Arholma 59° 50.872′ N 19° 6.498′ E
Simpnäs 59° 52.525′ N 19° 4.950′ E
Kapellskär 59° 43.148′ N 19° 4.064′ E
Källskären 59° 52.703′ N 19° 5.718′ E










Ur CG Sundius anteckningar:
Lotsplatsen tillkom under sommaren 1724 under en av Nils Strömcronas expeditioner norrut för att organisera lotsväsendet i Bottenhavet och Bottenviken. Arholma lotsplats upphörde som självständig enhet med egen lotsförman den 31 december 1966 . Därefter lades platsen under Furusunds lotsplats med namnet Simpnäs lotsuppassningsställe.
Om denna, skärgårdens nordligaste lotsplats, finns inte så mycket dokumenterat i litteraturen, och det kan ju delvis ha sin förklaring i, att det inte var en lika attraktiv eller känd ort som exempelvis Dalarö, Sandhamn eller Furusund, platser där berömda författare och artister verkade tidvis. Arholma ö blev ju visserligen känd genom valsen med samma namn, men det var betydligt senare.
Den enda som har ägnat denna del av skärgården någon större upp märksamhet, är Kerstin G:son Berg med sin bok ”Redare i Roslagen’1 (Nordiska museets handlingar, 1984). Hon har på flera ställen i boken utförligt behandlat lotsplatsens historia och angelägenheter/ och i det här sammanhanget har jag därför sammanställt valda utdrag ur olika kapitel, för att i någon mån försöka belysa lotsplatsens bakgrund m.m.
Farlederna
Närmare uppgifter om farlederna under nyare tid står till buds först mot slutet av 1600-talet genom de skärgårdskartor som utfördas under lantmäteridirektören Carl Gripenhielms ledning. De utgjorde den första egentliga s.k. karteringen av skärgården och låg sedan till grund för nästan alla skärgårdskartor de närmaste hundra åren.
Några smärre leder kring Arholma är markerade, men namnges först på en topografisk karta från 1726 över hela skärgårdsområdet från Uppland österut. På denna ses både ”Österbottens Leden” mellan Björkön och Arholma och den icke namngivna Norrlandsleden, väster om Arholma. Dessa 1700-talsleder har i allmänhet varit farbara långt in på 1900-talet.
Försiktighet var dock av nöden, och det hände, att på Arholma födda skeppare gick på grund i sina egna farvatten. Hembygdsskildraren Hilmer Nordlund räknade med fyra leder ut till havs: Havssvalget, Stridsholmssundet mellan Idö- och Arholma-arkipelagerna. Arholma östra Delskärsleden, som under gamla tider användes av ålänningar och finnar, samt Arholma västra farled mellan Arholma och Björkön.
Numera (1990-tal) används endast en led, den sistnämnda, som är väl försedd med fyrar, bojar och prickar enligt tidens krav på maximal säkerhet och är tills vidare tillåten för ett största djupgående av 7 meter. Under de båda världskrigen/ med all genomgångstrafik, var farlederna hårt belastade och även under den tid som lotsplatsen var självständig förekom ett jämnt trafikflöde på nord och sydgående. Farleden har dock alltmer förlorat i betydelse p.g.a. fartygens utveckling mot större och mer djupgående enheter och det likaså större oberoendet av väder och vind.
Lotsplatsen
Lotsningen var ett uppdrag, som Arholmaborna fått under det stora nordiska krigets sista år (1570). Lotshemman på Vätö nämns första gången 1720 och 1721 användes fyra arholmabönder som lotsar vid transporter (för kronans räkning) över Ålands hav. En fastare organisation fick arholmalotsarna 1724 då Amiralitetskollegium antog sex bönder till lotsar med varsin lotsdräng som hjälp och ersättare. Upprättandet av en lotsplats vid Arholma innebar en avsevärd förbättring både för sjöfarten och för Vätös inbyggare, som visserligen fortfarande hade att delta i underhållet av lederna, men som slapp den direkta eftersynen. Antalet lotsar ökade sedan med inbyggare i Skeppsmyra, Stärbsnäs och Simpnäs på Björkö-sidan, men Arholma räknades stationeringsort.
Lotsuppassningarna
Under de år som Arholma ö var stationeringsort, hade man ingen egentlig lotsuppassningsstuga eftersom lotsarna i stor utsträckning bodde i närheten av sin station. Däremot fungerade båken, allt sedan den byggdes 1769 som utkiksplats för lotsarna. Båken var en stabil stenkonstruktion och gav en vid utblick i alla väderstreck eftersom det fanns fönster runtom i vaktrummet där den tjänstgörande lotsen med sin tubkikare inväntade signal om lotsning från annalkande fartyg.
Denna ordning rådde fram till 1875, då en vaktstuga byggdes på skäret Lilla Enklingen, norr om Bofjärden och rakt väster om Simpnäsklubb. Uppassningen flyttades således längre norrut och lotsbåtarna fick närmare och lättare att komma till sjöss, vilket var avsikten med förflyttningen, ty klagomål från fartyg, som hade fått vänta länge på lots, påskyndade förändringen.
På Enklingen blev man inte kvar så länge, redan 1878 beslutades att flytta lotsuppassningen till KälIskären strax intill farleden och mitt emot Näskubben. Det blev kanske inte närmare att komma till sjöss därifrån, men troligen övervägde andra fördelar, såsom bättre sikt åt alla väderstreck och lättare att manövrera in- och ut med lotsbåtarna.
1880 var flytten klar och lotsbyggnaderna hade återuppbyggts på KälIskären. Tre år senare tillbyggdes lotsstugan i avsikt att flera lotsar skulle kunna logera här ute, båthamnen fördjupades och själva holmen inköptes slutligen av Lotsverket efter långa förhandlingar med ägaren.
1911 var det åter dags för flytt av lotsuppassningen, men denna gång slutgiltigt, då man flyttade från Källskären till Simpnäs strax söder om Näskubben. Här restes en utkiksstälIning på berget, en järnkonstruktion på tre ben med en liten täckt utkikskur på toppen och med god utsikt åt alla håll, strax intill denna uppfördes en mindre vaktstuga, som 1929 tillbyggdes ytterligare samt fick en bättre invändig planering.
Allmän historik
1760-talet började bruket av egennamn bland lotsarna på Arholma; Ahlman, Ahlström, Alqvist, Ahlgren, Holmström och Wallberg. Bland drängarna brukades sådana namn som Holmberg och Holmgren. Lotsarna skulle även komma att få betydelse för skeppsbyggeriets och fraktfartens utveckling inom Vätö socken, dit Björkön och Arholma hörde. Livligare förbindelser med omvärlden och bättre utbildning, t.ex. skrivkunnighet/ gjorde dem skickade att verka som introduktörer av nyheter i bygden.
Arholmalotsarna hade varit livligt engagerade i fraktfartens begynnelse i Vätö, men de hade också inkomster från lotsningen, vilket var av säkrare karaktär än eventuella seglationsvinster. Vid 1820 talets början minskade dock lotsningen under de dåliga konjunkturerna och lotsarna såg sig om efter möjligheter att öka sina lotspengar. 1823 ansökte de hos Kungl. Maj:t om att alla från utrikes ort till Arholma kommande fartyg skulle betala lotspengar till arholmalotsarna, oavsett om skepparna tog lotsarnas biträde i anspråk eller ej. Kommerskollegium och Förvaltningen av sjöärendena fick ärendet på remiss och avgav gemensamt yttrande. Lotsar fick bara ta upp avgift av dem, som de verkligen biträdde, men alla utrikes från kommande fartyg var skyldiga att ta lots. Arholmas personal hade även ansett, att de borde få lotsa hela vägen från Arholma till Öregrund men detta nekades dem under hänvisning till att då skulle de ta bort förtjänsten för Måsestens lotsar.
