Torekov / Hallands Väderö Lotsplats

56° 25.598′ N 12° 37.562′ E

Inrättad 1761 och nedlagd 1 juli 1936

Följande utdrag ur boken ”Sjöfolkets by” av Bertil Wulff (2022) samt kompletterad (2025) med mer spännande information från Bertil Wulff om lotshuset på Hallands Väderö. Stort tack för gediget arbete!!

—————————————————————–

Lotsdirektören Nils Ström började sin tjänstgöring 1697 med en inspektionsresa utefter östkusten och fortsatte följande år med västkusten där han skulle inspektera sträckan Malmö–Marstrand. Amiralitetskollegiets intresse för förhållandena utefter västkusten ska ses i sammanhang med insatserna för att förstärka kustens försvar och upprätta en västkusteskader med förläggning till Göteborg.

Instruktionen till Ström angav att han med en överstyrman, en understyrman och några gemena skulle i jakten Neptunus företa sin inspektionsresa utefter kusten och göra sig underrättad om alla större och mindre inlopp, grund och farvatten samt utröna om fler lotsgårdar erfordrades. Geddas kartor skulle kontrolleras och förbättras.

Under sommaren 1698 låg Ström ett antal dagar i Torekov och samlade in uppgifter om förhållandena kring Hallands Väderö och redden utanför Torekov. Insamlandet av dessa uppgifter resulterade 1699 i en karta över området. I kortets nedre vänstra hörn finns anvisningar för insegling till redden mellan Väderön och Torekov, anvisningar som är mer detaljerade än de som återfinns på fortifikationskapten Gerhard Burmans militära version av Skånekartan från 1684.

Före tillkomsten av Ströms karta hade man för navigering i farvattnen kring Bjärehalvön och Hallands Väderö fått förlita sig på engelska och danska kort och lokala lotsar som ännu inte lydde under kronan. 60 år senare gjorde generallotsdirektören Christian Ulrik Wallman sin inspektionsresa utefter västkusten och fick efter besök i Torekov, anledning att komplettera Strömcronas Torekovkort vilket i bearbetat skick kom ut 1759.

Pommerska kriget (1756–63) och den bohuslänska sillperioden under senare halvan av 1700-talet innebar ett starkt uppsving för fraktmarknaden i Kattegatt och södra Östersjön. Årsfångsten av sill i Bohuslän kunde uppgå till 1,75 miljoner tunnor sill varav 400 000 tunnor saltades. Exporten, som skedde främst från Göteborg, gick huvudsakligen till Östersjöområdet, till Danzig och Riga. Den ökade frakttrafiken och en från svensk sida ökad marin närvaro i Kattegatt och Skagerrak ställde högre krav på trygga farleder med prickade leder och tillgång till lotsar.

I den från västra lotsfördelningen (Göteborg) till generallots- direktören insända lotsrullan för år 1759 står antecknat:

”Hallands Wärö. Här väl icke någon hamn utan för små fartyg, som lega förtöjda vid Wärön, men vore dock nyttigt, som här vore lotsar att tillgå för fartyg, som vela till och från sundet och bliva satta för contrair (mot-) vind och svårt väder uti Halmstadsbukten som kunde vid Torekou eller emellan Torekou och Wärön komma till ankars, och på samma ö kunde lotsarna bo, där nog både bete och wand finnas. Men som allt folket här är välmående, och ingen skulle vela åtaga sig att vara lots, så synes bäst vara, om Compagnie skrivaren Wennerberg vilken bor på Torekou, kunde anskaffa så många av Enrolleringen till att lotsa som här behövas, vilket för den svåra utrodden torde åtminstone vara 4 stycken de i så motto för Enrollering all uppfordring vara fria, så länge de lotsningen bevakade.”

Av denna anteckning torde framgå att det 1759 inte fanns någon kronans lotsstation i Torekov, men att det var önskvärt. I en memorial från den 28 oktober 1760 talas återigen om inrättning av lots vid Torekov. Omkring den 1 oktober 1761 kom generallotsdirektören Christian Wallman och amiralitetslöjtnanten Michael Schale resande från Karlskrona till Torekov för att med amiralitetskommissarie Edvard Benedictus Wennerberg d.ä. diskutera organisationen av en kronans lotsplats vid Hallands Väderö/Torekov.

Familjen Wennerberg hörde till de förnämligare i Torekovs samhälle och Edvard Benedictus d.ä. (f. 1719), äldste son till amiralitetskommissarie Niclas Wennerberg, hade ett förflutet vid amiralitetet i Karlskrona liksom sin fader. Edvard Benedictus Wennerberg var, som Gunnar Bergström uttrycker det i sin bok Torekovs kyrka 1658–1858, Torekovs allt-i-allo, såväl by- som hamnfogde. Han hade möjligen också något ansvar för den lotsverksamhet som redan förekom i Torekov. Som resultat av överläggningarna upprättade Wallman en memorial som nu förvaras på Krigsarkivet i Stockholm.

Memorialen inleds med följande motivering till varför en kronans lotsinrättning borde förläggas till Hallands Väderö/Torekov.
 ”Som här är en god redd, med god ankarbotten, av tillräcklig rymd för många större och mindre fartyg, så är så mycket nödigare att lotsar här för ordnas, som ända här ifrån till Landskrona ingen hamn finnes, och här själva ingången till Sundet och många fartyg här söka hamn, varest och större fartyg kunna ankra på 7 á 7½ famnar.”

Av skriften framgår vidare följande: Lotsinrättningen skulle inte bara betjäna skepp som sökte lä vid Väderön utan också tillhandahålla långlotsning till Varberg, Nidingen eller Malösund vid Onsala i norr och till Helsingör, Helsingborg, Landskrona och hela Drogden igenom ända till Falsterborev i söder. Lotsplatsen skulle vara bemannad med en uppsyningsman, fyra lotsar och en lotsdräng. Lotstaxa för långlotsning fastställdes. Så till exempel skulle för lotsning från Torekov till Helsingörs redd betalas åtta daler smt (silvermynt) av inhemska och 16 daler smt av främmande skepp. För lotsning hela Drogden igenom skulle betalas 24 daler av inhemska och 48 daler för främmande. Lotsarna skulle, åtminstone till en början, för varje fartyg de lotsade igenom Drogden erhålla fem daler efter skepparens attest och uppsyningsmannens verifiering.

Av Wallmans memorial framgår också att Edvard Benedictus Wennerberg föreslogs som lotsinspektör för distriktet och uppsyningsman för lotsinrättningen. Två lotsar var redan förordnade i början av 1761, nämligen Rasmus Olsson Wara och Cornelius Christoffersson Wulff (författarens farfars farfars farfar) vilka bägge på grund av lotstjänsten blivit entledigade från enrollering i flottan. Eftersom man kommit fram till att det vid lotsplatsen behövdes fyra lotsar föreslogs att även Anders Gunnarsson Kolja och Olof Nilsson Ramberg skulle befrias från enrolleringen och antas till lotsar i Torekov. Härutöver föreslogs att som lotsdräng anta Jon Pålsson Wara.

