VINGA 57° 37.933′ N 11° 36.550′ E
BRÄNNÖ 57° 38.842′ N 11° 46.544′ E
Brännö och Vinga lotsarna har en gemensam historia och därför är det inte så bra att dela de två till egna kapitel varför jag valt att slå ihop dem i en gemensam flik. Försöker hålla lite kronologisk ordning i de olika händelser jag vaskat fram. Längre ner kommer ytterligare material jag hittat på olika håll.
Brännö lotsar finns omnämnt från ca 1680, 1799 heter det Brännö. Från 1862 säger man Vinga/Brännö
Vinga och Göteborgs lotsplatser slogs samman 1 juli 1958
1729: Fanns 12 lotsar och 12 lotslärlingar
Lotsar: Nils Svensson, Sven Nilsson, Enar Larsson, Erick Jonsson, Pähr Larsson, Torbjörn Börgesson, Nils Larsson, Nils Nilsson, Anders Nilsson, Jöns Andersson, Matthias Larsson, Pehr Torgelsson
1736 års rulla:
Lots: Erich Jönsson, Torbjörn Börgesson, Nils Nilsson Tånge, Enar Larsson, Anders Nilsson, Nils Nilsson, Matts Larsson, Nils Larsson, Jöns Andersson, Sven Nilsson
1744: Fanns 10 lotsar och 5 lotsdrängar
Lotsuppsyningsman: Lars Bogman
Lots: Enar Larsson, Sven Nilsson, Caspar Mattsson, Nils Nilsson Tånge, Jöns Andersson, Matts Larsson, Petter Jonsson, Börje Thorbjörnsson, Anders Nilsson, Hans Carlsson
Lotsdrängar: Lars Larsson, Jon Matsson, Petter Andersson, Anders Andersson, Gunne Larsson
1774 års Rulla:
Ordinarie års lön för lots var 12 riksdaler.
Lotsade från Brännö till Vrångö, Göteborg, Vinga och Kalvsund
Ordinarie lotsar:
Gunne Nilsson 40 år 26 år i tjänst
Nils Andersson 41 21
HANS Olsson 47 18
Lars Olsson 50 18
Anders Jansson 28 10
Anders Olsson 31 10
Anders Jönsson 42 26
Lorentz Hansson 28 10
Erich Jansson 41 10
Sven Jonsson 37 18
Börgie Nilsson 54 18
Carl Nilsson 48 26
Lotsdräng:
Johannes Larsson 40 5
Mattias Alegren ? 5
Petter Berg 55 5
Anders Caspersson 26 10
Nils Jonsson 23 10
Nils Andersson 32 10
Lars Carlsson 69 5
Lorentz Larsson 36 5
Nils Carlsson 22 8
Olof Larsson 22 5
Bengt Börgiesson 52 18
Ur Reglemente för lotsverket 1799:
Under lotschefen såsom lotsuppassningsman för Göteborgs fördelning lyder Brännö lotsplats: 1 lotsålderman, 7 ord lotsar, 6 utlärda ord lotsdrängar, 3 ut lärda reservlotsdrängar 7 lotslärlingar.
Chefen för västra lotsdistriktet, C J Hierta, avsände till Kungl. Förvaltningen för Sjöärenden en rapport den 22 juli 1807 över tillståndet inom lotsdistriktet:
”Här äro anställda 8 ordinarie lotsar, 6 utlärda drängar, 3 reservdrängar och 9 lärlingar, som alla bo på Brännö. Alla äro raska och duktiga lotsar.
Lotschefen föreslår att en ålderman tillsättes för upprätthållande av ordningen och härtill föreslås ordinarie lotsen Carl Nilsson. Då lotsningen här ej kan bestridas med mindre än 10 lotsar ”i börd” äro 2 ordinarie drängar tillsatta ”i börd” mot åtnjutande av full lotslott. Enär dessa drängar icke hava lön, hemställer lotschefen, att sådan måtte tilldelas dem till samma storlek som övriga lotsar och staten i övrigt utvidgas i övrigt att omfatta 10 ordinarie lotsar.
Lotschefen föreslår i övrigt, att lotslönerna måtte höjas från 3 rdr 16 sh banko till 5 rdr banko. Brännö utgjorde 4½ hemman kronoskatte, varav 4 hemman nämligen Sörgården, Nordgården, Klavegården och Bergsgården voro till alla privilegier styr- och lotshemman, ehuru de ända sedan 1650- talet dels genom köp, dels genom arv övergått från man till man.
De övriga ½ hemmanet Faggegården var kronoskatte, men åtnjöte inga lotshemmansfriheter. Lotschefen föreslår, att då av de fyra hemmanen, eller 320 marker, 178 % mark voro i sådana personers ägo, som ej vore i lotstjänst, men dess personer likväl åtnjöte lotshemmansfriheter, dessa, såsom ersättning härför, borde till lotsarna utgiva ersättning med 8 sh banko per mark, vilken summa lotsarna borde tillgodonjuta såsom ersättning för sin skyldighet att dels hålla lotsbåtar, dels underhålla sjömärken, varigenom kronan skulle undgå att lämna lotsarna bidrag till båtunderhåll.
Båtar. Vid utsyning år 1779 i Slottsskogen erhöllo lotsarna 30 st. ekar till tvenne båtar, som de därefter byggde med segel och tillbehör. Den ena av dessa båtar förolyckades 1782 vid inlotsningen av ett finskt skepp, och lotsarna erhöllo av skepparen ersättning med endast 10 rdr banko, varefter de med eget tillägg byggde en ny båt.
”Den andra båten förolyckades 1801, varvid åldermannen och 4 ordinarie lotsar omkommo. Av kronan erhöllo lotsarna då 50 rdr b:ko, varefter de med eget tillägg köpte en ny båt med tillbehör och segel, vilken båt nu vore i gott stånd”
Enligt rulla 1817: Lotsålderman: N Gunnarsson
Ordinarie lots: N Börjesson, A Svensson, LC Svensson, L Jönsson, B Nilsson, M Andersson, P Svensson
Ordinarie lotsdräng: N Carlsson, P Hansson, G Larsson, A Caspersson, Ch Svensson, C Olsson
Reservlotsdräng: A Olsson, O Hansson, A Ericsson
Lotslärling: M Nilsson, N Larsson, J Andersson, C Lorentzson, J Hansson, Lor Andersson och Lor Gunnarsson
1878 Ett nytt utkikshus byggdes på Winga och 1879 ett nytt på Brännö.
1882 Ett nytt Lotsuppassningshus byggdes
Brott och Straff:
1874 Åtal mot kronolots CE Löfberg för misshandel av fyrbiträde; Frikänd
Åtal mot lotslärling P Johansson för barkskeppet HAPARANDAS grundstötning å V Suggebådan 22 mars 1874. Böter 250 kr
1874 Åtal mot lotslärling OE Börjesson för danska skonaren JAKOBS ALLS grundstötning å yttre Suggebådan 8 november 1874. Böter 75 kr
1875 upprestes en lotssignalstång
1877 Ny lotsbåt
1881 Ny tjänstebåt till Brännö
Olyckor: Den 5 jan 1882 drunknade lotslärlingen Olof Edvard Börjesson utanför Winga då han skulle borda barkskeppet OPHIR.
Den 3 april 1886 erhöll mästerlots Lorens Gustafsson svår kroppsskada då hans skulle borda med sin båt utanför Winga
1893 fick Vinga ny däckad lotsbåt
1911 den 1 januari lyckades överlotsen en mästerlots och två lotsar vid Brännö lotsplats samt ett fyrbiträde och ett extra fyrbiträde vid Vinga fyrplats under synnerligen svåra väderleksförhållanden bärga två man av besättningen å strandade kuttern Therumthis. Med hänsyn till därvid å mod och rådighet tillerkännes envar av dem 40 kr.
