ÅTERFUNNA FÖRARBETEN TILL 1667 ÅRS SJÖLAG
Läs även https://lotsarnastockholm.se/index.php/lotsens-uppgifter-och-ansvar/
AV PROFESSOR BO PALMGREN
Sjölagen av den 12 juni 1667 har av eftervärlden fått ett gott betyg. ÅKE HOLMBÄCK förmodar att denna sjölag till en början var den främsta i Europa.1 FOLKE SCHMIDT säger att sjölagen för sin tid utgjorde ett mycket förnämligt lagverk.2 Lagen blev till största delen gällande i vidpass tvåhundra år — den ersattes i Sverige av 1864 års sjölag och i Finland av 1873 års sjölag.3 Lagverket utgjorde resultatet av grundliga förarbeten, som ägnades dels den materiella sjörätten och dels rättegången i sjörättsmål. Av intresse är, att man i detta sammanhang hade för avsikt att inrätta en särskild sjörättsdomstol.
Förarbetena till sjölagen har varit föremål för rätt ingående behandling dels av JOHAN AUGUST POSSE i dennes framställning av den svenska lagstiftningens historia och dels av Åke Holmbäck i dennes studier i äldre sjörätt.4 Deras översiktliga redogörelser utvisar att man med ledning av rådsprotokollen samt riksregistraturet och kommerskollegiets registratur kan få en tämligen god bild av den allmänna gången av förarbetena.
Arbetet påbörjades med stöd av förordnanden som gavs genom ett kungligt brev d. 7 nov. 1663 och kommerskollegiets brev d. 23 dec. s. å. Det första förslaget till sjölag uppgjordes åtminstone i huvudsak av HENDRICK DE MOUCHERON — en holländare som år 1650 hade trätt i svensk tjänst.5 Det av honom uppgjorda förslaget finnes icke så vitt man vet i behåll. Genom ett kungligt brev d. 3 dec. 1664 tillsattes en stor kommission om 18 personer för att granska de Moucherons förslag. Ordförande i kommissionen var presidenten i Svea hovrätt SEVED BÅÅT. Bland medlemmarna återfinner man även de Moucheron. Kommissionen framlade ett förslag som till sitt innehåll godkändes av rådet d. 24 juli 1665 och underskrevs av förmyndarregeringen, likväl under det förbehåll att förslagets text skulle omarbetas och förkortas så att den överensstämde med vanlig lagstil.
Det av förmyndarregeringen underskrivna sjölagsförslaget finnes i original i riksarkivet. Förslaget omfattar endast den materiella sjörätten, fördelad på 13 balkar om sammanlagt 237 artiklar. Av stort intresse är, att de flesta artiklarna är försedda med hänvisningar till de källor som man anlitat. I sin nyssnämnda undersökning har Holmbäck lämnat en ingående förklaring till de viktigaste bland de initialer med vilka man i förslaget betecknat dessa källor.6
Det har icke varit närmare bekant hur den vidare omarbetningen av sjölagsförslaget verkställdes och icke heller på vilket sätt sjölagens sista balk tillkommit — den som handlar om rättegången i sjörättsmål.
Stadfästelsen av sjölagen är kontrasignerad av JOHAN PAULIN OLIVEKRANS, som blivit statssekreterare d. 26 sept. 1665 samt åtnjöt stort anseende och anlitades för många offentliga uppdrag.7 Om honom finnes det i ett äldre biografiskt lexikon en kort notis som lyder: »1667 års sjölag är af O. uppsatt, enligt anteckning i Apelblads Bibliotneca illustris».8 Denna notis har icke väckt någon uppmärksamhet och har icke heller blivit närmare undersökt. Men den får sin förklaring och sin bekräftelse genom de handskrifter, för vilka jag här nedan skall redogöra.