De föreslagna personerna antogs men lotsningen i Öresund blev föremål för flera utredningar och ändringar under 1760- och 70-talen. Amiralitetskollegiet hade problem med att finna kompetenta personer till långlotsningen och att hålla kostnaderna för lotsningen på en rimlig nivå. I memorialen angavs även att

”för Norra farvattnet hit in behövs på Klippan Skräddarn (Vrenen, förf. anm.) en 8 alnar furupåle till kännetecken med en arm som visar vad sida de taga kursen på. För södra inloppet behöves en dylik på Winga skär. Commisarien Wennerberg wil draga omsorg om dessas uppsättande; i så fall Högl. Kongl. Collegium dertill wil förskjuta penningar.” Slutligen konstateras att: ”Det lärer ock bli nödvändigt att Högl. Kongl. Ami. Collegium täckes tillskriva Christianstads läns landshövdingeämbete om utsyning till boresnad till 2ne lotsbåtar för dessa lotsar på nästa Kronoskog intill Torekou”.

Stångmärkena på Vinga skär och Vrenen uppfördes genom Wennerbergs försorg 1764. Edvard Benedictus Wennerberg kvarstod som inspektör och uppsyningsman för lotsplatsen till 1786. Under hans tid som lots- inspektör och uppsyningsman tillkom 1774 en förordning för att förbättra lotsväsendets ekonomi. I den angavs att alla från öppna sjön kommande fartyg var skyldiga att ta lots. Han fick också uppleva att Amiralitetskollegiet och lotskontoret lämnade Karlskrona och flyttade tillbaka till Stockholm 1776 och att lotsverksamheten på Västkusten kompletterades 1777 med en statlig lotsplats i Halmstad.

I en till lotskontoret år 1785 insänd lotsrulla rapporterar Wennerberg att

 ”lotsarna hava undfått lotsbåt, som är i brukbart stånd. Uppå klipporna Wrenen och Vinga skär är underhållet för kronans kostnad trämärken med armar vilka ännu är passabla.”

Om det byggdes två lotsbåtar i början av 1760-talet av virke från närmsta kronoskog har inte gått att spåra. När Wennerberg d.ä. 42 år gammal antogs som lotsinspektör och uppsyningsman var den stridbare Petrus Hindh kyrkoherde för Båstad/Torekov. Det fanns ett 50-tal matlag eller cirka 300 individer i samhället. Av medlemsförteckningen i Torekovs enskilda änkekassa framgår att det vid denna tidpunkt fanns ett 30 tal skeppare i Torekov som huvudsakligen seglade sina jakter utefter västkusten till Göteborg och Uddevalla i norr och Malmö och Köpenhamn i söder men även till Karlskrona, Lübeck och Stralsund vid Östersjön.

Husen i Torekov var av trä och under tak av halm och låg samlade i ett sedan medeltiden utvecklat gatunät runt S:ta Thoras kapell. Wennerberg själv bodde med sin stora familj, han hade elva söner, i ett hus i vad som i dag är kvarteret Parken nr 7, vid Dr Ahlströms gata. Sonen Edvard Benedictus d.y. ”ärvde” pappans olika funktioner. Han hann med att vara amiralitets kommissarie innan han blev lotsinspektör och uppsyningsman 1786, endast 26 år gammal och kvarstod i de befattningarna till sin död 1809. Han var också både byfogde och hamnfogde.

Den svenska örlogsbriggen Vänta litet sökte nödhamn i Torekov och vid Hallands Väderö i januari 1809. Briggen hade deltagit tillsammans med engelska örlogsskepp som skydd till en ovanligt sent på året genomförd eskortering av handelsfartyg genom Öresund. Så gott som hela konvojen om tolv handelsskepp med fem brittiska och två svenska örlogsskepp som eskort hade fastnat i exceptionellt svår is i Öresund, gått på grund och kommit under dansk kanoneld. Endast de två örlogsbriggarna Fraughton och Vänta litet tog sig igenom Sundet. I Torekov fick lotsarna order av generalguvernör Johan Christopher Toll att på alla sätt hjälpa den svenska örlogsbriggens besättning.

Wennerberg ordnade med sjukstuga i byn för den sårade och av dysenteri svårt drabbade besättningen. Lotsarna Hallgren och Bengtsson tillsammans med flera Torekovbor var behjälpliga med förhalning av skeppet såväl i Torekovbukten som vid Kapelhamn på Väderön under de elva veckor det låg i Torekov och reparerade de värsta skadorna. Den 30 mars kunde örlogsbriggen segla vidare till varv i Göteborgs skärgård. Orostiden mellan 1801 och 1814, främst på grund av Napoleonkrigen, påverkade även Bjäreskepparna negativt i deras yrkesutövning. Flera av dem som vågade sig ut på haven under dessa år uppbringades av franska eller danska örlogsmän eller kapare.

Wennerberg d.y. efterträddes på posten som lotsuppsyningsman den 17 maj 1810 av coopvardie capitain Olof Benedictus Höök som dock dog redan året efter han tillträtt sin befattning. Han hade kommit på förslag ”emedan ingen annan sökande sig infunnit och har han goda vitsord”. I hans ställe kom Torkel Nilsson.

Under 1700-talet fortsatte Sveriges och Danmarks relation att präglas av spänningar och konflikter. De båda länderna hade en historia av rivalitet och krig sinsemellan, och under 1700-talet fortsatte denna konfliktlinje, även om de stora krigen minskade i omfattning. Trots tidigare fredsavtal och förhandlingar fortsatte Sverige och Danmark att betrakta varandra som potentiella fiender. Kontrollen över handeln och sjöfarten i Östersjön, Öresund, Kattegatt och Skagerrak var också en viktig faktor. Både Sverige och Danmark strävade efter att säkra sina intressen i området. I slutet av 1700-talet började relationerna mellan länderna förbättras något, men spänningarna kvarstod.  För att möta eventuell aggression och försvara västkusten och bevaka handeln förlade Sverige en del av sin flotta till Göteborg, den så kallade Göteborgseskadern, som bestod av olika typer av fartyg, såsom galärer och senare även fregatter och bestyckade handelsskepp. Under delar av 1700-talet utförde Göteborgseskadern patrulleringsuppdrag och var aktivt engagerad i kaparkriget, vilket innebar att skydda svenska fartyg från att bli anfallna och tagna som priser av fientliga kaparskepp. Göteborgseskadern behövde utöver sin flottstation i Göteborg reservhamnar och lotsar som kunde lotsa in eskaderns skepp. Även den ökade frakttrafiken ställde högre krav på trygga farleder med prickade leder och tillgång till reserv-och nödhamnar och lotsar. Två sådana nödhamnar skapades vid Malö i Onsala och vid Hallands Väderö.

Redan på 1760-talet, då diskussioner fördes mellan Lotskontoret i Karlskrona och Torekovs sockenstämma och Torekovs Kyrka om en statlig lotsplats vid Hallands Väderö, uttryckte Lotskontoret önskemål om att förlägga lotsarna till Väderön och där uppföra ett boningshus till dem. Torekovs Kyrka motsatte sig detta, dels i egenskap av ägare till ön, dels visade det sig svårt att anställa dugligt folk som ville bo ensligt på Väderön. Lotsplatsen kom istället att 1761[1] förläggas till Torekov.

