Ur CG Sundius anteckningar
Reglemente för Lotsverket 1799:
Under lotsuppassning men för Malmö fördelning lyder Cimbritshamns lotsplats: 1 ordinarie lots, 1 utlärd ordinarie lotsdräng, 1 lotslärling. Lotsplatsen lyder under lotsålderman i Åhus. Lotsningsområde: Lotsarna uppassa vid stationen emottaga från sjön att in lotsa och utlotsa till sjöss.
1820: Simrishamns lpl fanns inte med i förteckningen
1884 byggdes ett lotsuppassningshus och en lotsutkik
1900 Ny lotsbåt
1920 Ersattes den gamla utkiken av trä med en byggd i järn
5 nov 1920: Begav sig lotsförman JH Strömberg lotsen CA Malmberg och extra lotsen JP Nilsson, alla vid Simrishamns Lpl jämte tre fiskare i lotsplatsens motorbåt under svåra väderleksförhållanden och icke utan livsfara ut för att lämna biträde åt tyska seglaren STURMVOGELS besättning. För visat mod och rådighet tillerkändes lotsförman en belöning av 125 kr och till envar av övriga 100 kr.
Nedanstående artikel som är sammanställd av sjökapten Ragnar Malmberg från Simrishamn är hämtad från Cimbrishamns-Bladet den 6:e november 1920.
Lotsar och fiskare i Cimbrishamn bärga iland besättningen från ett nödställt tyskt fartyg
Nära 3 dygn på ett vrak i grävande sjö
I vårt torsdagsnummer omtalades att ett fartyg med nödsignaler på onsdagsmorgonen iakttagits förankrat ett gott stycke till sjöss utanför Cimbrishamn, och att det på grund av den rasande stormen och höga sjön var omöjligt att bringa det hjälp från land.
Hela torsdagen fortfor stormen och sjön blev ännu våldsammare. Med kikare kunde man iakttaga hur det förankrade fartyget än höjde sig på en vågtopp, så att skrovet syntes, än sjönk så djupt ner i en vågdal att man knappast kunde se den enda masten.
Lotsförman Strömberg satte sig i förbindelse dels med lotskaptenen i Malmö dels med stationsbefälhavaren i Karlskrona. Den senare ville veta om Cimbrishamns hamn kunde anlöpas av ett Kronofartyg, som utsändes till de nödställdas hjälp, och då han erhöll ett nekande svar kunde han inte utlova någon hjälp. Lotskaptenen ställde i utsikt att en jagare möjligen på fredagen skulle få ut från Karlskrona till nödstället
Gårdagen kom, och stormen bedarrade något samtidigt som vinden drog sig mer sydlig.
Då lotsförman Strömberg vid 8 tiden kom ut till lotsutkiken och frågade lotsarne Malmberg och Nilsson om de ville följa honom ut till det nödställda fartyget, som ännu höll sig fast för sina ankare, fick han ett jakande svar. Tre fiskare Frans Tuvesson, William Lundberg och William Brandt erbjöd sig att följa med.
Lotsarne ge sig i väg
Spänningen i staden över ovissheten om besättningens på haveristens öde hade ökats med varje timma som gick. Hela onsdagen och torsdagen voro alla kikare riktade utåt det skummande havet, och många tysta böner uppsändes säkert för de arma, som dygn efter dygn måste uthärda på ett av vattenmassorna ständigt överspolade flarn mitt i denna kokande häxkittel.
När därför lotsarne beslutat sig för att gå till sjöss spred detta sig som en löpeld över staden och många skyndade till för att se avfärden. Portarne till innerhamnen, som hållits stängda för stormen, slogos upp och den lilla säkra lotsbåten töffade ut mot bränningarne i hamninloppet, där den största faran var. Tidtals sprutade skummet högt över pirarne, men båten passade på, då vågsvallet före en stund saktade av och kilade ut i öppen sjö, där faran var mindre.
Det var svart av folk vid lotsutkiken, och man följde med spänning lotsbåten, som än försvann mellan vågtopparne, än lyftes mot skyn på fradgande vågberg. Det dröjde väl en timmas tid, innan den hunnit ut haveristen. Man kunde nu endast genom kikare följa de båda farkosterna, men man såg att lotsbåten flera gånger närmade och avlägsnade sig från det förankrade fartyget.
De räddade föras iland
Efter hand ökades folkmassan vid hamnen. Trots den bitande vinden uthärdade man timma efter timma. Äntligen hissade lotsbåten flaggan, det överenskomna tecknet att bärgningsarbett överstökats, för att man i land skulle kunna bereda sig att mottaga de skeppsbrutna. En bil rekvirerades för att de genast skulle kunna föras till lasarettet.
