Sjökarteverkets historia
Kartering
Handelsfartyg under medeltiden färdades normalt genom Kalmarsund på sina resor från de Tyska Hansastäderna till Stockholm, Finland och Estland samt naturligtvis Hansastaden Visby och trakterna öster därom, vilket därmed gjorde Kalmar till en betydelsefull hamnstad.
Omkring 1270 i Lübeck, Tyskland utkom en seglingsbeskrivning för en färd från Danmark över Mare Balticum till Estland. Där står nedskrivet de uddar och öar som skall passeras under vägen. Avstånden mellan de nämnda punkterna beskrivs i veckosjöar eller ugesjöar. Härledning av detta uttryck har inte låtit sig göras men vid jämförelse med AC senare utfärdade lotstaxor finner man att distansen 1 veckosjö är mycket nära dagens nautiska mil.
1644 utgav Ålderstyrmannen och Kaptenen vid Amiralitetet i Stockholm Johan Månsson sin s.k. Sjöbok över Östersjön med en karta som bilaga. 1697 utkom en ny upplaga av samma bok med en hyllning, på vers, till Johan Månsson som 1658 föll i ett sjöslag mellan de Danska och Svenska flottorna.
Månssons Sjöbok omtrycktes och förbättrades ett flertal gånger samt översattes dessutom till främmande språk. 1725 utkom Otto Nordenbergs kraftigt förbättrade upplaga av Månssons Sjöbok och 1748 utkom Jonas Hahn med en ytterligare förbättrad upplaga som dedikerades till Prins Carl. Ett ansenligt arbete hade med andra ord skett under dessa hundra år och kännedomen om Sveriges kuster hade ökat betydligt.
Redan 1694 hade Kapten Gedda utgivit sjökort över Östersjön, Bälten och Skagerack.
1737 bildade Lotsdirektören Strömcrona, född Ström och bördig från Marstrand, ett Sjökarteverk. 1756 beordrades AC av Konungen att utföra sjömätningar och observationer och efter femton slitsamma år gavs så 1772 uppdraget till Konteramiral Nordenancher att ansvara för sjökortens konstruering och gravering. 1785 påbörjades så utgivningen av nya kust och generalkort.
1798 överlämnades Sjökartverket till Amiral G. Af Klint och ställdes under Arméens flotta inseende.
1808 inrättade Konungen det s.k. Sjömätningscorpsen som skulle ansvara för ett sjökartearkiv samt förrätta sjömätningar och utfärda seglingsbeskrivningar över den svenska skärgården. Denna verksamhet arbetade från början intimt ihop med lotsinrättningen. Sjömätningscorpsens chef kallades Överdirektören.. Lotsdistriktschefs befattningarna tillsattes av officerare från Corpsens. 1824 slogs flottorna ( Arméens Flottor och AC) samman och Sjömätningscorpsens upplöstes samt att alla dess åliggande överflyttades till Sjömätningskontoret och Sjökartearkivet. Det nybildade Kongl. Flottans officerare blev de som skulle utföra f.d. Sjömätningscorpsens uppgifter.
Fram till 1848 skötte G. Af klint och hans son E.G. af Klint hela det s.k. Klintska Sjökarteverket, då Kronan för en summa av 36000 riksdaler banco inlöste hela Sjökarteverket med kopparplåtar, lager av sjökort mm. Allt överlämnades till Sjökartekontoret för vidare bearbetning.
Lotsdirektörens befattning med Sjökarteverket upphörde 27 juni 1849
Sjökarteverket reglerades innan 1956 genom verkets instruktion från 18 juni 1937. Dess chef var en Överdirektör och bestod av fyra avdelningar: Sjökortsavdelningen, sjömätningsavdelningen, jordmagnetiska avdelningen samt tekniska avdelningen.
Några drag ur vårt sjökarteväsens utveckling
av P. Collinder infört i Nautiskt Tidskrift 1935
Vare sig det är naturen eller vårt folks egen läggning som givit upphov till dess tidigaste kända sysselsättningar, så är det tydligt av historiens och arkeologiens vittnesbörd att sjöfart ingick bland dessa våra förfäders tidigaste värv. De första reguljära vägarna voro sjövägar och vår första statliga organisation synes ha varit grundad på vikingatidens sjöförsvar.