1813 sökte Lotsstyrelsen på nytt tillstånd att på Hallands Väderö uppföra ett boningshus för lotsar, men mötte fortfarande starkt motstånd i Torekov. Det blev långdragna förhandlingar och utredningar innan Kungliga Befallningshavande i Kristianstad 1844 lämnade sitt tillstånd till husets uppförande.

Lotskontoret i Karlskrona konstaterade i förhandlingarna att:

”Hallands Väderöar hvarest lotsarne nödvändigt böra bosättas, om ändamålet med denna viktiga lotsplats skall ernås, hafva från uråldriga tider varit och är Torekov kyrkas tillhörighet, hvilken ock uppbär alla betespenningar därföre, såsom en densamma tillhörande inkomst; och då dessa öar, oaktat alla de försök som derom blivit gjorda icke kunnat frånkännas Kyrkan, så lärer ingen annan utväg finnas, än att Kronan arrenderar, köper eller ock till Kyrkan gifver för den ett lämpligt vederlag, hvartill 1/6 kronohemman uti Varngården, enligt uppgift, vare att tillgå” [2]

Vid slutförhandlingen den 11 mars 1844 i Torekovs nya skola fördes till protokollet uppfattningen att:

 ”sjöfolkets betryggande påkallar Lotsuppassning å Väderön, äfven för mänsklighetens skull, så att i nödens stund, folk vore att finna på denna aflägsna ö, som kunna bistå förolyckade Sjöfarande, hvilka i annat fall skulle såsom hittills lär inträffat förgås i elände” [3].

Till protokollet fördes också att förhandlingarna resulterade i att lotsverket fick dispositionsrätt till en tomt om tre tunnlands rymd till en årlig kostnad av 2 Rd. per tunnland, 50 öre för bete till en ko för vardera lotten och för varje lott fiske 50 öre samt att ” icke fler hus eller byggnader än det nämnda någonsin å ön finge uppföras.” [4]

1840 anställdes lotsen Obertelius Benedictus Romare vilken hösten 1844, när en bostad för lotsarna stod färdig i Kappelhamn på Väderön, flyttade in med sin hustru Pernilla och två döttrar. 1845 fick Romare sällskap av lotsen Petter Nicklas Pihl med hustru och tre minderåriga söner.

Enligt lotsdirektörens rapport var det en enkel stuga byggd i korsvirke och murtegel och under ett tak av tegel. Stugan var indelad i tre rum, spiskammare, kök och förstuga. Intill lotsstugan uppfördes ett uthus på Kronans bekostnad för 299 Rdr, Rmt. (Riksdaler Riksmynt). Huset var:

 ”uppfört i korsvirke och bränt tegel under tegeltak och var inrett till kostall och vedbod, längd 8 alnar, bredd 6 alnar, högt 7 alnar. Ingång på ena långsidan. Öfver kostallet är inlagt tak af bräder. I samband med denna byggnad är uppfört en latrin af bräder”.

Inför de två lotsarnas förflyttning ut till Väderön beviljade förvaltningen för sjöärenden lotsarna ett understöd om 116 Rdr, 32 Sh.[5] (riksdaler och shilling)

I lotsstugan bodde de två familjerna fram till 1858 då Johanna Lovisa Fex Pihl

dog på Väderön[6] och lämnade maken Niclas Pihl med sonen Edvard Benedictus, 14 år och fyra minderåriga barn varav det yngsta var fyra år.

Lotsen Romare och hans hustru hade vid denna tid boendes i stugan, fyra minderåriga barn varav ett tvillingpar, endast tre år gamla. Romares hade under åren på Väderön mist en son och en dotter och just 1858 miste de ytterligare en nyfödd son.

En välgrundad spekulation kan vara att livet på Väderön blev så tufft för de båda lotsfamiljerna, att de begärde att få sina familjer flyttade till fastlandet. Belagt är att lotsverket 1860 lät göra en ritning på och en kostnadsberäkning för byggandet av en vaktstuga av liknande modell som den som står på hamnbacken i Torekov.[7]

Belägg finns också för att lotsverket 1861 lät riva lotshuset från 1844 och på samma plats 1862 bygga en vaktstuga och en signalmast.[8]

Huset uppfördes

”af timmer på gråstensfot, längd 20 fot, bredd 16 fot, höjd till takfot 9 fot och med murad öppen spis. Tak av tegel på läkt”.

Huset var försett med två ytterdörrar och fyra fönster. Byggnadskostnad 900 Rdr Rmt. Vaktstugan bestod av en förstuga och ett rum som enligt ritningen var inrett med två väggfasta britsar och bänkar med ett bord emellan.[9]

Denna vaktstuga tjänstgjorde som skyddad uppehållsplats under tjänstgöringspassen. Här fanns inte utrymme för några familjer. De måste rimligen ha flyttat iland senast 1861 då lotsstugan revs. 1871 upphörde lotsuppassningen från Väderön. Verksamheten skulle åter helt skötas från Torekov.

När lotsverksamheten 1871 flyttade till fastlandet fick lotsarna en tid hålla till godo med kapten Johan Emanuel Romares vaktstuga på Gibraltarklippan. Först 1877 beslöt sockenstämman i Torekov att bevilja Lotsverket tillstånd att på klippan mellan Badhuset och S:ta Thoras sten uppföra en vaktstuga. Marken uppläts utan kostnad för Kronan. Lotsvaktstugan, 10×10 fot stor, uppfördes 1878 och bestod av stående 3 tums plank, papptak (asfaltpapp). Höjd till takfot 9 fot. Det var oljemålat in- och utvändigt. Kostnad 1,295 kr.[10]

1876 såldes lotsuppassningshuset på Väderön av lotsverket på offentlig auktion varvid lotslärlingen Edvard Pihl, son till lotsen Petter Niclas Pihl, ropade in byggnaden som han erbjöd Torekovs kyrka att köpa för 500 kronor. Kyrkan ansåg priset för högt och kyrkostämman beordrade Pihl att riva huset före april 1877. Slutligen sålde Pihl vaktstugan för 300 kronor till kyrkan.[11]

Kyrkan avsåg möjligen från början att ”reparera” vaktstugan men rev den och byggde 1877 på det gamla lotshusets plats ett nytt hus.[12]

Byggnaden som kyrkostämman 8 april 1877 beviljade, var kostnadsberäknad till 980 kr men kom att kosta 1021 kronor, enligt kyrkans räkenskaper för år 1877.[13]

Kyrkans motiv för att bygga huset var att den hade beviljat koncession för stenbrytning på Väderön och stenarbetarna  behövde bostäder. Här såg kyrkan en möjlighet till hyresinkomst. På grund av olika omständigheter flyttade stenhuggarna inte in i huset förrän 1880.