Varför skulle överheten ömma mer för Måsestens lotsar än för Arholmas? Förklaringen ligger i lotsplatsernas tillkomsthistoria och utveckling. De olika lotsplatserna runt våra kuster har nämligen uppkommit på skilda sätt, och lotsarnas anställnings- och avlöningsförhållanden varierade vid denna tid inom vida gränser. Till och med på samma lotsplats kunde lotsarna vara anställda efter olika normer.
Arholmalotsarna var besuttna på egna skattehemman (tidvis saknade åldermannen hemman) / varav följde, att de ej var helt beroende av inkomsterna från lotsningen. Det var däremot måsestenslotsarna som skulle leva på lotspengarna och en mindre kontantlön.
Av Arholmas närmaste grannar bland lotsplatserna i söder, Tjockö (Söderarm) och Furusund, hade Tjockö lotshemman, medan lotsarna vid Furusund hade samma villkor som måsestenslotsarna. Kontantlön betalades egentligen endast, då inkomsterna från lotsningen inte räckte till uppehället. Eftersom arholmalotsarna alltid hade gårdens avkastning att lita till betraktades deras trångmål som mindre svårt än obesuttna lotsar.
Arholmalotsarna åtnjöt länge ingen annan ersättning än lotspengarna. Först 1754 bestods dem en ganska blygsam summa i lö. När de 1765 begärde samma löner som furusundslotsarna, påpekades det bl.a., att lotsarna (i Vätö) borde ha hemman och andra näringsfång, alltså ej betrakta lotsandet som sin förnämsta förvärvskälla. Detta bäddade också för konflikter, och såväl den sentida Arholma traditionen, som lotsdirektör Leijonancker omkring 1800 har hävdat, att den lots som var eller blev skattebonde, själv satt hemma och hade det bekvämt, medan hans obesuttna lotsdräng, ”svältinge” enligt Leijonancker, fick ta hela lotsningsansvaret.
Hur orättvist detta system än var för utvecklingen av näringslivet på Arholma, var det ganska fördelaktigt. Lotsbönderna fick tid att sköta både jordbruk, stenhuggning, sjöfart och fiske. Bättre utbyte av arbetet på gårdens ägor möjliggjorde hemmansklyvning/ vilket ledde till, att även en del lotsdrängar kunde bli besuttna. Även om hemmansdelarna var små, gav de en viss marginal om lotspengarna blev få något år.
Vid ett möte 1832 på Arholma mellan å ena sidan bönder i Stärbsnäs och på Arholma samt å andra sidan lotsarna (8 man) samt en representant från Lotsverket, blev det överenskommet, att Arholma skulle ansvara för fem boplatser och Stärbsnäs för tre. Således skulle lotsarna Olof Österberg, Per Jansson Holmgren och Anders Öberg bo i Stärbsnäs på Björkön och de övriga, Anders Holmgren, Eric Sjöström, Pähr Ahlman, Eric Österberg och lotsåldermannen Eric Ahlman bo på Arholma.
I boken ”Arholma gårdar under 300 år” skriven av Margareta Vestin, utgiven 1988, en för Övrigt mycket förnämlig hembygdsskrift ur flera synpunkter, står följande inom rubriken ”Bondehemmanen och sjöfarten”:
”Bönder som lotsar är en gammal institution på Arholma. Lotsuppdrag lades på bland annat fyra arholmabönder i samband med det nordiska kriget 1721.
1724 fick lotsarna en fastare organisation. Amiralitetskollegiet antog 6 lotsar, med var sin lotsdräng. Arholma blev också stationsort för lotsar runtikring.
Att lotsarna hade hemman, betydde både en nackdel och en fördel: de ”obesuttna” lotsdrängarna ”svältingarna”, fick ta slitet, under det att hemmansägare-lotsarna ”satt hemma och hade det bekvämt”. Det var ju orättvist. Men hade det goda med sig att de senare kunde sköta jordbruk, stenhuggning, sjöfart och fiske. De blev relativt välbärgade och kunde företa hemmansklyvningar. Detta i sin tur ledde till att även del lotsdrängar kunde bli besuttna, kanske på relativt små hemmansdelar
Lotsdrängar byggde sålunda ”små kojor på den av kronan begagnade marken runt Båkberget, där lotsverket upplåtit tomt åt var och en av dem” – Jan österbergs, Aidermans och Backmans tomt o.s.v, ”efter hand fick lotsarna köpa ställen och hemmansdelar av bönderna.” Vanligen hade de då en eller ett par kor.
Det var förresten på 1760-talet, som lotsarna fick tilläggsnamn. I mitten av 1860-talet lotsade för övrigt lotsbönderna just inte längre utan sysslan sköttes av lotsverkets tjänstemän, kronolotsar. Lotslärlingar som gick in för skepparyrket fick då stå tillbaka för kam rater som bara lotsade. Detta träffade t.ex. Anders Sjöström och Per •Ahlström i Hagas.
Bönderna var alltså i stor utsträckning också lotsar. De var ju sedan barnsben sjövana och härdade, började inte sällan i de yngre tonåren som kock eller jungman.
Lotslederna
I de olika reglementen som utfärdades med jämna mellanrum, kunde lotsningsområdet ändras något i förhållande till nya lastageplatser eller tillkomsten av nya leder. För Arholmas del skedde inga större förändringar därvidlag. Ur reglementet för 1799 står det t.ex. för Arholma lotsplats:
”Lotsarne uppassa wid Arholma Båken, emottaga från sjön alla som wilja söka hamn wid Arholma eller gå widare in i skären, utlotsa til sjöss, möta äfwen i hamnen midt för båken at lotsa til Tjockö by, til Granhamn wid Tjockö, til Öregrund, samt öfwer Ålands haft til Marsund eller Emskärssund, til och ifrån Norrtelje enär så påfordras, äfwen til Kappelskär.”
Nästa gång nytt reglemente utfärdades, 1862, hade lotslederna utökats i någon omfattning:
»Från Arholma till Svartklubben resp, Öregrund, Grisslehamn, Furusund, Norrtälje, Granhamn vid Tjockö, Kapellskär, till sjöss eller från sjön .
Några år senare, 1868, kom mera preciserade uppgifter som tillägg till reglementet, där det stadgades att: ”Lotsarna hålla utkik från båken och möta söderifrån kommande fartyg i leden utanför byn, från sjön kommande ¼ mil utanför skären Skomakaren eller Skräddaren samt österifrån utanför Ovanskärs spira. Vid lotsplatsen finns en däckad kronolotsbåt som kryssar utan för kusten nord- och ostvart om inloppen vid Arholma.”
Ur lotsledsförteckningen i 1868 års reglemente, vilket var mycket omfattande och detaljerat i sin utformning, stadgades det bl.a att det skulle finnas en signalstång, som ibland var utformad som en galge, där man hissade en svart kula med ett horisontellt vitt midjebälte, vilken utmärker att lots finnes på platsen och skyndsamt utgår ankommande fartyg tillmötes, som det uttrycktes. Denna signalanordning fanns både på Enklingen och KalIskären samt intill utkiksställningen vid Simpnäs. Vidare fanns uppgiften att ”däckad lotsbåt finnes.” Arholma lotsplats fick sin första stora segelkutter, byggd i statlig regi, detta år.
Ur lotsledsförteckningen 1916 framgår det, att ”Lotsarna uppassa söder om Näskubben och möta söderifrån kommande fartyg i segelleden mitt för lotsplatsen och från sjön kommande 1 a 2 latitudsminuter utanför yttre skären.
Vad beträffar de äldre farlederna öster om Arholma blev dessa avlysta den 1 juli 1942 såsom allmänna farleder. Det var således fråga om Arholma inlopp genom Stridsholmssundet, inloppet till Arholma (österhamnen) samt ledgrenen mellan dessa bägge leder.