1914 såldes stora däckade kuttern av Lotsverket till lotsplatsen
1920 flyttades utkikshuset från Gullholmens nedlagda lotsplats och uppsattes på Brännö
Båtbestånd 1920:
1 däckad kutter 13.5×4.75, 25 hk
1 däckad kutter byggd 1901, ek, kravell, 11.6×4.33, 16 hk Ideal
1 däckad segelkutter byggd 1893, ek, kravell, 12×4.53
1 kutter 8.5m 6 hk Lidköping maskin
1 motorbåt byggd 1913 ek, 7.5×2.3 okänd maskin
1 roddbåt 5.7 m
1922 levererades från Strömstad varv en ny lotskutter. Den var 13.5 m över stäv b 4.5 m och djg 1.8m
1926 tillbyggdes uppassningshuset på Vinga som av Göteborgs stad överlämnats till Lotsverket
1927 utfördes en del kompletteringsarbeten å uppassningshuset på Vinga
1931 Brännö och Vrångö slås samman till en lotsplats = Brännö
1932 Byggdes nytt lotsuppassningshus och ny materialbod vi Tistlarnas Lotsuppassningsställe under Vingas lotsplats
1934 Efter genomförandet av sammanslagningen mellan Vrångö och Brännö lotsplatser har lotsningarna vid Yttre Tistlarna undan för undan minskat till endast ett femtiotal per år
1935 på hösten levererades en liknande lotsbåt som Göteborg fått samma år. En del förändringar var gjorda så var tex styrhytten flyttad midskepps. Den hade en 100 hk skandia motor och farten blev 9 knop. Med sin inredning och utrustning för övrigt torde den näst verkets egna båtar vid Sandhamn och Gävle vara den bäst utrustade lotsbåten i Sverige?
1936 Ombyggdes lotsutkiken, källaren till lotsuppassningshuset samt rep arbeten
1938 cementerades vägen till lotsutkiken
Lotlärling CO Parry omkom den 19 januari vid s/s PATRIAS minsprängning
1944 byggdes nytt lotsuppassningshus och ut samt invändig reparation av det gamla huset., ny brunn ombyggnad av hamnen m.m.
1948 Installerades elektrisk belysning i lotsuppassningshusen och överlotsens tjänstebostad.
1950-51 blev ny radiotelefonanläggning, VHF installerad
1952 ny lotsutkik byggdes
1953 installerades radar i utkiken
Ur boken WINGA
Winga lotsplats som den numera heter (1945-) alltsedan Brännö och Vrångö lpl slogs samman 1931 hade förut namnet Brännö lpl trots att lotsarna hade sin huvuduppassning på Winga. På Brännö där de hade sina hem gjorde de endast en så gott som formell uppassning.
Överlotsen var sedan gammal bosatt på Brännö. Att detta var felaktigt insåg till slut höga vederbörande och när därför överlotsen Rudolf Lange skulle gå i pension 31/12 1909 hade lotsstyrelsen dessförinnan bestämt att hans efterträdare skulle vara bosatt på Winga. I anledning därav hade åt denne uppförts ett präktigt bostadshus på fyra rum, hall och kök. En lotsvaktsstuga som fanns därute 1910 var ett mellan 200-300 år gammalt hus som ursprungligen haft ett rum. Under årens lopp hade tillbyggts ett kök och ytterligare ett rum. Där lågo lotsarna i kojer liksom i en skans. Stugan som då tillhörde Göteborgs stad, liksom den stora säregna pyramidformade båken, var ett bedrövligt bostadshus. Taket läckte så att regnet strömmade utefter murverket ner till golven. Råtthål funnos här och där. Det dröjde långt över 20 år innan denna stuga, efter att den övertagits av lotsstyrelsen reparerades och om byggdes.
1944 uppfördes en helt ny verkligt ändamålsenlig lotsvaktstuga i vilket det endast ligger 2 man i varje sovrum och året förut igångsattes med utvidgning och stor förbättring av hamnen. 1910 voro lotsarna 10 till antalet och uppdelade i tre vakter:
Sjövakten; som med den största av de tre lotsbåtarna höll sig på sjön under en veckas tid
Kurvakten; som tjänstgjorde på Winga
Brännövakten; som formellt på dagen uppassade en vecka på Brännö men som i verkligheten hade en frivakt för att få lite vila, vilket lotsarna såväl behövde under den hårda konkurrens de hade med Vrångölotsarna, vilka däremot icke hade annat än frivillig nattuppassning och även under dagen kunde passa upp på sjön utanför kusten när det passade dem.
Trots bestämmelserna för dessa två lotsplatsers respektive uppassningsområden gingo Vrångölotsarna med föregående överlotsen Langes tillåtelse in på Wingas område och drevo sålunda uti illojalt konkurrens syfte Wingas lotsbåt ut mot Skagen, Hirtshals ja tom Hanstholmen på Jyllands nordvästkust, Alltså ända ut i Nordsjön.
Den gamla lotsvaktstugan låg ca 50 meter ifrån båthamnen. Överlotsbostaden ca 75 m från hamnen på öns östra sluttning.
Lotsutkikshytten var förlagd till västra delen av Winga placerad på sluttningen ner mot havet. Istället för att den borde legat på högsta platsen där fyren och båken står. Efter 1½ års skriftligt och muntligt arbete blev den flyttad till i närheten av båken där utkiksmannen hade möjlighet att kunna se inte endast utåt havet utan även inöver och runt omkring i skärgården.
1906 blev Wingabåten överseglad och sänkt i Kattegatt av Göteborgs ångaren ST GEORG. Det var ingen vind vid tillfället. Lotsbåten kunde därför inte styra undan då ångaren girade på densamma. ST GEORG rände sin stäv när en meter in i lotsbåtens skrov så att denne sjönk inom 2 minuter.
I lotsbåten voro kronolotsarna August Lorén, Amandus Björnberg och Ivan Melander. De två sistnämnda lyckades hoppa eller klättra ombord på ångaren men Lorén som satt vid rodret hann endast få tag i en livboj som han krängde på sig vilken höll honom uppe då båten sjönk. Björnberg och Melander sprungo direkt till en av livbåtarna svängde ut och nedfirade denna i sjön och bärgade Lorén innan någon av befäl eller besättning kom sig för att handla.
Denna händelse ledde till att Rörö och Brännö (Winga) lotsplatser sammanslogs vilket hälsades med stor tillfredsställelse av de båda platsernas personal ty nu skulle konkurrensen upphöra- trodde de.
Brännö lotsar
Följande hämtat ur för mig obekant bok som Sundius skrivit av:
När började lotsar anställas inom Styrsö socken? På den frågan kan ej ges något bestämt svar. Man vet, att Karl IX 1606 anmodade ståthållaren på Älvsborg att på Vinga och Galtö uppsätta ”märken och vrethar” (vetar). En båk uppfördes samtidigt på Vinga, och enligt uppgift skulle en lotsvaktsstuga då ha byggts där. Men säkra bevis finns ej. Man vet dock, att Torkel smed blev båkvaktare där ute 1630.
Första bestämda uppgiften om lotsar inom socknen har vi från domboken den 5 okt. 1665. Det gäller två ”Piloter på Huinga”, Anders Jonsson och Anders Nilsson från Brännö. De hade trots K. Maj:ts stränga förbud lotsat ett engelskt skepp som kommit från en pestsmittad ort.
Brännös egen länsman Jon Larsson betraktade denna sak mycket allvarligt, agade de båda ”piloterna” inför tinget och krävde, att de skulle böta 10 daler silvermynt vardera. I brist på pengar ”plikte med kroppen” ( d.v.s. spöstraff). När helst framhöll länsmannen – man är på havet, fiskar eller är i tjänst, får man ej under några förhållanden besöka eller närma sig ett skepp från England, där nu ”pestilentia” råder. ” Att icke deraf en sådan farlig sjukdom och Gudhs onådes syndastraff öfwer oss förordsaka, utan fast mer inner och allwarligen bedja Gudh oss Synden förlåta och oss therföre nådigt bewara wilja.
