Följande skrivet av KA Sundin januari 2023
Nummer och märkning, en vindlande historia
Bakgrund fram till ca 1900
I princip var varje lots sen urminnes tider skyldig att hålla sig med en tjänlig båt. Detta system fungerade också någorlunda så länge allt gick med segel och åror i små öppna båtar men tidigt uppstod ändå krav och behov av ”bidrag” till båthållningen vid de större och väderutsatta platserna, framförallt på västkusten.
Från ca 1860 och fram till ca 1900 anskaffade också Lotsverket ett antal seglande lotsbåtar till många av dessa platser. Det rörde sig om ca 80 båtar, många mindre men hälften kuttrar i storlekar upp till 11,5 meter. Efter sekelskiftet 1900 upphörde Lotsverkets anskaffning och samtidigt började man på lotsplatserna efterhand övergå från att hålla ”Enskilda Tjänstebåtar” till att bilda enkla bolag för att administrera gemensamt ägda båtar.
Under hela denna period verkar det inte ha existerat något officiellt system för namn eller nummer på båtarna. Kronokuttrarna fick på ritningar och handlingar helt enkelt namn efter den lotsplats där de placerades men kallades nog lokalt oftast bara för ”Kuttern”. Många av de äldre av dessa kuttrar verkar ha haft ganska kort livslängd och omplacerades efter ca 20 år från västkusten till ost- och norrlandskusten. Hur Lotsverket hanterade namnfrågan vid dessa omplaceringar är oklart. Flertalet verkar dessutom ha blivit lite använda och kortlivade på sina nya platser. Många av ersättningsbyggena efter ca 1890 var däremot rejäla kvalitetsbyggen och blev ofta riktiga trotjänare.
Omkring 1900 var antalet enskilda tjänstebåtar över 600, d.v.s. ungefär lika många som antalet lotsar. De flesta var enkla, öppna båtar och skiljde sig ofta från de lokala fiskebåtarna bara genom den röda bården i seglen, obligatoriskt reglerat från 1882. De utgjorde alltså majoriteten av alla lotsbåtar vid förra sekelskiftet och hade vad som kunnat utrönas oftast varken namn eller nummer. De identifierades i de årliga besiktningsinstrumenten som redovisades till Lotsstyrelsen helt enkelt med ägarens namn.
Troligen hade många båtar ändå någon form av ett lokalt namn som användes till vardags men det har lämnat få spår i officiella handlingar. En tidig och stark lokal tradition tycks dock ha funnits vid bl.a. Sundsvalls Lp med namn som ”Hanna”, ”Mary”. ”Start”, ”Svan” och ”Lars”. Den sistnämnda, en liten segelkutter byggd 1903, finns än idag väl bevarad i Gusten Wennerstens ägo i Nyköping.
Övergång från enskilda till gemensamma tjänstebåtar, oreglerat namnbruk
Motoriseringen av lotsbåtarna startade 1905 med ”Mulle” vid Oxelösunds Lp. Den genomfördes därefter i snabb takt fram till krigsutbrottet 1914 då utvecklingen avstannade under några år, mest beroende på bränslebrist. Motoriseringen innebar ju avsevärda investeringar, en motor på 8-10 hk kostade mellan 1500 och 2500 kronor, dvs mer än en båt på 7-8 meter.
Detta initierade / framtvingade en snabb övergång till en för varje lotsplats gemensam båthållning i ett ”Kutterbolag”, en ”Båtkassan” eller motsvarande. Bolagen inköpte de större och nyare segelbåtarna från enskilda lotsar framför allt för den egentliga bordningstjänsten medan ”transportbåtarna” fortsatte att ägas enskilt under lång tid framöver. De gemensamt ägda båtar fick då ett lokalt namn, oftast bestående av lotsplatsens eller sjöuppassningens namn och ett nummer från ett och uppåt. Mer om detta under rubriken Namn och Nummer nedan.