Genom en brandförsäkring på byggnaden som Torekovs kyrka tog år 1900 vet vi ganska väl hur huset såg ut.  Där angavs:

”Stenhuggarhuset fribeläget i stenfot 0,4 m hög, utan källare i en våning och vind, indelat till kök med stengolf och murad spisel, handkammare och 3 boningsrum. Enkla loft och golf i rummen som är enkelt tapetserade, inredningen oljemålad. Har en murstomme från grunden af tegel. Jernspis i kök och kamin vid murvägg i stugan tillhöre inneboende  hyresgäst. Har 6 fönsterlufter och 2 småfönster 5 dörrar och en vindstrappa af trä.” [14]

Tilläggas kan att kyrkans hus var byggt i skiftesteknik med stående panel medan lotshuset från 1844 var ett korsvirkeshus med murtegel.

Kyrkans hus renoverades 1951 varvid halmtaket byttes mot gult taktegel och vinden inreddes och fick takkupa.

Mellan åren 1880 och 1908 var Kyrkans hus bebott av fiskare, skogs- och stenhuggare och konstnärer. Mellan åren 1909 och 1937 hyrdes huset som sommarviste av adjunkten och Väderö kännaren Paulus Romare. Efter Romare följde andra hyresgäster. År 1992-95 renoverades huset igen och inreddes som museum. Det hus vi ser idag har med andra ord aldrig varit ett lotshus. Lotsverket har aldrig ägt huset och någon lots har följaktligen aldrig bott där. Huset minner i stället om en dyster tid för Hallands Väderön då dess unika natur sårades av stenhuggare. ”Stenhuggarhuset” är inte heller det äldsta huset på Väderön, den rollen får skogvaktarbostället från 1860 överta.

---

[1] Krigsarkivet, Amiralitetskollegium, Lotskontoret, serie E, Wallmans memorial

[2] Riksarkivet, Lund. Landskronas lotsfördelningsarkiv, D1:1 Anteckningar och beskrivning av fördelningens fyrar och byggnader, boställen och utkikshus, sid 128

[3] Riksarkivet, Lund, Landskronas  Lotsfördelning, 1856-1865, BI:I

[4] Riksarkivet, Lund, Landskronas lotsfördelningsarkiv, D1:1 Anteckningar och beskrivning av fördelningens fyrar och byggnader, boställen och utkikshus, sid 128

[5] Krigsarkivet, Förvaltningen Sjöärenden, Lotsdirektören, Lots o fyrinrättningens ingenjörskontor, Serie DII; Liggare över fyrar, sjömärken, byggnader mm.,1849-1860, södra distriktet

[6] Riksarkivet, Lund, Torekovs kyrkoarkiv, dödboken

[7] Riksarkivet, Lund, Landskrona lotsfördelning, 1856-1865, BI:I

[8] Riksarkivet, Lund, Landskrona lotsfördelning EI:7 (1856-1862

[9] Krigsarkivet, Flottans arkiv, Lots o Fyrinrättningens ingenjörskontor, Serie D II 1861-1870, södra distriktet, sid 86

[10] RA, Lotsstyrelsens årsberättelse. Riksarkivet, Lund, Malmö lotsfördelnings arkiv, D:2

[11] Karin Falkmer, Bjäreboken 2016, Riksarkivet, Lund, Torekovs kyrkoarkiv,  kyrkostämmoprotokoll 1877 25/4

[12] Riksarkivet, Lund, Torekovs kyrkoarkiv, Kyrkostämmoprotokoll 1877, 8/4  

[13] Riksarkivet i Lund, Torekovs kyrkoarkiv, Torekovs kyrkas räkenskaper. LIa:4 1812-1899

[14] Brandförsäkringsverket, F1 Värderingsinstrument, Försäkringsnr: 33798, 63159

År 1867 väcktes frågan om att bygga en ”lotsby” borta vid Ydrehall. Idén med en samling av kronan ägda hus att hyras ut till lotsarna kom upp igen på 1880-talet men väckte motstånd i Torekov och förföll främst beroende på att lotsarna redan hade egna hus. I Halmstad kom idén att förverkligas 1904 vid den så kallade Springbacken.

1878 uppfördes en ny lotsuppassningsstuga på byns strandmark nedanför hamnbacken i Torekov. Härifrån hade man god sikt från Kullen i sydväst till Tylön och Halmstad i norr. Tidigare hade lotsarna använt en av coopvardie capitain J. E. Romare på Gibraltarklippan uppförd vaktstuga. Den gula uppassningsstugan, som står kvar än i dag, var i funktion fram till 1936 då den såldes till konstnären Ossian Elgström. I dag ägs den av Torekovs sjöfartsmuseum.

Hur den första lotsbåten såg ut har inte gått att utröna men 1785 konstaterar lotsförman Wennerberg att ”lotsarna hava undfått lotsbåt, som är i brukligt stånd”. De tidiga lotsbåtarna var troligen odäckade snipor med sprisegel. Först 1867 anges i Lotsverkets årsrapport att verket 1866 till Torekovs lotsplats anskaffat en däckad segelbåt av 28 fots längd och 4 fots djupgående.

År 1877 utrustas stationen med ny tjänstebåt. Stationen hade då en större däckad båt och en mindre öppen båt. 1878 anskaffades en däckad segelkutter byggd av ek på klink med 10 meters längd, 3,8 meters bredd och 1,23 meters djupgående. Båten var försedd med gaffelsegel utan bom, stagfock, klyvare och toppsegel. Denna goda kutter behöll man ända till 1913.

Först med början kring 1907 försåg Lotsverket sina lotsbåtar med motor. Torekov fick sin första motorkutter 1912. Den var byggd i Viken och hade en längd om 10,18 meter, bredd 3,37 och djupgående om 1,44 meter. Båten var däckad, hade maskinhus och ruff med två kojplatser. Det är denna motorkutter som grön målad är avbildad på Ossian Elgströms tavla från 1930-talet.

Att Torekovs lotsar utsattes för faror och svårigheter, därom vittnar till och med kyrkböckerna. År 1800 står inskrivet att lotsarna Olof Jönsson och Pål Ditlofsson drunknat den 16 oktober utanför Torekov. Nio år senare är det enligt Wennerberg Guds försyn som räddat lotsarna från att smittas av besättningen på örlogsbriggen Vänta litet som de så många gånger varit ombord i. Flera besättningsmän och Torekovbor dog i dysenteri.

År 1834 händer ytterligare en tragisk olycka. Om denna står det i Torekov kyrkas dödbok:

”Genom vådlig händelse drunknade lotsarna E. Reuter och P. P. Lindbom den 14 juni 1834 vid lotsuppdrag utanför Torekov. Kronolotsen Ebbe Hansson Reuter och Jöns Peter Lindbom wådeligen omkom den 5 Junii kl. emellan 3 och 4 om morgonen, under det de med 2:ne andra lotsar voro ute för att lotsa Cap. Johan Em. Romares fartyg från redden 30 till sjöss. Olyckan skjedde efter berättelse sålunda; att sedan åldermannen Christoffersson och lotsen Svensson kommit ombord lyftades ankaret och de tvenne olycklige beordrades att qwarstanna i båten, som skulle åtfölja fartyget, under lofveringen till dess det kom till sjöss, vid vändningen då fartyget gick öfver stag, kom båten framför bogen och öfverfyldes, så att den gemte Reuter och Lindbom, sjönk jenast, utsattes väl båt men det var omöjeligt att bärga dem oagtad. Lindbom syntes länge hålla sig upp på wattnet, för att söka räddning, men Reuter försvann hastigare till botten, deras liflösa kroppar hade ännu icke fölljande dagen blifvit funne, vare deras själar evigt räddade för Jesu Döds skull.”

