Åstholmen Lotsplats

62° 23.855′ N 17° 43.484′ E
eller Tynderösunds lotsplats fanns mellan 1725-1903

Under Nils Strömcronas expedition 1725 tillsattes följande lotsar på Åstön Isaac Olofsson och Peer Nilsson: ”Dessa hafva heela frijheeten som mig är berättat för fordom dagz gjord Lootz tienst”

1768 fanns följande lotsar på Åstön: Bonden Nils Persson och bonden Olof Jansson alternativt Olof Isacsson (Dessa tillsattes möjligen då?)

Enligt 1820 års reglemente skulle det finnas följande personal vid Åstholmen eller Tynderöns lotsplats under Bremöns åldermannaskap.: 1 mästerlots, 1 secundlots och 1 lotslärling. Uppassning skulle ske på Åstholmens östra udde och emottaga fartygen i sjön utanför denna ö eller Tynderösund. Lotsning till Sundsvall, Bremön, Solum, Lögdö bruk, Åvik. Lots uppassa på Åstholmen östra udde och emottaga fartyg i sjön utanför denna ö eller Tyndersund.

Sundsvalls, Åstholmens och Bremöns lotsplatser sammanslogs 1903.

1831 Skrev dåvarande distriktschefen till lotsdirektören om behovet av lotsuppassningsstuga: ” Vid Åstholmen torde en lotsstugu byggnad blifva af nöden emedan lotsman bor i byn som är aflägset från uppassningsstället”.
1834 byggdes en uppassningsstuga på Åstholmen.
Lotsuppassningen på Åstholmen indrogs hösten 1964.

Ur reglemente 1863: lotsningsområde från Åstholmen till Sundsvall respektive bremö, Härnö, Lögde bruk, Åvik, Wifsta warv, Svartvik, Skönvik, Söråker från Söråker till Sundsvall genom Alnösundet, till och från sjön.

Ur reglemente 1868: Lotsuppassa å Åstholmens sydöstra udde oh möta fartyg ¼ mil från land.

1886 byggdes en signalstång vid Åstholmens lpl

1920 års båtbestånd:
1 st däckad kutter byggd 1903 i furu, 8×3 med 8 hk Avance
1 segelbåt byggd 1904 i gran 7.1×2.1

1938 fick Åstholmen nytt lotsuppassningshus.

Några anteckningar ur dess historia

August Westerberg f. d. överlots
Sundsvall i september 1965

Några ord om den äldsta bebyggelsen kan vara av intresse, fastän alla spår därav försvunnit i Storhamn. Däremot i Skeppshamn ha de fjärrfiskande Gefleborna lämnat ett minne, nämligen kapellet. En fiskarelängd från Gävle under detta fiskes storhetstid ger vid handen, att ”Geflebohamnar” inom Tynderö socken funnits i Åstaholms udde, Storhamn och Skeppshamn

År 1613 uppges att vid Åstaholmen voro 5 fiskare sysselsatta och samtidigt omtalas att kapell fanns i Storhamn. Vidare heter det: ”Då man samlades på våren, ringde först kapellklockan samman menigheten, Sedan bröt hamnrätten det sigill under vilket kapellets nyckel förvarades och medlemmarna i hamnlaget fick tillgång till sina fiskredskap”

Trots att Gävleborna fingo sina privilegier till fiske vid Medelpadskusten indragna 1701 synes de ha hållit sig kvar vid Åstholmen så sent som på 1860-talet.

Om deras färder till ”Norrlanden” heter det ”Sedan vattnen blivit isfria, Iastade fiskeborgaren sin haxe med alla de förnödenheter som behövdes för en hel sommars bortovaro: Hustru och barn, dräng och piga, getter, får och ko. Proviant av olika slag samt salt för insaltning av fångsten. Dessutom medfördes en del bytesvaror som kaffe, socker, salt, gryn, mjöl etc. I utbyte fick man norrlandslärft lin och skinnvaror.”

