Sjöfartsverkets Historia

Sjöfartsverkets gamla logotyp, Finns fortfarande på arbetsfartygen.

Sjöfartsverkets historia

Sjöfartsverket bildades år 1956 genom att de statliga uppgifterna på sjöfartens område, som tidigare varit splittrade på ett stort antal myndigheter och institutioner under olika departement, fördes samman till ett verk. Sjöfartsverket kom att bestå av sjöfartsstyrelsen som central förvaltningsmyndighet för sjöfartsärenden med lots- och fyrstaten och statens fartygsinspektion som underlydande organ för den regionala och lokala verksamheten.

De delar som helt eller delvis bildade det nya Sjöfartsverket var:

Lotsverket som löd under Lotsstyrelsen tillhörandes Handelsdepartementet

Sjökarteverket tillhörande Försvarsdepartementet

Väg och vattenbyggnadsverket tillhörandes Kommunikationsdepartementet

Fartygsinspektionsbyrån och sjöfartsbyrån tillhörandes Kommerskollegium under Handelsdepartementet

Övriga myndigheter som lämnade över handläggning av vissa frågor tillhörde samtliga Handelsdepartementet.

Sjöfartsstyrelsen organiserades under ledning av en generaldirektör och en överdirektör i sju byråer samt en ekonomisk sektion, sedermera ekonomiska byrån, och ett försvarskontor. Byråerna, som var och en leddes av ett sjöfartsråd, var nautiska byrån, fyr- och elektrobyrån, fyrbyggnadsbyrån, sjökartebyrån, fartygsbyrån, juridisk-sociala byrån och kanslibyrån.

Den regionala verksamheten inom lots- och fyrväsendet omfattade sex lotsdistrikt med huvudorter i Umeå, Gävle, Stockholm, Kalmar, Malmö och Göteborg, under varje distrikt, som leddes av en lotsdirektör, sorterade ett antal lotsplatser med lotspassningsställen.

Den regionala inspektionsverksamheten bestod av sju fartygsinspektionsdistrikt med huvudkontor i Skellefteå/ Sundsvall, Stockholm Kalmar, Malmö, Göteborg och Karlstad, varje distrikt stod under ledning av en överinspektör.

Vi lever i ett ständigt föränderligt samhälle och alla myndigheter måste förändras i någorlunda samma takt för att på ett aktuellt sätt kunna tjäna sina kunder och regering samt vara en bra arbetsplats för de anställda.

Jag vill gärna citera en tidigare GD, Erik Severin från 1969 där han i förordet till en renskrivning av 1798 års lotsförordning säger:

”Historia ger perspektiv på dagens handlande. Utveckling och framåtskridande hänger samman med vad som skett i det förgångna.”

Kronologisk ordning sen 1956:

1956 Kungliga Sjöfartsstyrelsen bildades, ett resultat av SOU 1954:21.

De första lokalerna var förlagda till Linnégatan 85, tidigare Göta Livgardes lokaler.

Ladda hem “Inrättande av ett Sjöfartsverk, betänkande” https://weburn.kb.se/metadata/362/SOU_1448362.htm

Generallotsdirektör blir istället Generaldirektör

1963 tillsattes Lotsorganisationsutredningen för att utreda vissa organisatoriska frågor inom lots och fyrväsendet och redovisade år 1968 resultatet av sitt arbete i betänkandet (Stencil K 1968:8) Lots-och fyrväsendets organisation.

I början av 1960 talet uppgick antalet lotsplatser till 65 st och antalet lotsar till över 650. Vid samma tidpunkt fanns vidare 15 fyrskepp och 62 bemannade fyrar med en personalstyrka på över 400 man.

1965 kom Kungliga Sjöfartsstyrelsen i Stockholm under ett tak med adress Sehlstedtsgatan på Gärdet. Samma år tillsattes sjöfartsutredningen med uppgift att se över, i första hand, sjöfartsverkets centrala organisation och att lägga fram förslag till ett nytt avgiftssystem. Sjöfartsutredningen avlämnade två betänkanden åren 1967 och 1968. Det första betänkandet (Stencil K 1967:10) Sjöfartsverkets arbetsuppgifter och organisation behandlade organisationsfrågan, medan det andra (Stencil K 1968:9) De statliga sjöf artsavgifterna tog upp sjöfartens kostnadsansvar och avgiftssystem.