Lindboms lik återfanns vid Segelstorps strand den 10 juli 1834 och begrovs på Torekovs kyrkogård tre dagar senare. Om Reuter nämns ingenting. En olycka av mindre vådlig art inträffa de på kvällen den 31 augusti 1891. Lotsbåten hade seglat ut till redden utanför Kapelhamn för att lämna över lotsen Romare till ångfartyget Drott med kung Oskar II om bord. Kungen jagade hare på Väderön och lots skulle för säkerhets skull finnas ombord under natten. På återvägen råkade de i mörkret segla på grundet Hamnaskär, så att båten blev skadad och sprang läck.

Som passagerare ombord fanns greve Tage Tott och kammar herre Carl Magnus Wästfelt. Lotskaptenen H. Ramsten i Malmö, som genast fick rapport om händelsen, misstänkte slarv i kombination med onykterhet i tjänst och begärde en ingående utredning av olyckan. Greve Tott fick en förfrågan och yttrade till lotsarnas försvar:

”Vid hemfärden skrapade båten mot något föremål strax inne i hamnen, men utan att fastna. En äldre lots med helskägg stod till roders. Kvällen var mycket mörk, så jag för min del såg ej något. Huruvida detta eller oförsiktighet vållat skadan vågar jag ej yttra mig om då jag är högst oerfaren i dylika fall. Lotsarna voro enligt min övertygelse fullkomligt nyktra.”

Skadan blev omfattande så man kan förstå lotskaptenens förtrytelse, men lotsarna blev frikända av Ängelholms rådhusrätt och båten reparerad för 98 riksdaler.

En ”olycka” av ett helt annat slag inträffade 1877 då åtal väcktes mot lotslärlingen vid Torekovs lotsstation E. B. Pihl för våld mot lotsåldermannen P. G. Pettersson. Pihl hade i vredesmod knuffat eller lappat till sin förman så att uniformsmössan fallit av. Sedan undersökning härom ägt rum vid Ängelholms Rådhusrätt, och målet överlämnats till Krigsrätten vid Kung. Flottans station i Karlskrona, dömde samma domstol den 22 augusti 1877 lotslärlingen Pihl för våld mot förman till straffarbete i två år och sex månader samt att han förlorade tjänsten. Han dömdes också att gottgöra Lotsverket för kostnader i målet samt utge ersättning till trenne avhörda vittnen. Pihl besvärade sig över Krigsrättens dom och sökte ändring eller av gunst och nåd erhålla lindring. Domen ändrades till två års straffarbete. Efter avtjänat straff for Pihl till Newfoundland för att med fiske där försörja sig och sin familj i Torekov. En olycka inträffade under fisket varvid Pihl drunknade.

Ansvaret för fyrar och ”båkar” hade alltsedan 1652 åvilat Amiralitets kollegiet. Sedan 1671 var i kollegiets förordnande för lotsmän infört att dessa var skyldiga att underhålla remmare på vanliga Lotsverkets ställen, envar i sin led. Sedan 1687 hade inspektionen av båkar anförtrotts styrmansdirektören. I Torekov ålåg det lotsarna att alltsedan 1764 underhålla de två ”stångmärkena” på Vrenen och Vinga skär som markerade Torekovs redd. Märkena bestod av en stång med stöttor, försedd på toppen med en österut pekande vitmålad arm som angav att man skulle gå öster om märkena. Stångmärket i övrigt var överstruket med rödfärg.

År 1879 tillkom tre prickar i Skälderviken vid Killebäcksgrundet, Bergströms grund och Halsa rev vid Svanshall föranledda av ökad trafik på Ängelholm. På grund av den ökade trafiken på 1880-talet tillkom prickarna vid Källrans rev norr om Torekov och Fäpricken vid Skaudd söder om Torekov. Torekov rev, liksom Kollingebådan vid Vinga skär, fick sina markeringar först på 1890-talet. Stångmärket på Vinga skär togs bort i samband med att skäret försågs med fyr, stångmärket på Vrenen, som bevarats in i vår tid men nu övergivits av Lotsverket, underhålls numera av Torekovs kyrkas Väderö förvaltning.

Talrika rapporter i slutet av 1800-talet från lotsåldermännen i Torekov till lotskaptenen i Malmö vittnar om det myckna arbetet med att hålla alla sjömärken i stånd. Så till exempel skrev lotsåldermannen Hans Peter Wulff den 20 maj 1896:

”Då jag igår blev underrättad om att en prick blivit ilandbergad vid Lervik, sände jag lotsarna dit för att efterse om det var någon som tillhörde stationen. Då befanns det vara pricken på Bergströmsgrundet som slitit sig loss. Pricken medförde lotsarna hit och skall den bliva utlagd på sin plats, så fort det blir passande väder. Den var alldeles oskadad, men lotsarna måste betala 5 kronor till bärgaren ty han föregav att han haft mycket arbete för att få den hel iland. Räkning medföljer kvitterad.”

Av bevarade rapporter till lotskaptenen framgår att Bergströms prick var på drift lite då och då och att samma person begärde bärgarlön vid mer än ett tillfälle.

Med den ökande trafiken på 1860–80-talen följde ett ökat antal förlisningar varav några förmodligen kunnat undvikas med fyrljus. Den första fyren i farleden förbi Torekov uppfördes på Vinga skär 1883. Den drevs med fotogen och krävde en omfattande passning som sköttes av lotsarna. Fyrvaktaren seglade eller rodde från Torekov ut till fyren varje morgon och kväll för att släcka och tända den under den mörka årstiden. Vid svår storm slapp han ge sig ut. Under den ljusa års tiden var fyren släckt. Likväl var årsbehovet av fotogen för Vinga fyr 400 liter.

Fyren på Vinga skär byttes ut 1912 till en AGA-fyr. 1936 ersattes den med en ny AGA-fyr i ett åttkantigt lanternhus av stål som placerades på skärets södra udde. 1884 stod fyren på Bagganäset på Väderön klar, ett 13 meter högt skinande vitt torn av gjutjärn. Fyren, som den 2 oktober för första gången visade sin fyrkaraktär, ”ett fast vitt sken som tid efter annan avbröts av två tätt på varandra följande röda blänkar”, var bemannad.

Utöver fyrhuset hade uppförts ett större och ett mindre bonings hus, ett uthus, en bagarstuga, en jordkällare, ett fotogenhus och slutligen en bod för fyrens ved. Byggnaderna, som fick ett ganska oskånskt utseende, hade sin förebild vad gäller storlek och beskaffenhet i lotsbostäderna vid fyrplatsen Svenska Högarna. Den första fyrmästaren blev lotsåldermannen P. G. Pettersson som kunde rapportera till Lotsverket att ”verket arbetar jemt och fyren briljant i ljuset”. Pettersson avgick med pension 1894.

Även på Hamnaskär norr om vågbrytaren i Torekovs hamn restes 1885 en fyra meter hög fotogendriven fyr som visade fast grönt sken till ledning för inseglingen i hamnen. Hallands Väderö fyr blev obemannad 1965 i samband med elektrifiering och automatisering med styrning från Kullens fyr.