Nyordning för Kronolotsbåtarna
Från 1913 åsatte Lotsverket alla kronolotsbåtar ett tjänstebåtsnummer, förkortat ”Tjb. nr. XXX”. Detta beslut meddelades i en skrivelse av den 22 augusti 1913 av följande lydelse:
”Sedan Kungl. Lotsstyrelsen beslutit, att nummerplåtar skola anbringas å samtliga Lotsverket tillhöriga kuttrar och båtar (men ej å pråmar eller å chefsångare) samt att med början i Öfre Norra Distriktet, af hvilka nummer för närvarande:
Öfre norra distriktet erhållit N:is 1 t.o.m. 20 = 20 nummer
Nedre norra 101 125 25
Mellersta 201 25 25
Östra 301 340 40
Södra 401 440 40
Västra 501 550 50
Huvudförrådet 601 610 10
får Kungl. Lotsstyrelsen härmed öfverlämna de Edert distrikt nu tilldelade nummerplåtar med tillhörande skrufvar, med uppdrag till Eder att genom vederbörande låta på de inom Edert distrikt befintliga båtarna och kuttrarna anbringa ifrågavarande nummerplåtar å lämplig plats med början af numreringen vid platser å östra kusten längst norrut, vid platser å södra kusten längst österut och vid platser å västra kusten längst söderut; och får Kungl. Lotsstyrelsen föreskrifva, att båtarnas nummer skola införas i distriktets båtförteckning; att nummerplåt icke får borttagas, då båtar skiftar mellan olika platser eller distrikt eller inlevereras till förråd; att då förlorad eller förstörd båt ersättes med ny, den nya båten skall erhålla nummer; att, då båt försäljes, nummerplåten skall borttagas och användas för annan båt; att, sedan alla båtarna försetts med nummer, anmälan skall göras till Kungl. Lotsstyrelsen om båtarnas nummer och de platser, där båtarna stationerats; att, när ny båt anskaffats för en plats och erhållit nummer, anmälan därom skall göras till Kungl. Lotsstyrelsen; samt att vid all korrespondens med Kungl. styrelsen rörande båtar plats och nummer för båten alltid skall angifvas.
Med detta knäsattes ett system för numrering av lotsbåtar som skulle komma att överleva till 1975! Man kan ju däremot förundra sig över att inget hade gjorts tidigare. Man kan också notera att numreringen skulle ske med start geografiskt vid gränsen mot Finland och löpa söderöver, västeröver och slutligen norröver längst västkusten. Vidare kan man notera att nummerserierna begränsandes till mellan 20 och 50 per lotsdistrikt, en begränsning som senare kom att överskridas. Nummerserie 600 avsågs för reserv- och arbetsbåtar tilldelade Huvudförrådet. Det totala antalet båtar som då ägdes av Lotsverket var ca 45 däckade kuttrar och 15 öppna båtar.
Lotsverket drev av outredd anledning inte aktivt på motoriseringen av Kronokuttrarna utan istället överläts efterhand de flesta av dessa till lotsplatsernas bolag när de skulle motoriseras. Den stora privatiseringen genomfördes 1916-1917 då totalt 26 däckade och 8 öppna båtar överläts till lotsarna. Motiven för denna omläggning är oklara men man kan kanske spekulera i att staten under slutet av första världskriget hade andra budgetprioriteringar. År 1929 var antalet kuttrar som ägdes av Lotsverket reducerat till 7 och av dem användes flera som arbetsbåtar snarare än i lotstjänsten.
Omläggning av båthållningen 1937
Utökning av Tjb. nummerserien
Den enskilde lotsen var alltså oftast delägare i båtbolaget. När en lots gick i pension återbetalades hans andel i bolaget och efterträdaren fick betala in motsvarande. Vid större investeringar upptogs ofta lån, privat eller i bank, och samtliga lotsar fick då gå i borgen för bolaget. Kassan sköttes normalt av Lotsförmannen / Överlotsen. Utgifterna för räntor, amorteringar, drift och underhåll av båtarna skulle täckas av ”Hemvägsersättningen”.