I en uppgift om fiskarskapets haxar (jakt- eller galeasriggade små segelfartyg) från 1784 finner man namn på Gävlefiskare sysselsatta i Tynderö.

Peter Brodin ägare till jakten ”Sara Helena” om 25 svåra läster
Isak Brodin, jakten ”Nya Svan” om 18 svåra läster
Mårten Brodin, jakten ”Anna Christina”

I en bouppteckning efter fiskaren Erik Brodin år 1829 upptages av redskap och båtar i Åsta holmarna: ¾ strömmingsnot, 25 skötar, en notbåt en skötbåt en lillbåt, 2/3 i fiskehaxen “Eva Elisabeth»» om 15 45/100 svåra lästers storlek med därtill hörande inventarier.

Dessa Brodinare torde ej vara släkt med fiskare- och skeppbyggaresläkten, som på sin tid funnos i Gävle. Möjligen Isak Brodin som utflyttade från Tynderö 1770.

Beträffande kapellet i Skeppshamn anges det ha uppförts 1624. Det blev med åren skröpligt. År 1765 beslöt hamnlaget att ett nytt skulle byggas.

Kapellet skulle beställas av de bönder som äga bra skog jämte det emot köp upptimra och således av oss efter erhållet tillstånd av höga vederbörande sätta det i Skeppshamn. Det blev färdigt och invigt 1788.

Före 1827 ägde Sundsvalls borgarskap skyldighet att hålla lots på Åstholmen och första kända lotsen var Isak Olofsson mellan åren 1775 och 1825, då han avled vid 75 års ålder, 1790 antog han namnet Åkerberg.

Under åren 1820 – 1827 genomgick Rikets Lotsinrättning en stor omdaning ej minst vid Norrlandskusten, lotseriet förstatligas i viss mån.

1821 synes en viss organisation ägt rum. Personalen bestämdes bestå av 1 lots och 2 drängar.

Som ett ytterligare led i omdaningen inrättades 1826 tvenne lotshemman genom överenskommelse med ägarna till hemmanen Åkerö II och Åkerö III belägna å Lilla Åkerö.

I de träffade överenskommelserna skulle ägarna endera lotsa själva eller ock hålla kompetent lots. Dessutom skulle hemmansägarna svara för utprickning av närliggande farleder. Givetvis även hålla erforderlig tjänstebåt.

Som vederlag för det s.k. lotsningsbesväret erhöll hemmansägarna vissa förmåner, såsom skattefrihet till Kronan, befrielse från vägskatt, vara befriad från plogning av vinterväg, från skyldighet att vakta dårar, fångskjuts etc.

Då hemmansägaren höll lots skulle även denne ha sina förmåner såsom vedbrand, plats för en stuga i Storhamn, mulbete för en ko, några får, vissa skålpund smör, tjära till underhåll av båt, rätt till fiske, vid hemmansägarens strand eller samfälld allmänning.

Ägare till hemmanet Åkerö II var då förutnämnde Isak Olofsson Åkerberg samt till Åkerö III Mats Kårberg, som även lotsade själv till 1846.

1827 var omdaningen helt genomförd, ty i Kungl. Maj: ts nådiga förordning angående Lotsinrättningen i Riket av den 16 Maij 1827 sägs om Åstholm och Tynderösund följande:

”Lotsarna uppassa på Åstholms östra udde och emottaga fartygen i sjön utanför Åstholm och Tynderösund samt lotsa till Sundsvall, Bremön, Solum, Lögdö Bruk, Åvik Vifsta varf, Svartvik, Skönvik förbi Sundsvall, Sjöss och från Sjön.”

Således i stort sett endast inlotsning till Sundsvalls-distriktet. Personalstyrkan bestämdes till 1 mästerlots, 1 secundlots och en lotslärling. Åstholmen kom att lyda under Bremö lotsåldermanskap liksom även dåvarande Sundsvalls lotsplats.

Efter ångsågarnas tillkomst utsträcktes lotsningsskyldigheten eller lika gärna lotsningsrättigheten, även till dessa, men all utlotsning var förbehållen Sundsvalls lotsplats.

