Halmstads Lotsplats

Ur Minnesalbum 1914-1924 lotsverkets personal

Fotografier lotsar

Vad beträffar lotsplatsens historia, så är detta en ganska intressant del av hamnens historia, men skulle ett närmare ingående härå föra allt för långt. Givet är dock, att goda lotsar vid eller till en hamn i sin mån utgöra det bästa renomméet för hamnen ifråga ehuru detta torde vara ett dimmigt begrepp för de flesta.

Innan Halmstads lotsplats inrättades, som skedde den 14 oktober 1777, utfördes enstaka lotsningar av Borgare och Fiskare som bodde i Strandstugorne, hvilka voro belägna 138 alnar från sjön och nära staden.

Den första lotspersonalen bestod av

  • 2 Lotsar
  • 2 utlärda drängar
  • 1 lärodräng jämte
  • Lotsuppsyningsmannen

Givet är, att drängarnas antal växlade, under det att lotsarnas antal var konstant i många år. Titeln lotsålderman och mästerlots samt second lots infördes år 1820. Lotsarnas bostadsplats tycks ha varit en hård nöt att knäcka enär det den 29 augusti 1782 ifrågasattes: «att åt de vid Halmstad antagne tvenne lotsar måtte upplåtas en där i Skiärgården belägen Kroner holme. Tylen kallad, till nyttjande emot den afgift, som därföre kunde utsättas

År 1820 skriver Kongl. Förvaltningen af Sjöärenden: «0nsala fördelning 5: Halmstads lotsplats»; «Såframt icke någon utväg å stadens mark kan bliva att tillgå finnes ingen annan till förbättrande af härvarande lotsars villkor än Tylö, en Kronolägenhet, Landshöfdingen till lön anslagen». »Lotsarne bo mot hyra samt mot borgerlig gäld till staden».

Liknande försök att flytta lotsarna till Tylön eller Tjufrahålan gjordes även 1844 av Landshövdingeämbetet — men utan resultat. Under alla dessa år pågick nämligen denna tvist, som bilades först år 1854 den ’21 september genom ägorättsdom, vari lotsarna ålades:
 «Alt hädanefter som hittills sjelfva skaffa sig boplats i staden».

I lotsplatsens första början och in på 1800-talet bodde nämligen en del lotsar i Snöstorps socken.

I rullan av år 1534 heter det om en lots: «Bor i eget hus på Sperlingsholms egor vid Halmstad, brukar c:a 11 kappland jord. Betalar därföre 4 Rdlr 16 sk. B:co årligen, enligt markegången = 7 dagsverken». Denne person var lots redan år 1810.

Om en lotsålderman heter det år 1825: «Bor på Sperlingsholms egor. Brukar 1,5 tunneland jord. Betalar därföre 7 Rdlr 16 sk. B;co = 20 mansdagsverken».

Sedan blevo de alla efter hand bosatta i staden och år 1870 byggde 3 lotsar hus i södra delen intill hamnen och sedan år 1905 bo alla lotsarna å ett område, som tillhör Lotsverket, vilket blivit kallat Lotskolonien. Den får det berömmet att vara Sveriges vackraste lotsplats.

Lotsarnas ekonomiska villkor voro under lotsplatsens början och långt in på 1800-talet mycket dåliga, trots att de voro mycket duktiga karlar. Vid en år 1807 hållen inspektion, framhölls att lotsbåten behöfde repareras (den var inköpt 1799) för 16 Rdlr Rgs:m men:
«som de denna kostnad i sina fattiga villkor icke mägtar, Bönfalla de om denna Reparatjons kostnad».

1833 års lotsvisitationsprotokoll upplyser om dåvarande inkomster: «Af lotsplatsens, i lön och lotspenningar bestående inkomster, undfå åldermannen 142 rdr 36 sk.: mästerlotsen 122 rdr 36 sk.: sekundlotsen 117 rdr 36 sk«.

Antagligen fingo de icke ut sina fulla löneförmåner, ty det heter i samma protokoll:

«Om lotsarna blott återfå hvad de förlorat, nemligen fulla lotspenningar efter taxan för fartyg som segla inrikes orter emellan, så fordras intet mer för deras utkomst, äfven med en nu föreslagen större personal; och då det synes vara tjänstemannens i lag bevarade rätt att han bibehålles vid de löningsvillkor, hvarom han blivit försäkrad vid anställningen i tjänsten, så vågar jag (distriktschefen) på sådan grund understödja lotsarnas hemställan i berörda fall».

Detta var sannerligen ord och inga visor till Kungl. Förvaltningen av Sjöärenden, under vilket lotsarna hörde.

1800-talets lotsar äro flera gånger omnämnda i rullorna. Bl.a. i 1834, 1835 och 1838 års rullor, däri det heter: «Är god och pålitlig lots, erhållit belöning samfeldt med de andra lotsarna, 150 Rdlr B:co För bergningen af Norska Jägarne den 13 juli 1824.