Denna var en taxebunden avgift som varje fartyg erlade i tillägg till ”lotspenningarna” för att täcka lotsarnas resekostnader och båthållningen. Inte heller detta system fungerade utan undantag, särskilt vid mindre platser med behov av sjögående båtar fick Lotsverket skjuta till medel för båthållningen. Lotsarnas fackliga strävanden koncentrerades mycket till frågan om båthållningens finansiering.
Efter långa utredningar sker slutligen en stor omläggning 1937 då man övergår till ett Legosystem som skulle täcka både kapital- och driftkostnader. Det innebar att finansieringen genom hemvägsersättningarna slopades och ersättsattes av en ”Lega” som fastställdes för varje båt och utbetalades till båtägaren (bolag eller enskild lots) direkt från Lotsverket. Samtidigt bildades en statlig ”Båtlånefond”, administrerad av Lotsverket, där man kunde få lån till nybyggen och större moderniseringar. I praktiken blev detta ett rundgångssystem där räntor och amorteringar för av Lotsverket beviljade lån (mot borgen av lotsarna) betalades med del av legan, dvs av Lotsverket!
Detta innebar att (nästan) alla nybyggen efter 1937 och de flesta ombyggnader och moderniseringar av befintliga båtar finansierades med lån ur Båtlånefonden. För att kunna administrera detta system har man trott att båtarna samtidigt åsattes ett Tjänstebåtsnummer. Så blev det dock inte, de båtar som ägdes av lotsarna fick inte nummer i detta system förrän när de inlöstes av staten 1960!
Vid sidan av lotsbåtarna åsattes dock alla fyrplats- och fyrskeppsbåtar samt ett antal specialbyggda sjöräddningsbåtar ett tjänstebåtsnummer inom samma system. Dessa träbåtar är f.n. mycket dåligt dokumenterade men Tjb 9 byggdes vid Docksta Båtvarv 1957 för Östra Kvarkens fyrskepp och Tjb 11 för Holmögadds Fyrplats 1958. Holmögadd fick några år senare en 10,1 meters stålbåt med Tjb nr 7 och Tjb 11 flyttades till Eggegrund.
I modern tid har ett antal lotsbåtar konverterats till Sjöräddningsbåtar, bl.a. Tjb 160 som blev 962 vid Skärsende. Nybyggda räddningsbåtar fick nummer från 931 och stationerades huvudsakligen vid Sjöräddningsskolan på Arkö.
Nummer 801 och uppåt har utnyttjats för hydrokoptrar och serien 831 för farledsarbetsbåtar.
Namn och nummer
Den praktiska tillämpningen
Tidiga exempel på lokala nummerserier är BREMÖ I till BREMÖ VI (enskilda tjänstebåtar inköpta när Bremölotsarna bildade bolag 1906), LILLJUNGFRUN I till LILLJUNGFRUN III och LANDSORT I till III. Detta har skapat en hel del förvirring bland nutida båtologer då ju antalet båtar med tilltalsnamnet ETTAN blev ganska stort, i princip en för varje Lotsplats. Varianter förekom dock, vid vissa platser bar bordningsbåten bara sjöuppassningens namn, t.ex. RÖDKALLEN medan ”Tvåan” och uppåt numrerades med romerska siffror. Detsamma gällde vid Ursvikens Lp (Skellefteå) och Rönnskärs Lp (Piteå), båtarna hette alltså GÅSÖREN, resp GÅSÖREN II och RÖNNSKÄR respektive RÖNNSKÄR II.
När Sundsvallslotsarna slog ihop sina tre lokala bolag (Bremö, Åstholmen och Sundsvall) till ett år 1937 omnamnades båtarna med arabiska siffror: SUNDSVALL No 1 t.o.m. No 11.
I Härnösand benämndes båtarna BÄVERN och senare LUNGÖ, HERNÖ och HERNÖSAND efter de tre uppassningsställena, också en variant på lokalt namnbruk.