Ett decennium senare kommer ännu ett vittnesbörd rörande ”ledsagare och loosmän” på de ”Swenske Öyerne”. Också nu är det domboken. Kronofogden skriver i januari 1675 till landshövdingen och anhåller om åtgärder för att ordna och förbättra ”skeppsleden” åt Vinga och Knarrholmens sund. Ytterligare ”led sagare” må anställas att för ”skälig betalning skeppa in och utledsaga” fartygen. De ”klokaste och på sjöfarten förfarnaste böra därtill utses”, till ett antal á 18 eller 20 stycken.
Denna uppgift är ganska intressant. Vad antalet beträffar, ger också 1697 års kungl. stadga en upplysning. Vid Göteborg och på Brännö var då anställd 12 lotsar, 6 ”utlärda drängar” och 6 ”drängar i läran”. I Landsort exakt samma antal. Endast i Stockholm och på Dalarö fanns det då fler lotsar.
I kyrkböckerna kan man också finna några notiser, t. ex.: Anders Enarson på Brännö, f. 1657, avled 10/10 1728. Han hade då varit ”Kungens lots” i 4 år. Brännölotsen Anders Andersson dog 1720 efter 30 års tjänstgöring.
En tidstypisk detalj från tinget: Lotsen Anders Nilsson från Brännö kom en februaridag 1705 och visade fram en attest om sin tjänst, ett intyg, var riktighet lotsinspektören bestyrkt. Däri får Nilsson det vitsordet, att han är en förfaren lots, som med största beröm tjänat under ”lotseriet”. Men han är nu 69 år, orkar ej att fortsätta längre utan är tvingad ta avsked för sin ”oförmögenhets” skull. För närvarande får han lite hjälp av sina barn. En stor del av lotsarna var närvarande och besannade uppgiften, ”varför denna attest verifierades med härads sigill”.
Vad var ändamålet, vilket syfte hade Anders Nilsson härmed? Jo, när en lots hade förbrukat alla sina krafter i kronans tjänst och var ur stånd att fortsätta, skaffade han ett intyg om sitt livslånga arbete och om sina levnadsförhållanden, som i regel var ytterst knappa. Dessa uppgifter skulle först bestyrkas av någon känd person, i detta fall lotsinspektoren. Sedan hade häradsrätten i sin tur att ta ställning till frågan och undersöka saken. Om man fann redogörelsen och uppgifterna riktiga, sattes häradssigillet på handlingen.
Därmed hade den gamle orkeslöse lotsen en etapp färdig på den långa väg som möjligen skulle leda till målet: att erhålla av staten en obetydlig ”gratial” på vårt språk ”pension”, vilket uttryck dock är oegentligt. Men, som sagt bara en början var gjord. För trotjänaren ålåg det att själv insända detta intyg till Kungl. Amiralitetskollegiet och därvid i ”underdånighet och ödmjukhet anhålla om gratials åtnjutande”. I särskilt ömmande fall brukade häradsrätten inför kollegiet rekommendera sökanden till ett lyckligt resultat.
Åtskilliga sådana ansökningar hade rätten att behandla under förra hälften av 1700-talet. Vi tar ett par exempel till: Lotsen Anders Olofsson från Vrångö anhåller om bevis över sitt nuvarande usla tillstånd. Han är totalt oförmögen att uppehålla sin tjänst, ber ödmjukt om avsked.
Nämndemännen kunde intyga: Han är 62 år, blev förleden påsk tillfångatagen på danska örlogsskeppet Högenhals. Behandlades hårt och är därför ”av sig kommen och förfallen till sina krafter”; alldeles ur stånd att längre tjäna kung och fosterland. – Han erhöll häradets sigill. (Detta var ofredens svåra år 1717.)
Gamle lotsen Nils Svensson, Brännö: Jag är så gammal och svag, att jag inte orkar med lotstjänsten mer. Jag ber om rättens bevis därpå i förtröstan att av amiralitetskollegiet få njuta någon gratial. Han visar kyrkoherde Lidelius’ attest:
”Nils Svensson är 71 år och av ålderdoms krämpor en betrykter man. Han har tjänstgjort i 47 år och äger intet gårdsbruk. På grund av synens och krafternas avtagande kan han ej mer förrätta lotsningen.”
En del av nämnden kunde vitsorda dessa uppgifter. ”Därför varder honom till bevis meddelat i protokollet och till kungl. amiralitetskollegiet till gratials åtnjutande på det högsta rekommenderad.” Detta var år 1731.
Man får hoppas, att den gamle lotsen fick sin ”nådegåva” efter de 47 årens strävsamma tjänstgöring!
Ännu ett ord om den lots, vi nu senast ägnade en tanke -då vi får ytterligare en bild från den ”stora ofredens” år.
Vid midsommartiden 1717 hade Brännölotsen Börje Larsson något att anklaga ett par av sina kamrater för: När fienden var på öarna och härjade, lät lotsarna Nils Svensson och Per Larsson på Brännö hans båt driva från land, så att hans hustru måste bli kvar på ön, och båten förlorades. Börje kräver nu att de båda männen skall lämna ersättning för den lidna förlusten.
Nils Svensson: Vi var tvungna att lossa båten, ty annars hade de danska krigarna använt den, farit efter oss och tagit oss tillfånga. I båten fanns intet gods och Börjes hustru hade strax därefter ”bättre bort uppassa båten”.
Rätten hade full förståelse for det allvarliga i situationen: Börje Larsson har ej lidit något därigenom att båten lossades. Om den legat kvar, hade fienden tagit den och de alla varit i fara att bli förda i fångenskap. Därför blev de anklagade helt frikända.
En i sitt slag intressant uppgift finns i domboken för 1720 års vinterting. Där omtalas och namnges sju Brännölotsar, som – först då – avlade eden enligt reglementet för 1696. De hade alla under längre och kortare tid tjänstgjort utan att ha gått eden. Jöns Renström tog initiativet härtill. Han var ålderman för lotsarna i ”Rivöunds öar”. Det är veterligen första gången Brännöarna går under denna beteckning.
År 1736 förekom på tinget ett lotsmål, som ger en bjärt och synnerligen ofördelaktig bild av ”kronobefallningsmannen” ( d. v. s. kronofogden) Anders Fehrling. Denne påminner i mycket om den nitiske länsmannen Grönbohm.
Fehrling hade inför häradsrätten stämt fem lotsar från Brännö i ”Södre Öyarne”. Ty de hade ”fördristat sig att på ett självsvåldigt, olovligt sätt kvarhållit drunknade Lauritz Bertilssons kläder, fast de för sin bärgning fått riklig betalning”. Det var rådmannen i Marstrand Samuel Bagge, som begärt, att Fehrling skulle väcka åtal.
Alla lotsarna var tillstädes. De bad om tillgift och förklarade, att de ingått förlikning med rådmannen, visade en attest härom, daterad två dagar tidigare. Å dykeriets vägnar anhöll rådmannen, att saken ej vidare skulle påtalas.
Fehrling: Må lotsarna redogöra för skälen för sitt handlingssätt.
”Vi hade aldrig någon tanke att behålla kläderna, vågade ej lämna dem ifrån oss, förrän vi erhållit änkans kvitto. Det har vi nu fått.”
Fehrling: ”Lotsarna må oaktat förlikningen med rådmannen tilltalas för sitt självsvåld.”
Tingsdomaren: ”Vill han fullfölja?” ”Ja.”
Domaren: ”Så framt han det finner befogat, bör han ock instämma rådmannen för bättre upplysning.”