Under de 80 år fyren var bemannad bistod lotsarna i Torekov och på senare år den isbrytande livräddningsbåten Bernhard Ingelsson många gånger med transport av förnödenheter även om fyrpersonalen hade egen båt. I dag är fyrbostäderna indelade i små lägenheter som genom Torekov kyrkas försorg hyrs ut till en ständig kö av naturälskande gäster. Den 136-åriga fyren, som med undantag för några år under första och andra världskrigen varit tänd och ledsagat sjöfarten, är ännu i drift, underhålls av Sjöfartsverket och betjänar numera huvudsakligen fritidsbåtar.

Vid 1853–54 års riksdag väcktes en motion om att inrätta sjöräddningsanstalter utefter Sveriges kuster efter engelskt och delvis danskt mönster. Behovet hade påtalats redan 1819 men medel hade inte kunnat anvisas. De många strandningarna med förlust av människoliv, som ägde rum runt kusten, påkallade en insats för räddande av skeppsbrutna. Genom Kongl. Brev 1855 beslöts att anlägga de två första stationerna, den ena vid Sandhammaren försedd med livbåt och raketramp, den andra, med endast raketramp, vid Brantevik.

Tillsynen och utvecklingen av den statliga sjöräddningen lades på Förvaltningen av Sjöärenden som också ansvarade för lotsverksamheten. Antalet stationer ökade allteftersom medel kunde anvisas. År 1857 fick Viken och Arild sina stationer, 1859 tillkom ytterligare räddningsstationer och i Kongl. Brev från 22 december 1863 upptogs Torekov som den elfte stationen. Torekov utrustades till en början med endast raketapparat.

Den förste upp syningsmannen vid livräddningsstationen var sjökaptenen Johan Emanuel Romare som avgick 1877 och ersattes av sjökaptenen Petter Julius Wulff, vilken kvarstod i befattningen till sin död 1889. Därefter slog man samman förmanskapet så att lotsåldermannen också var uppsyningsman över livräddningsstationen. Raketapparaten eller ”attiraljen” bestod av raketramp, rake ter, raketlinor, bärtrossar och räddningsstol. Allt förvarades på en kärra i ett nybyggt skjul borta på Ydrehall.

Mark, 112 kvm, hade arrenderats för ändamålet av Philip Höök, ägaren till Torekov nr. 1 1/27 mt. Huset var med stora bokstäver i vitt bemålat ”RS”. Raketapparaten fungerade så att raketlinan sattes fast vid raketen som lades i sitt stativ och med korrektion för rådande vind sköts ut över det strandade fartyget. Sedan man lyckats få ombord raketlinan halade besättningen ut in- och uthalningslina och bärtross vilken gjordes fast ombord. Bärtrossens ände i land förankrades med ankare i marken och styvhalades. Därefter kunde räddningskorgen halas fram och tillbaka hängande i ett block som skurits på trossen. Långt ifrån alltid lyckades man fästa och sträcka bärtrossen så att räddningskorgen med sin frälsarkrans under hela inhalningen med en skeppsbruten ombord kunde hållas ovan vattenytan. Ofta spolades han över av de skummande vågorna och någon gång spolades han ur korgen.

År 1891 fick Torekov sin första livräddningsbåt, en från Skärsände omplacerad roddlivbåt. Den var av äldre dansk modell, ursprungligen byggd 1860 i Karlskrona. Köl, stäv, spant och bord läggning var av ek, längd 8,44, bredd 2,39, djupgående 0,88. Den byggdes om 1891 och försågs då med nio ”luftlådor” av koppar, två master, två segel med rår. Båten hade nr 427 målat på seglen. Den förvarades i ett nybyggt skjul intill det tidigare på Ydrehall byggda skjulet.

Vid utryckning drogs båten på sin kärra av hästar fram till lämplig sjösättningsplats nära haveristen. Livräddningsstationen utökade sitt manskap med en båtstyrare och ett antal roddare. Inte förrän i november 1938, då Lotsverket drog in sin livräddningsstation och verksamheten övertogs av Svenska Sällskapet för Räddning av Skeppsbrutna (SSRS), ersattes roddlivbåten av en motorlivbåt, även den av dansk typ. Motorlivbåten, döpt till Wilhelm Lundgren, var en öppen livbåt som i livräddningssällskapets regi bemannades på frivillig basis.

Sjöräddningen i Torekov har i olika skepnader bedrivits sedan 1864. Under den tid Lotsverket ansvarade för livräddningsstationen, dvs. från 1864 till 1938, gjordes 28 utryckningar, räddades tre personer med båt, 30 personer med raketapparat och 88 med annan åtgärd. Totalt räddades 121 liv enligt Lotsverkets årsrapporter. Eftersom livräddningsstationens verksamhet är värd en egen beskrivning ska här endast återges två remarkabla rapporter till Lotsverket.

År 1880 den 10 december strandade jakten Tärnan ”— vars besättning icke ägde självbehärskning nog att stanna kvar ombord till dess raketapparaten hann att serveras, oaktat apparaten var vid strandnings stället, utan hoppade i sjön och blev sedermera, rent av utav en lycklig tillfällighet bärgad”.

Jakten, hemmahörande i Ängelholm, strandade 1/4 mil söder om Torekov under orkanlik storm från NV.

”Den 10 juni 1939 utryckte motorlivbåten för att bistå två seglande sommargäster som befarades nödställda emedan en 16 sek/m pålandsvind med hög sjö var rådande. De lustseglande påträffades och bärgades till Torekov.”

Det var förmodligen den första utryckningen för att bistå nöjesseglare. Den statliga lotsverksamheten har genom åren reglerats av åtskilliga författningar och varit föremål för många organisatoriska förändringar. I det föregående har omnämnts att verksamheten till en början sorterade under Amiralitetskollegiet vilket pågick fram till 1803 då ledningen övergick till Förvaltningen för sjöärenden.

Först 1871 tillkom det centrala ämbetsverk som kom att benämnas Lotsverket. Till detta verk samlades alla lots- och fyrärenden samt handhavandet av statens anstalter för räddning av skeppsbrutna. Även indelningen av Sveriges kust i olika förvaltningsområden har varierat. På 1600-talet var riket indelat i tre distrikt, nämligen norra, södra och västra distrikten vilkas chefer var stationerade i Stockholm, Karlskrona och Göteborg.

År 1756 avskildes från norra distriktet Ålands och Finlands skärgårdar och bildade ett fjärde distrikt som upphörde 1809 då Finland avträddes till Ryssland. Distrikten var i sin tur uppdelade i smärre områden, benämnda ”fördelningar”. Det distrikt som främst berör oss, det södra, fick sin distriktsexpedition förlagd till Malmö 1776 i samband med att Amiralitets kollegiet och lotskontoret flyttade åter till Stockholm. Distriktet har alltsedan 1761 haft sin gräns mot västra distriktet förlagd till gränsen mellan Skåne och Halland.

