KUNGL. MAJ:TS NÅDIGA FÖRORDNING
rörande
BÅK OCH LOTSINRÄTTNINGARNA I RIKET
Given i Drottningsholms slott den 29 oktober 1798
GUSTAF ADOLPH med Guds Nåde Sveriges. Göthes och Wendes konung, K.K.K. Arvinge till Danmark och Norge, hertig till Schleswig Hollstein K. K. göre veterligt: att sedan vi under nådig granskning tagit alla de särskilda äldre och senare författningar, som tid efter annan utkommit och ännu för båk- och lots inrättningarna här i riket gällande äro, har det oss icke undfalla kunnat, huruledes tidernas nu mera förändrade skick därutinnan fordrar sådana förbättringar, varigenom ej mindre förvaltningen av ovannämnda inrättningar må bekvämligast kunna handhavas än beräkningen av lots- och båkavgifterna säkrast bestämmas, samt uppbörden därav med mera redighet, och mindre kostnad än hit intill besörjas. Vi har i sådant avseende för den skull ansett nödigt att ifrån vårt Amiralitet, såsom från huvudstaden och rikets collegier, samt övriga publique verk avlägset flytta vården och inseendet över samtliga båk- och lotsinrättningarna till den över Arméens flotta härstädes förordnade styrelse; kommande således committerade över förvaltningen av sistnämnda flottas ärenden att därmed taga samma befattning, som vårt Amiralitet förut haft. Vad i övrigt angår lots- och båkavgifternas beräknande, uppbörden och redogörelsen av dessa medel, samt de flera därmed gemenskap ägande ämnen, så har vi i nåder för gott funnit att därom förordna, på sätt här nedanför, uti särskilda artiklar stadgat finns.
Artikel 1
Sjöfarandes skyldigheter i avseende på lotsars nyttjande
§ 1
Alla främmande nationers, så krono- som större och mindre köpmans fartyg, jämte öppna farkoster och båtar, av vad djupgående som helst, så väl som alla till utrikes orter seglande och därifrån inkommande svenska fartyg, även som de, vilka är hemma i svenska Pommern, och i andra under Sveriges krona lydande land skola taga lots vid alla lotsplatser som de passera.
§ 2
Svenska däckade och halvdäckade fartyg, varmed förstås sådana, som i § 24 nämnas, öppna båtar och skutor, vilka segla från en inrikes ort till annan plats inom rikets gränser, må, utan undantag, i avseende på ägare eller hemort, då den som för fartyget, så åstundar få segla utan lots, dock bör de vid all fart från öppen sjö till nästa lotsombyte taga lots, ävensom de av dessa fartyg, vilka under deras segling passerat Öresund, eller i Finska Viken Porkala udd, är skyldiga, enligt seglationsförordningen av den 15 juni 1774, att nyttja lots alla lotsleder som passeras till dess visitation skett, eller tullbetjänt kommit ombord.
Härvid iakttages, att Ålands hav icke anses såsom öppen sjö, i anseende till de fartyg, vilka passera däröver uti någon i taxan utsatt lotsled, såsom ifrån Fliseberg till Furusund,och tvärtom.
§ 3
Den som för fartyg eller såsom befälhavare därå är att anse, och skyldig är att taga lots, men sådant underlåter, enär den är att tillgå, böte tjugofem riksdaler, samt svarar dessutom för all skada som därav hända kan.
§ 4
Fartygs befälhavare må, enär han för sin säkerhet så nödigt prövar och då lots ej tillstädes är, accordera med fiskare eller skärkarl, som i öppen sjö kan träffas, om dess biträde att söka tjänlig och lovlig hamn, varvid fiskaren eller skärkarlen, som åtagit sig lotsningen står i samma ansvar i och under sin åtagna förrättning, som en kronans lots under lotsningen tillhör, och har han då att lotsa till stället, där lots vid inloppsort bör möta. Möter lots där, emottager han lotsningen av fartyget och betalas därifrån enligt taxan, vilken betalning till lotsen avdrages ifrån den accorderade summan. Men om lots där utebliver, skall fiskare eller skärgårdskarl äga rättighet inlotsa i hamn och till ankarsättning, börandes kronans umgälder å behörig ort på vanligt sätt dessutom erlägges. Detta accord får dock icke gå högre, än att det svarar emot en halv riksdaler för varje läst fartyget kan draga.
§ 5
Fartygs befälhavare skola å lossnings – eller lastningsställe ett dygn förr än lots ombord åstundas, anmäla sig hos äldste på stället varande lotsbetjänten till den sammas erhållande. Under segling äskas lots, medelst flagga hissande på topp eller annat bäst synligt ställe, jämte skott, enär tillgång därtill ombord finnes, i så lämplig tid, att lotsen, då uppmärksamhet nyttjas, må å rätt ställe kunna möta.
§ 6
Den fartygs befälhavare, som antingen muntligen, skriftligen, eller ock genom signal begärt lots, men sedermera då lots ankommer, ej nyttjar honom, åligger icke desto mindre, att betala lotsen, såsom hade han lotsat till lotsplatsen, samt vanlig hemvägskost. Den som vägrar eller underlåter, att lotspenningar vederbörligen betala, plikte tre riksdaler sexton skillingar.
§ 7
Enär fartyg begär och vill emottaga lots under segling, åligger fartygs befälhavare, att genom uppbrassning och segels minskande, samt annan manöver (såvida den icke är vådlig i avseende till ort och väderlek) lätta lotsens ombord stigande, så att det sker med minsta fara för lotsens och dess medhjälpares liv och lemmar, ävensom han bör tillse, att lotsens båt ej tager skada. Underlåtes sådant, så att lots icke kan ombordstiga så snart han ankommer, svarar fartygs befälhavare för all skada därigenom åstadkommes å fartyg och gods.
Skulle lots eller annan person i dess båt, genom befälhavarens ovilja att lätta lotsens uppstigande å fartyget, omkomma, eller eljest till livet skada taga, straffes den brottslige med livet, kroppsstraff, eller fängelse, efter lag och målets beskaffenhet. Men sker det av vårdslös försummelse, plikte full eller halv mansbot, efter domaren prövar gärningen vara, samt stånde dessutom kyrkoplikt, enligt vårt nådiga brev till vår och riksens Svea hovrätt av den 14 november 1746.