1 januari 1967 genomförs en preliminär lotsplatsorganisation som var sprunget ur LOU 1963. Den innebar i korta drag att lotsarna fick utbilda sig i flera leder och att många mindre lotsplatser lades ner alternativt att lotsbåtar och båtmän blev kvar men att lotsarna stationerades på färre ställen. Exempelvis i Stockholms området blev det så att lotsarna i Furusund, Arholma, Dalarö och Sandhamn allteftersom flyttades över till Stockholm. Det var inte något som skedde över en natt utan det ingicks individuella avtal med varje lots och processen varade långt in på 90-talet. En del fick vara kvar till pensionen medans andra omstationerades successivt.

1969 1 juli ombildades Sjöfartsstyrelsen till att enbart heta Sjöfartsverket. Det kom i prop 1969:58 ur ovanstående sjöfartsutredning från 1965.

Huvudsyftet med 1969 års organisation var att skapa bättre förutsättningar för den integration av arbetet rörande sjöfarten som eftersträvats redan vid sjöfartsverkets bildande år 1956 men som dittills inte ansågs ha uppnåtts. Organisationsbeslutet innebar att verkets uppgifter koncentrerades till att avse främst handelssjöfartens farleder och fartyg. Av denna anledning fördes frågor om småbåts- och fiskehamnar och geomagnetisk verksamhet över till andra myndigheter, vidare betonades att verksamheten skulle bedrivas med ekonomisk inriktning med i princip full kostnadstäckning som mål.

Organisationsförändring som i huvudsak berörde den centrala nivån innebar att den tidigare byråorganisationen ersattes av en centralförvaltning med fem avdelningar. Vidare inrättades en kollegialt beslutande lekmannastyrelse.

Den gamla organisationen

1975 flyttade huvudkontoret för Sjöfartsverket från Stockholm till Norrköping.

1977 finns det fem lotsdistrikt (Kalmar flyttades in under Stockholm) under driftavdelningen samt sju sjöfartsinspektionsdistrikt och ett sjöfartsinspektionskontor i Rotterdam. Dessutom sorterar Södertälje kanalverk under driftavdelningen. Den lokala verksamheten bedrivs vid 30 lotsplatser och 44 lotspassningsställen, 12 bemannade fyrar och 12 radionavigeringsstationer. Härutöver finns särskilda tjänsteställen samt verkstäder. Fartygs- och båtflotta består av totalt ca 230 enheter. Av dessa är ett 25-tal större enheter som isbrytare, sjömätningsfartyg och arbetsfartyg, medan återstoden utgörs av mindre enheter, huvudsakligen lotsbåtar (ca 130) och sjömätningsbåtar (ca 50)

Personalen vid lotsplatserna uppgick till sammanlagt ca 400 lotsar inklusive lotsplatschefer och ca 330 båtmän och kan per lotsplats variera från några få man till omkring 80. Antalet bemannade fyrplatser uppgick till 12 och fyrpersonalen till drygt 60 anställda.

Centralorganisation 1978
Regional organisation 1978

1987 Sjöfartsverket blir ett affärsverk. Affärsverksformen har sitt ursprung i 1911 års budgetreform

Diskussioner fördes i princip konstant under 70 och 80-talet om att göra om hela organisationen men det blev bra mindre justeringar. När så Sjöfartsverket blev ett affärsverk togs nya tag för att komma till skott med något som var bättre anpassat för den utveckling som hade varit de senaste 20 åren och samtidigt låg i linje med affärsverksmodellen. Utvecklingen mot allt färre lotsplatser och lotsstationer gjorde den gamla 3-nivå modellen med Centralförvaltning – Lotsdistrikt – Lotsplats tämligen överflödig och siktet var en plattare 2-nivåers där lotsdistrikten med lotsdirektörerna togs bort och styrningen skulle ske direkt till lotsplatserna från centralt håll. Men för att det inte skulle bli för många lotsplatschefer måste lotsplatserna klumpas ihop till större block. Affärsverksmodellen ställde också nya krav på ekonomi och uppföljning och resonemanget var att det ansvaret skulle flyttas närmare där arbetet bedrevs från Sjöfartsverkets sida dvs lotsplatserna visavi kunderna: hamnar, agenter, rederier, lastageplatser mm.