Sjövant folk fruktade mera för lotsbåtens inlöpande i hamn än för utlöpandet. Men allt fick bra och något fällande brott nådde icke den lilla farkosten, som för stormsegel och maskin kom länsande för vind och sjö in i hamnen vid 12-tiden.
Det ett dramatiskt ögonblick. Över tusen människor mottogo räddarene och de räddade med rungande hurrarop. Det var tre främlingar i båten, tre oljeklädda sjömän, som visserligen sågo bleka och urvattnade ut, men ändå hade kraft nog att utbringade ett ”Leve Sverige” som tack för hurraropen från land. De klevo genast upp i bilen, som förde dem till lasarettet, där ett varmt bad het mjölk och en säng väntade dem.
Lotsförman Strömberg berättar
Det säger sig självt att lotsbåtens modiga besättning blev föremål för ett varmt mottagande. Ehuru genomvåt gav lotsförman Strömberg oss ändå några upplysningar om det främmande fartyget och besättningens bärgning.
Det var galeasen STURMVOGEL av Lybeck på resa från Ronneby till Kolding med gatsten. Kaptenens namn var Woggorn och utom honom bestod besättningen av två man. Om bord på galeasen hade man inte märkt lotsbåten förrän den var på omkring hundra meters avstånd. En man, som befann sig på däck fick då syn på räddarna, fäktade i glädjen med armarna och begav sig akterut för att kalla de andra två, som voro nere i kajutan. På ena sidan om vraket, som saknade stormast, hängde det bräckta bogsprötet utombords, så att lotsbåten måste borda vid andra sidan. Besättningen ville samla sina tillhörigheter, och lotsarna gåvo dem tid till att packa ihop, varpå sjömanssäckarna halades ombord på båten med linor, sin kastats ombord å haveristen.
Nu hände emellertid något, som höll på att omintetgöra hela räddningsarbetet. Lotsbåtens motor kom i olag, så att man ej kunde hålla sig kvar vid haveristen. Till all lycka lyckades man upptäcka felet. Då lotsbåten åter kom upp längs haveristens sida stod dess besättning färdig, och i samma ögonblick båtsidan klappade till, hoppade kaptenen och styrmannen ombord. Kocken, som fått sig en lina tillkastad, stod längs akteröver där båtsidan ej kom så nära fartyget. Han hoppade emellertid i sjön, och det dröjde en stund innan man hann hala upp honom i båten.
Besättningens lidanden
De tre männen lågo i sina sängar på lasarettet, då vi i går e.m. gjorde ett besök där.
Kaptenen, en ung man, sade sig ej vilja ligga till sängs längre, då både han besättning var vid full vigör.
Han berättade att han på tisdagskvällen under stormen ämnade ta sig in till Ystad, då stormasten bräcktes vid halv 6-tiden. Han hade då uppsänt bloss för att få hjälp att lotsa fartyget in till Cimbrishamn. En ångbåt hade samtidigt passerat, utan att taga notis om de nödställda. Kl. 7 hade man låtit ankaret gå på 40 meters djup och stuckit på båda kättingarna med en längd av 160 meter. Masten lyckades man befria sig ifrån, men på onsdagen bräcktes även bogsprötet. Flagg och kula hissades på masten som nödsignal.
På onsdagskvällen hade man kommit underfund med att fartyget, som var av trä, sprungit läck, varför man måste pumpa hela tiden. Man hade även lyckats kasta 5 ton av lasten över bord genom att öppna ena luckan och passa på när sjöarna ej voro så våldsamma.
Torsdagen var svårast. Men i kajutan hade man ändå en jämförelsevis lugn vrå, även om vattnet då och då trängde in genom luckan.
Så snart någon kom på däck blev han genomblött av de störtsjöar av vatten, som sköljde över däcket. Styrmannen höll vid ett tillfälle på att spolas överbord, men fick i sista ögonblicket tag i masten.
I kajutan kunde man underhålla så mycket eld att man kunde värma litet kaffe, vilket var det enda varma man fick i sig under dessa långa dagar. Räddningsbåten sönderslogs på onsdagsnatten.
Kaptenen berättade allt detta med leende min, och han försäkrade att han aldrig ett ögonblick tvivlat på att det skulle bli räddade. Med sjömäns vanliga kallblodighet, hade de tagit det hela med ro och de, som ej hade vakten, sovo utmärkt om nätterna.
Naturligtvis blevo de glada då räddningen kom, men kaptenen tyckte ändå det var hårt att få lämna sitt fartyg, som han fruktade ej skulle kunna hålla sig länge flytande.