§ 8
Enär lots ombord kommit, har fartygsbefälhavaren att för honom kungöra, huru djupt fartyget ligger. Fördröjes därav något och angives för mindre, ansvarar den brottslige för all skada fartyg och gods därigenom kunde komma att hända, och plikte dessutom för varje fot han av djup gåendet mindre angivit, än rätt förhållandet fordrat, tre riksdaler sexton skillingar för varje lotshåll, som kronan blivit till korta av dess till ständiga rätt, angivarens ensak, samt betale dessutom fyllnaden i avgifterna dubbelt, enligt dess rätta djupgående. Yppas fördöljandet av rätta fotetalet innan han avseglar, böte han då ensam tre riksdaler sexton skillingar.
§ 9
Fartygs befälhavare äga att tillse, att lots under sin tjänstgöring vid lotsningen icke må överlastas av starka drycker, icke genom onödigt samtal förvillas och föras från den nödiga uppmärksamhet honom åligger å fartygets väg och segels förande samt manövern, på det han må kunna hava oavbruten tillsyn på styrningen, och i tid giva vederbörande tillkänna de av honom nödiga ansedda manövrerna, varefter fartygets befälhavare böra sig rätta. Uraktlåtes något härav, stannar befälhavaren själv i ansvar.
§ 10
Tvingas lots till arbete, utom det åliggande hans lotsningsansvar medför, plikte den därtill skyldig är, sex riksdaler trettiotvå skillingar, lotsens ensak.
§ 11
Nekas lots sin tillbörliga rätt uti de mål 40 och 41 §§ innehålla, och i brist av nödigt och gott uppehälle till hälsan skadas, böte, efter domarens prövning av brottets beskaffenhet därtill skyldig är. Från sexton riksdaler trettiotvå skillingar till femtio riksdaler.
§ 12
Om fartygsbefälhavare med våld tager lots eller dess medhjälpare med sig utrikes, anses han som en tjuv och råneman, samt straffas till livet.
§ 13
Hindrar fartygsbefälhavare lots, att i lämplig tid lämna fartyget, då det i avseende på en god och stående vind säkert kan komma i fri sjö, varigenom lots icke utan svårighet av motvind och stark sjögång kan till sin station återkomma, och han därav skadas till liv eller lem, straffas den brottslige, enär liv spilles, med hel eller halv mansbot eller annan penningebot, efter omständigheterna, men händer blott skada till lem eller hälsa, ligge det i tveböte efter lag: förbrytaren ersätte då läkarelön, sveda och värk samt tidspillan, till tjugufyra skillingar för varje förlorad timma, skulle för övrigt någon annan skada därigenom tima, bör den även efter domarens prövning ersättas.
Skulle så hända att lots för storm eller andra tillfälligheter, ej kan komma från fartyget, utan måste längre väg medfölja, bör fartygsbefälhavaren med första lägenhet fortskaffa honom till sin hemort igen. Sker sådant sjövägen, förnöjes lotsen efter överenskommelse, i annat fall hemsändes han landvägen, då han av fartygsbefälhavaren undfår i kontant skjuts for en häst till hemorten, samt åtta skillingar i dagtraktamente, efter sex mil om dygnet. Dessutom bör fartygsbefälhavaren. Hemfrakta lotsens båt till lotsplatsen, varifrån han kommit. Har lotsen haft medhjälpare med sig, undfår denne lika underhåll på hemresan med lotsen, men icke skjuts landvägen, utan nyttjas samma häst till lotsen.
§ 14
Barlast eller andra ämnen, som kunna skämma ankargrund eller uppgrunda hamnar och segelleder, förbjudes att utkasta i hamnar, å redder och uti farvatten, vid vite ifrån tio till etthundrade riksdaler eller mera varje gång i förhållande till den olägenhet och skada, som därigenom förorsakas.
§ 15
Skadas lotsbåt under lotsning, utom lotsens förvållande genom vårdslöshet av den som för det lotsade fartyget eller någon av dess besättning, ersättes skadan av vederbörande efter mätesmannens ord, eller överenskommelse, och åligger det fartygets befälhavare, att en sådan ersättning genast till lotsen utbetala.
§ 16
Under det lots besörjer fartygets lotsning, har dess befälhavare att i lotsens medhavande tryckta lotsnings dagbok, enligt formuläret n:o 1 införa i dess kolumner vad överskriften giver anledning till, vilket underskrives så av fartygets befälhavare, som dess styrman.
§ 17
Alla främmande personer förbjudes vid femtio riksdalers plikt, att varken i vanliga farvatten eller annorstädes i skärgården eller på kusterna loda, och plikta, samt orternas beskaffenhet undersöka: likaledes inhemska obehöriga personer.
Artikel II
Om erläggandet så väl av allmänna lots- och båkinvattningsavgiften som lotsens särskilda betalning
§ 18
Alla avgifter såväl till kronan, i avseende på båk- och lotsinrättningarnas underhåll, som till lotsarna särskilt, böra erläggas i proportion av fartygs djupgående, men som de hittills nyttjataxor innefatta ett ganska ojämt förhållande i denna del, så har vi, med iakttagande av en billig jämkning härutinnan, genom våra committerade över förvaltningen av arméens flottas ärenden låtit utfärda en ny förbättrad taxa, med där efter uträknad betalningstabell för alla särskildt utsatta lotsmansfarleder.
Enligt denna taxa kommer således alla umgälder att erläggas till de behov kolumnerna utvisa, varvid iakttages, att lotspenningarna komma lotsbetjäningen oavkortat till godo och således även den fjärdedel av lotspenningarna, vilken förut av Stockholms – och Göteborgslotsarnas förtjänst blivit innehållen.
§ 19
Alla främmande nationer tillhörige krono- och handelsfartyg samt farkoster, däckade eller odäckade, erlägga betalning efter taxan, enligt vad för varje lotsled utstakat är, så väl till lotsen enskildt som till kronan i avseende på båk- och lotsinrättningarna.
§ 20
Alla till utrikes orter seglande och därifrån inkommande svenska fartyg erlägga till lotsen fulla lotspenningar, samt båk- och lotsinrättningsavgiften till kronan, efter den för varje led uti taxan utsatta betalning.
§ 21
Fartyg hemma i svenska Pommern och i andra under Sveriges rike lydande land utom dess gräns, betala fulla lotspenningar till lotsen, samt båk och lotsinrättningsavgiften till kronan, även under segling emellan inrikes platser, lika med svenska till utrikes orter seglande fartyg.
§ 22
För svenska däckade fartyg, vilka ligga över fyra fot djupt och segla från en inrikes ort till annan plats inom rikets gräns då de ej taga lots, betalas endast fjärdedelen av lotspenningarna, tillika med full båkavgift efter djupgåendet. Denna avgift igenfinnes sammanslagen uti taxan i kolumnen: fartyg som ej nyttja lots, men då de nyttja lots, betalas utom fulla lotspenningar till lotsen, särskildt i båkavgift vad taxan uti kolumnen för Svenska Inrikes Seglande utvisar.