Varje distrikt förestods av en lotskapten som lydde under lotsstyrelsen. Under senare hälften av 1800-talet och fram till 1909 innehades tjänsten i södra lotsdistriktet av C. Henrik Ramsten, en mycket nitisk och krävande person om vilken det sades att han var något välvilligare inställd till personer som visade sig i Missionsförbundets tempel i Torekov.

Torekovs lotsfördelning kom vid starten att omfatta Helsingborg, Viken, Höganäs, Torekov och Båstad. På lotsstationen i Torekov bestod personalen år 1900 av en lotsförman, två mästerlotsar, två lotsar och en lotslärling. Lotsfördelningen kom aldrig att räknas till de större. Under perioden 1871–1901 utfördes i medeltal 67 lotsningar (under 1870-talet 80 lotsningar) om året vilket placerade Torekov på 107:e plats i Lotsverkets årsredovisning över antalet utförda lotsuppdrag. Under perioden 1901–36 hade antalet sjunkit till 52 lotsningar om året, ett antal som skulle ha varit väsentligt lägre om inte första världskriget innebar att fartygen valde att gå ”inomskärs”, dvs. mellan Väderön och land. Under åren 1925–36 var antalet lotsningar per år endast åtta, 1935 utfördes endast en lotsning. Mot bakgrund av denna utveckling beslöt Lotsverket 1936 att dra in lotsverksamheten i Torekov och avveckla stationen.

Helt avvecklad blev den inte förrän 1938 då livräddningsverksamheten överfördes till SSRS. Efter 175 år hade den tekniska utvecklingen av sjötrafiken och navigeringsutrustningen gjort lotsningen vid Torekov överflödig. Många är de skeppare som genom Torekovlotsarna fått hjälp till en trygg hamn eller trygg färd genom Sundet. Många är också de familjer i Torekov som fått en del av sin bärgning genom tjänst vid Lotsverket, ett viktigt tillskott i ett samhälle med konstant brist på arbetstillfällen.

Lotsåldermän vid lotsplatsen Hallands Väderö-Torekov

1761–1886 Edvard Benedictus Wennerberg d.ä. f. i Torekov
1719, kompaniskrivare, lotsuppsyningsman, lotsinspektör, titulerades amiralitetskommissarie, d. därstädes 1795.

1786–1809 Edvard Benedictus Wennerberg d.y. (son till EBW d.ä.), f. i Torekov 1760, lotsuppsyningsman, lotsinspektör d. därstädes 1809.

1811–1812 Olof Benedictus (Bengtsson) Höök, f. i Torekov 1746, d. därstädes 1812.

1815–1821 Torkel Nilsson Junker, f. i Torekov 1751, skeppare, d. därstädes 1821.

1821–1824 Karl Lindbom f. 1760, skeppare, d. 1824 i Torekov.

1824–1839 Hans Jacob Christophersson, f. i Torekov 1785, styrman, d. 1859.

1840–1850 Pehr Olof Höök, f. i Torekov 1777, skeppare, d. därstädes 1856.

1850–1874 Christian Sjöberg, f. i Torekov 1796, sjökapten, d. därstädes 1879.

1874–1884 Peter Gustaf Petersson, f. i Torekov 1826, sjökapten, slutligen fyrmästare på Väderön, d. i Torekov 1894.

1884–1890 Olof Bernhard Romare, f. i Torekov 1855, d. därstädes 1892.

1890–1894 Philip August Eugen Höök, f. i Torekov 1829, sjökapten, d. därstädes 1894

1894–1898 Hans Peter Wulff, f. i Torekov 1834, sjökapten, d. därstädes 1898.

1898–1899 Carl Magnus Wulff, f. i Torekov 1839, sjökapten, d. därstädes 1899.

1899–1901 Jacob Wilhelm André Bennet, f. i Varberg 1836, sjökapten, d. i Torekov 1912.

1901–1906 Carl Nilsson, f. i Västra Karups förs. 1853, mästerlots, d. i Torekov 1911.

1906–1913 Johan Edvard Werner de la Motte, f. i Torekov 1858, mästerlots, d. därstädes 1935.

1914–1928 Carl Ludvig Wargren, f. i Torekov 1869, mästerlots, d. därstädes 1947.

1929–1936 Georg Albin Romare, f. i Torekov 1878, mästerlots, d. därstädes 1957

—————————————————————————

Följande har hämtats ur Sundius anteckningar som har erhållit mycket material 1993 från Bo Bergström i Lund

Händelser i kronologisk ordning

Torekov fanns inte med i 1744 års rulla

Tillhörde södra distriktet och Torekous fördelning 1799 men Landskronas fördelning någon gång under början av 1800 talet fram till 1880 därefter Malmös fördelning.

Nedanstånde ur reglemente för lotswerket 1799: Under lotsuppsyningsman för Torekovs fördelning lyder Hallands Väderö och Torekovs lotsplats med 1 lotsuppsyningsman, 1 lotsålderman, 1 ord lots, 1 utlärd lotsdräng, 1 utlärd reservlotsdräng och 1 lotslärling.
Lotsningsområdet: Lotsarna uppassa vid stationen emottaga från sjön att inlotsa, utlotsa till sjöss och till Helsingör även till Halsahamn enär så påfordras.

Ur rulla 1817: Lotsålderman Torkel Junker, ordinarie lots J. Bengtsson, lotslärling E. Sjöström

Lotsningsområde ur reglemente och förordning 1820: Från Torekovs eller Hallands Väderös lotsplats till sjöss eller från sjön samt till Helsingör respektive Halmstad, Halsahamn.

1821 12 mars Lotsålderman Carl Lindbom i Torekov har begärt dagbok och lotsböcker samt klagat att lotsbåt ej finnas i Torekov och att lotsarna inga äger. Svar ”det måste åligga lotsarna vid Torekov liksom lotsarna vid övriga platser inom Sverige, att själva med båtar vara försedda då det välja detta yrke och till lotsar låta sig antagas”

1822 C Lindbom upprepar kravet från 1821 påpekar nödvändigheten av en lotsbåt. Svar ”Torekov skall nästa vår få lotsbåt av ek med 18 fots köl, segel, dragg och tåg.”

1832 Kronolotsbåt finns nu i Torekov

6 juli 1832 Angående secundlots T.M. Svensson förordnas han till mästerlots efter avgångne E.E. Sjöström

1835 fd coopfverdi skepparen Påhl Romare blir mästerlots

1839 Låm HJ Christophersson går i pension. P. Romare ansöker om att få bli Låm efter Chrisophersson men det avslås med motiveringen att ” sökande ej bör vara utfattig”

1841 OB Romare antages till mästerlots och ny lotsbåt färdig

1841 Gratifikation till lotsarna i Trelleborg och torekov

1842 JF de la Motte blir secundlots

1845 Förvaltningen för sjöärenden har beviljat 116 rdr 32 sh till understöd åt lotsar vid Torekov i och för deras utflyttning t hallands Väderö. Pengarna handhas av Låm Höök

1862 byggs lotsuppassningshus på Hallands Väderö

1863 Torekovs kronolotsbåt färdig och en av lotsarna i Torekov må förordnas att tillika med annan pålitlig person avsegla från Malmö till Torekov.