Fyra månader senare var målet åter före. Rådmannen kom ej men skickade en skriftlig uppmaning: Åtala ej lotsarna!
Dessa var närvarande, upprepade sin förra förklaring och anhöll om förskoning, ifall de ”handlat av enfaldighet”. Kronofogden framhärdade i sitt yrkande om ”laga plikt”!
Utslaget blev en välbehövlig bakläxa för honom: Åklagaren har ej kunnat bevisa, att lotsarna kvarhållit kläderna i annan avsikt än de nämnt. Därför blev de helt frikända.
Under 1740-50-talen förekom ett flertal mål, där lotsar var inblandade. Det rörde sig om testamentes- och vägtvister, ”okväding” och slagsmål och är utan större intresse. En jordfråga från 1757 skall vi dock ägna några ord.
Lotsdrängen Hans Olsson, Brännö, stämde fyra av sina yrkesbröder på ön. Ty de vägrar ge honom hans andel i höet från åkerrenarna. Han förklarade: Åkern är lika skiftad mellan alla åbor på gården. Var och en har så stor lott därav, som han skattar för. Ängsmarken däremot brukas överallt till samslått. När höet är slaget, delas det emellan dem i proportion till vad de äger. Så måste ske också med höet från renarna.
De anklagade genmälde: Själva ängen nyttjar öborna samfällt. Höet bytes efter vars och ens hemmanslotts storlek. Men så är det ej med höet på renarna.
Resolution: Rätten kan ej företa målet, förrän alla åbor på ön instämts. Det må lotsdrängen göra, om han önskar. Det blev veterligen inte gjort.
Ganska upplysande är Amiralitetskollegiets brev av 8/11 1753 till de landshövdingar, ”hwilkas Lähn gräntsa åt hafwet”. Där redogöres för lotsarnas privilegier och för deras ”handhafwande”. Vi anför några punkter.
Lotsen må jämte någon liten lön av lotskassan erhålla en ”stufwa” på en klippa vid ”Siökanten” eller på en annan för skattebonden umbärlig mark. Skattebonden lär inte vägra lotsen mulbete på sina ägor för en ko, om lägenhet därtill finnes och sådant utan åbons skada kan umbäras.
Skepparna understå sig icke att ta lotsar med sig utomlands mot deras vilja. Gör de det, straffas de som tjuvar eller ”rånsmän” och mister livet. De får icke hantera dem illa med hugg och slag eller på annat otillbörligt sätt.
Lotsar, som bor på mycket svaga hemman, erhåller av lotspengarna 4 daler silvermynt i årlig lön.
Om lotsen under tjänstgöring ”märkelig skada undfått, så att han ej vidare förmår tjäna”, då får han avsked, och Amiralitetskollegiet prövar, ”om han till gratial är berättigad enligt kongl. reglementet av 1696 … ”
Vad antalet lotsar inom Styrsö socken beträffar, har vi hittills ej haft några säkra uppgifter att lita till. I Göteborg och på Brännö var det ju ett 20-tal i slutet av 1600-talet och 1720 avlade sju Brännölotsar eden. Först jämnt ett sekel därefter får vi en bestämd och tillförlitlig siffra. 182O hade Brännö 17 och Vrångö 13 lotsar, medan det fanns en lotsdräng på Asperö.
I början av 1800-talet blev frågan om ny reglering av lotsverket aktuell. Man gjorde undersökningar inom skilda områden och diskuterade de åtgärder och ändringar, som borde vidtagas.
En viktig sak i detta sammanhang var att få äganderätten till de många holmarna fullt klarlagd. Här kom lotsverket och öborna i konflikt med varandra. Lotsstyrelsen (staten) framställde sina anspråk, som mötte starkt motstånd av öbefolkningen.
Det hela slutade med att kronofogde J. Funch stämde varje ö att inför häradsrätten visa klara papper rörande äganderätten. Det vidlyftiga målet kom före under hösttinget 1822.
Kronofogden bestred Vrångös rätt till Yttre Tistlarna, Tornö, Kongö, Valö, Lök- och Gräsholmarna. Likaså Donsö, när det gällde Schumans-, Rår- o Kårholmen; samt Donsös och Styrsös förmenta rätt till Rävholmen. Funch underkände dessa öbors hänvisning till ”urminnes hävd”. Denna är ingalunda styrkt. De skall ”med kartor och handlingar visa sin rätt och åtkomst till alla nu berörda holmar, som de slagit under sina hemman och nu begagna”.
Vad åter Brännös besittningar angår, kom Inholmen, Buskär, Danmarks Lilja och Hundskär först på tal. Lotsdistriktets chef: Dessa holmar lär under den tid lotshemmanen innehades endast av lotsar ha blivit lämnade till kyrkoherde såsom vederlag för vissa prästrättigheter. Jag bestrider icke heller prästämbetets nyttjanderätt därav hädanefter.
Landshövdingen däremot ansåg, att dessa holmar inte hörde till Brännö. Denna ö må ej disponera över dem, innan äganderätten blir lagligen bestyrkt. Han beordrade kronofogden att inför domstol företaga en sådan undersökning varför Funch inför nämnda höstting instämde Brännöborna att med kartor o behöriga åtkomsthandlingar ge skäl för sina anspråk. Detta gällde också Dyholmen, som Brännö arrenderat till Tullverket för 25 riksdaler per år.
Det fanns andra holmar att tvista om: Rivö, Knarrholmen, Bratt- och Smygholmen. Dessa lydde under Asperö, medan Förö utmed Fiskebäck förvaltad av Donsö. Stora Måsekullen hade Köpstadsö lagt beslag på, och Tången påstods äga Vargö.
Om samtliga dessa holmar uttalar sig lotschefen sålunda: De är genom farleden för större och mindre fartyg avskilda från de öar, som nu förmenar sig äga rätt till dem. Det är av stor vikt för lotsverket att få dispositionsrätt över dessa holmar, varför de må avträdas efter undersökning vid domstol – såvida vederbörande öbor ej har andra bevis att framlägga än ”urminnes hävd”.
Kronofogden följde dessa direktiv med undantag av en holme: Förö. Denna är en skattelagd lägenhet av krono skatte natur och tillhör Donsö. Följaktligen instämde han alla öarna att inför häradsrätten visa klara papper rörande des holmar och skär -”så vitt de längre vill behållas”.
Alla förberedelser för den stora undersökningen (rättegången) var gjorda, och upptakten kunde ske den 18 okt. 1822. Brännö, Vrångö och Asperö anlitade en advokat, skrivaren J. Svedmach. Denne tillställde rätten en skrivelse, vari han förklarar, att öborna från urminnes tider hävdat och fortfarande på det bestämdaste hävdar rätten till dessa holmar. De vill absolut icke avstå dem, ehuru i allmänhet ingen annan bevisning kan förebringas än urminnes hävd.
Kronofogde Funch och lotskapten Dreutzer (den senare väl bekant från föregående tvister) erinrade om att de flesta holmarna är vida avlägsna från de öar, varunder de förmenats lyda. Tistlarna t. ex. ligger 1 ½ mil från Vrångö.
Mellan Vrångö och andra holmar drar öppna skepps- och segelleder fram med ett undantag: Lökholmen.
Både kronofogden och lotskaptenen fastslog, att den av öborna föregivna ”urminnes hävd” ej kan ha någon som helst betydelse i detta sammanhang. Den är för övrigt okänd och kan på intet sätt styrkas.
Kyrkoherde Bogren, som enligt särskilt avtal med Brännö begagnade en del holmar, var ej tillstädes, hade ej heller sänt något ombud.
Donsöborna sökte klara sin sak själva. Erik Olsson och Olof Olsson ingav en skrivelse å hela öns vägnar och bifogade ett utdrag ur domboken från 15/2 1715, där Styrsö och Donsö tillerkändes gemensam rätt till Rävholmen, medan Donsö ensamt skulle disponera över Långesand.