§ 23
Smärre svenska däckade fartyg, så väl som alla slags främmande, vilka ej hinna till fem fots djupgående, men böra taga lots, även som de, vilka därifrån äro befriade, men ändå nyttja lots, betala i dessa fall så väl lotspenningar till lotsen som båk— och lotsinrättningsavgift till kronan, lika med vad i taxan för fem fots djupgående finnes utsatt.
§ 24
Halvdäckade fartyg kallas alla sådana öppna båtar och skutor, som äro försedda antingen med back, gångbord eller tvärbjälkar, så att däck därå medelst lösa plankor, bräder eller luckor till mer eller mindre del kan efter behov lätt inrättas. Dessa betala, såvida de ligga över fyra fot hälften av den båk- och lotsinrättningsavgift till kronan, vilken heldäckade efter nästföregåendes § böra erlägga.
§ 25
Alla övriga öppna båtar och skutor, som gå inrikes platser emellan från och med femton lästers storlek, (1 läst = 24 tunnor spannmål. Red Anm.) böra utan avseende på ägare, uti båk och lots inrättnings avgift för varje hel resa, erlägga två skillingar för varje fot fartyget bör ligga fullastat, enligt mätarebrevet, änskönt full last icke innehaves.
§ 26
På flera fartyg på en gång passera, än lotsar å lotsplatsen finnas att till gå, åligger även dem, som gå under de med lots ombordvarande fartygs skot att betala icke allenast båk- och lotsinrättningsavgiften till kronan, utan ock fulla lotspenningar, likasom hade lots varit ombord på vart och ett fartyg.
§ 27
Finska däckade fartyg, vilka segla direkt till Stockholm och ligga över fyra fot, betala under deras fart till och ifrån Stockholm, båk- och lotsinrättningsavgift till kronan, enligt föregående §, endast emellan Flisöberg och Stockholm.
Öster- och Västerbottniska samt Väster-Norrländska däckade fartyg, som segla direkt till Stockholm och ligga över fyra fot, erlägga under deras fart till och från Stockholm båk- och lotsinrättningsavgift till Kronan, endast emellan Stockholm och Örskärs Båk, liggande fyra mil norr om Öregrund.
§ 28
Alla slags fartyg, då de innehava järnmalm till huvudlast eller avgå barlastade till gruvor och lastageplatser, att den avhämta, befrias från båk och lotsinrättningsavgift till Kronan, utan avseende till Kronan, utan avseende på djupgåendet och beskaffenheten av däck: om lots tages, betalas lotspenningar till lotsen.
§ 29
Vad den så kallade gamla båkavgiften beträffar, så kommer densamma för Ålandsbåkarna vid Ledsund, Nyhamn, Båt- och Lågskär samt Lökö, Häfringe och Kårssö att alldeles upphöra, men vad Örskärs eller före detta Gräsö båkavgift vidkommer, så skall densamma hädanefter som hittills uppbäras, intill dess en ordentlig kronolotsinrättning i Bottniska viken kan framdeles komma i det stånd att den därigenom oss och Kronan tillfallande båk- och lotsinrättningsavgift lämnar oss anledning, att utan förlust nyssberörda gamla båkavgift eftergiva.
§ 30
De fartyg, som ligga över fyra fot till fem fot, anses vid avgifternas klarerande för fem fot, de som ligga över fem till sex fot, för sex fot, och så vidare i de övriga fotetalen.
§ 31
Alla fartyg, som från Nordsjön eller södra delen av Östersjön till Stockholm anlända, eller därifrån till samma farvatten avgå och därvid nyttja Sandhamnsleden böra erlägga såväl lotspenningar som båk- och lotsinrättningsmedel, till det belopp som taxan innehåller, för leden ifrån Landsort till Stockholm. Men alla som komma direkt ifrån, eller avgå direkt till Est-, Liv- och Ingermanländska samt finska kusterna, eller de norr ifrån belägna platser, skola vid nyttjandet av Sandhamnsleden, hädanefter som hittills endast betala lotspenningar samt båk- och lots inrättningsavgift efter de leder som verkligen nyttjas.
§ 32
Våra och Kronans fartyg, de där gå under kronoflagg och befäl, böra då de komma från öppna sjön alltid taga lots till närmaste lotsplats och betala då till lotsen halva lotspenningar efter djupgåendet, men för alla andra lotsleder även då de gå till sjöss, betalas enär lots nyttjas, fjärdedelen av de lotspenningar som lotsen enligt taxan för djupgåendet bort tillkomma, dock befrias de i båda fallen från erläggande av båk- och lotsinrättningsavgiften.
§ 33
Alla fartyg, som för Kronans räkning befraktas skola alltid erlägga vanliga lotspenningar samt båk- och lotsinrättningsavgiften, och får i de avslutande certepartier intet undantag i denna delen göras.
§ 34
Då lotsning sker till andra platser, än taxan omnämner erlägges avgifterna i proportion av vägens längd efter vad taxan för en närmast belägen lotsled utstakar.
§ 35
Från och med den 22 september till och med den 22 mars skola alla fartyg, som inkomma från öppen sjö till första lotsombyte, betala lotspenningar till lotsen enligt taxan med tjugofem procents förhöjning, men båk och lotsinrättningsavgiften bliver alla årstider lika.
§ 36
Om något utlotsat fartyg, medelst vindens förändring nödgas åter söka hamn och lotsen ännu ombord är, skall lotsen åter lotsa det till närmaste hamn i sin led, utan vidare betalning än för utlotsningen blivit erlagd, såvida det icke passerat yttra grunden till sjöss i vilket fall och då lotsen från fartyget vore skild honom åligger såvida han är i sikte, och av fartyget genom signal återkallas, att sig genast dit åter begiva, börande han då för återlotsningen undfå halva lotspenningarna, i dessa fall erlägges ingen båk- och lotsinrättningsavgift. Ävenledes befrias alla fartyg, vilka inom tre dagar efter utseglandet nödgas söka samma eller annan svensk nödhamn, för all båk- och lots inrättnings avgift till Kronan men till lotsen betala de lotspenningar efter taxan, så ofta de sig av lots betjäna.