Lotsleder, vilka tillhör lotsplatsens område, börjar eller slutar ju i allmänhet vid eller intill själva lotsplatsens belägenhet, så även för Arholinas del. Att in- eller utseglingarna i äldre tider förbi de yttre skären utanför Arholma för att komma in i farleden, var en ofta vansklig förrättning är allmänt omvittnad. Från början, innan fyrbelysningen utbyggdes och tändes, var det endast möjligt att ta sig ut eller in där under dagsljus med ledning av enkla stenkummel på dels skäret Skomakaren ytterst i leden samt på Skräddaren längre in. Dessutom hade naturligtvis lotsarna sina övriga märken för att gå klar friliggande grund och uppgrundningar. I undantagsfall gick man in även nattetid under ljusa sommarnätter eller i månsken, med andra ord om betingelserna var lämpliga.
En viktig och betydelsefull åtgärd för säkrare in- och utfart var när Näskubbens fyr, den första av områdets fyrar, tändes år 1850 . Fyren var från början en lykta som hängde på östra långsidan av fyrbetjäningens hus på Björkö-landet och visade ett vitt fast sken, detta var så avgränsat, att det skulle leda klart in mellan grunden väster om farleden och Skomakarskäret. När Simpnäsklubbs fyr var klar 1869 ändrades Näskubben till fast rött sken och omskärmades delvis. Simpnäsklubbs fyr, som blev en s.k. angöringsfyr, bidrog till en stor förbättring och större säkerhet för både lotsarna och sjöfarten genom Ålands hav såsom pejlingsobjekt. Fyren var placerad i en lanternin på taket av fyrfolkets boningshus, en rödmålad stuga med en stor vit ruta på norra sidan.
I januari 1944 revs dock stugan med takfyren och ett 16 meter högt betongtorn byggdes, som vid tillfället betecknades som Sveriges modernaste fyr genom sin tekniska utrustning m.m.
Lotsbåtar
Arholma lotsplats tilldelades sin första däckade s.k. kronolotsbåt 1867. Den var nybyggd, av ek på klink, 34½ fot lång över stäv och 13½ fot bred samt förde en mast med fyra segel. Till dess underhåll utgick s.k. båthjälp med 150 rdr årligen. För kronolotsbåtar skrevs kontrakt mellan Lotsverket och lotsarna på platsen, att de en för alla och alla för en skulle ansvara för underhållet. Båtarna slets rätt hårt, ty Lotsverket ställde villkor, att lotsarna skulle ligga ute och kryssa med båten utanför kusten vid respektive lotsplats. För sjöfarten och för lotsarna utgjorde de däckade båtarna en avsevärd hjälp, eftersom lotsarna nu kunde tjänstgöra i hårt väder utan så stor fara för liv och lem.
Trots allt kunde dock naturkrafterna bli övermäktiga, och under en storm den 6 december 1883 slet den däckade kronolotsbåten sina förtöjningar och kastades upp på land. Den skadades inte allvarligare än att det gick att reparera. Denna båt användes, som nämnts, i huvudsak för kryssning och uppassning när så var nödvändigt samt bordning under besvärliga förhållanden, men det dröjde länge innan man övergav det gamla tilIvägagångssättet att ta de egna båtarna med på släp efter det lotsade fartyget för att efter lotsningens slut segla eller ro hem. När de allmänna kommunikationerna utbyggdes och förbättrades övergavs det gamla beprövade hemvägssättet.
Lotsarnas egna båtar var öppna, enkla farkoster av lite varierande typer och riggning, beroende på var de var byggda och vad man hade råd att kosta på dem. Den lokala båtbyggartraditionen var likaså en avgörande faktor. Dessa båtar förlorades ibland under dåligt väder och lotsarna gjorde avsevärda förluster, vilka visserligen i någon mån ersattes av statskassan efter prövning av varje enskilt fall, men beloppen var oftast helt otillräckliga.
En inventering av lotsbåtsbeståndet vid rikets lotsplatser år 1920 finns det antecknat för Arholmas del följande:
”1 kronolotskutter, byggd 1869 (troligen är byggnadsåret felaktigt enär man erhöll en dylik båt redan 1867 med de mått som anges) av ek-furu på klink med måtten 10.2 m lång och 3.9 m bred.1916 insattes en 20 hkr Grönqvist-motor.
2 öppna eller halvdäckade motorbåtar, byggda 1916, den ena av furu och den andra av ek, klinkbyggen, med måtten 7×2.1 m. I ekbåten satt en 5 hkr Penta-motor, i furubåten troligen en likadan.
Dessutom fanns 2 roddbåtar vid lotsplatsen.
En specifikation utfärdad av Lotsstyrelsen beträffande de kryssande däckade s.k. kronolotskuttrarna, vilka indelades i olika klasser beroende på storlekar, kan inredningen kanske vara av visst intresse: ”Inredningen under ruffen skall vara enkel, men solid. Förutom erforderliga skott skall båt om 8.5-10 meters längd förses med två kojer; båt om 11.5 meters längd med två, eventuellt fyra kojer samt spis med rörledning, väl isolerad. Till inredningen skall dessutom i varje båt höra ett skåp med fällbart bord samt anbringas två utefter och utanför kojerna löpande sittbänkar. Förut inredas två hyllor eller kojer bordvarts, en vid vardera sidan, samt en kättingslår
Dessa lotskuttrar av s.k. ”kostertyp” byggdes enligt kravell-principen.
1918 hade 149 lotsbåtar av olika typer och storlekar blivit motoriserade vid de lotsplatser där man av olika anledningar ansåg sig behöva motordrift. Av alla dessa motorer var det endast två som tillhörde Lotsverket, alla övriga var bekostade och ägdes av lotsarna.
För att återkomma till äldre tider, innan man fick dessa gemensamma, större kuttrar, hade varje man, som sagts, sin egen s.k. styreka, en vanlig lågbordad och öppen roddöka med ett sprisegel och kanske fock. Detta var enkla båtar byggda i trakten eller beställda av någon båtbyggare i närheten. Med dessa rodde eller seglade man ankommande fartyg till mötes och efter bordningen togs den på släp. Oftast medföljde en lotslärling och när avlösningsplatsen uppnåtts rodde eller seglade man tillbaka. Ibland hände det att man förlorade sin båt under vissa omständigheter, vilket var en svår förlust för lotsen. I speciella fall kunde Lotsstyrelsen utge någon ersättning, men den var i allmänhet helt otillräcklig. Enligt de äldsta förordningarna skulle lotsen och hans medhjälpare förplägas ombord samt erhålla proviant för hemfärden. Det var fastställda kvantiteter av mat och brännvin !
I och med att de maskindrivna fartygen blev allt vanligare och kraven ökade att lotsen skulle komma längre ut till sjöss och möta, fick så småningom (1867) även Arholma lotsplats en större, seglande kutter och då förändrades båthållningen successivt, men systemet med släpeka bibehölls länge tills de allmänna kommunikationerna blev så förbättrade att de många gånger hårda och vanskliga hemseglingarna med egna båtar kunde överges. Det var säkert inte nådigt ens för den tidens härdade lotsar att i hällande regn och stormbyar försöka ta sig hem över fjärdarna från avlösningsplatserna eller den dryga distansen över öppet hav uppifrån Måsesten eller Grisslehamn. Notisen ”drunknad” återfinns vid åtskilliga namn i rullorna.
(Detta drabbade även författaren CG Sundius själv, 1994. Frid över hans minne. Red anm)
Detta var dock lotsarnas vardag överallt längs kusten där det fanns lotsstationer.