Lots- och sjökarteväsen kunde i äldsta tider ej skiljas åt; det förra är givetvis äldst, och det är lika naturligt att lots- och sjökarteväsen till en början skulle stå under samma hatt, som att de skildes åt när båda vunnit sin särprägel.
Lika naturligt var det också utan tvivel att örlogsflottan, som från början kunnat dirigera den statliga organisationen av lots- och sjökarteväsen, skulle lämna dessa organ ifrån sig när de kunde stå på egna ben och handelssjöfarten fått statliga och andra organ för sina intressen.
Av den följande framställningen kommer man att finna att, här liksom i andra länder, viktiga impulser till vår tidigare sjökartläggning kommit från handelsflottan; särskilt är Kommerskollegium värt tacksamhet för den därifrån igångsatta stora »sjökortsförbättringen» under andra hälften av 1700-talet. Även 5o ooo-delarna på Västkusten har man att tacka ett initiativ från handelssjöfartens sida.
De enda sjökort som i äldsta tider funnos, voro vad man skulle kalla »levande sjökort», d. v. s. sundspejare, som de kallas i Helge Hundingsbanes saga, led-sägare eller ledsagare som de kallas i medeltida landskapslagar; lotsmän eller styremän, som de senare benämndes.
Det var dessa styremän som ännu under 1600-talet i vårt land voro helt ansvariga för navigeringen även av svenska krigsflottans fartyg.
Då de i regel icke hade officers ställning, befanns det emellertid ofta vanskligt att rekrytera denna kår, och amiralerna klagade tid efter annan att »styremännen vore slätte». Likväl hade de allt ansvar för fartygets säkerhet och skulle tidvis till och med medhava alla för krigsfartygens navigering nödiga instrument.
Det sörjdes emellertid illa för styremännens utbildning, och en av stormaktstidens amiraler klagar således, hurusom bland dem funnes »een hop Idioter, som hwarken eet eller annat forståå». För att avhjälpa denna olägenhet, anordnade amiralitetet på 1600-talet en skola för styremännen. Sveriges förste sjökartograf, Johan Månsson, var föreståndare för denna skola.
Hans till icke ringa del på egen erfarenhet byggda Sjö-Bok eller seglingsbeskrivning samt Pass-Charta Över Östersjön utkommo under åren 1644-1645.
När Karl XI som ett led i sjömaktens upplivande även beslutat att iståndsätta sjökartan, utsåg han därtill år 1677 den mångförfarne kommendören sedermera vice-amiralen Werner von Rosenfelt, en för sitt stånd på den tiden ovanligt bildad man, och som dennes medhjälpare antogs Petter Gedda, en civil person med grundlig kartografisk bildning, inhämtad vid universitetet och vid lantmäteri- och kartläggningsarbeten i olika delar av svenska väldet.
Efter Rosenfelts avgång ur tjänsten blev Gedda » Styrmanskapiten och Lotsdirecteur» samt fortsatte med flottans fartyg det påbörjade mätningsarbetet, och utgav med Rosenfelts stöd år 1695 Sveriges första sjöatlas.
Ehuru han strax därefter avled vid blott några trettio års ålder, består hans minne som en av Sveriges främsta kartografer. Även Rosenfelt synes dock haft en icke ringa del i tillkomsten av denna det svenska sjökarteväsendets hörnsten.
En levande bild av svenska kartläggares svårigheter vid denna tid ger ett brev från lantmäteridirektören Carl Gripenhielm, när han under 1600-talets sista år gjorde mätningar vid Svenska Högarna med en slup, som han fått låna av flottan. Han säger sig ligga »i yttersta havet, bortom all skärgård». Kartorna, i öppna båtar, måste han med sina kläder, skydda för »regn och överbrytande vågor», och den lånade slupen »sjönk hwarje natt aff sigh sielff i Hambnen»
Även i Danmark florerade sjökartografien vid denna tid, i det att Søkortdirektør Jens K Sørensen, kallad det danska sjökarteväsendets fader, från början köpman och skeppare, kommen från ett bildat hem i Sölvesborg, under mångåriga mätningar med danska flottans fartyg skänkte sitt land ett för den tiden förstklassigt sjökortsmateriel.