§ 37
Den som fordrar och uppbär större umgälder än taxan och denna förordning tillåta, bör återbära vad han sålunda för mycket uppburit, plikte därjämte första gången han därmed beträdes tre och en tredjedels riksdaler, och andra gången dubbelt, angivarens ensak. Sker det för tredje gången, dömes en sådan lagbrytare sin tjänst förlustig, och plikte dessutom till angivaren lika som för andra gången.
§ 38
Vid de tillfällen då ett fartyg antingen förlorat mast, rundhult, betydligare segel och roder, eller eljest råkat i sådan belägenhet, att det ej kan själv bringa sig uti rätta farleden samt således finnes i lägervall, tillåtes den lots som i sådant fall med äventyr räddar detsamma, att för privata så främmande som svenska samt främmande kronofartyg accordera om högre belöning, utom lotspenningarna och övriga umgälder, vilka alltid erlägges efter taxan dock får ett sådant särskilt gjort accord icke gå högre än att det svarar emot en riksdaler för varje läst fartyget draga. Skulle svenskt kronofartyg råka i sådan belägenhet och av lots räddat varda, vill vi efter den flit och möda, som därvid blivit använda, varje gång pröva vad belöning lotsen därför tilläggas må.
§ 39
Möter lots, som ej är i uppassningstur, fartyg ehuru ej skadat, en tysk mil eller längre till sjöss ifrån inlopps yttersta klippor eller grund, i fall sådana finnes, må han med befälhavaren, om denne för sin säkerhet så nödigt finner, accordera om fartygets inlotsning, vilket accord denne lots enskilt tillkommer, sedan de vanliga lotspenningar enligt taxan blivit därifrån avdragna, och vilka böra överlämnas den lots som vid fartygets lotsande annars bort göra tjänst och sådan skyldighet ej försummat, båk- och lotsinrättningsavgiften till Kronan erlägges dessutom på vanligt vis. Detta accord får dock ej överstiga ett tio gånger fördubblat belopp av de i taxan utsatta vanliga lotspenningar.
§ 40
För lotsningar under kryssning eller bevakningsexpeditioner med kronofartyg, undfår lotsen utom en gemen mans kost ombord, lotspenningar enligt § 32 jämte den ersättning för försummad tid, som i nästa § utstakas, räknat efter vad han varit längre ombord i dagar, än som svarar emot gjord lotsning i tyska mil, efter sex mil på dagen.
§ 41
Lots skall ombord såväl på våra och Kronans som coopvardie- och främmande fartyg njuta tillbörlig kost och uppehälle i likhet med en gemen man av fartygets besättning, samt dessutom dagligen extra förplägning av en jungfru brännvin, (8 cl Red. Anm) så länge han är ombord. Vid avgång från fartyget, efter förrättad tjänst tilldelas lotsen hemvägskost i torrfödeportioner, en halv dags för varje tysk mil återvägen är lång till dess station, för kortare väg än en halv mil gives ingen hemvägskost, men varje en halv mil och däröver räknas för full mil.
Då lots å fartyg uppehälles och icke får segla när han vill och vinden tilllåter, gives honom för varje dags utdrägt fyra skillingar å våra krono åtta skillingar å svenska coopvardie men tolv skillingar å utländska fartyg.
Sker uppehåll för lots ombord, genom hårt väder och motvind, i längre tid än som svarar emot förrättad lotsning, räknad efter sex tyska mil om dagen, bör lotsens tidsförlust därför ersättas å våra och Kronans fartyg med fyra skillingar, å svenska coopvardie fartyg med sex skillingar och främmande fartyg med åtta skillingar för varje dygn.
Från den 22 september till den 22 mars, kan lots nödgas medtaga hjälp för att över svåra fjärdar, öppen sjö och längre väg, kunna efter förrättad lotsning till sin station återkomma. Vid sådana tillfällen bör fartygsbefälhavare förse en sådan lotsens medhjälpare, men icke flera med kost under varelsen om bord, jämte hemvägskost lika med lotsen. Skulle lots med fartygets befälhavare överenskomma om kontant betalning, istället för kost om bord, bör honom för varje dags portion betalas av våra och Kronans samt svenska coopvardiefartyg sex skillingar, men av främmande fartyg åtta skillingar, ävenledes för hemvägskost, som bör givas i torrföda.
§ 42
Då lotsar i Kronans ärenden färdas med order, brev eller annat, från sin egen till annan nästvarande lotsplats, eller däremellan belägen ort i skären, undfå de ingen annan betalning, än en dags portion torrföda eller vad föregående § utsätter i kontant, räknat för varje två tyska mils väg, vilken betalning icke minskas eller ökas, oaktat han använder längre eller kortare tid på denna resa. För återresan bestås lika kost.
ARTIKEL III
Uppbördssättet av lotspenningar samt Båk- och lots inrättningsmedlen med kontrollen därå
§ 43
Lotspenningar, som betalas för fartyg då lots nyttjas erlägges till äldste lotsbetjänt på stället, enär han så fordrar, men i annat fall till den som lotsat. För all gjord betalning härav, taga fartygsbefälhavare kvitto, inrättat efter formuläret nr 2. Gives detta kvitto av en lotsande, som ej kan skriva, utan endast undertecknar med bomärke, låter fartygsbefälhavaren sin styrman eller annan ombordvarande trovärdig person underskriften bevittna.
§ 44
Alla däckade eller halvdäckade fartyg, som gå inrikes orter emellan erlägga båk- och lotsinrättningsavgiften för de lotsleder de passerat, å tullkammare vid den stad eller ställe dit fartyget ankommer och utlastar eller om tullkammare ej finnes, till äldste lotsbetjänt, ävenså erlägga öppna fartyg och skutor dessa avgifter på en gång för hela resan fram och tillbaka, men i Stockholm uppbäres avgifterna på tullkammaren även för avgående fartyg, dock endast till Örskär, Emskärs Sund, Flisöberg och Härhamra, till sjöss vid Landsort eller Sandhamn, allt efter fartygets destination, varför ock de övriga tullkammare i riket för sådana fartyg blott uppbära avgifterna från det stället av de förenämnda, som fartyget passerat. Alla till och från utrikes orter seglande fartyg, såväl svenska som främmande, böra betala båk- och lotsinrättningsavgiften till Kronan å tullkammare vid den stad eller ställe, där fartyget lossar eller lastar, nämligen vid inkommandet för hela seglation dit emellan svenska lotsmansvatten, till utlossningsorten, och vid utgåendet för alla de svenska lotsmansvatten som fartyget efter dess destination vanligen passerar.