Vidare lades fram Älvsborgs läns lagmansrätts dom 7/9 1795 i tvisten mellan Styrsö och Donsö angående Rävholmen, där häradsrättens förut givna beslut stod fast och tjänade till efterrättelse. Så Donsö hade mer än ”urminnes hävd” att komma med!
Lika duktiga var tångeborna. Börje Nilsson lämnade en skrift, som tolv öbor undertecknat:
Kronofogden har instämt oss att styrka vår rätt till de holmar vi begagnar. Vi medsänder avskrifter av klara bevis härvidlag. Att mångorda om vår rätt och åtkomst är för oss alldeles överflödigt, helst som vidfogad skrift styrker, att holmarna varit vår egendom i över 200 år. Om vi mot förmodan mister något av våra tillhörigheter, då åberopar vi urminnes hävd.
Det bifogade skriftliga beviset var ett av häradshövding Anders Torkelsson den 19/10 1615 undertecknat fastebrev å 1/4 hemman i Styrsö Västergård eller Tången med ”hus och jord, mark och mulbete, åker och äng, fiskvatten och fägång samt utägor och holmar, i synnerhet Vargö, som under samma gård låg och av ålder till lytt”.
Slutligen var det Köpstadsös tur. Fyra åbor därifrån vittnade om urminnes hävd rörande Stora Måsekullen, visade också ett fastebrev från 13/2 1707 å 1/24 hemman på Köpstadsö, undertecknat av häradshövdingen Cedercrona och innefattande ”äng, skog, mark, holmar, stränder och fiskevatten”.
De fyra männen upplyste om att det finns åtta åbor på Köpstadsö; alltså hade bara hälften kallats till tinget. De nämnde också, att Stora Måsekullen ligger ungefär ett stenkast från Köpstadsö. Vid högt vatten går båtar där emellan.
Efter det alla öar framfört sitt försvar, kom till sist tre vittnesbörd om ”urminnes hävd”. Det var Nils Larsson, Asperö, 59 år; Börje Nilsson, Tången, 61 år; Aron Andersson, Frölunda, 64 år. Ingen anledning finns att här redogöra för deras utsagor. Dessa var en enstämmig bekräftelse på riktigheten av de synpunkter, som vederbörande öbor framhållit under rättegången.
Donsö ville styrka hävden av Sjumans-, Rår- och Kårholmen, men vittnena var ej tillstädes. Kronofogden ansåg ej någon vidare åtgärd behövlig. Han var tydligen redan nu överbevisad om det rättmätiga i öbornas anspråk. Så slutade den stora rättegången med en fullständig seger för Styrsö socken.
Under sommaren 1824 inträffade en händelse, som gav upphov till ett urtima ting. Nils Börjesson d. y. från Brännö stod såsom lots på det från Göteborg utgående norska skeppet ”Fadersminde”. Vid Vinga sand överseglade de mitt på dagen en båt, som låg för ankar med tre personer, som fiskade: Petter Larsson från Gåsesund, hans 83-årige far och 12-årige son. Från norska skeppet ropade man, att ”båten skulle hålla av, men sådant kunde ej ske, enär ankaret var fästat i botten”. Båten sjönk på djupt vatten med alla redskap. Den gamle mannen omkom, och sonen blev svårt skadad.
Kronofogde C. Bratt stämde lotsen inför häradsrätten såsom ensam ansvarig för det skedda. Han fann det vara genom Börjessons vårdslöshet, som olyckan hände.
Lotsen försvarade sig: Vi måste kryssa ut från Göteborg, ty vinden var ”contrair”. Jag hade som lots min plats akter vid rodret för att kunna observera sjömärken, ge order om styrning m. m. Detta var det enda, som kunde åläggas mig i egenskap av lots. Allt i övrigt tillhörde kaptenen och besättningen.
Då jag stod akter ut på det stora skeppet, kunde jag omöjligt observera den lilla båten framför oss. Man ropade, att en fiskebåt ligger strax förut. Vi sökte gå i lä om båten, men som skeppet var ”lovgirigt”, kunde olyckan inte förekommas. Med bibehållen kurs – som vi ej förmådde ändra – seglade vi på farkosten, som sjönk, varvid en man gick förlorad.
”Skulle detta mitt förhållande under tjänstutövning föranleda lagligt åtal, anhåller jag om målets förvisning till vederbörlig domstol, i vad mig rörer.”
– Veterligen blev saken ej föremål för vidare behandling.
Under senare hälften av århundradet förekom ett flertal fall, där lotsar anklagades för fel i tjänsten och ställdes till ansvar.
Lotsåldermannen vid Brännö blev 1866 stämd för att konpricken på Vikegrundet placerats på fel ställe, varigenom jakten ”Thilda” grundstötte. Saken gick till krigsrätten, som frikände lotsåldermannen. Ärendet fördes vidare till krigshovrätten, som fastställde krigsrättens utslag. Vederbörande överklagade inför K. M:t, som dock stadfäste krigshovrättens friande dom.
1874 dömdes lotslärlingen P. Johannesson på Brännö av rådhusrätten och krigsrätten att betala 250 kronor såsom ansvarig för att barken ”Haparanda” stötte på grund vid Västra Suggebåden.
Vid yttre Suggebåden grundstötte 1875 danske skonaren ”Jakob Alls”. Lotslärlingen Olof E. Börjesson fick svara inför både rådhusrätt och krigsrätt, dömdes till 3 månaders fängelse, vilket dock krigshovrätten ändrade till 75 kronors böter.
Vrångölotsen Olof Johannesson lotsade en båt på grund vid Brännö 1876. Krigshovrätten fastställde bötesbeloppet: 300 kronor.
1881 drunknade lotslärlingen Olof E. Börjesson utanför Vinga, då han skulle gå ombord på barken ”Ophir”. Befälhavaren ansågs ha vållat olyckan, åtalades men blev frikänd.
I anförda fall har man sett sig föranlåten att anklaga lotsarna för brist och försummelse. Men hur många gånger har ej denna ”räddningskår” visat mod och tapperhet och utsatt sig själva för livsfara för att rädda andras liv. Den saken blir ej så ofta omtalad i rapporterna. Endast ett fall har vi observerat från 1800-talet: En lots, två lotslärlingar och ’tre andra män, alla från Vrångö, tog sig i stark storm en septemberdag 1875 ut till Tistlarna, bärgade med livsfara den del av besättningen, som fanns kvar på den tyska briggen ”Consul Parry”, vilken strandat föregående natt. – En premie på 50 kr blev räddarnas lön.
Ur Minnesalbum 1914-1924 lotsverkets personal
Ön Brännö, vilken är belägen utanför Göteborg i dess södra skärgård samt tillhörande Styrsö socken, har sedan långt tillbaka varit känd som lotsplats. De första kända lotsarna, som föddes på Brännö, var enligt gamla anteckningar
- Nils Svensson, född år 1679
- Enart Larsson, född år 1685
- Nils Nilsson, född år 1692
- Matias Larsson, född år 1698
Dock synes det av äldre instruktioner att det tidigare fanns s.k. ledsagare med hemvist på Brännö. Allt fortfarande ha de flesta lotsarna ägda bostäder på Brännö.
Efter Göteborgs stads anläggning torde sjöfarten kommit mera i behov av lotsarnas tjänster längre ut från sjön. Följaktligen blev lotsarnas tjänstgöring, i förening med uppassningen vid Brännö, utsträckt att uppassa vid ön Vinga, den yttersta i havsbandet av Göteborgs skärgård. Å Vinga blev av Göteborgs stad för båkvaktarens tillhåll uppfört en vaktstuga, som sedermera uppläts åt lotsarna för deras bruk.