Vid Petter Geddas tidiga död år 1697 efterträddes han som styrmanskapten och lotsdirektör av Nils Torvedsson Ström, senare Strömcrona. Denne hade såsom Gedda grundlagt sin kartografiska bildning vid universitetet; han hade därefter tjänstgjort vid styrmansskolan i Karlskrona samt såsom kartograf under P. Gedda. Strömcrona var liksom denne chef för Navigationskontoret, vilket närmast motsvarade nuvarande sjökarteverket och lotsstyrelsen samt lydde under Amiralitetskollegiet i Karlskrona.
Strömcrona och hans underordnade fortsatte med flottans fartyg mätningen efter kusterna, och år 1738 kunde Strömcrona utgiva en ny sjöatlas över Östersjön. Han hade därvid att bygga på Geddas och sina egna arbeten samt dessutom på detaljerade lantmätarkartor som även upptogo grund och djupsiffror, men som på Geddas tid endast funnos färdiga för rikets sydligare kuster.
Detta märker man också, vid en jämförelse mellan Geddas och Strömcronas kustkonturer i Norrland. Strömcrona var en arbetsam, klok och aktad man. Han förlänades adelskap och kommendörs värdighet samt fortfor att leda navigationskontoret under icke mindre än fyrtiofem år, till sin död år 1740.
Strömcronas efterträdare i ämbetet blev kaptenlöjtnanten M. Kullenberg; dennes insatser för sjökarteväsendet blevo dock av olika anledningar ej stora.
År 1753 erhöll lotsdirektörsbefattningen ånyo civil innehavare, då härtill utsågs informatorn Chr. U. Wallman, vilken uppehöll ämbetet i trettiofem års tid. Denne avgav »flere av verksamhetslust genomandade memorial», vilket väl tör hava varit starkt av nöden, ty redan vid företrädarens död ansågo inventeringsmännen att kontorets nautiska litteratur passade »allra bäst att giöra strutar af».
Strax efter Wallmans tillträde igångsatte även riksdagen på kommerskollegii begäran den stora så kallade »sjökortsförbättringen», vilken bestod i mångåriga och omfattande geodetiska och hydrografiska arbeten. Dessa leddes av amiralitetets utsedde sakkunnige, astronomie professorn Mårten Strömer, vilken som sin »adjutant» hade lektorn i matematik vid sjökadettkåren J. G. Zegollström, en förtjänstfull geodet och kartograf, vilken uppehöll kontinuiteten i dessa kartarbeten under tjuguett års tid.
Under denna sjökortsförbättring synas Strömer och ZegolIström ha triangelmätt hela kusten från norska gränsen till och med Stockholms skärgård med hjälp av universitetsmän och sjöofficerare. Sjömätningarna utfördes av lotsdirektoren Wallman och kartorna konstruerades av lektor Zegollström. Sedan professor Strömer efter triangelmätningarnas avslutande dragit sig tillbaka från arbetet år 1768, använde amiralitetet flera olika sakkunniga, däribland kaptenlöjtnanten Dalman (densamme som fällt det citerade beska vedermälet om kontorets nautiska litteratur) och astronomie professorn Pehr Wargentin.
År 1772 förordnades slutligen konteramiralen Johan Nordenanckar att leda den fortsatta sjökortförbättringen såsom »kartdirecteur», och under 1780-talet utkom också under Nordenanckars namn en ny och synnerligen i geodetiskt avseende, d. v. s. med avseende å orternas latituder och longituder, förbättrad sjöatlas. Denna är dock rättvisligen till väsentliga delar att betrakta som ett resultat av den år 1756 på kommerskollegii begäran igångsatta »sjökortförbättringen»; atlasens kartor utarbetades ej av Nordenanckar utan av de förutnämnde Zegollström och Dalman samt senare majoren Eric Klint.