§ 45
Enär fartyg avseglar från någon ort, varest tullkammare finnes, av vilken fartyget får sin förpassning, och angives att gå till inrikes ort, varest tullkammare ej finnes, där båk- och lotsinrättningsavgifterna kunna resan erläggas, åligger det tullkammaren, som giver förpassningen, dessa avgifter uppbära.
§ 46
Vid de ställen och uthamnar, där fartyg blott ankra att relachera för storm, oväder eller nödiga behov bör båk- och lotsinrättningsavgiften Kronan så för in- som utseglingen uppbäras av på ställe varande tullbetjänt, eller om sådan ej finnes, av äldste lotsbetjänt.
§ 47
Å de ställen där båk- och lotsinrättningsavgiften för däckade eller halvdäckade fartyg skall erläggas, åligger fartygsbefälhavaren, att avgifva så beskaffad inlaga som formuläret nr 3 utvisar, och som avgiftens beräkning beror på fartygets djupgående, men befälhavarens uppgift bör tillförlåteligt bevis styrkas, ty skall befälhavaren besörja, att djupgåendet av fartyget bliver genom äldste lotsbetjänt behörigen uppmätt å inlagan av honom attesterat, och får för intet fartyg vid inkommandet förtullas, eller vid utgåendet, i fall denna avgift då bör erläggas, förpassning meddelas, innan en sådan attesterad inlaga blivit uppvist och avlämnad.
Vid uthamnar och sådana tillfälligheter då lotsbetjänt eller lots kan komma att uppbära båk- och lotsinrättningsavgiften bör även en dylik attesterad inlaga avlämnas till den som uppbär densamma.
§ 48
Uppmätningen av fartygets djupgående, och den däröver avlämnade attest, har lotsbetjänt att undfå, för svenska fartyg fyra skillingar, och för främmande fartyg åtta skillingar, var gång den gives, och åligger honom därför så skyndsamt denna mätning förrätta, att intet hinder eller uppehåll för fartyget dymedelst förorsakas.
§ 49
Alla svenska fartyg böra vara märkta i svenska fot, och försedda med vederbörlige mätarebrev, varutinnan tydligen bör utsättas, om de äro ekade eller halvdäckade, vilket mätarebrev uppvisas för den som bör attestera fartygets djupgående.
§ 50
Alla svenska öppna båtar och skutor böra även vara försedda med verbörliga mätarebrev, varutinnan läste och fotetalet av fartygets djup såsom fullastat, tydeligen bör vara utsatt, Härefter betala dessa fartyg alltid båk- och lotsinrättningsavgiften, enligt § 25 och avfordras således dessa ingeninlaga utan uppvisas blott mätarebrevet där betalningen erlägges, börandes fartygen dessutom vara krönta och märkta med sådana tecken, som utmärka läste och fotetalet.
§ 51
Lotsbetjänt eller lots, som lämnar sin attest å fartygsbefälhavares inlaga, bliver även ansvarig för riktigheten av däruti upptaget fotetal. Finnes genom försummelse och vårdslöshet, mindre fotetal attesterat, fartyget verkligen ligger djupt, böte den som orätt attesterat, varje gång tre riksdaler sexton skillingar. Uraktlåter han sin skyldighet till den grad, att han emot bättre vett oriktigt fotetal attesterar, böte första gången dubbelt emot vad fartygsbefälhavaren uti § 8 ålagt är. Beträdes lotsbetjänt, eller lots därmed andra gången, gälde lika böter och misste tjänsten.
§ 52
Lotsbetjänt giver icke verification å fartygsbefälhavares inlaga förr än han den infört uti en däröver upprättad journal, enligt formulär nr 4, samt försett inlagan med sitt nummer efter ordningen i journalen.
§53
De i föregående § nämnda journaler insändas till lotsofficeraren i distriktet uti januari månad förra årets fart. Lotsofficeraren har då, att inom mars månads slut avlämna dem till committerade över förvaltningen av arméens flottas ärender, för att tjäna till upplysning vid revisionen å uppbörden av båk- och lots inrättnings avgiften
§ 54
Alla personer som hava rätt att utgiva mätarebrev, böra upprätta förteckning å alla sådana, som de för Öppna båtar och skutor samt i § 24 nämnda halvdäckade fartyg utfärda, innehållande datum av mätarebrevet och dess nummer, Dessa förteckningar insändas varje januari månad för sista förflutna året till vår generaltulldirektion, och böra tjäna till kontroll vid revisionen å uppbörden av dessa fartygs umgälder.
§ 55
Alla båk- och lotsinrättningsavgifter, vilka enligt denna vår nådiga för ordning, komma att erläggas, skola utan särskilt arvode av tullkamrarna uppbäras och upptagas i särskilda kolumner av sjö- och landtullsspecialerne, samt gemensamt med tullmedlen levereras, redovisas och revideras. Till verification för dessa uppbördsspecialer bilägges fartygsbefälhavarens inlaga, jämte kvittenser å betalte lotspenningar för svenska fartyg, som gå inrikes orter emellan, Vilka kvittenser således böra av fartygsbefälhavare avlevereras där betalningen av båk och lotsinrättningsavgiften erlägges.
§ 56
Den båk- och lotsinrättningsavgift, som vid uthamnar betalas bör, uppbäres av på stället varande tullkammare. Finnes där ej tullkammare, uppbäres denna avgift av lotsbetjänt, såsom i 46 § redan förordnat är. I senare fallet upptager lotsbetjänt beloppet i en därtill inrättad journal efter formuläret nr 5, vilken journal tillika med fartygsbefälhavares inlaga, och övriga verificationer, insändas jämte de uppburna medlen, till lotsuppsyningsman uti distriktet, för varje månad i början av den påföljande månaden, varefter medlen av lotsuppsyningsman genast deponeras i närmaste tullkammare, som har uppbörd av båk- och lotsinrättningsmedel, börande då den nyssomnämnda journal med därtill höriga verificationer även därstädes avlämnas. Tullkammaren upptager dessa medel varje gång summariter i tullspecialen med åberopande av den inlämnade journalen till verification. Lotsuppsyningsman undfår därå kvittens, vilket han bilägger sin årsjournal över alla passerade fartyg, den han genom lotsofficeraren insänder till kommitterade över förvaltningen av arméens flottas ärender, som besörja att dessa kvittenser varda till tulldirektionen avlämnade, för att tjäna till rättelse vid revision av denna uppbörd.
§ 57
För det särskilda besvär lotsbetjänt med förenämnda uppbörd tillskyndas, vill vi i nåder tillägga honom tolv procent av uppbördens belopp, vilka vid uppbördens avleverering till närmaste tullkammare må därå avdragas, men däremot gottgöras honom icke något för skrivmaterial, remisslage och postporto.