Följande står i utredningen från 1987 som ledde fram till den nya organisationens sjösättande den 1 februari 1988:

Förslag till ny huvudorganisation

Organisationsförslaget bygger på affärsverksmodellen. Två huvudpunkter kan urskiljas i förslaget.

  • Ny organisation av fältverksamheten (d v s dagens lotsdistrikt, lotsplatser och sjöfartsinspektionsdistrikt)
  • Ny och till fältverksamheten anpassad organisation av sjöfartsverkets huvudkontor (dagens centralförvaltning)

Hela förslaget tar sin utgångspunkt i de produkter och tjänster som verket tillhandahåller sina avnämare främst handelssjöfarten, men även fisket, båtsporten och andra. Dessa tjänster utförs till det allra mesta av den lokalt verksamma personalen. Ett större och mer samlat ansvar ute på fältet än i dag kräver ett starkare och mer samlat administrativt och tekniskt stöd ute i landet liksom ett tydligare ledningsansvar än vad som dagens lotsplats- och lotsdistriktsadministration förmår ge. Samtidigt måste så långt möjligt, direktkontakt skapas mellan fältet och huvudkontoret.

Fältorganisationen

De bedömningar som dessa, delvis motstridiga, krav har lett fram till innebär följande;

  • 12 sjötrafikområden med huvudorter och områdeskontor ersätter dagens formellt sett 30 lotsplatser och 4 lotsdistrikt.
  • Sjötrafikområdena lyder direkt under en central sjötrafikenhet i huvudkontoret.
  • En sjötrafikområdeschef ges resultatansvar inom sitt geografiska område för produkt-och tjänsteområdena:
    • Farleder
    • Utmärkning
    • Lotsning
    • Trafikinformation
    • Sjöräddning
  • Sjötrafikområdeschefen ges i samverkan med den centrala sjötrafikenheten ett behovsbedömnings och beställaransvar gentemot centralt sammanhållna resurser för teknik och ekonomi/administration och även gentemot en central sjökarteenhet vad gäller sjökartläggning som tar sikte på farlederna och handelssjöfartens behov.
  • Lotsdistriktsfartygen ges fasta befälhavare med eget ansvar för fartyg, besättning och fartygets verksamhet. Fartygen sidoordnas sjötrafikområdena och sammanhålls centralt tillsammans med byggnadsfartygen i den centrala sjötrafikenheten.
  • 3 sjöfartsinspektionsområden ersätter dagens 7 inspektionsdistrikt. Rotterdam kontoret kvarstår. Sjöfartsinspektionsområdena lyder direkt under en central sjöfartsinspektionsenhet i huvudkontoret. Samordning administrativt och lokalmässigt förutsätts mellan sjötrafikområdeskontor och sjöfartsinspektionsområdeskontor, där det är möjligt (Göteborg, Malmö och Stockholm).

Huvudkontoret får följande organisation

Den nya organisationen 1988

Det synsätt som varit vägledande vid utformningen av huvudkontoret kan sammanfattas på följande sätt;

  • Verksamhets- och resultatansvar för definierade produkt-och tjänsteområden
  • Delegerat ansvar och delegerade befogenheter
  • Åtskillnad mellan styrande respektive stödjande funktioner
  • Sammanhållen och styrande verksledning som lägger fast mål och ger tydliga styrsignaler
  • De förändringar som detta synsätt lett fram till kan sammanfattas på följande sätt
  • Driftavdelningen delas i en sjötrafikenhet och en teknisk enhet
  • Isbrytningen blir en egen enhet
  • Ett GD-sekretariat inrättas innehållande ekonomisk controllerfunktion verksjuristfunktion övrigt
  • Ekonomiavdelningen och administrativa avdelningen sammanförs till en ekonomi/administrativ enhet
  • Styrande respektive stödjande funktioner skall klarläggas genom budget-och delegeringsbeslut
  • De stödjande enheterna – främst tekniska enheten och ekonomi /administrativa enheten och i viss utsträckning även sjökarteenheten – får både en serviceroll och en konsultroll
  • Direktionen ersätts av en ledningsgrupp bestående av i normalfallet samtliga enhetschefer samt controllern och verksjuristen.