År 1798 utfärdades en bestämmelse, att i seglet på lotsarnas båtar skulle en svärtad våd finnas som beteckning på att en lotsbåt närmade sig. Detta var dock ingen populär åtgärd, ty den våd som färgades svart med kimrök, tjära eller vad man hade tillgängligt, skörades lättare och segelduk var lika dyrbart då som i våra dagar, även om materialet var hemvävt. Efter 1827 föreskrevs i stället att lotsbåtar under rodd skulle utmärkas av en ”utblåsande vit, fyrkantig flagga fästad vid en stång av 4 eller 5 alnars längd (c:a 2.5 m) upprest i båtens framstam”. Under segling skulle den hissas antingen på toppen eller överst vid spriet, allt efter väderförhållandena. Denna vita flagga behölls som kännetecken på lotsbåt fram till 1862, då den ändrades till att bli en till hälften vit och till hälften blå, fyrkantig flagga i två lika, stående fält.
Arholma båk
Av fil. Kand. Berit Eldvik
Arholma båk är en känningsbåk och har aldrig fungerat som fyr. Man skiljer mellan fyrbåkar som varit upplysta för vägledning i mörker och känningsbåkar som enbart tjänat som inseglingsmärken. Den enda eldstad som finns i det stora vaktrummet har varit till för uppvärmning. Enligt Agnes Westerberg var det t.o.m. förbjudet att ha ljus i båken.
Båken har alltsedan den byggdes varit utkiksplats för lotsarna. Vaktrummet har fönster i alla väderstreck där lotsen med sin tubkikare inväntade signal om lotsning från annalkande fartyg. Ända till in på 1860-talet var det bönder på ön som hade lotsplikt, men i praktiken fungerade det mest så att anställda lotsdrängar skötte lotsningarna.
I början av 1860-talet ändrades detta förhållande som ansågs otillfredsställande och Lotsverket anställde fast avlönade s.k. kronolotsar. Det var i första hand de f.d. lotsdrängarna som nu blev kronolotsar och som då fick sig tilldelat små markområden nedanför båken på bergssluttningen att bygga på.
1875 flyttades lotsutkiken frän Arholma båk till först Enklingen och därefter 1878 till Källskären vid inloppet till farleden, eftersom det var alltför lång väg för lotsen att ta sig från Arholma och väntetiden för fartygen blev för lång. Men även efter detta användes båken som utkikstorn. Hit gick de gamla skepparna och bonderedarna när öns fartyg väntades tillbaka för vintervilan efter sina långa färder utomlands. Även tulltjänstemannen stod där uppe och spanade.
En annan viktig funktion fick båken några år före finska kriget 1808 – 1809 . Då sattes där upp en optisk telegraf som länk i en telegrafkedja från Stockholm utefter upplandskusten till Gävle och till Åland. Efter kriget fick telegrafen förfalla men iståndsattes 1854, då den också var öppen för allmän trafik. Arholma telegraf hörde till Furusundsstationen liksom telegraferna på Tjockö och Söderarm.
Telegrafen bestod av en hög mast med tre tvärarmar på vilka 9 svartmålade luckor var fastade. Högt upp satt en tionde lucka på en arm. I nedfällt läge syntes luckorna på långt avstånd, däremot inte när de var uppfällda i horisontalläge. Luckorna reglerades en och en med rep och inte mindre än 1.024 st kombinationer (210 Red, anm.)kunde erhållas genom att växelvis öppna och fälla luckorna. Signalerna överfördes från station till station av tränade telegrafister. Telegrafisten på Arholma hette sergeant Österberg och bodde med sin barnrika familj i en numera riven stuga på Skomakarudden. Fram till 1876 fanns den optiska telegrafen i båken, men då hade systemet blivit alltför gammal modigt och ersattes av modernare teknik
På båken fanns också öns första åskledare. Enligt Hagas-Olle kom den på plats efter ett häftigt åskväder då blixten slog ned i båken och dödade flera får som där sökt skydd för ovädret.
Under beredskapstiden 1939-45 användes båken för militära ändamål och då sattes ”burken”, utkiksplattan, upp på taket för att möjliggöra spaning horisonten runt. Sen dess har baken också varit låst och helt otillgänglig för såväl öbor som allmänheten utan special tillstånd.
Tidsbild av livet vid Arholma lotsplats 1890
Den icke minst betydande mannen på Arholma var en tid lotsåldermannen. En gång hette denne Ahlman – i Ormängs-lotskontoret i åldermannens hus gav denne fullt upp att göra, ty på den tiden var sjötrafiken stor och livlig. I början skötte lotsåldermannen blott de byråkratiska göromålen, vilket ju ännu förekommer vid större lotsplatser, om ock lotsåldermannen där motsvaras av överlots.
En ståtlig och vacker anblick var det, att om våren se hela långa raden av seglare för sina segel styra ut i en lång flottilj ifrån Granskärs redd och ut till havs, där sunnanbrisen fyllde seglen.
På den tiden lotsade Furusunds lotsar till Granskärs redd, där skulle Arholma lotsar taga vid och lotsa fartyget ut till havs, under i lotsålderman Wendells tid (1860-talet) blev det så att lotsarna vid Furusund skulle få lotsa ända ut till havs, en åtgärd som gick arholmalotsarna djupt till sinnes, och det må ingen förundra sig över. Samma bestämmelse står ännu kvar.
Efter Ahlmans tid gick lotsåldermanssysslan till ”oknes”, till andra bortifrån. Åldermannens hustru benämndes Madam ålderman. Lotsålderman är nu ett minne blott. En motsvarighet till förutnämnda tjänst är lotsförmanssysslan. Denna går i regel från den i tjänsten äldste, då denne slutat, till den näst efter honom, men det var ej sagt, att lotsåldermanssysslan kunde gå i den följden.
Det var livligt den tiden vid värkar (=bryggor) och på stränderna. Där lotsarna tjärade och målade prickar i vårvädret. Stack en segelbåt ut på vattnet med röd våd i seglet, var det en av lotsarna som seglade bort. Då fanns ingen telefon i lotsstugan, den kom först 1916, utan lotsarna måste då och då springa ifrån sitt arbete och kika hur det var med signalen där ute. Var den på halv stång, fattades en lots, var den firad ned i berget, så var lotsstugan tom på folk. Då måste man huvudstupa ut och ta vid. Ja, det måste man förstås också, om ”kulan” hängde på halv stång, eller om vakttiden var inne för respektive. Fick man fartyg genast man kom ut kom man ifrån vaktturen för den gången med den lotsningen.
Lotsarna voro ingalunda sysslolösa under vakttiderna. De fiskade och bundo fiskebragd samt lagade trasiga o.s.v. Kom chefsfartyget, d.v.s. lotsångaren, med chefen ombord på inspektion om alla prickar och märken funnos på sina platser på respektive grund och grynnor eller för att se efter fyrar och annat som till Lotsverkets intresse hörer, stod varje lots på vakt. Det blev – brått då fartyget siktades om man var iland, att kasta sig i uniformen och ro ut eller segla ångaren till mötes.
Notis från visitationsprotokoll 29 oktober 1891
”Lotsen E.O. Österberg erhållit offentlig varning för försummelse vid lotsuppassning den 14 september. Undersökning angående mindre god uppassning då ångfartyget HERMES kapten Hillerström, den 10:e dennes från inloppet vid Simpnäs klubb kallade lots. Som lotsåldermannen C.A. Ericsson vid samma tillfälle hördes, emedan han gifvit t.f. lotskaptenen opassande svar, på förfrågan hvarföre lotsarne ej i tid och på rättan plats passade ankommande fartyg, medgaf, att han svarat att de (=lotsarne) ej kunde flyga än; gafs honom det beskedet, att de anmälas till Kongl. Lotsstyrelsen.” Redan den 14 november samma år dömdes lotsålderman Ericsson till 20 kronors avdrag av lotspengarna ”för visad vanvördnad mot förman”
”Före 1875 tycks endast en Vätö-yngling ha sökt sig till navigationsskola, nämligen Carl August Ericsson från Harg. Han avlade sjökaptensexamen av 1:a klass 1867 och blev 1871 lotsålderman på Arholma. Enligt arholmatraditionen väckte detta ett visst uppseende, ty ända sedan 1700-talet hade medlemmar arholmasläkten Ahlman beklätt åldermansämbetet. Ericssons medsökande ur denna släkt hade ej gjort sig mödan att skaffa examen och blev exemplet Carl August Ericsson visade, att det kunde löna sig med högre utbildning.”