Lotsningsområde ur reglemente och förordning 1863: Helsingör, Halsahamn sjöss eller från sjön
1 lotsålderman, 2 mästerlotsar, 2 secund lotsar, 2 lotslärlingar

1866 befalldes att vanlig lotsflagg ” hälften vit och hälften blå” skall vara hissad istället för lotsgös då lots finns att tillgå

1869 Lotsstugan på Hallands Väderö skadat skadat vid storm 17 juni

1869 omkom tre lotsar under svår storm i september

1876 såldes lotsstugan på Hallands Väderö

1878 En ny lotsuppassningsstuga byggdes

1878 Åtal mot lotslärling Edvard Benedictus Pihl för våld mot lotsålderman Peter Gustav Pettersson. Dömd till 2½ års straffarbete och suspenderad från tjänst. ( Han slog mössan av Pettersson. Lång process med åtal, nådeansökningar mm)

1883 värdering av lotsbåt vid Torekov tillhör PG Peterssonvärde 50 kr. En annan ägd gemensamt värderas till 70 kr

1888 OB Romare rapporterat att lotsen HP Esbjörnsson ” förer ett onyktert leverne” samma år även rapport om ”lotsen JEW de la Mottes uppstudsighet”.
1891 den 31/8 inträffade att sedan Torekovs kronolotsbåt avlämnat lots till chefsfartyget DROTT, båten på hemfärden under mörker törnad på ett grund inne i hamnen och skadats. Lotsarna ansågs ej vållande.
1892 lots Esbjörnsson har lovat PH Höök att ” hädanefter ej begagna spritdrycker”
1892 OB Romare avlider
1893 Lots Esbjörnsson ”har åter börjat vara drucken”
1893 CL Wargren vill ej längre använda tillnamnet Carlsson utan endast Wargren

1897 Personalens löner
HP Wulff                                      344 kr
Carl Nilsson                                 946 kr
HP Esbjörnsson                          916 kr
Edward de la Motte                  916 kr
CL Wargren                                 916 kr

1912 fick lotsplatsen en ny däckad motorbåt

Båtbestånd 1920:
1 däckad kutter byggd 1912, ek, kravell, 10.18×3.75, 12 hk Bolinder
1 segelbåt i furu, klink, 5.9×1.66
1 roddbåt byggd 1892, ek, klink, 3.82×1.41

1917 Generaldirektören medger att mästerlots Erich de la Motte p.g.a. att under tjänsten vid en kollision mellan två skjutsar Båstad-Torekov, ådragen kroppskada tilldelas 327:- i mistad lotslott

1930 Belöning om 50 kr var till lotslöjtnant Sven Gustav David Magnusson, lotsförman vid Torekovs lotsplats Georg Albin Romare samt lotsen Gustav Edvard de la Motte som belöning för att de under synnerligen svåra och riskfyllda förhållanden bärgat Stora Middelgrunds lys och ljudboj då denna den 9 juli 1930 under hård storm slitit sina förtöjningar.

PERSONALIA VID TOREKOVS LOTSPLATS

Hans Jacob Christophersson, född 1786, död 1859, fd lotsålderman

Christian Sjöberg född 1791, död 1879, fd lotsålderman. 1869 tilldelad varning för att ha försummat en lotsning av S/S FREJ i augusti månad. Inkomst 500 rdr per år

Edvard Benedictus Pihl, f 1845, lotslärling juni 1873, drunknat 1893 vid Amerikas kust

Philip August Eugen Höök, Sjökapten, f 1829, lotsålderman, död 1894

Peter Gustaf Petersson, lotsålderman 1884, fd fyrmästare f 1827, död 1894

Peter Nicolaus Svensson Pihl, fd kronolots, f 1811, lex 1845, lön 300 rdr, avsked 1881, död 1896

Hans Petter Wulff, f 1834, sjk, lotsålderman, lotsförman 1894, död 1898

Carl Magnus Wulff, f 1839, sjk, lotsålderman, död 1899

Hans Peter Esbjörnsson, kronolots, f 1839, död 1906, avsked 1901. 1890 olovligen i berusat tillstånd tagit sig en roddtur, fallit i sjön och räddats. Föreslås skiljas från tjänsten. 1891 dömd till offentlig varning för fylleri i tjänsten samt avdrag å lotspenning med 10 kr.

Carl Nilsson f 1853, död 1910, sjöman i segelfartyg lotslärling 1885, lots 1885 mästerlots 1899 lotsförman 1902. 1904 Ådrog sig ljumskbristning vid olyckshändelse i lotsbåten begär pension 1904.

Jacob Wilhelm André Bennet född 1836, lotsförman 1899, avsked 1901, död 1912

Carl Erich Valdemar de la Motte, kronolots, f 1893, lotsexamen 1918 men dog samma år

Johan Edward Werner de la Motte, kronolots, f 1858, död 1935, sjöman och befäl på segelfartyg, lots 1888, mls 1900 Lfm 1906, 1914 entledigad samt tilldelad offentlig varning, efter att ”illa motsvarar det förtroende som blivit honom anförtrott och missbrukat sin tjänsteställning, bör han avsättas”

Hans Erich Waldemar de la Motte, f 1893, Ll 1908, L 1918, död 1918 i Limhamn

Carl Emil de la Motte, lotslärling 1912 men avskedas av CL Wargren 1918 enär de la Mottes uppförande under tjänstetiden ej varit den bästa

Gustaf de la Motte blir lotsförman 1916 (450kr/år)

Carl Ludwig Wargren, f 1869, lotsförman, död 1947, sjöman i segelfartyg, lots 1893, mls 1907, Lfm 1914

Rasmus Olsson Wara, f 1727 ådrog sig svårt bråck som han efter attest undfått under det han lotsat ett fartyg till ankarplatsen vid Torekov och fick 1763 avsked, Död i Torekov 1799

Pål Nilsson, kronolots, f 1735, död i Torekov 1810

Georg Albin Romare, f 1878, sjöman å segelfartyg, i flottan, Ll 1894, lots 1907

Obertius Benedictus Romare, f 1815 l.ex. 1840, lön 1864 300 rdr. lotsförman 1884

John Perl. Sjölin, f 1881, sjöman I segelfartyg och ångfartyg, Ll 1900, lots 1901, tjg å S/S Malmö 1905-1907

Olof Bernhard Romare f 1855, lotslärling 1873

Ur Minnesalbum 1914-1924 lotsverkets personal

Lotsplatsen anlagd på det att fartyg som kommande från Nordsjön med västlig vind, tagit Hallandsåsen för Kullen och därför hållit för lågt och sedan ej kunde hålla högt nog i vind att ligga över Kullen, skulle få lots och kunna hålla i lä om Hallands Väderö och ankra där. Lotsuppassningen var därför förlagd till Kappelshamn på Väderön, en för alla vindar och all sjö skyddad naturlig hamn på öns sydostsida. Med säkerhetsanstalternas förbättrande avtog platsens betydelse och lotsuppassningen på Väderön indrogs åren 1850 -60. Lotsuppassningshuset borttogs någon gång på 1870-talet.

De första kända lotsarna var lotsåldermannen P. Höök och lotsen Paul Romare, båda i förra hälften av 1800-talet. Platsen är emellertid som lotsplats betydligt äldre än så.