I Gävle var man förtjust i fornnordisk mytologi med båtnamnen HUGIN, YMER och VIDAR men skiftade senare till lokala namn som BÖNAN (132), ARGO (160) och BÅDAN (157).
Den välkända traditionen från Vrångö / Brännö / Vinga / Göteborgs Lotsplats att namnge nya båtar efter det första fartyg som bordas upprätthålls än i dag. Systemet verkar ha varit inofficiellt men konsekvent brukats sen slutet av 1800-talet!
Hur tillämpades då detta i praktiken? En genomgång av alla tillgängliga fotografier från tiden före 1960 visar att namn och nummer sällan fanns synligt anbringade på båtarna. För träkuttrarna finns det faktiskt inte ett enda exempel som visar vare sig namn eller nummer. De äldre stålbåtarna däremot hade ofta namnet målat på bogarna. Tjänstebåtsnumret visades aldrig utvändigt utan på en mässingsskylt anbringad i styrhytten.
Till saken hör ju också att träkuttrarna nästan utan undantag var fernissade. Under senare delen av 50-talet byggdes ett antal träkuttrar med lättmetallöverbyggnad. Denna blev då orangemålad medan skrovet fortfarande var fernissat! Stålbåtarna var naturligtvis helmålade. Där körde varje lotsplats med sin egen stil, skrovet ofta svart (ev. med en gul rand strax under däckslinjen) men även mörkblå (Ulvö och Bredskär), grön (Ursviken) och ljusgrå (Luleå) förekom. Däcksfärgen kunde vara grå, röd eller grön och däckshuset vitt, mörkbrunt (teak-imitation) eller ljusgult. Det som entydigt identifierade en lotsbåt var egentligen bara lotsflaggan, blå / vit från 1862 men numera signalflaggan H. I Södra Lotsdistriktet infördes tidigt en skylt med texten PILOT (orange bakgrund med svart text) fastskruvad på däckshuset, månne en del av kampanjen om att konkurrera med danskarna om långlotsning i Öresund?
Ett unikt tilltag stod Ursvikenlotsarna för 1957. När Tjb 37 levererades från Docksta Båtvarv stod båtnamnet GÅSÖREN målat med stora vita bokstäver på friborden midskepps på samma sätt som tillämpades på fyrskeppen. En annan lokal variant, vit snobbrand i vattenlinjen fanns på seglande kuttrar i Göteborg vid förra sekelskiftet och har återkommit på västkusten i modern tid. Trevligt men knappast helt uppskattat centralt?
Lotsbåtarna förstatligas 1 juli 1960
1960 överfördes lotsbåtshållningen till staten. Vid denna tidpunkt fanns i verket bara 10 statsägda lotsbåtar medan 180 ”lotsägda” tjänstebåtar som var belånade i Båtlånefonden inköptes av verket. Köpesumman motsvarade helt enkelt den utestående lånesumman som därmed kunde avskrivas. Ingen regel utan undantag dock. 10 motorbåtar och 23 mindre farkoster, troligen roddbåtar och isekor och kanske en enstaka prickpråm fortsatte som legobåtar under en övergångsperiod. Bland dessa kan det t.o.m. ha funnits någon enskilt ägd tjänstebåt kvar.
De förstatligade båtarna fick nu tjänstebåtsnummer. I och med detta utökades de gamla nummerserierna med ett stort antal båtar och någon riktig systematik i den geografiska ordningen gick inte längre att upprätthålla.
I Övre Norra Lotsdistriktet (Salmis Lp till Ulvö Lp) finner vi nr 8 till 25 i Salmis till Luleå, nr 34 till 37 på Rönnskär (Piteå) till Ursviken (Skellefteå) och 40 till 49 från Ratan till Ulvön. I Nedre Norra (Härnö Lp till Svartklubben) blev det rörigt. Nr 112 till 114 i Härnösand men 140 till 145 i Sundsvall och sen 120 och 130 nummer i Söderhamn och Gävle. Sen kommer man på rätt spår igen med 148 och 149 i Öregrund och 153 till 155 på Svartklubben. Detta i princip men med många avvikelser efterhand. En sentida variant blev Tjb 24 och 26 (de första aluminiumbåtarna från 1974) som byggdes för Luleå men underkändes där och placerades i Göteborg som ”Släpo” och ”Snabbo”.