“Gamle lotsålderman Eriksson, av byborna i gemen döpt till Lots-Hålleman, till skillnad från andra åldermän. Åldermannen berättade gärna historier från Arholmas äldre tid, under det han smuttade och bolmade på den långskaftade sjöskumspipan som stack fram ur det yviga skägget. Han hade fantasi och var dessutom en mycket beläst man, med tillgång till Lotsverkets åldriga annaler och handlingar.”
Utdrag ur Simpnäs/Arholma i Rospiggen 1999 av Lars Oreland
1721 användes fyra Arholma bönder för kronans räkning som lotsar över Ålands hav och 1724 antog amiralitetet 6 bönder till lotsar med var sin lotsdräng som hjälp och ersättare när kommendör Nils Strömcrona i stor omfattning organiserade tillsättning av sådana personer utefter Sveriges kuster.
Antalet lotsar ökade sedan med bönder från såväl Simpnäs som Sterbsnäs och Skeppsmyra. Någon gång under förra hälften av 1700— talet inrättades s.k. lotshemman, 2 på Arholma och 3 i Sterbsnäs. Någon lön förutom lotspengarna fick Arholmalotsarna inte förrän 1754 och även då blev den lägre än den som exempelvis lotsarna i Furusund hade. Som skäl för denna skillnad anfördes från statens sida att avsikten var att Arholmalotsarna, till skillnad mot de i Furusund, inte skulle ha lotsandet som sin huvudsakliga inkomstkälla.
Lotsplatsen var belägen på Arholma och det kan synas märkligt att man skapade lotshemman i Sterbsnäs varifrån det är 1 km över land och 3 km över vatten till Arholmabåken. Placeringen av lotshemmanen i Sterbsnäs skulle senare ändå ge upphov till en långvarig (1826-1836) tvist mellan staten och Arholmabönderna, när staten på grund av avstånden ville avveckla hemmanen i Sterbsnäs och i stället bereda plats för nya på Arholma.
”…borde alla 8 till Arholma lotsplats hörande lotsar på Arholma hemmans ägo område vara bosatte, emot det att Arholma byamän för de förmåner… undfingo ersättning av Sterbsnäs hemmansägare.” (Ur skrivelse från kammarkollegiet 1 mars 1831).
Denna tvist löstes med ett beslut 1832 (med undertecknande av kung Carl XIV Johan) som innebar en halv seger för Arholmaborna, fem tjänstgörande lotsar skulle underhållas och bo på Arholma och tre fortfarande i Sterbsnäs (lotshemmanen i Sterbsnäs var på ½ mantal vardera med status som skattehemman).
Dessa skyldigheter, det så kallade ”lotsningsbesväret som kompenserades av viss skattebefrielse reducerades drastiskt med ett nytt reglemente 1862 men kom till vissa delar att kvarstå ända till och med utgången av I932.
Lotssysslan kom efter 1862 istället att skötas av tjänstemän (kronolotsar) tillsatta och avlönade av lotsverket. Det var i första hand de tidigare s.k. lotsdrängarna, som i Roslagen ofta var ålänningar, som nu anställdes och på Arholma fick de små markområden nedanför båken att bygga egna hus på.
På Båkberget på Arholma har funnits någon form av stenkummel eller båk sedan urminnes tider. På 1760-talet var emellertid detta i dåligt skick och man beslöt att bygga den nuvarande båken. Den ritades av greve Cronstedt (med kakelugnarna) och stod färdig 1768 samtidigt som båkar också restes på Högskär och Skomakaren (Simpnäs klubb). Arholmabåken byggdes för att vara utkiksplats för lotsarna.
Efter ca 100 års lotsutkik från båken på Arholma började man anse att utkiken borde ligga längre ut i inloppet till farleden. 1875 flyttade man därför lotsutkiken till den yttersta klippan på Lilla Änklingen. 1877 förrättades syn på platsen och man kom överens med markägaren om en ersättning på 300 kronor för marken. Men stugan flyttades redan 1878 från Lilla Änklingen till Källskären samtidigt som den byggdes ut något.
Källskären ligger mitt i det norra inloppet i farleden mellan Simpnäs och Arholma och den 18 juni 1880 exproprierades marken och fisket för 1000 kronor.
En signalstång sattes upp på Källskären med vilken meddelanden sändes till lotsar både på Arholma och Björkölandet (kula i topp=lots finns på plats, kula i berget = lots behövs). Som utkiksplatser hade man på Arholma en ställning bakom ”Hans-Olofs loge”, Båkberget och ”Kikberget” nere vid Granö. För de lotsar som bodde på Björkölandet gällde Örnkobben, söder om Östersjö brygga, som utkiksplats.
Omkring 1911 började man emellertid att planera för en flyttning av lotsutkik och passning till fastlandssidan, kanske med förenklade transporter som skäl. På Källskären fanns för övrigt varken vatten eller ved, som alltså måste fraktas ut. En liten lotsstuga byggdes nu i stället på den lilla bergknallen mellan Simpnäs hamn och Näskubbens fyr i det nordostligaste hörnet av Björkölandet. Innan den nya lotsstugan var klar flyttades passningen tillfälligt 1914 tillbaka till båken på Arholma, men 1915 flyttades verksamheten till lotsstugan i Simpnäs. Av pietet eller andra skäl kom emellertid benämningen på lotsplatsen även fortsättningsvis att vara Arholma lotsplats.
1915 togs den nya lotsstugan i Simpnäs i bruk. 1937 byggdes ett utkikstorn mitt på den norra långsidan av lotsstugan. Tornet rymde en trappa i spiral, som slutade med en stege och lucka i golvet upp till utkiksrummet. Det gamla utkikstornet flyttades ca 1938 till ön Fejan.
I mitten av 70-talet förlorade Arholma/Simpnäs sin status som självständig lotsplats och fick benämningen ”Lotsuppassningen i Arholma” med Furusund som lotsstation. Furusund hamnade i sin tur under Stockholms Lotsplats 1984. Simpnäs lades ner 1 januari 1996 och verksamheten flyttade till nybyggd lotsstation i Kapellskär i samband med att Stockholms hamn byggde nya kajer och nya terminaler för Finlands trafiken.
Kapellskärs lotsstation flyttades efter bara några år tvärs över hamnen för att bereda plats för mer kaj åt den nybyggda terminalen och där finns de kvar ännu (2023).
Lotspersonalen vid Arholma lotsplats genom tiderna av CG Sundius
Som tidigare antytts uttogs de första lotsarna till en organiserad statlig lotsplats vid Arholma från traktens fiskarbönder och deras söner och drängar. Ett tillvägagångssätt som användes efter hela kusten i stor utsträckning. Det var emellertid inte alltid särskilt lätt att få tag i lämpliga lotsämnen, ty några större förmåner, förutom något enstaka lotshemman, erbjöds inte utöver lotspenningarna. Dessa i sin tur var beroende på fartygsanlöpens antal. Dessutom skulle lotsen hålla egen båt, Straffen för förseelser och olyckor var hårda och utdömdes fram till 1881 efter sjömilitär måttstock.
