärgården är det ej så långt till fasta landmärken, vilket underlättar inpejlingen av den korrekta platsen för prickarna.

Dessa landmärken är ofta en viss sten på en holme i linje med ett hus iland e. dyl. Denna syftlinje kompletterades med en andra syftlinje i vinkel med den förra, mellan exempelvis ett visst bestämt träd på en holme och ett ”svag” i landkonturen. Skärningspunkten mellan dessa båda syftlinjer utgör det exakta läget för sjömärket.

I en särskild ”prickrulla” fördes anteckningar om alla prickars namn och märken, t. ex. ”Norra Bengtsan” = Matske kummel en spaklängd syd om Lotseken västra Mannegrunds udde och Oknesand överens: ”Knappskärsgrundet”=Matske östra udde och Lotseken Biskärsgrund och Mösten överens:’ ’Ultimusgrundet”=Råsnäsbyggningens östra hörn och den enstaka tallen på Landsholm den största sten på Småskär mitt för Löfgrens brygghus o. s. v.

Den omnämnda Lotseken eller ”Kroneken”, som den även kallades, var en stor hög gammal ek, som stod invid nedfartsvägen till Tillingenabbens lastplats. Den hade en hög stång uppsatt över toppen med ett trattformat sjömärke. Detta tjänstgjorde som inseglingsmärke från sjön i överenslinje med kumlet på Matske. Eken var mycket gammal och murken samt fullständigt ihålig, den blåste ner på 1920-talet. Ett par andra prickmärken var de två ensamstående höga granarna på Matske, men dessa blåste ner i julistormen 1931.

Före 1918 gick farleden på norra sidan om Matske, men där var trångt och besvärligt särskilt i ”Parprickehålet” vid Bussegrunden. Ny farled ramades då in söder om Matske.

Lotsbåtarna

Så långt tillbaka som på 1800-talet använde lotsarna på skärgårdsplatser utmed Kalmarsundskusten vanligen olika typer av blekingsekan. Men i början på 1900-talet och särskilt 1910-1920-talet blev en särskild lotsbåtstyp i allmänt bruk, och den har veterligen inte uppmärksammats i litteraturen om olika båttyper. Denna vid Kalmarsundskusten allmänt förekommande lotsbåt, vanligen kallad ”Kruse Nisse-typ”, hade sina speciella särdrag.

Den var fylligare i bogen än den vanliga blekingsekan och hade en mera stående stäv. Största bredden hade den vid segelbalken och avsmalnade sedan mot aktern. Den hade akterspegel och mycket fallande akterstäv med roder påhakat utanför. Vidare hade den bottenskarp med djup köl, och måtten var c:a 18—20 fot och bredden 5—6 fot.

Båttypen var troligen framkonstruerad efter krav på en välseglande båt som samtidigt var lättrodd och som kunde fylla kravet på för ett kräset sjömansöga tilltalande linjer. Den var klinkbyggd av ek samt fernissad.

Till utrustningen hörde ett stort sprisegel med lotssymbolen rött stående fält på mitten samt stagfock och toppsegel. Toppseglet var en 3-snibb najad vid särskild toppsegelstång och försedd med uthalare på sprinocken. Toppsegelstången kunde hissas upp till sin halva längd utmed masten, och nedhalad kunde den stå vid sidan av masten och toppseglet rullas in i det övriga seglet.

Masten var försedd med enkelt najade stag och kunde lätt haspas loss från segelbalken och fällas ner. Till utrustningen hörde ett stormställ, som var mindre och av kraftigare duk. Vidare fanns 2 par kraftiga åror samt båtshake och en stake med den blå och vita lotsflaggan, som kunde sättas i årtullhålet då fartyg skulle angöras. Båten var helt öppen med endast en smal relingslist. Endast i enstaka fall var den försedd med något bredare stänkbord. Under durklapparna var den barlastad och under sidobritsarna försedd med flyt-tankar.

Lotsbåtarna godkändes som tjänstebåtar genom att lotsverkets märke inbrändes i pallstöttan förut eller i akterstäven. Annars var båtarna lotsarnas privata egendom, som de fick hålla sig med själva. Senare infördes ett årligt underhållsbidrag s. k. båtpengar.

Denna lotsbåtstyp förekom allmänt vid lotsplatserna i Mönsterås, Timmernabben, Borgholm, Pataholm, Kalmar, Bergkvara m. fl. platser. De äldre båtarna av denna särtyp kom från båtbyggare Nilsson, på Laboratorieholmen i Kalmar, men även andra båtbyggare vid Kaimarsundskusten byggde den, såsom Green i Timmernabben, Bruce m. fl. Även som vanliga nöjesbåtar förekom denna lotsbåttyp och den var mycket omtyckt som segelbåt. Men efter motorernas inträde har den visat sig mindre lämpad.

läs mer på https://alemshembygdsforening.se/korsvirkehuset/