Ystad Lotsplats

Hämtat ur Minnesalbum 1914-1924 Lotsverkets personal

Bilder på lotsar

Upptogs som lotsplats år 1667

Ystads hamn och stad ligger längst inne i Ystad-bukten, och bådas historia kan spåras till vikingatiden. I äldre tider fanns en bred åmynning, vilken bildade en naturlig hamn för de kringfarande nordborna, samtidigt som den utgjorde en utfallsport för de ätter som byggt sina gårdar uppe på åsarna och som med sina närmaste stamfränder bildade Herrestads härad.

Traditionen förbinder en del av händelserna i Hervararsagan med denna trakt. Den krigiska Hervor, kämpen Angantyrs dotter, skall ha haft sin borg strax norr om den plats där Ystad nu ligger. Ännu för ett sekel sedan skall spår av denna fornborg ha anträffats i Borrie socken.

Säkert är – därom vittna talrika fynd – att en bebyggelse skett kring åmynningen redan vid medeltidens inträde. Förhållandena hade blivit fredligare och den gamla vikingahamnen förvandlades småningom till en fiske- och marknadsplats. Hävderna lämnar intet besked om när platsen erhöll sina stadsrättigheter, men tidigt på 1200-talet nämns Ystad som en blomstrande handelsort, som fått sitt uppsving på samma sätt som Skanör och Falsterbo genom det rika sillfisket, vilket lockade fiskeflottor och krämareskepp från när och fjärran.

Den gamla ån fanns ännu kvar men hade uppslammats och förträngts och börjat förlora sin betydelse som hamn samtidigt som bebyggelsen förlades till strax väster om ån. Ännu in på medeltiden torde dock åmynningen ha fått tjänstgöra till skydd för mindre fartyg.

Handeln med utlänningar bedrevs ute på djupt vatten vid Engelska broen eller Engelska bryggan, en naturlig stenbro utanför sandrevet strax öster om staden. Stadens egna krämare var ofta sina egna skeppare och deras fartyg hade stundom sitt vinterläge i viken vid Hörte mölla.

Då staden växte genom inflyttning och handeln erhöll ökad betydelse, främst genom tillskyndan av Hansestäderna, som i Ystad anlade Härings-Compagnier, kontor och härbärgen, flyttades hamnen 150 famnar åt väster och anordnades genom anläggning av en 400 fot (120 m) lång pålbrygga rätt ut i sjön.

Kring denna pålbrygga vars kärnvirke ännu ligger dolt i den nuvarande skeppsbron och ett avsevärt stycke upp under Hamngatan, har Ystads nuvarande hamn vuxit fram. Strandlinjen gick då vid pass 100 meter högre upp än nu och samtliga tomter kring det nuvarande hamnområdet ha vunnits genom utfyllnad under århundradens lopp.

Givetvis var det kostsamt för stadens borgare att underhålla den oskyddade skeppsbron. Skeppen som endast kunde lägga till vid lugnt väder hade mestadels sin ankarplats ute på redden. År 1629 gick några brokar förlorade under en stark storm. Kronan bekostade ekvirke för reparationen och bryggan förlängdes nu så att den mätte 400 fot (120 m).

På 1750-talet upptogs frågan om byggandet av en ordentligt skyddad hamn. Bron skulle nu få en huk mot sydväst, varigenom en värndamm bildades, varest fartygen kunde ligga i säkerhet. I början av 1800-talet erhöll broändan en förläggning åt öster. Avsikten härmed var att bilda en skyddad hamn för Kungl. Postfartygen och smärre fartyg. Anordningen var emellertid misslyckad och under de närmast följande årtiondena utbyggdes de nuvarande karakteristiska hamnarmarna. Arbetet skedde i skilda perioder och utan någon ursprunglig enhetlig plan. Nu var emellertid hamnen skyddad.

I senare tid har en del förändringar skett: Den mest betydande fullbordas just nu och har avsett en breddning av västra hamnarmen för att vinna tomter från havet.

Båk och fyr. Det äldsta nämnda sjömärket är en fyrbåk, som torde ha stått strax nordost om den plats där järnvägsstationen är belägen. Båken har tydligen varit ett veritabelt åbäke, ty i en gammal smädedikt från 1700-talets sista år beskrevs den sålunda:

Den första byggnadskonst som mitt öga lyser, – en fyrbåk är, vars spets den svenska flaggan hyser, – den på en piedestal av torkad råsten står, – i göthisk stil uppbyggd i smakens gyllne år, – från detta englaverk …”

Denna båk ersattes omsider av en järnfyr, densamma som nu står invid järnvägsstationen, dit den flyttades från den ursprungliga båkplatsen år 1865, då järnvägsanläggningen påbörjats. Ute på den västra hamnarmens huk, som fullbordades omkring 1845, stod ursprungligen en träfyr. Huken blev rätt illa skadad under en storm den 13 november 1872, vilken även spolierade träfyren.