Beträffande rättegången i sjörättsmål har det varit känt, att man redan i ett tidigt stadium odlade den tanken att en särskild sjörättsdomstol skulle inrättas och att stadganden om rättegången vid denna domstol skulle utarbetas. Genom ett kungligt brev d. 16 mars 1665 till kommerskollegium tillkännagavs att en »sjörätt» inrättats och att denna skulle arbeta inom kommerskollegium. Samma dag utfärdades fullmakter för de Moucheron att vara president och för fyra andra personer att vara assessorer i sjörätten. Det har icke blivit utrett, om sjörättsdomstolen alls i denna utformning trädde i verksamhet. Under de fortsatta förarbetena på sjölagen kom domstolsorganisationen i sjörättsmål att vara en av de frågor om vilka meningarna gick mest isär. Man enades i rådet d. 23 april 1667 om att häradsrätt på landet och rådstuvurätt i stad skulle vara första instans i sjörättsmål. Om den andra instansen fortsatte meningsutbytet så länge, att det icke i sjölagens text hann inflyta någon upplysning därom, vilken domstol som skulle döma i andra instans. I kapitlet om vädjande talas det endast helt obestämt om »högre Rätt». Men i stadfästelsen av lagen bestämdes det att kommerskollegium skulle vara vadedomstol i sjörättsmål samt att det skulle vara tillåtet att mot kommerskollegiets domar i dessa mål söka revision.
Tanken på en särskild sjörättsdomstol hade på detta sätt blivit förverkligad, om också i en något annan form än man förmodligen först hade tänkt sig. Men denna anordning blev icke långvarig. Redan vid 1668 års riksdag förekom ett ganska allvarligt meningsutbyte i anledning av att kommerskollegiet hade tillagts domsrätt i sjörättsmål.9 I ett kungligt brev d. 14 juli 1679 till kommerskollegium bestämdes att kommerskollegium icke längre skulle befatta sig med växel- och sjörättssaker, vilka i stället skulle såsom andra justitieärenden höra till hovrätt.10 I detta brev talades det endast om Svea hovrätt, vilket föranledde en viss osäkerhet i fråga om de mål som handlagts av underrätt inom någon av de andra hovrätternas domkretsar. Men i ett kungligt brev d. 11 dec. 1699 till Göta hovrätt förklarades uttryckligen att kommerskollegium redan genom det förstnämnda brevet hade fråntagits all jurisdiktion i växel- och sjörättssaker samt att handläggningen av alla dessa mål således ankom på behörig hovrätt.11
Den bild som man på detta sätt har kunnat genom tillgängliga uppgifter skapa sig om förarbetena till sjölagen och om tillkomsten av den särskilda sjörättsdomstolen, kan i väsentliga avseenden fullständigas med ledning av några handskrifter, vid vilka jag kommit att fästa uppmärksamheten när jag i Kungliga biblioteket letat efter upplysningar om ursprunget till de stadganden om skiljedom som ingår i 1667 års sjölag och 1669 års exekutionsstadga. Dessa handskrifter är sammanbundna i en volym som tillhör den Engeströmska samlingen.12 Volymen b är signum B. IX. 1. 72. I handskriftskatalogen är den angiven endast med några tämligen ointressanta rubriceringar, som är hämtade direkt ur den tryckta Engeströmska katalogen. Dessa rubriceringar ger icke någon rätt föreställning därom, vilka värdefulla handskrifter det egentligen rör sig om. Med volymen i handen och med vissa förkunskaper i ämnet är det tämligen lätt att konstatera att den innehåller originala förarbeten till 1667 års sjölag. Volymen representerar hela det skede som ligger mellan 1665 års förslag och den slutliga lagtexten.
Volymen inledes med en prydlig avskrift av 1665 års förslag — en fullständig avskrift, i vilken även förmyndarregeringens godkännande med datering och namnunderskrifter medtagits. Avskriften omfattar 93 blad och är för underlättande av användningen försedd med lappar i kanten för varje kapitel.
Den andra handskriften, som omfattar 30 blad, är ett på holländska skrivet lagförslag som bär rubriken »Konl: Maij:ts Ordonnantie ende Instructie op de Administratie van de Iustitie ende maniere van procederen voort Collegie van Zeerecht». Lagförslaget omfattar 13 titlar med sammanlagt 109 artiklar. Ett antal av dessa artiklar är försedda med källhänvisningar i form av initialer av samma slag som i 1665 års sjölagsförslag.
Detta lagförslag är helt säkert författat av de Moucheron och avser rättegången vid den sjörättsdomstol för vilken han skulle bli president. Det är en pendang till 1665 års sjölagsförslag, vilket såsom nämnt alldeles saknade bestämmelser om rättegången.