§ 58
Skulle fartyg finnas hava betalt för mycket eller för litet, rättas sådant, synnerligen vid fartygets ankomst till destinerad svensk plats.
Rättelser äga egentligen rum, enär fartyget icke verkligen gått de ämnade lotsleder varför umgälder uppburits, eller ock seglat desamma, men därvid nyttjat lots längre eller kortare väg än enligt inlagan varit ämnat och således betalt för litet eller för mycket uti båk- och lotsinrättnings avgift. Alla sådana rättelser ske genom en särskild likvid, som fartyget lämnas. De bevis som grunda denna rättelse, biläggas uppbördsspecialen, skulle sådana rättelser vara nödiga, i anseende till felaktigt djupgående emot vad uppgivit varit, göres därom anmälan hos lotsofficeraren, varefter den som genom försummelse eller svårare brott, varit härtill orsaken, befordras till det straff eller plikt, denna förordning vid dylikt fall föreskriver.
§ 59
All krono- och tullbetjäning åligger det, att på allt sätt lämna lotsarna den handräckning och biträde, som de vid deras tjänsteutövning kunna av dem äska och begära.
ARTIKEL IV
Om lotsars skyldigheter i allmänhet
§ 60
Lotsar och utlärde lotsdrängar skola noga känna farvatten i sina tillhöriga lotsleder, så till alla därvarande grunds läge, som deras vidsträckthet och djupliggande under vatten. De böra ock känna alla i farleden och däromkring belägna ankarsättningars djup, bottnens beskaffenhet samt brukbarhet i avseende på resans fortsättning med särskilda vindar. De flera föränderliga kurser, som måste nyttjas vid ledens framsegling, så att de må kunna ledsaga ett fartyg fram å alla ställen, om än remmare och prickar av en eller annan orsak skulle fattas. De böra ock veta alla andra kännemärken av ortens beskaffenhet, så att de kunna begagna sig av alla nödiga säkerhetsmått både för segling och ankring.
I sådant avseende tillhör dem, att hava sig väl bekant samt kunna nyttja goda lång- och tvärmärken på alla grund, huru nära de med olika djupgående fartyg kunna tagas, äga säker kännedom om landets utseende så att de i mörkare luft, dis och nattetid kunna fortsätta resan, även med hjälp av kompass.
En förfaren lots bör ock känna huru särskilda fartyg böra manövrera, så under segling, vändning, till segels – och till ankars gående, vid varpning och förtöjning, samt huru ström där den är, finnes beskaffad och vad i anledning därav iakttagas bör.
§ 61
Lots åligger, att såväl enligt allmänna, som efter särskilda befallningar angående varje lotsplats, med väl över vattnet synliga visare, prickar eller remmare, utmärka alla grund de där finnas uti eller vid allmänna farvatten, varav säkerheten för sjöfarande beror, så under framsegling med god vind, som under lovering, även att tillse det redan utsatta prickar alltid finnas orubbade på sina rätta ställen, och då de av en eller annan händelse finnas flyttade, eller alldeles borta, att åter rätta och förnya dem.
Alla nord- och ostprickar böra med tofs eller kvast vara försedda övre ändan, och alla syd- och västprickar utan, men de prickar, vilka kunna tagas på båda sidor, skola med ett enkelt kors i övre ändan vara utmärkta.
Den lots, som sin skyldighet härutinnan försummar, plikte första gången två riksdaler, andra gången dubbelt tredje gången han därom överbevises, fyradubbelt och miste tjänsten, oaktat ingen sjöskada å fartyg därigenom timat. Sker skada, ersättes den alltid särskilt efter mätismanna ordom av dess egendom.
Lotsens skyldighet är egentligen icke att utsätta och underhålla prickar på enskilda farvatten, som gå ifrån allmänna farleder till särskilda platser, varest lotsinrättning ej finnes, med mindre icke sådant efter särskild överenskommelse med dom som där idka sjöfart, blivit lotsen uppdragit, då han i avseende på fullgörandet därav står i samma förbindelse och ansvar, som förut nämnt är.
Sådana överenskommelser kunna även av vederbörande ingås med andra än lotsar på sätt Kungl. Brevet till amiralitetskollegium av den 12 januari 1757 innehåller.
§ 62
Lotsar som från öppen sjö böra inlotsa, skola i så god tid möta utanför inloppen att fartygen ej hava någon fara av de yttersta grunden, till vilken ända de alltid må hava tillräckligt folk hemma att enär så behövs, kunna hjälpa lotsen ombord. Den häremot utan laga förfall sig förbryter, straffas med nio par spö eller åtta dagars fängelse vid vatten och bröd. Ske härigenom sjö skador och förluster för sjöfarande, ersättes sådant av lotsens egendom, förmår han ej gälda skadan ersätte bristen genom arbete hos den lidande, eller straffas med fängelse på så lång tid, som honom enligt laga grunder av domaren åläggas kan.
I övrigt åligger lotsarna vid alla andra lotsplatser att i den ordning, som vid varje lotsplats anbefallt är, å sina tillförordnade uppassningsställen vara de sjöfarande, som deras tjänst behöva tidigt tillmötes. Den sådant försummar böte två riksdaler, och en annan närmast till hands varande lots emottage då fartyget. Finnes ingen annan lots att tillgå, och fartyget därigenom bliver uppehållet, plikte den i sin uppassningstur försummelige lotsen, från tre och en tredjedels till tjugufem riksdaler, allt som domaren prövar försummelsens beskaffenhet fordra.
§ 63
Lotsar böra förse sig med de förmånligaste båtar och segel, så i avseende på lotsplatsens läge, som lotsledernas beskaffenhet.
Lotsbåt utmärkes under rodd av en utblåsande vit flagg, fästad vid en lagom lång stake; under segling utmärkes den med en svärtad upprättstående duk av hela storseglet. Vid en och två tredjedels riksdalers plikt för försummelse därav.
Alla andra förbjudas nyttja dessa märken vid tio riksdalers böter samt att ersätta den skada sjöfarande därigenom bevisligen hänt.
§ 64
Lots och utlärd lotsdräng bör i tjänstgöring vara försedd med en bricka av mässing, som bäres på bröstet betecknad med en stor kunglig krona och underskrift: Kronolots, till tecken att han en behörig tillförordnad lotsman är. Utom denna bricka medtages alltid den i § 16 anbefallda tryckta lotsningsdagboken, såväl som tryckta blanketter till kvittenser för lotspenningar, Att enligt § 18 vid lotspenningars undfående avgiva.