1 februari 1988 startade alltså de 12 Sjötrafikområden. Titeln och funktionen Lotsplatschef och Lotsdirektör slås ihop till Sjötrafikområdeschef (CTO).

Överlotsdirektör för samtliga sjötrafikområden blir Sjötrafikdirektör (CT) chefen för Sjötrafikavdelningen med placering i Norrköping.

HK i Norrköping stöps om att få en mer stödjande och samordnande funktion så en tydlig bild för hela riket upprätthålls.

Titeln Verkschef blev aldrig av utan Generaldirektör heter det fortfarande (2021)

Varje CTO drev sitt område efter lokala förutsättningar och krav från kunder samt gjorde egna prioriteringar vilket gjorde att många upplevde att Sjöfartsverket fick för många utseenden och inte längre ett enda Sjöfartsverk med en gemensam centralt styrd profil.

Sjötrafikområdena var

Bottenvikens TO, Norra Bottenhavets TO, Södra Bottenhavets TO, Stockholms TO, Mälarens TO, Gotlands TO, Bråvikens TO, Kalmarsunds TO, Hanöbuktens TO, Öresunds TO, Kattegatts TO, Skagerraks TO

1991 genomfördes vissa förändringar på Sjötrafikavdelningen HK eftersom styrningen och delegeringen var något otydlig. Avdelningen fick en produktinriktad matrisorganisation med produktområdena:

  • lotsning
  • farleder
  • sjöräddning
  • beredskapsfrågor
  • planering
  • ekonomi/ budget

se länk:

https://lotsarnastockholm.se/index.php/sjotrafikavdelningen-1988/

1994 den 1 januari blir Trollhätte Kanalverk en del i Sjöfartsverket

2000 Blev det återigen ny organisation på central nivå. Tekniska avdelningen och Sjötrafikavdelningen slogs ihop och den nya avdelningen fick namnet Produktionsavdelningen med en ny chef, Balder Hansson. Samtidigt skapades en form av Beställare-Utförare modell, vilket var modernt då, där avdelningen P/N Planering och Normering blev de som skulle planera och normera och produktion skulle utföra det.

2001 Sammanslagningar av de 12 TO sker; Södra och Norra Bottenhavet bildar Bottenhavets TO, Stockholm TO och Mälarens TO bildar Stockholm-Mälarens TO, Gotland, Bråviken och Kalmarsund TO bildar Ostkustens TO. Hanöbukten och Öresunds TO blir Sydkustens TO, Kattegatt och Skagerrak blir Västkustens TO. Bottenvikens TO är det enda som inte ändras.

Återigen får Sverige sex områden som istället för distrikt fortsätter heta sjötrafikområden: Bottenviken, Bottenhavet, Stockholm-Mälaren, Ostkusten, Sydkusten och Västkustens TO.

Områdena blev ganska stora med mycket personal och olika ansvarsområden, nedan följer en bild över hur Stockholm-Mälarens Sjötrafikområde var organiserat 2002:

2003 bildades det sjunde TO : Vänerns TO

2007 Överförande av Handelsflottans Kultur- och Fritids-råd till Sjöfartsverket

2008 Lotsa rätt utredningen blev klar. Den syftade till att se över lotsorganisationen och bl.a. eventuellt se om den gick att privatisera se SOU 2007:106 https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2008/01/sou-2007106/

I samma veva gjordes även en översyn av Sjöfartsverkets organisation Styra rätt för att se om den kunde göras på annat sätt.

se: https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2008/05/sou-200853/

Inget av förslagen har väl inte lett till några större förändringar då huvudgreppet var att SjöV skulle lägga ner produktion och affärsverksamheten och istället bli en förvaltningsmyndighet. Lotsnings och båtmanstjänsten föreslogs privatiseras men ännu (2021) har ingen räckt upp handen och bett att få köra i privat regi. Det är inte alla utredningar som prickar rätt men man kan få bli generaldirektör istället om inte annat…..