Norr och söder förbi Vinga gå de större farlederna in till skärgården och Göteborg.
Sedan långt tillbaka har Vinga varit av betydelse i sjöfartens historia, en märkespunkt för äldre tiders sjöfarande, vilka sökte sig in till denna trakt av Västkusten. Om öns historia förmäles enligt ett Riksarkivet i Stockholm förvarat dombrev, daterat i Sävedahl den 22 juni 1496, då svenska allmogen inför tvångsrätten intygade att Vinga sedan Hedenhös tillhört Sverige.
Ur de nötta stenhällarna finnas ännu kvar inskriptioner och siffror från årtalen 1381 och 1630. Inskriptionen ”Hvinge hør Danmark til” vittnar säkerligen om människors vistelse där, samt att ön även en tid varit dansk. Inskriptionen härrör troligast från den tid då gränsen mellan Sverige och Danmark gick genom Vinga.
Lotsarna uppassa på Brännö i båt, och å Vinga. Omkring mitten av förra århundradet, då däckade lotsbåtar kom i tjänst, uppassade lotsarna ute vid Skagern, vilket fortgick till år 1910, då detta upphörde. Samma år flyttades överlotsen från Brännö till Vinga, till en där av lotsverket uppförd bostad. Numera finns anställda, förutom överlotsen, 16 ordinarie lotsar.
Carl-Gustav Sundius har bidragit med följande klipp.
Från en artikel i en Göteborgstidning dagtecknad den 21/2 1920.
BLAND SPILLROR OCH VRAK I SKÄRGÅRDEN.
På västkusten har ej i mannaminne den ena sjöolyckan följt så tätt på den andra som innevarande vinter. Särskilt ha farvattnen i närheten av Göteborg varit skådeplatsen för många katastrofer. Omedelbart efter den hemska olyckan ute vid ”Grundabåde” i närheten av Nidingen, då den stora amerikanska ångaren Marcona förliste och 49 människor omkommo, når oss meddelandet om en ny katastrof, som – därest omständigheterna varit något mera till de olyckligas fördel – kunnat undvikas, danska barken ”Albert Höegs” strandning utanför Vrångö.
En medarbetare i Göteborgs Dagblad har företagit en segeltur ut till olycksplatserna. Det var hemska Taflor, som på långt håll aftecknade sig mot himlen, och hemskare bli de ju närmare man kommer. Barken ”Albert Höeg” ligger i gattet mellan Måholmen och Amundskäret, med stäfven mot det senare, endast 25 meter från land, och med märsseglen ofvan vattenytan.
På mesanmasten hänger ännu en blå kavaj kvar, troligen tillhörande styrmannen, hvilken, som bekant, höll sig fast i masten tills fram emot 3-tiden, då han öfverväldigad af köld och trötthet släppte sitt tag och dukade under. Kavajen gjorde sitt till för att ge vraket ett ännu fasansfullare utseende. Den hängde med ärmarne åt sidorna, bildande ett hemskt grafkors öfver sin drunknade ägare och hans tolf olyckskamrater.
Fastän ingen med farvattnet känd lots fanns ombord, ärr det svårt att fatta hur olyckan kunnat inträffa. Barken tycks ha seglat från syd mot norr för babords halsar. När den kommit så långt att man kunnat sikta Donsöfiskarnas lilla ledfyr på Måholmen, har denna visat grönt sken.
Under tiden det gröna skenet var synligt, måste fartyget haft grundkänning om det klarat sig öfver. När fyren om några ögonblick visade hvitt ljus, skulle fartyget ha fallit af och på ett par minuter varit inne i lugnt vatten. Kursen har af någon anledning bibehållits och grundstötningen skett lika hastigt som fartyget eljest skulle varit räddat. En annan teori om olyckan kan man också uppställa, hvilken förefaller troligare med tanke på att både kaptenen och en gammal säker dansk lots befunno sig ombord.
Barken skulle enligt denna ha länsat in mot fyren och tagit fel på afståndet från densamma – eller kanske har man icke vetat hvar man befann sig. Gattet är mycket smalt. Kanske har man varit rädd för att gå för nära fyren, hvilket ofta kan vara farligt och på så sätt råkat kollidera med Amundskäret. Stormen kan sedan ha bringat fartyget att svänga till sitt nuvarande läge.
En liten gir på en fartygsbredd hade i så fall varit nog för att rädda ”Albert Höeg” från undergång. I rådande mörker har naturligtvis inte Amundskäret varit synligt från barken och därför har i ena eller andra fallet olyckan skett.
En sak kan i hvarje fall vid ett besök på platsen fastslås, hade det funnits en med farvattnet fullt förtrogen person ombord, skulle olyckan aldrig ha skett. Äfven om barken haft grundkänning och till stor del varit segelsliten, hade hvilken som helst af våra lotsar kunnat rädda fartyg och folk. Detta skall inte vara sagdt som en anmärkning mot Vinga-lotsarne, hvilka förut med fara för eget lif vid flera tillfällen räddat besättningar från haverister, utan mot det nu rådande systemet.
Att vara lots på det aflägsna Vinga är många gånger ett hundgöra af första ordningen, då det hvarken kan bli tal om matraster eller annan fritid. Lotsarne ha ju visserligen hvar tredje vecka fri men måste under sin så kallade fritid på grund af det nu rådande systemet hålla vakt på Brännö (utkik) hvar 5:e dag och dessutom ständigt vara beredda att rycka ut på extra tjänstgöring. De gamla traditioner som hittills varit rådande, måste ändras. Det duger inte längre som förr i tiden att ha lotsstationer där lotsarna af ålder haft sin bostad.
Se till exempel på Vrångö, där det till på köpet håller utkik endast på dagen, men inte på den mest farliga tiden af dygnet – natten. Så ligger Vrångö hela 5 lat. minuter från farleden. Så att lotsarne på Vinga få stå för tjänstgöringen så snart det är storm eller olämpligt för Vrångö-båten att gå ut. Hela denna station kunde, skulle man tycka, utan afsaknad indragas och Tistlarne förstärkas.
Tistlarne skulle i så fall ha kusttrafiken söder ut – inomskärsleden – sig tilldelad och då naturligtvis med tjänstgöring dygnet om och hela lotsbetjäningen på den sjögående trafiken förläggas till Vinga. En påminnelse om nödvändigheten af nattjänstgöring på Tistlarne eller Vrångö fick man ju nyss då ångaren ”Malmö” kantrade på natten utan att Vrångö-lotsarne visste något om olyckan förrän om morgonen, eller då besättningen gaf sig tillkänna på Donsö. Hade det händt ”Malmös” besättning en lika stor olycka som vid den senaste förlisningen hade nog denna fråga varit ett godt stycke närmare sin lösning.
Att lotsstationerna på Brännö och Vrångö ännu finnns kvar, är en tradition från den tiden, då segelskutor trafikerade hafven. Då var det inte någon lotsutkik nattetid, af den enkla orsak att en seglare aldrig sökte hamn förrän dagen kom. Lotsarne kunde då lägga sina stationer där de bodde, för att i dagningen ge sig ut och upptaga konkurrensen med hvarandra.
Nu bör naturligtvis lotsstationerna ligga så långt ut, att lots kan erhållas innan fartygen når skären och vid alla tider på dygnet. Vi ha satt oss i förbindelse med förre öfverlotsen på Vinga C. Palmquist hvilken nu tjänstgör som lotslöjtnant å lotskaptensexpeditionen i Göteborg för att höra hans mening om förhållandena.
Herr Palmquist ville inte lämna några meddelanden eller göra några uttalanden om systemet som sådant, men meddelade, att en ändring häruti redan på order af generallotsdirektör Hägg blifvit genomförd, i det att lotsar som äro på väg ut till Vinga, skola af lotsbåten hämtas på Långedrag, och inte som hittills varit fallet på Brännö. Härigenom vinnes afsevärd tid så att någon lotsbrist på Vinga icke behöfver förekomma.