§ 65
Enär lots möter fartyg har han att alltid efter möjligheten hålla sig uti farvattnet och visar då städse sin flagg, så snart den från fartyget kan urskiljas, hörandes han som oftast genom flaggens resande och nedläggande, utmärka åt vilkendera sidan fartyget bör hålla för att komma på bästa sätt i farvattnet. Så länge lotsen är utom farvattnet, visar han aldrig sin flagg.
§ 66
Enär äskad lots kommer ett fartyg vid inloppet från öppen sjö så nära att därifrån kan svaras å hans frågor, underrättar lotsen sig om fartygets och befälhavarens namn, varifrån fartyget kommer, och var det ärnar sig, vad last det innehar och huru djupt det går, Dessa underrättelser har befälhavaren att giva vid plikt av tre riksdaler sexton skillingar. Fartyg vilka böra misstänkas att medföra smittosamma sjukdomar, såsom kommande från platser, sådana sjukdomar äro gångbara, eller vilka innehava varor, som kunna medföra smitta har lotsen att efter särskilda order avvisa, utan att gå ombord och att i övrigt sig därvid uppföra på sätt, som särskilt erhållande befallningar i dylika fall föreskriva.
§ 67
Möter lots fartyg och kan icke där gå ombord i anseende till svår sjö och väderlek, så har han att hålla sig framför bogen i lovart samt med sin flagg giva fartyget tecken, för att hålla det i rätta leden, varvid fartygets befälhavare tillser, att fartyget icke seglar lotsbåten förbi, än mindre seglar på densamma, vid ansvar som i § 7 stadgat är.
§ 68
Å de fartyg ingen misstanke om medförande smitta äger rum, i följd av erhållna svar å därtill hörande frågor, söker lots genast gå ombord, varvid han på sin sida har att nyttja all försiktighet, att lägga till; vid ankomsten ombord har han genast att påminna om gott tåg till båtsläpare, därest lotsbåten skall fartyget medfölja, med flera säkerhetsanstalter för sin båt.
§ 69
Enär lots till fartyg ankommer, bör han icke finnas av starka drycker överlastad, vid plikt av tre och en tredjedels riksdaler första gången denna plikt fördubblas andra gången, med tredje gången lots därmed beträdes skall han från tjänsten utstrykas.
§ 70
Som lotsningsansvaret ensamt tillkommer lotsen, så bör han, så snart han kommit ombord, giva tillkänna huru rodret bör föras, samt till befälhavaren, vad i avseende på seglen och fartygets manöver bör ske. Han underrättar sig noga om fartygets djupgående om det seglar väl bidevind, går snabbt samt säkert över stag, med mera som tillhör fartygets manöver; han har ock i anledning härav, att noga iakttaga vad § 9 föreskriver samt att i tid tillkännagiva på vilka ställen kursen skall förändras, huru remmare skola tagas, där trånga, krokiga och svåra passager möta, på det fartygs befälhavare må äga tillräckligt rådrum, att därefter tillställa fartygets rörelser.
§ 71
Enär fartygs befälhavare muntligen giver tillkänna sitt fartygs djupgående med mera, bör lotsen därå hava vittnen av besättningen, likaledes alltid söka i närvaro av någon person, underrätta befälhavaren om de för fartyget nödiga rörelser, med vad mera han i avseende på lotsningen, kan hava att påminna, på det tvister om rätta förhållandet härmed, måtte till lotsens befrielse fullt kunna utredas, enär han sina skyldigheter iakttagit.
§ 72
Lots utlotsar till öppen sjö, bör han i god tid påminna om sin avgång från fartyget, så att den i rättan tid må kunna ske, vid förlust av all talan i anledning av vad i § 13 därom föreskrives. Innan han avgår bör han lämna befälhavaren sin medhavande lotsdagbok, att däruti låta införa de punkter formuläret innehåller.
Försummar lotsen detta, plikte han tre och en tredjedels riksdaler.
§ 73
Den lots som av okunnighet, vårdslöshet, försummelse eller oredigt förhållande, under sin tillträdda lotsning sätter fartyg på grund, det må vara krono- eller privatfartyg, skall oaktat ingen skada därigenom händer straffas med femton par spö. Sker skada bör den dessutom ersättas av lotsens egendom; men gitter han skadan ej ersätta, gälde vad däruti brister med arbete hos den lidande, eller fängelse på sätt i § 62 föreskrivit är.
Sker sjöskada eljest under lotsning, dock utan lotsens förvållande, även i den händelse att fartyget stöter på grund, då sådant grund likväl bevisligen varit förut alldeles okänt, eller att fartyget utom lotsens förvållan kommit utur farleden, eller rätta lotsmans farvatten; så är lotsen fri för allt ansvar. Skulle någon av flottornas styrmän, under förrättande lotsning, genom något sitt förvållande sätta fartyg på grund, eller ock ej avvärja sådan skada, därest han kunnat och bort den förekomma, straffas han enligt krigsartiklarna, såsom för förbrytelse i tjänsten, och ersätte all timad skada.
§ 74
Å alla fartyg, där icke tullbetjänt ombord äro, åligger lotsen, i avseende på tullbevakningen, samma göromål och ansvar, som vår seglationsförordning av den 15 juni 1774 och reglementet för tullbetjänter föreskriva.
§ 75
Lots får icke inlotsa fartyg genom förbjudna inlopp och icke heller till otillåteliga hamnar, utom bevisligt nödfall, vid plikt av femtio riksdaler.
§ 76
Lots skall tillsäga befälhavare å sådana fartyg, som segla emellan stapelstäder, komma från utrikes orter, eller under deras fart inrikes orter emellan passerat Öresund eller Porkala Udd, att icke segla ur rätta farleder, ej heller inom desamma i skären ankra, mindre taga fast, utan att därtill vara tvungna av storm, motvind, strömsättning, mörker eller lugn. Även har lots att påminna fartygs befälhavare om dess skyldighet, att icke innan visitation i lossningshamn skett, tillåta någon begiva sig till eller från fartyget, utom tullkammarens tillstånd; att jaktlöjtnanter eller tullbetjänter skola tagas ombord, då de sådant äska, antingen de möta i öppen sjö, skärgård eller var som helst; i tid tillsäga fartygsbefälhavaren, vid ankomst till tullkammare, att lägga fartyget till ankars ett mousquetteskott från land eller brygga; allt enligt vår nådiga seglationsförordning av den 15 juni 1774,
§ 77
Skulle å fartyg, emot lotsens tillsägelse, och utom tullkammarens tillstånd, lossas eller lastas något gods, mer eller mindre, har lotsen att detsamma genast övergiva, samt tillsäga närboende lotsar, att icke med dess lotsande sig befatta, vilken tillsägelse dem åligger lyda vid vite från tio till och med femtio riksdaler, efter omständigheterna. Åliggandes dem även, vid trettiotre riksdaler sexton skillingars vite, att lämna varandra handräckning till sådana fartygs anhållande. Ett sådant fartygets anhållande har ock lotsen vid närmaste tullkammare genast att tillkännagiva.
