Sandhamns Lotsplats

Ur minnesalbum 1914-1924 Lotsverkets personal:

Sandhamns fyrs byggnadsår är 1870. Årtalet för Sandhamn som lotsstation kan däremot ej anges exakt. En hållpunkt för det ungefärliga året då Sandhamn, från att ha varit en understation till Eknö, den tidigare huvudstationen, blev huvudorten, kan man få av den uppgift som lämnats år 1927 av änkefru Sjöblom (född år 1843), vars far, sedermera mästerlotsen Andreas Kjellström som år 1842 flyttade som nygift från Eknö till Sandhamn. Dennes far åter, även han lots, var under hela sin tjänstetid bosatt på Eknö.

Mästerlotsen Andreas Kjellström var, om ej den allra första så likvisst en bland de första lotsarna som definitivt flyttade sina pinaler från Eknö till Sandhamn. Åren 1830 – 1840 torde sålunda kunna fastslås som övergångsperioden. Hur länge Eknö åter varit lotsstation och bostadsort för lotsar har det ej varit möjligt att få uppgift om. Att lotsarna varit gamla i gården där är dock visst.

Nuvarande fyrmästaren vid Sandhamns fyr, Frans Alfred Sjöbergs farfarsfar Eric Sjöberg var lots på Eknö. Efterlämnade papper är bl. a. ett köpebrev på ett jordområde, som kronolotsen Sigfrid Eskilsson och hans hustru Maria Eriksdotter köpt av Eric Sjöberg. Vidare finnes ett testamente av Eric Sjöberg och en bouppteckning över hans kvarlåtenskap.

Långt innan Sandhamn blev lotsstation hade tullen redan där station, och dess tillvaro som visitationsort för inloppet till Stockholm pekar med all önskvärd tydlighet på åldern av Eknö som lotsstation. Enligt den Bok om Sandhamn av fru Lisa Bianchini, som år 1924 utgivits på C. E. Fritzes bokförlag, fanns redan år 1656 tullstationerna i Sandhamn.

En inventeringshandling av den 2 augusti 1779 uppger att Sandhamns stora Sjötullskammare sedan år 1749 hade ett vaktrum. Det nuvarande tullhuset, på orten kallat Stenhuset såsom varande det enda i sitt slag på platsen, byggdes åren 1750 – 1751 för en kostnad av 22,400 riksdaler riksmynt.

I en uppgift den 19 november 1719 (en rapport från A. Th. Floberg till överståthållaren Knut Posse beträffande inkvarteringsmöjligheterna för en mindre truppstyrka, avsett att avvärja ett befarat ryskt anfall) framskymtar Sandhamn som lotsplats. Rapporten säger att utom tre rum i Kronans hus finns på Sandhamn trenne stugor som äro lotsarna tillhöriga, hvaruti något manskap kunna sig behjelpa. Ytterligare finns, enligt denna rapport, en by med fyra gårdar. Dess läge är emellertid nutidens Sandhamnsbor obekant.

Av de ursprungliga husen på Sandhamn finns nog inget kvar. Byggnadssättet och byggnadsmaterialet var ej ägnat för varaktighet. De äldsta i behåll varande huset torde vara den Sjöblomska stugan, hugfäst för eftervärlden genom Snoilsky’s Skriften i berget. Den inskriften ”C.G. SJÖBLOM 22/6 1832” har man antagit vara stugans byggnadsår.

Enligt uppgift av den tidigare nämnda änkefru Sjöblom avser emellertid det datot och årtalet något helt annat, nämligen ägarens, fru Sjöbloms svärfars födelseår. Stugans ålder är betydligt större än år 1832, vilket ju ej behöver störa idyllen och illusionen, skapad av Snoilsky’s dikt.

Av lotsåldermän och överlotsar har man en rad namn sedan lotsstationens stabilisering på Sandhamn. Enligt uppgift i fru Bianchinis bok var det först två med namnet Sundström. Sen kommer i ordning

  • Gyllenspetz, löjtnant i Flottan, död i koleran 1835,
  • Wahlbeck, kapten i Flottan, död 1869,
  • Sundeman, som har hedern av att ha planterat träden i hamnen,
  • Rosenberg, vägröjare och vägbyggare,
  • Åström, 1884 – 1914,
  • R. Boman, 1915 – 1916, samt
  • A. Kronwall.

Vanliga namn hos lotsarna voro Kjellström, Sjöberg, Ekberg och Wikberg, namn som ingen nuvarande lots bär.

Lotsåldermännen Gyllenspetz och Wahlbeck voro samtida med den Sandhamnsbo vars namn är bäst känd hos allmänheten, tullinspektören och skalden Elias Sehlstedt, som under 17 år 1852 – 1868, hade Sandhamn som sin verksamhetsplats och hem, residerandes i det förnämliga Stenhuset, och genom sitt ämbete en pamp, en kung i det lilla samhället, en blid och vänsäll kung förövrigt, vars visor och små dikter:

”Litet bo jag sätta vill”, ”Kula lilla vind”, ”Salig far min han var skeppare han”, ”Fyrtornet”

etc. fröjdat ett helt släktled och ännu läsas och sjungas.

Elias Sehlstedts egna skrifter, ord, visor och skildringar äro präglade av den blidhet som var hans väsens egenart, och då han talar om lots- och fyrfolk sker det med en uppriktig beundran, så mycket mer som han själv ej var någon frilufts/äventyrs natur, i stället sin tids typ av innelivs boklärd svensk. Vad hans historiegrafer sedan skrivit eller sagt eller yttrat kan ej läggas den blide Sehlstedt till last.

På 1850-talet uppges lotsarnas antal till 22 och under åren 1852 – 1868 till 28. Även med det senare antalet blev det ibland slut på lotsar, och kvinnorna ryckte då in och lotsade. Det nuvarande lotsantalet är 20, och platsen skötes, tack vare motorbåt och färdkommunikationer, måhända effektivare än i forna tider med detta minskade antal lotsar och med betydligt större sjöfart.