Efter Nordenanckars död förföll sjökarteväsendet. Ehuru av allt att döma icke kartograf, synes N. ha varit en duglig organisatör med stort anseende på högre ort; efter honom saknade sjökarteväsendet statlig organisation och företrädare. Sannolikt ansåg man att svenska sjöatlasen efter att genom fyra decenniers ansträngningar ha bragts upp på en föredömlig nivå, nu var fullbordad för evärdlig tid och icke vidare kunde fullkomnas.
Publicerandet av offentliga sjökort lämnades på enskild entreprenad till kaptenen G. Klint, sedermera amiral Gustaf af Klint, en son till den förut nämnde, vilken dock icke utförde sjömätningar men så gott sig göra lät, sökte hålla de Nordenanckarska korten rättade och även utarbetade ett flertal nya.
Emellertid kom man efter ett par årtiondens lägervall åter till insikt om att sjökorten kunde ytterligare fullkomnas, och år 1809 erhöll vår sjökartografi en ny organisation, den så kallade Sjömätnings-Corpsen. Till denna kårs chef utsågs astronomen professor N.G. af Schultén som därvid erhöll överstes tjänsteställning och adlig värdighet. Chefen för kåren var samtidigt lotsöverdirektör, och kåren bestod utom chefen av en major och två kaptener, varjämte en till två officerare från flottorna där tjänstgjorde.
Till officerare vid kåren antogos sjömilitärer, lantmilitärer och civila. Schulténs närmaste man var filosofie doktorn C. P. Hällström, sedermera överstelöjtnant, vilken vunnit sina sporrar under den stora rikskartläggaren S.G. Hermelin, vars bästa kartor anses ha haft Hällström som upphovsman; han var en skicklig geodet, ansågs vara sin tids främste kalligraf och kan ställas vid Geddas sida som en av vårt lands förnämsta kartografer.
En stor svaghet med Sjömätnings-Corpsen var givetvis att sjökorten icke utarbetades vid denna kår; detta arbete var fortfarande föremål för enskild entreprenad. Den Klintska sjöatlasen stod på en hög teknisk nivå och ägde en avsevärd omfattning; dess entreprenör var en framstående kartograf med en arbetsiver som måhända endast kunde jämföras med C.P. Hällströms. Den nämnda splittringen av sjökortsarbetet, jämte andra ej helt och hållet klarlagda omständigheter, torde dock ha medverkat till Sjömätnings-Corpsens alltför tidiga upplösning.
En av dessa omständigheter, som bevisligen väckte stor indignation inom flottan, var att sjömätningskårens officerare ägde företräde för flottans vid tillsättande av platser vid lotsverket. Detta företräde hade på sin tid tillkommit på grund av sjömätningsarbetets synnerligen krävande och med lotsverket besläktade natur; den nedan nämnde Almlöf talar om behovet av detta företräde för »trötte och uttråkade sjömätnings-officerare, i anseende till den ansträngande tjensten».
År 1813 flyttade överste Schultén, som till börden var finländare, tillbaka till Finland. Till hans efterträdare utsågs en sjöofficer, överstelöjtnanten Nils Bruncrona, med förbigående av den högt förtjänte C. P. Hällström. Bruncrona hade nyss förut sökt en distriktchefs befattning vid lotsverket, men hade då ansetts inkompetent, efter generaladjutanten af Pukes bestämda hävdande av sjömätningsmeriternas avgörande betydelse för denna befattning, samt förbigåtts av en tjugu år yngre sökande med sjömätningsmeriter.
Härmed var sjökarteväsendets öde beseglat för årtionden. I sammanhang med krigsflottornas sammanslagning sattes Sjömätnings-Corpsen på indragningsstat år 1824. Och under de närmaste decennierna sysselsattes tidvis med sjömätning endast två officerare. Detta hade till följd att det Klintska kartverket, som grafiskt sett alltjämt stod på en synnerligen hög nivå och innehöll ett flertal kort över Atlanten och Medelhavet, icke längre kunde hållas rättat samt sålunda oavlåtligt förföll i inre värde och blev dött och förtorkat.