Mellersta Lotsdistriktet är minst sagt rörigt delvis beroende på att Gotlands lotsplatser efter 1960 nästan aldrig fick några nybyggen utan begåvades med begagnade båtar från här och där. Tjb 266 till 270 för Dalarö och Landsort är det dock lite ordning på. 272 till 279 för Visby, Fårösund, Kyllej och Slite från 1938 till 1957 hänger ju också ihop.
Östra Lotsdistriktet uppvisar en lite avvikande bild då den dokumenterade nummerserien börjar på 350 till 356 i Oxelösund (var tog 301 till 349 vägen, det enda nummer som spårats är 309 på Huvudskär) och sen ganska konsekvent följer kusten ner till Bergkvara med Tjb 394 till 396.
Södra och Västra distrikten uppvisar ett liknade mönster men inte lika konsekvent geografisk ordning. Göteborgsbåtarna har till stor del legat i nummerserien 559-567.
De båtar som aldrig finansierats av Båtlånefonden uppbar ändå lega för både kapital- och driftskostnaderna. Många av dessa obelånade båtar såldes ut just före förstatligandet och ”Båtbolagen” upplöstes. Överlotsen Aug. Westerberg i Sundsvall konkluderade; ”knappast någon gjorde förlust på båthållningen, snarare tvärtom”. Av de båtar som lotsarnas bolag sålde till privata ägare kan nämnas RÖDKALLEN (öknamn ”Stånkan”), RÖNNSKÄR II (”Fjällströmmaren”, döpt efter båtbyggaren), GÅSÖREN (1928), ULVÖ I (1926) och BÄVERN, den första stålkuttern, byggd i Härnösand till Hernö Lp 1924.
Under åren kring 1960 levererades ett stort antal nya lotsbåtar av typen ”11,55 meters stålkutter” och ”13,5 meters lots- och sjöräddningsbåt”. Under 1959 byggdes 15 nya båtar, ett oslagbart ”all-time-high”. Dessa båtar blev helt orangemålade och fick oftast en namnbräda med lotsplatsens namn följt av tjänstebåtsnumret. Sådana namnbrädor anbringades även på ett ganska stort antal existerande båtar. Vid den stora nedläggningen av lotsplatser 1967 blev det ju en stor omflyttning av båtar till kvarvarande platser. I samband med detta och senare omplaceringar försvann nog många namnbrädor och kvar blev kanske bara ett påmålat båtnummer. En bit in på 70-talet började texten PILOT dyka upp på styrhyttsidorna men någon riktig nyordning blev det inte förrän vid nästa stora förändring.
Nytt system 1975
Det geografiskt baserade nummersystemet från 1913 / 1937 överlevde trots alla omplaceringar ända till 1975. Den sista båten i det gamla systemet blev Tjb 30, den stora stålkutter som byggdes till Luleå Lp inför projektet Stålverk 80. Efter det påbörjades nummerserien 700 som samtidigt var båtars nummer i verkets kontoplan. Nu tillämpades istället en indelning efter båttyp enligt följande:
Liten snabbåt 701-
Stor snabbåt 730-
Isgående kutter 750-
Senare tillkom:
Liten tung 771-
Snabb, vattenjet 790-
Lite inkonsekvent kan man tycka. Det naturliga hade väl varit att börja varje serie med nummer XX1 men ändå användes både 730, 750 och 790! Dessa nummerserier kom efterhand att fyllas på för att till slut omfatta:
701 – 729
730 – 749
750 – 761 Outnyttjat är alltså 762- 769
771 – 779
790 – 794 Outnyttjat är alltså 795- 799
Nummerserien 780 – är inte använd och kommer väl så att förbli?