§ 78
Lots tillhör påminna fartygs befälhavare, att icke tillåta någon utkastning av barlast, eller andra ämnen, som kunna skämma ankargrund, eller uppgrunda hamnar och segelleder, samt om sådant ändå sker, anmäla händelsen hos sina förmän, på det den brottslige må därför bliva tilltalad och straffad. Försummar lots sådant vare själv förfallen till sex och två tredjedels riksdalers plikt.
§ 79
Lotsbetjänt och lotsar, var och en i sitt distrikt, böra tillse, det fartyg, som sluta sina resor vid andra platser, än där tullkammare finnes, behörigen erlägga båk- och lotsinrättningsavgiften, och då den ej redan är betald, uppbäres den av lotsbetjänt eller lots, som därmed sedermera förfar på sätt §§55 och 56 föreskriva, Vägrar fartygsbefälhavare dessa avgifter till lotsbetjänt att avlämna, plikte sex riksdaler trettiotvå skillingar. Kunna lotsarna eller lotsbetjänt icke indriva dessa medel av sjöfarande, åligger dem att rapportera förhållandet härav till närmaste förman eller tullkammare, som i anledning därav tager nödiga mått och för att förmå de sjöfarande sina skyldigheter i denna del fullgöra.
§ 80
Lots får icke vid de uti § 77 utsatta viten, underrätta någon främmande person om ordinarie farleders beskaffenhet, än mindre om de extra ordinarie. Men skullo hans brott härvid vara av svårare beskaffenhet, straffas han efter allmän lag.
§ 81
Lots och lotsbetjänt tillhör att noga efterse, och på allt sätt söka förhindra, det icke obehörige personer pligta och loda å kuster och i skären, samt å annat sätt rekognocera svenska ovanliga farvatten. Icke heller tillåta utländska, att på sådant sätt förfara, i vanliga farleder. Sker sådant, hava de till närmaste förman att genast därom rapportera. Efterlåtenhet härutinnan straffas med plikt ifrån tre och en tredjedels riksdaler till och med sexton och två tredjedels riksdaler
§ 82
Vi vill härmed i nåder hava förnyat det synnerliga hägn och beskydd lotsar jämte lotsbetjänt städse av oss rönt; i följe varav deras förolämpande under tjänsteutövningen skall ligga i tveböte av vad allmänna lagen i lika fall stadgar, och den brottslige dessutom böta för fredsbrott efter 21 kap. 7 § Missgärnings balken. för övrigt skall lotsbetjänters och lotsars berättelse om det som dem övergått, äga sådan beskaffenhet, som 17 kap. 14 § Rätteg,balk, utsätter, så att de själva få i sådana fall vittne bära.
Artikel V
Om rätter domstol och rättegångs sätt i förekommande mål, som röra båk- och lotsverket
§ 83
Befälhavare över coopvaerdifartyg, som förbryter sig emot vad denna förordning utstakar, dömes vid närmaste rådstuvurätt, där hans fartyg ligger; är han ifrån fartyget skiljd, dömes han av rådstuvurätt i den ort där han vistas. Skulle officerare eller underofficerare, som föra våra och Kronans fartyg, komma under tilltal för förbrytelse emot denna förordning hör sådant till rannsakande och avdömande vid behörig krigs-, under- och överdomstol. Men över alla brott, i avseende på nyttjande av förbjudna farleder och otillåtna hamnar, rannsakas och avdömes av den tullrätt, varunder stället lyder där brottet skett.
§ 84
Över lotsbetjänters och lotsars förbrytelser bör rannsakas och dömas vid närmaste under flottorna lydande krigsrätt, då förbrytelsen skett inom följande stationer, såsom ifrån och med Arholma till och med Landsorts lotsplatser, vid Stockholms krigsrätt; ifrån och Barösund till och med Pellinge, vid Sveaborgs; ifrån och med Christianopel till och med Carlshamn och Hanö vid Carlscronas, samt ifrån och med Onsala och Malösund till och med Rörö lotsplats, vid Göteborgs krigsrätt; men på längre avstånd, eller då andra omständigheter sådant hindra, rannsakas Över brottet vid närmaste domstol i staden eller på landet, och rannsakningen insändes till närmaste krigsrätt under flottorna, att där avdömas.
Distrikterna av krigsrätternas jurisdictioner i dessa fall anses sålunda, nämligen ifrån norska gränsen till och med Halmstad hör under arméens flottas underrätt i Göteborg; därifrån förbi skånska och blekingska kusten till Valdemars vik, under amiralitetsunderrätten i Carlscrona; från Valdemarsvik med Bokö norrut till och med Torneå stad till arméens flottas underrätt i Stockholm; ifrån Torneå, finska kusten till Hangö Udd samt vidare öster ut till Ryska gränsen, hör under arméens flottas underrätt på Sveaborg.
§ 85
Alla penningeböter, som enligt denna vår nådiga förordning kunna komma att utgå, utom de som äro lotsens eller angivarens ensak, skola fördelas i trenne delar, emellan angivaren och åklagaren samt amiralitetskrigsmanskassan tillfallande åklagareandelen den. Vilken det tillhör att i saken talan föra, och som alltid är den äldste lotsbetjänt, som närmast vistas den domstol, där rannsakningen hålles; haver han förfall eller bor han för avlägset från domstolen, kan någon annan av lotsbetjäningen därtill av lotsofficeraren förordnas. Förekommer något mål emot denna förordning vid tullrätt, så är närmaste tullbetjänt åklagare, varom vederbörande sjö tullkammare förordnar.
§ 86
Vad således uti denna vår nådiga förordning stadgat och befallt blivit, kommer med början av nästkommande år, att i verkställighet sättas. Det alle som vederbör, hava sig hörsammeligen att efterrätta.
Till yttermera visso have vi detta med egen hand underskrivit och med vårt Kungl. Sigill bekräfta låtit.
Drottningholms slott den 29 oktober 1798
GUSTAF ADOLPH