1920 Båtbestånd:
1 däckad kutter byggd 1911, ek, kravell 8,7×3,15 8 hk Skandia
1 segelbåt byggd 1899, ek, klink, 6,5×1,7
1 segelbåt byggd 1915, ek, klink 4,4×1,68
1944 Byggdes nytt lotsuppassningshus
Simrishamn Lpl lades ner 1 januari 1967
Från Minnesalbum 1914-1924 Lotsverkets personal
Simrishamn, en av landets minsta städer, belägen på Skånes ostkust, upptogs som lotsplats först på 1850-talet. Före denna tid hade dock fartyg trafikerat Simrishamns hamn, som då endast bestod av ett par träbryggor ute i sjön, vilka delvis låg skyddade av hallar och stora stenkistor. Sjöfarten bedrevs då på hamnen huvudsakligen av segelfartyg, som skeppade hem kol och koks från England.
Innan kronolotsar anställdes vid Simrishamn vägleddes fartygen av fiskare på platsen, gamla befarna sjömän, som på egen hand gjort sig förtroliga med fartygs vägledning. Som mången tävlade om ett dylikt uppdrag tillämpades, för undvikande av dispyter, kutymen, att, då lotssökande fartyg var i sikte, skulle den av de så kallade kände männen (fiskarna) som först hann ut till fartyget och fick sin hand över fartygets reling vara självskriven att vägleda fartyget i fråga.
År 1850 kom från Lotsstyrelsen uppdrag till magistraten i Simrishamn att förslagsvis utse tvenne personer, lämpliga för lotsyrket. Förfrågan ställdes då till bland andra tvenne fiskare och beprövade sjömän, Nils Pettersson och Mårten Jansson, men de såg tvivlande på det nya kallets existensmöjligheter och avslog anbudet. Den förre har en sonson, numera lotsförman i Åhus, och den senares sonson var framlidne lotsförmannen vid Simrishamns lotsplats J. H. Strömberg. Magistratens förfrågan antogs senare av fiskaren Johan Olof Ström, varför magistraten föreslog denne för lotsstyrelsen, varefter Ström antogs som kronolots och extra lots vid Simrishamn. Så fortgick det till 1858, då som extra lots antogs ytterligare en, Isac Mårtensson. Båda befordrades till ordinarie kronolotsar den 6 juni 1864, varvid samtidigt Ström förordnades som lotsförman och förklarades vara mästerlots den 18 april 1881.
Sjöfarten på Simrishamn ökades med åren, i det en del spannmål utfördes och kolimport ökades. År 1910 var ett storslaget hamnbyggnadsarbete utfört, och då invigdes den nya hamnen, som nu även trafikerades av ordinarie routebåtar och kustångare. År 1916 blev en ny fyr (Aga) tänd i Simrishamn.
Skillinge Lotsplats
Det inrättades en tillfällig lotsplats i Skillinge runt 1900 och det är osäkert hur många år den var levande. Det är inte omöjligt att det var någon lots från Simrishamn som var stationerad där en tid och att det tolkades som en egen lotsplats i och med det. Lotsplatsen finns inte med i 1916 års förteckning. År 1900 noterades 148 lotsningar. Troligen var det endast lotsning in och ut ur hamnen samt till Simrishamn och Ystad? Spekulationer endast.
Lotsar vid Simrishamns Lpl
| Lotsplats Övriga | Efternamn | Förnamn | Förnamn | Född | Antagen i lotsverket | Avsked |
| Ström | Johan | Olof | 1827 | 1850 | 1898 | |
| Mårtensson | Isak | 1828 | 1858 | 1898 | ||
| Strömberg | Johan | Herman | 1873 | 1891 | Död 1925 | |
| Malmros | Nils | Peter/ Wilhelm | 1870 | 1893 | ||
| Malmberg | Carl | August | 1875 | 1899 | ||
| Karlshamn/ Öresund S | Renström | Oskar | Fredrik | 1893 | 1908 | |
| Nilsson | John | Peter | 1894 | 1917 | ||
| Malmberg | Nils | Edvard/ Anton | 1902 | 1923 | ||
| Nilsson | Knut | Sigvard | 1908 | 1929 | ||
| Aspö/ Karlshamn | Nilsson | Gustaf | Arthur | 1915 | 1939 | 1970 |
| Malmö/ Öresund S | Fyhn | Harry | Andreas | 1921 | 1945 | |
| Åhus | Petersson | Sven | Torsten/ Ivan | 1914 | 1949 | 1970 |
| Ronneby | Thuvesson | Fritz | Tore | 1925 | 1953 | 1970 |
| Hersberg/ Nilsson | Nils | August |