När de stora nybyggnadsprogrammen av snabbåtar drog igång 1975 skapades för första gången ett enhetligt system för båtarnas märkning. Under fönstren på styrhytten påklistrades ordet PILOT med stora svarta bokstäver. Akter om fönsterraden anbringades Sjöfartsverkets blågula sköld som klistermärke. Båtnumret sattes på taket akter om sidolanternorna på en teakbräda med rostfria siffror, senare en plåtskylt med svarta siffror.
Men varför inte ändra på ett vinnande koncept? Omkring år 1995, från kuttrarna 777 – 779 och snabbåtarna 737 – 739 ändrades det internationella PILOT till det språkpuristiska LOTS, fortfarande med svart text. Fr.o.m Tjb 740 ändrades utförandet igen. Namnskyltens nummer föregicks av förkortningen TJB i versaler och den gamla blågula skölden ersattes med en mindre sköld följd av texten SJÖFARTSVERKET och under detta med något mindre bokstäver namnet på Sjötrafikområdet eller senare helt enkelt NORRKÖPING. I tillägg utsattes på vissa båtar lotsstationens namn över texten LOTS. Allt detta utfördes med klisterdekaler med vita reflexbokstäver. Denna övergång från PILOT till LOTS genomfördes förvånande nog även på ett ganska stort antal existerande båtar.
Nutid
2006 slopades beteckning Tjänstebåt och alla båtar ”döptes” om till PILOT XXX SE. Alla båtar skulle ha ett tresiffrigt nummer. Tjb 5 blev alltså PILOT 005 SE, Tjb 30 blev PILOT 030 SE osv. I och med detta blev också den separata skylten LOTS respektive PILOT överflödig när båtens namn sattes ut som en stor text under fönstren på däckshussidan. I tillägg sattes den vita dekalen med sköld, texten SJÖFARTSVERKET / NORRKÖPING på styrhyttstaket. Övergången till det nya systemet har naturligtvis skett efterhand i samband med varvsbesök och har heller inte genomförts konsekvent. Det finns nog fortfarande en och annan båt som stoltserar med beteckning LOTS på däckshussidan. På senare år har det tillkommit en nummerserie av snabbåtar som börjar på 211, det lär ha något att göra med en ny kontoplan?
Lokala öknamn har fortsatt att florera. PILOT 211 SE från 2009 var avsedd för Göteborg men accepterades aldrig där. Den kallades spefullt för ”Ryssen” och deporterades till Helsingborg. Helsingborg verkar för övrigt ha haft kvar några gamla dekaler med den fina blågula skölden som nu sitter på både 211 och 741. På de stora kuttrarna 757 och 758 (som i december 2022 återuppstått som lotsbåt efter en lång sejour som arbetsbåt i Trollhättan) och på PILOT 031 SE, ”Golje” (Ex R/K SIGURD GOLJE, inköpt från Sjöräddningen år 2000) har skölden placerats som skorstensmärke som på ett riktigt fartyg. Flott!
Göteborgs Lotsstation har i december 2022 fått ett nybygge från Finland. På den har man då återgått till en stor skylt med texten PILOT under styrhyttfönstren och en mindre med båtens namn PILOT 220 SE på styrhyttstaket! Den vita loggan och texten SJÖFARTSVERKET / NORRKÖPING hänger också med. Det lokala göteborgska namnet blev ”Niklas”.
Samma märkningssystem har också tillämpats på PILOT 225 – 227, tre begagnade båtar som inköptes från norska Bugser og Berging under 2021. Dessa båtar har dessutom (tills vidare?) fått behålla de vita skrov som är standard för lotsbåtar i Norge sedan många år.