På ett annat ställe står det:
«Såväl Lotsåldermannen som de föreslagna Lotsarna, hvilka redan inträtt i aktiv tjänstgöring, gifver ej mindre Lotsfördelningschefen än ställets ansedda invånare det vitsord att de uppföra sig — utom tjänsten berömligt och utöfver densamma med utmärkt skicklighet».

De personer som först bröto marken för lotsplatsen voro:

  • lotsinspektor Olof Svensson, som organiserade den
  • lotsuppsyningsman Svensson, som erhöll kontrakt den 14 oktober 1777- 1783
  • lotsuppsyningsman Fredrich Magnus Wennerberg, tullkontrollör i Halmstad, innehade befattningen den 4 februari 1783—4 april 1800. Född år 1748, död år 1800
  • lots Axel Werner, född år 1729, ordinarie lots år 1778
  • lots Bengt Knutsson, född år 1744, utlärd dräng och ordinarie lots den 1 sept. 1781
  • lots Jacob Svensson, född år 1753, ordinarie lots den 5 oktober 1781
  • Nils Olsson Fris, född är 1743, utlärd dräng den 15 januari 1781
  • Anders Fris, född år 1747, utlärd dräng den 15 januari 1781 m. fl.

En av de äldsta veteranerna i tjänsten var den siste lotsåldermannen som tjänstgjorde i 49 år. Mycket mera skulle givetvis kunna skrivas om platsen historia, men det skulle, såsom ett aktat lotsbefäl en gång uttryckte sig — bliva en akademisk avhandling och ingenting mindre.

Årtalet för anläggningen av staden Halmstad, som (enligt en i dagspressen given språklig förklaring betyder stället bland strandgräset) och som numera är belägen på båda sidor om Nissans utlopp i Kattegatt, kan ej bestämt anges. Den äldsta kända eller bevarade urkund, som står i beröring med Nissan är: ‘Nitsar Orosto’ eller sjöslaget vid Halmstad mellan danska och norska flottan år 1062.

På de äldsta kartor av åren 1648 och 1655 finns vattendjupet i Nissan angivet till 8 – 9 fot, men betydligt mindre vid mynningen till havet.

Halmstads hamnfråga är mycket gammal. År 1525 befaller Kung Fredrik I allmogen i Halmstad och Tönnersjö härader att före eke och alepålar till staden för att förbättra och påla hamnen, som då af sand dageligen fördärfvades.
Detta påbud är daterat Köpenhamns Slott S:t Bartholomia Apostoli Dag År Christi 1525.

År 1576 eftergiver Kung Fredrik II byskatten av stadens borgare med villkor, att de skulle använda den till djupets förbättring. År 1645 lovar drottning Christina, att använda någon kostnad till Hamnens och djupets förbättring, och 1650 förordnar drottningen, att äfven staden själv borde dertill egna medel och bidraga‘. Konung Carl XI befaller år 1664, att en ingenjör skall afteckna inloppet, mäta djupet och gifva kostnadsförslag för Hamnuppmuddringen.

Konungen bestämde därtill genast 300 daler årligen i trenne år. År 1686 befalldes generalguvernören i Halland, att genast anskaffa någon, som förstånd hade på sådant verk. (Generalguvernör under denna tid var ”Grefve Göran Sperling, Herre till Sperlingsholm och Åttarp”, född den 16 december 1630, död den 22 september 1691.

Drottning Ulrica Eleonora förordnar år 1719, att Länshöfdingen skulle uppgifva förslag, på hvad sätt och af hvad medel inloppet till Redden ifrån flygsand kunde rensas. År 1720 befalldes utsyning i Kronans skogar af 4 á 5,000 pålar samt av nödigt timmer till en mudderpråms byggande. På 1740-talet förordnades friherre Nils Gyllenstjerna, att – såsom fortifications-officer – undersöka, huruvida man från Småland kunde uti Nissafloden till Halmstad föra det timmer, som på Kronoskogarne vore fäldt till Landcronas befästning. Resultatet av denna undersökning blev, att det endast med mycket besvär kunde värkställas.

År 1807 skriver dåvarande Lots Districts Chefen C. H. Hierta, att högre upp i Halmstads å är 8, 9 à 10 fots djup, men genom den sand den medfört vid utloppet, hvar hälst denna möter en påbrytning af vestlig sjö har formerats en stor banck, hvarest endast är 4 fots vatten, ock kan således endast båthar med och under detta djupgående däröfver inkomma.

Emellertid åren 1830 – 1840 byggdes två stycken hamnarmar av ca 600 meters längd och med en bredd emellan dem av 50 á 70 meter samt ett djup i farleden av 12 fot. Dåvarande lotschef föreslog byggandet av en fyr på den ena hamnarmens ända och en fyr på Tylön (år 1833). Emellertid byggdes då inga fyrar, utan långt senare, respektive 1867 och 1870.

Utanför dessa hamnarmar byggdes under åren 1886 – 1888 en vågbrytare av ca 800 meters längd, som visat sig vara till stort gagn. Fyren å denna byggdes år 1888. Senare hava såväl djup som andra anordningar förbättrats och moderniserats och nya hamnförbättringar är föreslagna för att i någon mån motsvara sjöfartens växande fordringar.