I riksdagen har framlagts en motion om anskaffandet af nya båtar för lotsarne, och det är att hoppas att denna fråga går igenom inom en inte alltför aflägsen framtid. Det låter ju lite underligt att sedan lotsverket öfvertagits af staten, lotsarne ändock fått hålla sig med båtar själfva hvilket under nuvarande högt uppskrufvade priser på allt inte låter sig göra.
Lyckligt vore också om ett anslag till anskaffningar af ett par nya patrullbåtar till Svenska sällskapet för räddning af skeppsbrutna samtidigt kunde beviljas. Sällskapet har hittills arbetat med donationer och insamlade medel och har väl gjort sig förtjänt af ett ekonomiskt tillskott från statens sida.
Sedan december har i närheten af Vrångö inträffat fyra olyckor. Först strandade en galeas öster om Vrångö, därefter kom ångaren ”Malmös” undergång den 25 januari, och några dagar senare strandade ett tyskt skonertskepp vid Tistlarna. Härtill kom förra lördagen Albert Höegsolyckan.
Ute vid Nidingarna har förutom den i början af artikeln nämnda olyckan ännu en amerikanare strandat i vinter, nämligen ”Gonover Lind”. Denna blev senare bärgad och införd till Göteborg. Om man undantar ett par mindre strandningar utanför Långedrag, skoneren ”Albert” 1915 och galeasen ”Magnus” 1916, den förre på Svinholmarne, den senare på Kråkskären, får man gå tillbaka till ”Svolderns” förlisning den 6 november 1911 på ”Stora brottet” utanför Vinga, för att finna ett motstycke till de nu inträffade katastroferna.
Den gången räddade Vinga-lotsarne hela besättningen på 24 man. Strandningen ägde rum på natten under orkan och regn. Det blef ett drygt arbete på 2½ timmar innan alla väl befunna sig ombord på lotsbåten.
Nyårsnatten 1911 strandade en kutter ”Termutie” vid Klöfskär. Där drunknade tre man som fastnat i riggen då kuttern sjönk. Två af besättningen räddades af Vinga-lotsarne. Hvarken ”Svoldern” eller ”Termutis” hade signalerat efter lots innan de komma på grund.
Samtliga lotsar på Brännö och Vinga sen 1665 samt övrig lpl de arbetat på. Sorterat efter anställningsår.
| Lotsplatser övriga | Efternamn | Förnamn | Förnamn | Född | Antagen i lotsverket | Avsked | Död |
| Jonsson | Anders | 1665 | |||||
| Nilsson | Anders | 1636 | 1665 | 1705 | |||
| Enarsson | Anders | 1657 | 1667 | 1728 | |||
| Svensson | Nils | 1660 | 1684 | 1731 | |||
| Andersson | Anders | 1690 | 1720 | ||||
| Börgiesson | Torbjörn | 1717 | |||||
| Jönsson | Erich | 1717 | |||||
| Larsson | Börje | 1717 | |||||
| Larsson | Per | 1717 | |||||
| Nilsson/Tånge | Nils | 1717 | |||||
| Rivösunds öar | Renström | Jöns | 1720 | ||||
| Andersson | Jöns | 1729 | |||||
| Larsson | Enart | 1685 | 1729 | ||||
| Larsson | Matias | 1698 | 1729 | ||||
| Larsson | Nils | 1729 | |||||
| Nilsson | Anders | 1729 | |||||
| Nilsson | Nils | 1692 | 1729 | ||||
| Nilsson | Sven | 1729 | |||||
| Svensson | Nils | 1679 | 1729 | ||||
| Torgelsson | Pehr | 1729 | |||||
| Larsson | Matts | 1730 | |||||
| Nilsson | Sven | 1730 | |||||
| Andersson | Anders | 1744 | |||||
| Andersson | Jöns | 1744 | |||||
| Andersson | Petter | 1744 | |||||
| Bogman | Lars | 1744 | |||||
| Carlsson | Hans | 1744 | |||||
| Jonsson | Petter | 1744 | |||||
| Larsson | Gunne | 1744 | |||||
| Larsson | Lars | 1744 | |||||
| Mattsson | Caspar | 1744 | |||||
| Mattsson | Jon | 1744 | |||||
| Thorbjörnsson | Börje | 1744 | |||||
| Jönsson | Anders | 1732 | 1748 | ||||
| Nilsson | Carl | 1726 | 1748 | ||||
| Nilsson | Gunne | 1734 | 1748 | ||||
| Andersson | Nils | 1733 | 1753 | ||||
| Börgiesson | Bengt | 1722 | 1756 | ||||
| Jonsson | Sven | 1737 | 1756 | ||||
| Nilsson | Börgie | 1720 | 1756 | ||||
| Olsson | Hans | 1727 | 1756 | ||||
| Olsson | Lars | 1724 | 1756 | ||||
| Andersson | Nils | 1742 | 1764 | ||||
| Caspersson | Anders | 1748 | 1764 | ||||
| Hansson | Lorentz | 1746 | 1764 | ||||
| Jansson | Anders | 1746 | 1764 | ||||
| Jansson | Erich | 1733 | 1764 | ||||
| Jonsson | Nils | 1751 | 1764 | ||||
| Olsson | Anders | 1743 | 1764 | ||||
| Carlsson | Nils | 1752 | 1766 | ||||
| Alegren | Mattias | 1769 | |||||
| Berg | Petter | 1719 | 1769 | ||||
| Carlsson | Lars | 1705 | 1769 | ||||
| Larsson | Johannes | 1734 | 1769 | ||||
| Larsson | Lorentz | 1738 | 1769 | ||||
| Larsson | Olof | 1752 | 1769 | ||||
| Andersson | J | 1817 | |||||
| Andersson | Lor | 1817 | |||||
| Andersson | M | 1817 | |||||
| Börjesson | Nils | Dy | 1817 | ||||
| Carlsson | N | 1817 | |||||
| Caspersson | A | 1817 | |||||
| Ericsson | A | 1817 | |||||
| Gunnarsson | Lor | 1817 | |||||
| Gunnarsson | N | 1817 | |||||
| Hansson | J | 1817 | |||||
| Hansson | O | 1817 | |||||
| Hansson | P | 1817 | |||||
| Jönsson | L | 1817 | |||||
| Larsson | G | 1817 | |||||
| Larsson | N | 1817 | |||||
| Lorentzson | C | 1817 | |||||
| Nilsson | B | 1817 | |||||
| Nilsson | M | 1817 | |||||
| Olsson | A | 1817 | |||||
| Olsson | C | 1817 | |||||
| Svensson | A | 1817 | |||||
| Svensson | Ch | 1817 | |||||
| Svensson | L | G | 1817 | ||||
| Svensson | P | 1817 | |||||
| Dreutzer Lotskapten | 1822 | ||||||
| Svensson | Andreas | 1835 | 1853 | ||||
| Gustafsson | Johannes | 1837 | 1858 | ||||
| Johannesson | Lorentz | 1838 | 1858 | 1898 | |||
| Börjesson | Andreas | 1844 | 1866 | ||||
| Larsson | Johannes | 1842 | 1866 | 1898 | |||
| Hamberg/Johannesson | Börje | 1843 | 1867 | ||||
| Larsson | Lorens | 1823 | 1867 | 1893 | |||