Summa summarum kan man konstatera att Lotsverket / Sjöfartsstyrelsen / Sjöfartsverket inte ens i modern tid varit särskilt måna om ”varumärket” och aldrig lyckats driva någon konsekvent linje vad gäller båtarnas märkning med namn och nummer. Inte heller har man ansett sig behöva uppfylla byggnadsreglernas krav som fastställer hur båtars namn och hemort skall vara anbringade. Regelkravet för handelsfartyg är namn på förskeppet, namn och hemort på aktern. I modern tid har faktiskt hemorten NORRKÖPING satts med svart text på akterspegeln på ett mindre antal båtar. På de stora Kronomotorkuttrarna No 229 respektive 133 från 1930 respektive 1933 stod namnet SANDHAMN respektive GÄVLE målat på låringarna och i fallet GÄVLE dessutom texten LOTSVERKET därunder som hemortsbeteckning. Detta nästan helt enligt regelverket men ganska snart övermålat.
Öknamn, folkhumorn frodas
Helt inofficiella öknamn har säkert florerat i alla tider. På Malören fanns ju en nummerserie men till vardags kallades båtarna ”Lill-Pentan”, ”Finn” och ”Ellwen” syftande på respektive motorfabrikat.
Den stora Kronomotorkuttern Tjb 229 SANDHAMN kallades ofta för ”Ettan” men smeknamnet var ”Mucko”. Halvsystern, Tjb 140 SUNDSVALL fick när den flyttades till Vinga heta ”Koffen” men när den åter flyttades till Öresunds Södra Lp blev den ”Balla”, ett öknamn som återanvändes på Tjb 774 i Malmö 1990. Det namnet hängde även med när 774 flyttades till Söderhamn 1993 och åter till Malmö 1999.
Oxelösundslotsarnas HÄVRINGE 2 (obs, arabisk siffra) från 1936 projekterades på Fyringenjörskontoret i Lotsstyrelsen och fick ett för tiden ovanligt högt styrhus. Den upplevdes som dramatisk vid bordning och fick därför mest dra maten mellan lotshamnen i Sandviken och uppassningen på Hävringe och kallades följaktligen ”Dramaten”. Såld efter bara 10 år till Polen, en märklig affär som man skulle vilja veta mer om. Småkuttrarna i Oxelösund hade nummer från 3 till 9 men öknamn som ”Droskan”, ”Kistan” och ”Bensinaren”.
När den första generationens snabbåtar, de förkättrade Biscayorna, börjande levereras 1963 fick de flesta ett lokalt ”artistnamn”, ofta helt enkelt ”Snabben”. I Göteborg blev Tjb 563 och 564 kallade ”Explorer I” och ”Explorer II”. I Sundsvall blev Tjb 167 ”Rock Olga” efter en då känd rockstjärna. Efterföljaren i Göteborg, Tjb 24 ”Släpo” fick sitt namn efter att den ett antal gånger bogserats till varv efter haverier på drivlinan, första gången faktiskt redan på leveransresan från Öregrund. En udda Biscaya som ombyggdes från sjömätare till snabbåt för Örnsköldsviks Lp med ett vinkelväxelarrangement där motor alltså låg ”bakfram” ovanpå propeller och axel fick Tjb. nr. 69 men kallades naturligtvis ”Sixtynine”.
En udda och sällsynt misslyckad snabbåt levererad till Svartklubben 1969 som Tjb 173 kallades helt enkelt för ”Skräcken”. Den blev såld redan efter 10 år, sörjd och saknad av ingen. Tjb 730, snabbåt med stålskrov, byggd för Luleå men ej accepterad där, placerades i Oxelösund och fick heta ”Strykjärnet”. Tung och blöt, gick som ett järnspett i motsjö.
Den nya serien 214 – 219 från 2013 fick, sedan en systerbåt tillhörande Finnpilot kantrat och sjunkit med två omkomna båtmän, den interna beteckningen ”Vältklasse”.
Den senaste serien, 220 – 222, stora snabbåtar efter samma läst som Tjb 740 från 1996 som Norrköping inte ville bygga men framtvingades av lokala krafter på västkusten har i korridorerna kallats ”Dinosaurierna”.
KAS/2023-01-07