Den blivande lotsen fick, enligt 1697 års förordning och reglemente avge en obrytbar ed till Kungl. Maj:t och kronan, en ed som nu för tiden skulle anses som rena slavkontraktet, vilket det i praktiken egentligen var. Därutöver, när höga vederbörande hade övertygat sig om att den utvalde och villige adepten verkligen kunde sitt lotsningsområde och fyllde övriga krav, utfärdades en lotsfulImakt och ett motsvarande dokument för lotsdrängen, papper som klargjorde förpliktelser m.m. Dylika fullmakter började utfärdas redan år 1667 i enstaka fall och blev efter 1696 allmänna för samtliga lotsar och lotsdrängar inom organisationen.
Sålunda utfärdades 6 lotsbrev och lika många drängbrev för de första arholmalotsarna. Dessa bodde till övervägande del på Arholma ö men några bodde även på Björkö-sidan i byarna Skeppsmyra och Simpnäs, Det hade ju inte förflutit mer än fem år sedan rysshärjningarna drabbade roslagskusten och den övriga skärgården och verkningarna var alldeles säkert fortfarande påtagliga. På Arholma hade öns 7 gårdar bränts ner, likaså skogar och grödor i stor omfattning den torra, varma sommaren 1719. Samtidigt ödelades även byarna på Björkö-sidan där 12 gårdar gick upp i rök efter kusten mot Arholma. Verkningarna av dessa härjningståg mot den fattiga befolkningen måste ha betytt mycket för traktens försörjning och även inverkat på lotsrekryteringen.
Antalet lotsar varierade något i takt med de periodiska anlöpen av lotssökande fartyg. I äldre tider var uppsättningen störst beroende på delvis ovan angiven orsak och även det faktum, att varje lots skulle motsvaras av en lotsdräng eller lotslärling. De sistnämnda kategorierna deltog även i lotsningen i viss utsträckning, något som lotsåldermannen bestämde enligt sin instruktion och vid behov.
Enligt en rulla för 1751 tjänstgjorde, förutom åldermannen, 8 lotsar, 5 lotsdrängar och 5 lotslärlingar.
Under 1800-talet varierade antalet efter konjunkturerna och årliga anlöp, och 1894, då den första tryckta matrikeln utgavs i tryck, fanns endast 4 lotsar i tjänst inklusive åldermannen. Därtill tillkom 2 lärlingar. Antalet höll sig i stort sett till denna siffra med någon ökning längre fram i 1900-talet. De båda världskrigen betydde dock ett betydande tillskott av lotsar från främst Söderarm och Furusund men även från andra, mer avlägset liggande lotsplatser som kunde undvara folk. Antalet lotsningar under dessa tidsperioder talar sitt tydliga språk. Genomgångstrafiken i de skyddade skärgårdslederna var Intensiv under ofredsåren och lotsarna utnyttjades ofta mer än maximalt.
Under mellankrigstiden och efter 2:a världskriget fram till 1967 återgick personalantalet till den nivå som var anpassad till års statistiken av lotssökande fartyg. Det var egentligen ett ganska blygsamt antal lotsar i jämförelse med skärgårdens andra utsjölotsplatser, förutom Söderarm. Detta var ju avhängigt huvudflödet av trafiken på Stockholm från och till hamnarna på kontinenten och i övrigt.
Vid Arholma lotsplats lotsades huvudsakligen fartyg som var på resa från norrlandshamnarna eller Finland till antingen Stockholm eller på genomfart sydvart. Därutöver kom en mindre andel till lastageplatser inom platsens lotsningsområde.
Vid Arholma lotsplats gick yrket i allmänhet från far till son, vilket var vanligt överallt förr i tiden, särskilt på platser som Arholma, där yrket kombinerades med jordbruk och fiske samt i någon utsträckning även stenhuggning. Detta gjorde att den förhållandevis magra inkomsten av lotspenningarna kunde kompletteras, Ett livsvillkor under tider av ofred och när farsoterna slog till, ett gissel som periodiskt drabbade stora områden och ibland hela landet. Man levde ändå i allmänhet bättre än kollegerna på platser där endast inkomsten från lotsningen var gällande.
Vid lotsplatsen har i runda tal c:a 115 man tjänstgjort under åren mellan 1724 – 1967, alltså i 243 år, den tidsrymd som Arholma lotsplats var av självständig karaktär med egen lotsålderman/lotsförman/ överlots. Titulaturen ändrades ju allmänt under årens lopp. Av detta antal är vissa släkter väl representerade under lång tid. Släkten Ahlman t.ex. som har de flesta åldermännen i sina annaler m.fl. gamla familjer, de flesta bosatta på Arholma ö.
Längre fram i tiden, i slutet av 1800-talet och senare, kom det in folk från andra håll i skärgården och t.o.m. några enstaka från helt andra landsändar, men det var under platsens sista decennier när de äldsta lotsfamiljernas medlemmar sökt andra utkomstvägar än lotsyrket och människor inte var så stationära längre.
Det var inte bara fördelar att ha den ordningen att yrket mer eller mindre skulle ärvas, åtminstone inte när det gällde kvaliteten på lotsarna. Åtskilliga individer visade sig vid urval inte alls ha vare sig håg eller läggning för lotsyrket, men hade tvingats in i läran tack vare traditionens och egennyttans skull. Att ändra på en gammal hävdvunnen sedvänja som dessutom var sanktionerad från högre ort var inte lätt, men blev nödvändigt när dels kvaliteten på lotsarna sjönk och dels de hemmavarande inte räckte till.
Följande kommer från CG Sundius anteckningar:
FÖRTECKNING ÖVER ARHOLMALOTSAR UNDER 1800-TALET I TIDSORDNING FR.O.M. NÄR DE ANTOGS TILL LOTSLÄRLING.
Pehr Jansson Holmgren, f.8/8 1808, lotslärling 18/1 1829, sek.-lots 28/8 1831, mästerlots 14/6 1850, avsked på egen begäran 8/8 1863 (ej tjänstbar). Boende i Stärbsnäs. Lön= 120 rdr. Pension= 72 rd.
Carl Olof Levander, f. 15/7 1814 (sjöman), sek.-lots 22/8 1843, mästerlots 28/3 1860, avsked på egen begäran 17/12 1863, lön= 120 rd. Bosatt på Arholma.
Anders Holmgren, f. 25/3 1821, lotslärling 1/8 1839, sek.-lots 11/7 1853, mästerlots 21/6 1860, avsked på egen begäran 6/3 1868. Bosatt i Stärbsnäs. Lön= 120 rd. (3/12 1863: 6 dygns vaktarrest för försummad lotsuppassning).
Nils Ericsson, f. 21/10 1819 (båtskeppare), sek.-lots 11/7 1853, mästerlots 19/10 1863. Bosatt i Stärbsnäs. Lön= 120 rdr. (23/11 1863: 6 dygns vaktarrest för försummad lotsuppassning).
Olof Holmgren, f. 29/10 1826 (sjöman, lotsson och f.d. lotslärl.), sek.-lots 1/8 1854, mästerlots 26/2 1864, avsked på egen begäran 6/3 1868. Bosatt på Arholma. Lön= 120 rdr.
(3/12 1863: 6 dygns vakt arrest för försummad lotsuppassning).
Olof Öhman, f. 5/2 1836 (lotsson), lotslärling 21/4 1858, styrsedel 1/7 1858, sek.-lots 29/6 1859, mästerlots 26/7 1864, död 12/10 1870. Bosatt på Arholma. Lön= 120 rdr.
(23/11 1863: 6 dygns vaktarrest för försummad lotsuppassning. 23/8 1864: 4 dygns arrest på vatten och bröd för försummad lotsuppassning)
Mats Ahlman, f. 18/8 1843 (lotsåldermansson), lotslärling 21/4 1858, styrsedel 20/7 1861, lots 26/7 1864, mästerlots: 21/6 1871. Bosatt på Arholma.
