Uniform och gradbeteckningar likt flottan
I äldre tider var lotsarna klädda som befolkningen i övrigt. Det fanns alltså ingen särskild lotsuniform. År 1798 framställde Amiralitetet en önskan om någon form av legitimering. Då stadgades i den nya lotsförordningen att lotsarna skulle bära en oval mässingsbricka med stiliserat ankare och krona. Inskriptionen var KRONOLOTS. Sextiotre år senare kom en ny bricka med i stort samma utformning och utförande.
Frågan om en lotsuniform, i enlighet med flottans beklädnadsreglemente, väcktes som förslag på 1870-talet. Men det var först 1881, när så mycket annat förändrades för lotsarna, som det utfärdades uniformsbestämmelser, vilket medförde att man mer allmänt använde sig av en gemensam klädedräkt.
Färg och snitt på den första lotsuniformen (1881) var mycket lik flottans uniformer. Tyget var mörkblått kläde. En rund skärmmössa var försedd med ett ankare i gul metall, kavaj med sk bandchevroner som V på armarna. Mästerlotsarna hade två band med spetsarna nedåt på båda ärmarna och på vardera sidan på kragen. Lots hade bara en chevron. Den här typen av uniform (med undantag av chevronerna som senare ändrades till galoner) kom i stort sett att vara sig lik ända fram till 1980-talet.
Till att börja med användes uniformen bara som söndagskostym, dvs i samband med inspektioner och i andra officiella sammanhang. Huruvida man använde uniform eller inte hade till en början praktiska orsaker, t ex typ av lotsbåt och lotssökande fartyg. Det dröjde tämligen länge innan samtliga lotsplatser var utrustade med motordrivna lotsbåtar, den första kom 1904 till Oxelösunds lotsplats, och innan dess hade man segelkuttrar och lotsarnas egna styrekor.
I sådana båtar var uniformen, om inte ett direkt hinder så i varje fall en opraktisk klädedräkt. Den var svår att hålla torr och snygg i väta och vid bordningar. Vartefter de maskindrivna lotsbåtarna alltmer trängde ut de gamla segelkuttrarna började lotsuniformen tas i bruk mer allmänt.
Uniformsreglementet ersattes under 1980-talet till beklädnadsavtalet där mer funktionella kläder ingick i sortimentet. Kanske inte lika romantiskt?
Historien bakom bilderna nedanför:
1997 bestämdes det från centrallagret i Norrköping att reservdelar och artiklar som sällan användes och som var s.k. hyllvärmare skulle sorteras ut och gå till destruktion. Tjocka luntor med innehåll av ovan nämnda artiklar skickades ut till Sjötrafikområdena för att se om det var något som någon behövde annars skulle det skrotas.
Tjockparten av det som fanns uppradat sida upp och sida ned var mest av teknisk karaktär som katodstrålerör , transistorer, glödlampor, gasfyrars delar, lanterniner mm osv .
Jag var vid tidpunkten anställd som sjötrafikområdes chef (CTO) i Skagerraks sjötrafikområde och innan jag skickade ner mappen till förman Martin för att se om något behövdes på hans hyllor ögnade jag snabbt igenom mappen för att se om något intressant fanns. Efter ett antal sidor insåg jag att det var i princip artiklar som legat sen 50-talet eller längre tillbaka. Absolut inget som behövdes 1997.
Mina ögon passerade ett kort avsnitt med uniformsdelar som jag inte skänkte någon närmre eftertanke. Men efter några snabba bläddringar så hann hjärnan ikapp. Hmmm uniformsdelar? Måste kolla en gång till vad det var för något. Det fanns tydligen ganska stora mängder av knappar och mössmärken samt galoner som legat många många år. Helt naturligt eftersom ingen lots använt uniform på decennier. Hmm det där verkade rätt spännande ändå. Priserna var tydligen inköpspriset från 40-50 talet så vi pratar 10-50 öre per artikel! Jag kryssade för samtliga. Efter ett antal veckor damp en påse ner från Hk med allt i en enda stor röra. Vad var nu allt detta för något?
Vår eminenta kontorsnestor Kerstin Hovde kom med förslaget att kontakta den pensionerade legendariske lotsdirektören Harry Sellman. Sagt och gjort, Kerstin fick tag i Harry och han kom till lotskontoret i Marstrand där kontoret var beläget och tillsammans gick de igenom allt och sorterade upp det i snygga högar.
När det var klart bestämde vi att en av båtmännen, som var duktig snickare, skull låta tillverka ett par fina träramar i mahogany med glasskiva för att skydda mot damm. Kerstin fäste sedan upp allt i snygg och prydlig ordning samt med mässingsskyltar under som förklaring till de olika delarna.
Vi fick ihop tre tavlor som placerades på kontoret i Marstrand, Lotsstugan i Lysekil och en tog jag med mig till Stockholms Sjötrafikområde där jag fick tjänst som CTO i maj 1998. Det är från den tavlan som alla dessa bilder är tagna. Tavlan hänger på det nya kontoret på Rosenvik.
Ulf S
Först kanske den äldsta gradbeteckningen, Lotsbrickan:
Den gamla lotsbrickan
(Av Håkan Bergström)
I början av 1900-talet hade lotsarna en ID-bricka som bars i en kedja runt halsen. Den vackra brickan var ett tecken på den auktoritet och ställning som lotsen hade i sin tjänsteutövning. En statlig representant när det gällde förhållandena runt våra kuster. Lotsen hade ett stort ansvar både för fartyg, laster samt människoliv. Lotsen var den som hade lokalkännedom om de olika förhållanden som var viktiga att känna till när man skulle närma sig en hamn eller söka läskydd i hårt väder. Lotsarna hade också ansvaret för utmärkning av farlederna.
Under denna period var yrkesbenämningen Kronolots. Lotsen skulle bära sin ID-bricka i en kedja om halsen på den vita skjortan. Man kan förstå att denna bestämmelse var ganska impopulär hos lotsarna. Problemet var att brickan som var av mässing och ärgade av sig på skjortan. Gröna fläckar som man inte kunde ta bort. Så småningom drogs dessa brickor in genom att en representant för Lotsverket tog tillbaka brickorna vid de inspektionsbesök som gjordes på lotsplatserna.