Med ledning av Holmbäcks anvisningar har jag vid en snabb undersökning kunnat följa ett par källhänvisningar ända till källan. Fyra hänvisningar avser en holländsk förordning av den 24 mars 1644 som bär rubriken »Nader Ampliatie vande Instructien vanden Hogen Rade, ende den Hove van Hollandt».13 Två hänvisningar avser Kapitel X »Vande Zee-Saken» i första boken av »Willekeuren der Stadt Amstelredam».14
Av särskilt intresse för mig har varit, att det i de Moucherons rättegångsförslag finnes två artiklar som innehåller stadganden om skiljedom. Dessa två artiklar förefaller att vara den närmaste förebilden till de stadganden om skiljedom, som ingår i 1667 års sjölag. Tyvärr har dessa två artiklar icke några källhänvisningar.
Den tredje handskriften, som omfattar 19 blad, är ur allmän synpunkt den mest betydelsefulla. Den innehåller ett av Johan Paulin Olivekrans egenhändigt skrivet fullständigt sjölagsförslag. Förslaget bär rubriken: »Swerikes Rikes Skipslagh, som aff Then Stormektigste Högborne Furste och Herre, Herr CARL, Sweriges, Göthes och Wendes Konungh etc. (tot: titt:) Stadgat är, Åhrom effter Christi byrdh 1-6-6-6».
Titelbladets baksida har en förteckning över balkarna. De två följande bladen innehåller en förteckning över kapitlen i de olika balkarna. Själva lagtexten omfattar 16 tätt skrivna blad. Antalet balkar är åtta liksom i den slutliga sjölagen. Den sista balken, som bär rubriken Skipmåla Balk och innebär ett väsentligt tillskott till 1665 års sjölagsförslag, avviker till innehåll och utformning betydligt från de Moucherons rättegångsförslag.
Olivekrans har såsom sitt rättesnöre haft att följa rådets anvisning att skriva ett kortare och koncisare lagförslag än de tidigare. Olivekrans’ text utgör i stort sett grunden för den slutliga lagtexten. Hans egenhändiga förslag är ett typiskt arbetsexemplar, försett med talrika ändringar och tillägg av hans egen hand.
I skipmålabalkens första kapitel fäster man sig särskilt vid en överstruken paragraf, som hade givit parterna rätt att överenskomma om att för vinnande av tid gå förbi den första instansen och raka vägen till högre rätt. Här framskymtar sålunda en tanke, som då och då senare har kommit fram i den processrättsliga debatten. I det då aktuella läget hade ett sådant stadgande kunnat innebära en möjlighet för parterna att välja mellan å ena sidan de Moucherons ursprungliga tanke att sjörättsdomstolen skulle vara första instans och å andra sidan rådets ståndpunkt att sjörättsdomstolen i kommerskollegium skulle vara andra instans.
Första kapitlet av skipmålabalken innehåller också det stadgande om skiljedom, som sedermera inflöt i den slutliga lagtexten.
Såsom ett kuriosum må nämnas, att Olivekrans velat avsluta balkarna med en liten vers, som hade fått symbolisera balkens innehåll. Då verserna återger några upphöjda tankar hos lagens författare, förtjänar de att här återges. Vid slutet av de fem första balkarna finnas följande verser:
Skipsmanna Balk:
Fast Thet är fahra stoor till siös och haffs att skippa
Then Gudi sigh förtroor kan alt sådant undslippa.
Skipslego Balk:
Thet är ett nödigt budh att wij medh skip så handlom
Det wij wår sälheets Gudh ey uthi godz förwandlom.
Redare Balk:
Skepp giffwer winningh stoor för städer folk och Rijke
Kommom så skepp i floor att wij wår Siäl ey Swijke.
Bodmeri Balk:
Siöfahran är en gäst som fodrar skäligh winst,
Doch måste samwett mäst men giru gälla minst.
Siöskade Balk:
Ett skip oss alla bär, ey bör man annan wijka
Ther fahran lika är, ther blijr och skadan lijka.
Vid de tre sista balkarna — Försäkrings Balk, Ammiralskaps Balk och Skipmåla Balk — finnes inga verser. Men allra sist står de ord som också finnes efter den slutliga tryckta lagtexten: »Här ändas Siö-Laghen».
Den fjärde handskriften, som omfattar 45 blad, är en av annan hand utskriven renskrift av Olivekrans förslag. Vid inbindning har de fyra läggen blivit omkastade, så att det andra lägget kommit sist. Därigenom gör handskriften ett förvirrat intryck. Men om man läser läggen i rätt ordning, så finner man att denna avskrift noggrant återger de sju första balkarna i Olivekrans förslag.