På 1850-talet erhöll sjökarteväsendet ånyo tvenne dugliga ledare: A. Almlöf och seder mera E. Warberg, båda sjöofficerare. Kartväsendet var då skilt från lotsverket och den Klintska sjökortsentreprenaden upphörd. Sjökarteväsendet upplevde också under denna tid en ny kraftig blomstring. Båda dessa sjöofficerare hänvisa dock på Sjömätnings-Corpsen såsom ursprunget till den då rådande blomstringen, Almlöf talar sålunda i en ämbetsskrivelse om »den samlade erfarenheten i facket som förra Sjömätnings-Corpsen grundlagt uti arbetsprinciper».
Han framhåller även (i maj 1841) kravet på »ledning av en särskilt härtill egnad personal: ty endast en sådan är i stånd att, om jag så får uttrycka mig, levande vidmakthålla en genom gemensamma forskningar och därpå grundad erfarenhet bildad och fullkomnad enhetsprincip i arbetet emedan det eljest endast bliver ett lappverk».
Ännu tydligare uttrycker sig Almlöfs efterträdare, kommendörkapten E. Warberg, i ett tryckt förslag till omorganisation av sjökarteväsendet: »Inom Corpsen inträdde och danades äfven män med vetenskap och synnerlig skicklighet och om denna organisation fått bestå, så hade med all sannolikhet, Sjökarteverket och dess angelägenheter nu befunnit sig i ett aktningsbjudande och tillfredsställande skick och jag måste uttrycka min oförmåga att inse, hvilka fördelar man åsyftade då denna Sjömätnings Corps indrogs, hvilken, som jag vågar kalla, mindre välbetänkta åtgärd, jag deremot måste påbörda alla derefter inträdda missförhållanden, och ofta nog nära förestående upplösning – av Sjökarte-verkets angelägenheter»
»Att den 15 år derefter indrogs, lärer väl tillkommit, genom helt andra skäl eller åsigter.»
Dessa uttalanden torde sålunda möjligen böra ses i samband därmed att Sjömätnings-Corpsens -tid var en av de perioder i vårt sjökarteväsens utveckling då detsamma ägt en självständig organisation som, bortsett från den privata kortutgivningen, medgav fullt utrymme och fri växt åt de olika sidor av vilka en sund sjökartografi måste bestå. Det är ägnat att förvåna att dylika omdömen kunde ännu efter ett fjärdedels århundrade fällas om en kår som bestått av summa fyra tjänstemän jämte en till två från flottan kommenderade officerare.
Det framgår av de föregående sidorna att vårt svenska sjökarteväsen har gamla anor. Bättre än de flesta länder ha också våra invecklade kustfarvatten tarvat kartläggning och andra hjälpmedel för sjöfarten. Som i inledningen nämndes, omtalas en lots i Helge Hundingsbanes saga, som anses ha tilldragit sig på 400-talet. Hamnmästare finns omnämnd i Beowulf-kvädet som gå tillbaka till 5-7oo talen.
För närvarande (1935) synas det svenska sjökarteväsendets utsikter ej särskilt ljusa. En nioårig utredningsresultat vänta alltjämt på fastställelse eller förkastande, av brist på intresse hos K. M:t. Det sannolika synes vara att sjökarteverket åter föres till större gemenskap med flottan, en anordning som i motsvarande med grad måste minska verkets möjligheter att gagna allmänna sjöfarten.
Man kan anföra som exempel 1907 års kungl. Kommitté, bestående av fyra dåvarande eller f. d. sjömilitärer. På förslag av denna kommitté beslöt K. M:t att västkustspecialerna i skalan 1:50000 skulle indragas såsom varande menliga för rikets säkerhet; och därest dåvarande kartverkschef, kommendör P. Dahlgren, ägt något intresse för påbudets snara verkställande, torde Sverige i denna dag sannolikt icke ha ägt ett enda 50 000-delskort.
Världens sjöfart arbetar under svårighet, hårt tryckt av en katastrofalt minskad fraktvolym och en alltmera mördande konkurrens om persontrafiken från motorfordon i luften och på land. I en sådan tid måste även de institutioner som tjäna sjöfarten röna vissa svårigheter, och det bör även för dem vara av betydelse att se sig tillbaka och ur erfarenheten hämta fruktbara lärdomar för framtiden.