Johan Österberg, f. 9/5 1826 (bondeson), lotslärling. 21/4 1858, sek. lots 28/3 1860, lön= 60 rdr. Bosatt på Arholma. (3/12 1863: 6 dygns vaktarrest för försummat lotsuppdrag).
Eric Ericsson, f. 7/1 1833 (sjöman), lotslärling. 8/3 1860, sek-lots 21/6 1860, mästerlots 7/3 1881. Bosatt i Stärbsnäs. (3/12 1863: 6 dygns vaktarrest för försummat lotsuppdrag.
14/11 1879: 10 dygns vaktarrest för tjänsteförsummelse. 1/4 1891: 15 kr avdrag på uppmuntr pengar för försummat lotsuppdrag).
Carl Julius Lindström, f. 25/7 1837 (sjöman), lotslärling 8/3 1860, sek.-lots 8/3 1860, mästerlots 21/6 1860, död 14/10 1870 genom drunkning. Bosatt på Arholma. (25/G 1861: 6 dygns vaktarrest för försummat lotsuppdrag. 3/12 1863: 6 dygns vaktarrest för försummad lotsuppassn.).
Johan Olof Lindström, f. 3/10 1838 (skeppare), lots 19/6 1868, mäterlots 6/6 1887.
Eric Ersson, f. 15/8 1837 (sjöman), lots 21/6 1871. Erhållit avsked 18/9 1873 såsom skadad i tjänsten. Premium= 80 rdr.
Johan Olof Hamström, f. 21/11 1845 (sjöman), lots 21/6 1871.
Johan Peter Andersson, f. 21/11 1845 (sjöman), lotslärling 29/6 1872, lots 4/8 1874, avsked 1890, skadad i tjänsten.
Erik Olof Österberg, f. 4/3 1858, lotslärling 18/8 1881, lots 11/2 1890
Alfred Axel Theodor (Jansson) Skog, f. 6/4 1870, lotslärling 5/10 1888. Antog namnet Skog den 17/10 1888. Ett års tjänstledighet för idkande av sjöfart på avlägsna farvatten 1889-90. Transport till Sandhamns lotsplats 18/9 1891.
Olof Wilhelm Öhman, f. 6/4 1865, lotslärling. 30/7 1889, avsked 11/9 1891.
Johan Arvid Lindström, f. 8/9 1868, lotslärling 15/1 1889, lots 6/6 1893.
Anders Peter (Matsson) Westerman, f. 25/5 1872, lotslärling 20/11 1891, lots 27/4 1891.
Olof Ludvig Lindström, f. 5/12 1870, lotslärling 6/7 1892, lots 24/7 1894.
Johannes Emanuel Olzen, f. 25/11 1874, lotslärling 26/4 1894.
Johan Fridolf Sjöblom, f. 23/11 1869, lotslärling 9/5 1894.
Karl Adolf Leontin Eriksén, f. 16/6 1880, lotslärling 15/1 1895.
LOTSÅLDERMÄN, LOTSFÖRMÄN OCH ÖVERLOTSAR VID ARHOLMA/SIMPNÄS LOTSPLATS.
År 1751 hette lotsåldermannen Matts Ahlman och eftersom samma namn återkommer i 1769 års visitationsrulla med uppgiften att han är 57 år gammal samt har varit i tjänst sedan 1730, så får man på goda grunder anta att han har varit Arholma lotsplats första lotsålderman.
År 1816 hette lotsåldermannen E.O. Ahlman enligt rullan och det får nog anses som säkert, att han är son av förre lotsåldermannen med samma efternamn.
Anders Peter Ahlman, f. 22/8 1836 (lotsåldermansson), lotslärling 29/7 1850, styrsedel 12/6 1857, lotsålderman 18/3 1858, död 21/10 1866. Bostadsort på Arholma. (25/6 1861: 6 dygns ljus arrest för försummad lotsuppassning och överklagade oordningar. 7/8 1863: 6 dygns vaktarrest för tjänsteförsummelse. 12/11 1863: 6 dygns vatten och bröd för försummad lotsuppassning).
Carl Johan Vilhelm Bergström, f. 26/5 1823, underkonstapel vid flottan 31/10 1848, avsked från flottan 3/4 1856, lotsålderman 15/11 1866, avsked 28/3 1867. Bosatt på Arholma.
Anders Wendell, f. 24/4 1824 (f.d. kofferdikapten), lotsålderman 26/4 1867, död 8/9 1870. Lön= 400 rdr.
Carl August Eriksson, f. 5/9 1839, lotsålderman 7/10 1870, sjök.-ex. 1867. (11/6 1883: 15 kr avdrag i lotspengar för underlåtenhet att fullgöra undfångna order. 12/12 1883: dito för otillbörlig indragning av lotsuppassningen vid Källskären. 14/11 1891: 20 kr avdrag av lotspeng. för visad vanvördnad mot förman).
Anders Peter Westerman, f. 25/5 1872, lotslärling 20/11 1891, lots 27/4 1891, ,
Karl Adolf Leontin Eriksén, f. 16/6 1880, lotslärling 15/1 1895,
Karl Bertil Eriksén, f. 1/4 1909, lotslärling 1926, full styrsedel 1931, ord. lots 1936, lotsförman 1939, styrmans ex.
PERSONAL VID ARHOLMA LOTSPLATS ÅR 1751:
Lotsålderman Matts Ahlman
Lotsar:
Lars Ersson, Arholma
Pähr Olsson, Arholma (död samma år)
Lars Bengtsson, Arholma
Pähr Pährsson, Arholma
Olof Olsson, Arholma
Pähr Mattsson, Arholma
Anders Ersson, Simpnäs
Anders Öman, Skeppsmyra
Johan Andersson, Skeppsmyra.
Utlärda lotsdrängar:
Anders Larsson, Olof Pährsson, Anders Pährsson
Lotslärlingar:
Erich Ersson, Johan Larsson, Olof Ersson, Matts Pährsson och Lars Paulsson
PERSONAL VID ARHOLMA LOTSPLATS 1769:
Lotsålderman Mats Alman, 57 år, Arholma,
Lotsar:
Lars Bengtsson, 60 år, Arholma i tjänst sedan 1730
Per Ersson, 54 år, Arholma i tjänst sedan 1741
Anders Ersson, 57 år, Simpnäs i tjänst sedan 1741
Anders Öman, 50 år, Skeppsmyra i tjänst sedan 1741
Johan Andersson, 51 år, Skeppsmyra i tjänst sedan 1741
Anders Persson, 46 år, Arholma, i tjänst sedan 1746
Extra lotsar:
Olof Persson, 39 år, Arholma, i tjänst sedan 1741
Per Olsson, 42 år, Arholma, i tjänst sedan 1750
Olof Ersson, 34 år, Arholma, i tjänst sedan 1750
Mats Persson, 37 år, Arholma, i tjänst sedan 1750
Eric Persson, 42 år, Arholma, i tjänst sedan 1759
STRANDNINGAR OCH HAVERIER 1874 – 1893 VID OCH I NÄRHETEN AV ARHOLMA LOTSPLATS.
1877, 13 okt: Skepp från Vätö med trälast på resa sydvart grund stötte på Storgrundet, norr om Arholma. Fartyget kom flott sedan en del av däckslasten kastats. Lots ombord.
1878, 2 sept: Ångare från Kolsva, tom, på resa till Ljusne, grundstötte på en klippa i närheten av Arholma i tjocka. Ej lots.
1879, 4 sept: Skonert från Vätö med trälast på resa till Nyköping. Under svår storm sprang fartyget läck utanför Bjuröklubb men fortsatte resan. Nödgades likväl slutligen söka hamn och inkom till Arholma i marvatten med sönderblåsta segel, inslagna brädgångar, bräckta stöttor och utskjuten akter. Ej lots.