| Hallberg/Johannesson | Peter | 1849 | 1869 | 1897 | |||
| Rörö | Wik/Olofsson | Gustaf | Theodor | 1854 | 1873 | ||
| Johannesson | P | 1874 | |||||
| Rörö | Rödin/Andersson | Gustaf | 1850 | 1874 | |||
| Börjesson | Olof | E | 1875 | 1881 | |||
| Lange | Johan | Axel | 1839 | 1875 | |||
| Scherman | Johan | Elis | 1854 | 1875 | |||
| Andersson | Cornelius | André | 1852 | 1876 | |||
| Lorén/Lorentsson | Carl | August | 1856 | 1877 | |||
| Granström/Gustafsson | Carl | Severin | 1856 | 1884 | |||
| Friman | Johan | Severin | 1854 | 1888 | 1939 | ||
| Rörö | Sjöberg | Oscar | Emil | 1865 | 1889 | ||
| Björnberg | Bertrand | Amandus | 1874 | 1893 | 1934 | ||
| Granström | Johan | Otto | 1860 | 1893 | |||
| Göteborg | Palmqvist | Charles | John | 1877 | 1893 | 1940 | |
| Liljedal | Johannes | 1876 | 1894 | ||||
| Lorén | Pontus | Albert | 1861 | 1894 | 1921 | ||
| Vrångö | Nyberg | Johan | Albin | 1873 | 1894 | 1933 | |
| Vrångö | Strandberg | Olof | 1874 | 1894 | 1934 | ||
| Westberg | Gustaf | Evald | 1874 | 1894 | 1934 | ||
| Vrångö | Wijk | Johan | Albin | 1874 | 1894 | 1934 | |
| Hamberg | Botvid | Leontin | 1877 | 1895 | |||
| Holmberg | Pellvantius | Antin | 1876 | 1896 | |||
| Vrångö | Karlsten | Alfred | 1883 | 1897 | |||
| Friberg | Ivar | Theodor | 1878 | 1898 | 1938 | ||
| Granström | Gustaf | Alban | 1879 | 1898 | |||
| Lorén | Hilding | Karl | 1883 | 1898 | |||
| Melander | Ivar | Napoleon | 1880 | 1898 | 1940 | ||
| Westberg | Ivar | Lexius | 1877 | 1899 | |||
| Vrångö | Bolin | John | Oskar | 1883 | 1901 | ||
| Vrångö | Grandin | John | Oskar | 1886 | 1906 | ||
| Göteborg | Coster | Hans | Oskar | 1884 | 1907 | ||
| Brännö | Hamberg | Torvald | Konrad | 1889 | 1907 | ||
| Mönster/Vrångö | Hultgren | Bo | Konstantin | 1892 | 1907 | ||
| Berg | Ivar | Elam | 1893 | 1908 | |||
| Göteborg | Bränning | Georg | Botvid | 1877 | 1908 | 1940 | |
| Göteborg/Härnö | Ekman | Karl | Bertil | 1892 | 1908 | ||
| Brännö | Friman | Albert | Wilhelm | 1894 | 1908 | 1947 | |
| Granström | Albert | Olivert | 1893 | 1908 | |||
| Vrångö | Julin | Oscar | 1891 | 1908 | |||
| Göteborg | Lorén | Albert | Harald | 1890 | 1908 | ||
| Vrångö | Dahlgren | John | Konrad | 1891 | 1909 | 1936 | |
| Brännö | Hamberg | Axel | Wilhelm | 1892 | 1909 | ||
| Vallin/Bergdahl | Charles | William | 1891 | 1909 | |||
| Karlsson | Gunnar | 1889 | 1910 | ||||
| Lind | John | Alban | 1888 | 1910 | 1912 | ||
| Göteborg | Västing | Gunnar | 1889 | 1910 | |||
| Käringö/Göteborg | Tobin | Knut | Oskar | 1896 | 1912 | 1952 | |
| Göteborg/Uddevalla | Smålander | Per | Elis | 1902 | 1916 | ||
| Brännö | Friman | Lorenz | Gunnar | 1900 | 1917 | ||
| Vrångö | Karlsten | Axel | Ossian | 1900 | 1917 | ||
| Göteborg | Hamberg | Karl | Harry | 1904 | 1918 | ||
| Vestberg | Bror | Ivar | 1902 | 1918 | |||
| Göteborg/Havsstensund | Benjaminsson | Evert | Valentin | 1899 | 1919 | ||
| Palmeren | Arvid | Sylvester | 1892 | 1919 | |||
| Vrångö | Wijk | Karl | Julius | 1900 | 1919 | ||
| Göteborg | Friman | Torsten | 1904 | 1920 | |||
| Pettersson | Lars | Magnus | 1896 | 1920 | |||
| Gylden | Gunnar | Herbert | 1899 | 1921 | |||
| Vrångö | Gyllholm | Karl | 1899 | 1921 | |||
| Göteborg/Falkenberg | Lilja | Gunnar | 1902 | 1923 | |||
| Vrångö | Strandberg | Ernst | Algot | 1905 | 1926 | ||
| Vrångö/Göteborg | Karlsten | Osvald | Linneus | 1906 | 1927 | ||
| Göteborg | Westberg | Gunnar | Elof | 1907 | 1935 | ||
| Bränning | Sven | Olof | 1909 | 1937 | |||
| Göteborg | Julin | Knut | Botvid | 1909 | 1937 | 1969 | |
| Björnberg | Jarl | Gunnar | 1910 | 1938 | |||
| Göteborg | Stahre | Carl | Ivan | 1910 | 1938 | 1971 | |
| Göteborg | Holmberg | Ejnar | Wallentin | 1911 | 1939 | 1971 | |
| Halmstad öls | Lindberg | Sten | Axel | 1912 | 1939 | ||
| Parry | Carl | Olof | 1913 | 1939 | |||
| Varberg öls | Karlsten | Nils | Andreas | 1920 | 1943 | ||
| Göteborg | Lorén | Aste | Sigvard | 1916 | 1943 | ||
| Göteborg | Utbult | Olof | Gustaf | 1916 | 1943 | ||
| Göteborg | Tärnberg | Stig | Anders | 1921 | 1945 | ||
| Göteborg | Bergdén | Alfred | Lennart | 1918 | 1946 | ||
| Göteborg | Kristensson | Karl | Josef | 1919 | 1946 | ||
| Göteborg | Plate | Rune | Bertil | 1922 | 1948 | ||
| Göteborg | Torstensson | Gösta | Bernhard | 1919 | 1948 | ||
| Göteborg | Blomberg | Göte | Einar | 1924 | 1949 | ||
| Bull | Gösta | Lennart | 1916 | 1949 | |||
| Berndtson | Nils | Vidar | 1924 | 1950 | |||
| Göteborg | Hagerling | Axel | Ingemar | 1921 | 1950 | ||
| Göteborg | Hamberg | Bertil | Lennart | 1927 | 1950 | ||
| Stenesjö | Karl | Ingvar | 1917 | 1950 | |||
| Göteborg lpc | Öberg | Bertil | 1919 | 1950 | |||
| Göteborg | Enocksson | Gösta | Axel | 1923 | 1951 | ||
| Göteborg | Magnusson | Thore | Bertil | 1918 | 1951 | ||
| Malmberg | John | Sture | 1924 | 1951 | |||
| Göteborg | Wäster | Lars | Erik | 1927 | 1951 | ||
| Göteborg | Andreasson | Arnold | Evald | 1925 | 1952 | ||
| Göteborg | Arvidsson | Sven | Arnold | 1921 | 1952 | ||
| Göteborg | Hansson | Per | Evert | 1922 | 1952 | ||
| Göteborg | Karlsson | Karl | Lennart | 1922 | 1952 | ||
| Göteborg | Nilsson | Per | Eric | 1921 | 1952 | ||
| Göteborg | Olsson | Sven | Evald | 1920 | 1952 | ||
| Essbring | Rolf | Arvid | 1926 | 1953 | |||
| Göteborg | Evemalm | Karl | Allan | 1925 | 1953 | ||
| Göteborg | Marmefelt | Frank | Erik | 1929 | 1953 | ||
| Berg | Gustaf | ? | ? |