Året därpå monterades en järnfyr på huken. Det var fyren Söderstjärna vid Karlskrona, som hitflyttades och alltjämt posterar vid Ystads hamninlopp som Röde fyr. Det hände emellertid ofta att seglarna rände på östra huken. Där placerades då en reflektor för att återkasta skenet från Röde fyr.

Reflektorn ersattes för ett femtontal år sedan av en grön Dahlén-fyr med solventil. Denna sistnämnda bekostades av hamnen. De två gamla inseglingsfyrarna är statens alltifrån den tid då Ystad var transito-orten för Sveriges postförbindelser med kontinenten över Stralsund. Även dessa två fyrar ha numera Dahlén-ljus, vilken förbilligande anordning medfört att fyrpersonalen indragits och fyrarnas skötsel uppdragits åt en särskild tillsyningsman som extrasyssla.

I Ystad, som annorstädes, utövades lotsyrket under medeltiden av fiskare och ortskunniga skeppare. Man känner föga eller intet om dessa ledsagare eller styrmän. Något skrå hade de inte här, men troligen bodde de vid stadens västra strandlinje (namnet Kikaregränd ger kanske en antydning), där lotsfamiljerna även sedan haft sina små fastigheter – och ha det än idag! På grund av hamnens gamla betydelse för rikets posttrafik är det ganska säkert att Ystad erhöll en ordnad lotsinrättning redan då lotstvånget infördes genom 1607 års sjölag.

Möjligen uppfördes redan då det gamla lotshuset den s.k. Fyrkappan, som låg alldeles framför ett gammalt tullhus på den tomt som upptages av det nuvarande tullhuset. Fyrkappan hade ett rum för lotsarna och ett för lotsåldermannen och omgavs av en kätte inom ett lågt trädäck, där stadens ledighetskommitté plägade sola sig.

Fyrkappan revs år 1888 och samtidigt byggdes det nuvarande lotshuset med sin lilla gård borta vid västra hamnarmens landfäste. Även detta lotshus är nu dömt att försvinna, dels för att ge plats för utvidgade spåranläggningar, dels för att utsikten kommer att stängas efter den nya hamnbyggnadens tillkomst. Det nya lotshuset får sin plats ute på det nya hamnområdet inom den nya vågbrytaren, tätt intill den nuvarande lotshamnen.

Säkerligen kan både kyrkböckernas och arkivens bouppteckningsinstrument ge upplysningar om de äldsta lotsarna i Ystad och de förhållanden under vilka de levde. Detta material väntar emellertid på sin bearbetning och i dessa anteckningar måste vi inskränka oss till namnen efter 1850-talet.

Lotsåldermannen under åren 1860 – 1889 var kapten Frans Kloo. På den tiden var Enebuske fyrmästare. Efter Kloss avgång blev fyrmästaren A. J. Rundkvist lotsförman. Han efterträddes den 1 april 1910 av fyrmästaren P. M. Falkman, som kvarstod som lotsförman till 1916 års utgång, då befattningen övergick till mästerlotsen L. O. A. Dahl.

Under 1850-talet var vid lotsplatsen anställda mästerlotsarna

  • Hans Olsson
  • Johan Pettersson
  • Martin Pettersson
  • August Cardell samt extra lotsen
  • Martin Pålsson

vilka alla omkom på sjön under försök att lotsa in en dansk jakt under en fruktansvärd storm den 6 februari 1868. – Till lotsar efter dessa antogs samma år:

  • Martin Olsson
  • Anders Olsson (Sandhammar-Olsson, fader till nuvarande lotsförmannen Anton Dahl)
  • Löfgren
  • Nils Blixt.

Mästerlotsen Martin Olsson blev skadad i tjänsten år 1888 och avgick då med pension. Som lots i hans ställe inträdde O. M. Malmgren år 1889. Denne dog år 1914 och efterträddes av J. M. Garin, vilken transporterades till Malmö år 1918. Som hans efterträdare antogs år 1919 Anders Skotte.

Anders Olsson dog år 1882 och efterträddes av Hans Peter Ahlgren. Denne avgick med pension år 1915 och efter honom antogs Ivar Anton Dahl.

Löfgren dog i unga år, 1876 och till hans efterträdare antogs Gustaf Petersson, som dog år 1889 och efterträddes av lotsförmannen L. O. A. Dahl.

Nils Blixt avgick med pension år 1903 och avled år 1915. I hans ställe inträdde år 1903 Nils August Wessberg.