1880, 1 sep: Galeas från Åbo i barlast på resa till Skellefteå grundstötte på klippan Flisan O om Högskär i WSW vind och klar luft. Lots ombord.
1880, 11 sep: Skepp från Arendal med trälast på resa till Alger. Hård S bris och klart. Fartyget påseglades nattetid i närheten av Tjärven av en engelsk ångare som bogserade in skeppet till Granskärs redd. Ej lots.
1880, 11 sep: Skonert från Roslagen med trälast på resa till Gustavsberg grundstötte på ett grund S om den vid Högskär utsatta pricken. SO vind. Med hjälp från land kom fartyget flott. Ej lots.
1880, 3 okt: Skepp från Norge i barlast på resa till Uleåborg grundstötte på Lingslätö i Väddö socken i ONO storm och tjocka. Ej lots.
1880, 3 okt: Skepp från Norge i barlast på resa till Sundsvall grundstötte på Bredbådan mellan Simpnäsklubb och Bokobben. ONO storm regn och tjocka. Ej lots.
1881, 27 juli: Skepp från England med trälast på resa till Frankrike grundstötte vid Alisleje V om Simpnäsklubb i stiltje och tjocka. Kom flott sedan vattnet stigit. Ej lots
1882, 10 juli: Skonert från Horsens i barlast på resa till Skutskär grundstötte i Bofjärden i närheten av Näskubben i ONO storm och regntjocka. Ej lots.
1882, 11 juli: Skepp från Arendal i barlast på resa till Kalix grundstötte vid Näskubben i ONO storm och regntjocka. Kom flott med hjälp av ångare. Ej lots.
1883, 22 maj: Skepp från Fiskebäckskil i barlast på resa till Härnösand grundstötte vid Högskär i S vind. orsak: bristande kännedom om farvattnet. Ej lots.
1883 14 juli: Ångare från Gävle på resa till Iggesund grundstötte på Tyfö i stiltje och vackert väder. Olyckan inträffade p.g.a. att både långlotsen och rorgängaren insomnat. Ej kronolots ombord.
1883, 4 sept: Skonert från Bro med trälast på resa till Stockholm grundstötte på Bredbådan, mellan Bokobben och Simpnäsklubb. OSO storm och regn. Orsak: fartyget vägrade i en vändning. Ej lots.
1883, 21 sept: Skonert från Väddö med trälast på resa till Stockholm grundstötte vid Bokobben enligt ovan i svår NO storm. Ej lots.
1883, 10 nov: Skonert från Rådmansö med trälast på resa till Stockholm grundstötte på S. Källskärs grund vid Arholma. so vind. Orsak: strömsättning. Ej lots.
1884, 8 juni: Skepp från Memel med järnlast på res till Gävle grundstötte på Tallriken, NW om Högskär i SSW vind och vackert väder. Bogserbåten som bogserade tog pricken på fel sida. Ej lots.
1884, 2 sep: Skonert från Blidö på resa till Stockholm med trälast grundstötte på Tallriken, NW om Högskär i SO vind och disigt. Ej lots.
1884, 26 okt: Galeas från Gräsö, tom, på resa till Gräsö. S storm. Sedan ankarkättingen sprungit drev fartyget iland vid Svedudden. Ej lots.
1885, 17 sept: Ångare från Stockholm med styckegods på resa till Stockholm grundstötte på Skabbholmen utanför Idö i N storm. Dellossning och losstagning. Ej lots.
1889, 22 juli: Ångfregatt från Karlskrona på resa till Stockholm grundstötte på okänt grund i farleden från Arholma till Furusund på linjen mellan Tyfö fyr och Käringens Kl. NNO jämn bris och klart. Lots ombord.
1889, 19 okt: Skonert från Blidö med trälast på resa till Stockholm grundstötte på Gävlehästen i laber O bris. Orsak: Näskubbens fyrsken förändrats. Ej lots.
1889, 19 okt: Brigg från England med trälast på resa till Cardigan O vind och mulet. Fartyget, som natten mellan 18 och 19 okt. grundstötte i närheten av Märket, men kommit flott och fortsatt, började läcka svårt, så att hon måste sättas på land i Skottviken, Väddö. Ej lots.
1890, 26 maj: Skonerten KÄVIA från Finland, tom, på resa till Finland grundstötte på Utanåskäret, W om Simpnäsklubb i ONO storm. Vid strandningen omkom befälhavaren och en man. Ej lots.
1890, 26 maj: Skonerten HERTHA från Marstal i barlast på resa till Hallsta strandade på Utanåskäret W om Simpnäsklubb i ONO storm. Ej lots.
1892, 18 maj: Skonerten CONSTANTIN från Åland med vedlast på resa till Stockholm strandade p& NO sidan av Arholma i NO snöstorm. Fartyget, segelslitet och i marvatten, drev iland. Bärgades. Ej lots.
Arholmas alla lotsar efter antagningsår
Lotspl. 2 | Lotspl. 3 | Efternamn | Eftern. 2 | Förnamn | Förn. 2 | Född | Ant | Avsked | Död |
Ahlman | Matss | Ålderman | 1712 | 1730 | |||||
Ahlman | E | O | 1816 | ||||||
Holmgren | Jansson | Pehr | 1808 | 1829 | 1863 | ||||
Holmgren | Anders | 1821 | 1839 | 1868 | |||||
Bergström | Carl | Johan | 1823 | 1848 | |||||
Ahlman | Anders | Peter | 1836 | 1850 | 1866 | ||||
Ericsson | Nils | 1819 | 1853 | ||||||
Holmgren | Olof | 1826 | 1854 | 1868 | |||||
Ahlman | Matts | 1843 | 1858 | ||||||
Öhman | Olof | 1836 | 1858 | 1870 | |||||
Ericsson | Eric | 1833 | 1860 | ||||||
Lindström | Carl | Julius | 1837 | 1860 | 1870 | ||||
Wendell | Anders | 1824 | 1867 | ||||||
Lindström | Johan | Olof | 1838 | 1868 | |||||
Eriksson | Carl | August | 1839 | 1870 | |||||
Ersson | Eric | 1837 | 1871 | 1873 | |||||
Hamström | Johan | Olof | 1845 | 1871 | |||||
Andersson | Johan | Peter | 1845 | 1881 | |||||
Österberg | Erik | Olof | 1858 | 1881 | |||||
Lindström | Johan | Arvid | 1868 | 1888 | |||||
Westerman | Matsson | Anders | Peter | 1872 | 1889 | ||||
Lindström | Olof | Ludvig | 1870 | 1891 | |||||
Olzén | Johannes | Emanuel | 1874 | 1892 | |||||
Sjöblom | Johan | Fridolf | 1869 | 1894 | |||||
Eriksén | Karl | Adolf | 1880 | 1894 | |||||
Ohlin | Johan | Edvard | 1868 | 1895 | |||||
Österberg | Erik | Albert | 1882 | 1897 | |||||
Manners | Karl | Joel | 1889 | 1897 | |||||
Andersson | A | F | 1906 | ||||||
Lindström | Olov | Ludvig | 1908 | 1912 | |||||
Eriksén | Karl | Birger | 1915 | 1927 | 1969 | ||||
Levander | Carl | Olof | 1814 | 1928 | 1863 | ||||
Stockholm | Lindström | John | Olof | 1912 | 1932 | ||||
Stockholm | Sandhamn | Skog | Jansson | Alfred | Axel | 1870 | 1946 | ||
Stockholm | Arkö sjörädd | Stenmark | Karl-Henning | 1928 | |||||
Överlots | Eriksén | Karl | Bertil | 1909 | 1926 |