2009 Flygräddningscentralen, ARCC, flyttar över till Sjöfartsverket

2009 1 januari flyttar Sjöfartsinspektionen ut från Sjöfartsverket och går upp i Transportstyrelsen. Myndighetsfrågor, föreskrifter, lotsdispenser och övriga beslut omhändertas därmed av en ny myndighet.

2010 Sjömätarnas bemanning tas över av Sjöfartsverket

2010 Påbörjas ett arbete att återigen förändra organisationen. Om tanken med sjötrafikområdena var att decentralisera och komma närmare kunden med Sjöfartsverket i sin helhet så blev det nu en fragmentisering där de olika tjänsterna; lotsning, farleder, utmärkning, trafikinformation och sjöräddning splittras upp och får egna stuprör med central styrning från Norrköping.
Lotsningen delas upp i dels lotsning men även lotsbåtar och lotsplanering får egna chefer.

Den 1 januari 2011 ersätts de sju sjötrafikområdena med tio Lotsområden vars nye chef tituleras CLO Chef Lotsområde

Luleå; Anders Dahl
Gävle; Dag Tedenby
Stockholm/Oxelösund; Anders Nordin
Södertälje; Susanne Tolppola
Kalmar/Gotland; Tommy Andersson
Malmö; Anders Alestam
Göteborg; Björn Garberg
Marstrand; Johan Engdahl
Vänern; Johan Eriksson

Lotsplaneringen delas i två delar NO(Gävle och Södertälje) med Per Stenhammar som chef och SV med NN som chef

2011 i november Förvärvas Sjöfartsverket Holding AB med två underliggande dotterbolag, SMA Helicopter Rescue AB och SMA Training AB förvärvas efter ett riksdagsbeslut om att säkerställa sjö- och flygräddningen.

2011 Sjöfartsverket blir därmed en koncern

2012 Långsiktig infrastrukturplanering och även finansiering av farledsprojekt, tas över av Trafikverket.

2018 knoppas Oxelösund Lotsområde av från Stockholms LO

2021 ser organisationen ut som följer med resp CLO

Luleå; Emma Hellström
Gävle; Dag Tedenby
Stockholm; Per Stenhammar
Södertälje; Susanne Tolppola
Oxelösund; Jimmy Rosander
Kalmar/Gotland; Tobias Cronér
Malmö; Anders Alestam
Göteborg; Pontus Bengtsson
Marstrand; Liselott Hall
Vänern; Charlotta Segerström

Generaldirektörer

Generallotsdirektörer i Kungl. lotsverket
Magnus Daniel Ruuth 1892-1900
(Kommendör af första klassen af Kongl Wasa orden. Riddare af Kongl Svärds orden. Kejs ryska St Anne orden, Kongl Danska Dannebrogs orden. Kongl Preussiska Röda Örns orden)
Daniel Ulrik Wilhelm Linder 1900-1920
Erik Hägg 1920-1936
Torsten Paul Jonathan Petersson (född 1889) 1936-1955

Sjöfartsverkets generaldirektörer
Carl-Gösta Widell 1956-1968
Erik Severin 1969-1974
Lennart Johansson 1975-1980
Kaj Janérus 1981-1995 ( den ende sjökaptenen vid rodret….hittills….)


Anders Lindström 1996-2000
Jan-Olof “Silas” Selén 2000-2009
Anne-Catrine Zetterdahl 2010-2017
Katarina Norén 2017-

Det var som det var
tills det blev som det blev.
Det blir som det blir
när det är som det är.
Det är som det är
tills det blir som det blir.
Faran är att det blir som det var.

Alf Henriksson