Denna renskrift har ytterligare ändringar av åtminstone två olika händer. Olivekrans har själv gjort ett mindre antal ändringar, medan en annan hand gjort talrika ändringar av stavningen och ordvalet. Bl. a. har i titeln orden »Skips Lagh» ändrats till »Siö Lagh». Dessa ändringar är beaktade i den slutliga lagtexten, vilket klart visar att denna handskrift utgör en etapp på vägen mellan Olivekrans’ förslag och den slutliga lagtexten. De nyss omtalade verserna finnes även i renskriften, men har där blivit överstrukna.
I volymen ingår ytterligare två blad med en innehållsförteckning till sjölagen. Vid en jämförelse har dessa blad visat sig vara det originala manuskriptet till innehållsförteckningen i den tryckta upplagan av år 1667. Största delen av förteckningen är skriven med okänd handstil, men skipmålabalken och dess kapitel har tillagts senare med Olivekrans’ handstil. Denna omständighet i samband med den omständigheten, att skipmålabalken saknas i renskriften, antyder att skipmålabalken blev färdigställd i ett sent skede eller måhända att renskrivningen av denna balk lämnades beroende på de diskussioner som fördes angående domstolsorganisationen.
Allra sist har Olivekrans tillagt en rubrik som lyder: »Lista. På the tingh som thenna SiöLagh innehåller, effter A B C författat». Något sådant alfabetiskt register finnes icke i denna handskriftsvolym. Men det alfabetiska registret i den tryckta upplagan av år 1667 har samma rubrik.15 Av detta ser man att Olivekrans icke blott givit sjölagen dess gestalt och utformning, utan även följt förslaget till slutet och lagt handen vid sådana praktiska angelägenheter som registret och sakregistret.
1/ ÅKE HOLMBÄCK, Studier i äldre sjörätt, Uppsala univ. årsskrift 1926:1, Juridik 2, s. 4.
2/ FOLKE SCHMIDT, Föreläsningar i sjörätt, Lund 1944, s. 12.
3/ Sjöskadebalken och försäkringsbalken hade redan därförinnan ersatts av 1750 års försäkrings- och haveristadga.
4/ JOHAN AUGUST POSSE, Bidrag till svenska lagstiftningens historia, Stockholm 1850, s. 176—182, samt HOLMBÄCK, a.a., särsk. s. 4—7.
5/ Se om honom J. E. ALMQUIST, Hendrick de Moucheron, Svenskt biografiskt lexikon, bd XI, Stockholm 1945, s. 87—89.
6/ HOLMBÄCK, a.a. s. 5—10.
7/ Om honom har fällts det omdömet att han »var en stor statsman och mycket lärd samt kan med skäl räknas bland de förträffligaste latinska poeter». Se ELGENSTIERNA, Den introducerade svenska adelns ättartavlor, bd V, Stockholm 1930, s. 545.
8/ Biographiskt lexicon, bd X, Uppsala 1844, s. 220—222. »Apelblads Bibliotheca illustris» är en handskrift som tillhör universitetsbiblioteket i Uppsala.
9/ Se Sveriges ridderskaps och adels riksdagsprotokoll, bd X, 1668, Stockholm 1893, s. 216—221, samt POSSE, a.a. s. 181. 10/ SCHMEDEMAN, Justitieverket, Stockholm 1706, s. 710—711.
11/ SCHMEDEMAN, a.a. s. 1563—64.
12/ Ett ex-libris på insidan av frampärmen upptar namnet M. Benzelius. Detta utvisar att volymen ingått i den stora handskriftssamling som tillhörde Mattias Benzel-Benzelstierna (1713—1791) och av denne testamenterades till hans systersöner Engeströmarna. B:s handskriftssamling omfattade utom B:s egna jämväl Gustav Benzelstiernas samlingar samt dessutom åtskilliga B. genom mödernearv tillfallna papper, härrörande bl. a. från J. P. Olivekrans. Se härom Svenskt biografiskt lexikon, bd III, Stockholm 1922, s. 299, samt ELGENSTIERNA, a.a. bd I, Stockholm 1925, s. 304.
13/ Denna förordning ingår i Hollandts Placcaet-Boeck, del II, Amsterdam 1645, s. 337—342.
14/ Se Handvesten, etc., der Stad Amstelredam, Amsterdam 1662, s. 251.
15/ I 1667 års upplaga bildar innehållsförteckningen och det alfabetiska registret tillsammans ett helt tryckark, som är opaginerat och följer efter lagtexten.