Under 1800-talet och en god bit inpå 1900-talet förekom en rätt livlig skeppning av pitprops från en del småhamnar vid Åvikebukten såsom i östra infarten till Tynderösund, Oxviksskären, Bondhamnsskären, Muggjärdesvik, Sandstensfjärden, Barsviken vars in- och utlotsning förbehölls Åstholmslotsarna.

Likaså skeppades props från Werken, Rödöläpan, Rödöhamn, Bölestrand m.fl. platser vid Klingerfjärden och Alnösundet. In- som utlotsning från sågverken, som anlades på Hässjölandet blev även Ästholmslotsarnas.

Lotsningsfrekvensen var naturligtvis rätt ringa i förhållande till Bremö t. ex år 1895 förekom 165 lotsningar, men vid Bremö 909 varför inkomsterna blev därefter.

Varest lotsarna voro stationerade på 1700-talet är ovisst, men troligen i Lilla Åkerö liksom 1821 då lotsplatsen som sagt delvis blev organiserad.

1827 års lotsledsförteckning ger ej heller någon direkt anvisning härom, endast att lotsarna uppassa på Åstholms östra udde och därifrån möta lotssökande fartyg.

Helt visst skedde, trots detta, lotsuppassning i regel från Åkeröviken där lotsarna bo, som det sägs i ”Den Svenska Lotsen” år 1853, dvs i en seglingsbeskrivning och handbok för sjöfarande.

Antagligen hade långt tidigare lotsuppassningen ej fungerat tillfredsställande eller vad orsaken kan ha varit till myndigheternas beslut att bygga ett uppassningshus.

Att sjöfarten tilltagit är uppenbart, Sundsvalls stad hade fått stapelrätt 1812. Skeppsbyggeriet i Sundsvall med omnejd t.ex Wifsta warv var livlig, men ångbåtar, syntes ej på våra latituder förrän 1837.

Uppassningshus nybyggt 1834, kostnad 350 Rdr. Stugan innehöll ett rum och placerades ”ute på Holmen” På berget mitt för Barnskäret. Naturligtvis av timmer och öppen spis. År 1854 flyttades stugan till sin nuvarande plats norr om Storhamn och utökades med ett kallrum. Det är känt att lotsarna PA Kårberg, M Pettersson och lotslärlingen NJ Sundling sammanbodde där 1859.

Orsaken till utrustningen 1905 berodde på att Åstholmens och Bremö lotsplatser sammanslogs med Sundsvalls lotsplats. De båda förstnämnda blevo då endast uppassningsställen.

Tjänstgöringen för samtliga lotsar blev något annorlunda, t. ex att i Sundsvall stationerade lotsar ej behövde släpa tjänstebåt med sig för seglats hem efter utlotsning. I stället skulle de tagas i land vid Åstholmen. Lotsstugan skulle då användas till överliggningsrum.

1903 erhöll uppassningsstället telefonförbindelse, med yttervärlden. Telegrafverket ville ej stå för kostnaden för ledningens framdragande utan erforderligt belopp sammansköts av Sundsvalls Stuvare och Skeppsmäklare firmor, skeppshandlare, ångbåtskommissionärer samt lotspersonalen. Abonnemangsavgiften betalades av samtlig personal vid Sundsvalls lotsplats.

Lotsutkik uppfördes 1866 för en kostnad av 23O rdlr. Ersatt med ny 1895 o 1916. Ett obekräftat påstående säger att utkiken från början varit placerad ute på Holmen, alltså på berget ovanför gamla lotsstugans plats. Ett annat och mer sannolikt är på den plats där det 1938 uppförda uppassningshuset står.

Den bestod av en hög grov furuspira i mitten, stöttad av 4 grova strävor fastbultade i berget. I toppen var den försedd med altan med räcke. Dit upp ledde en grovt tilltagen stege av trä, vars fot var fastbultad i berget.

I och med sammanslagningen av lotsplatser blevo vakttörnarna med vistelse på altan allt längre, ty man måste även vakta på fartyg som voro på utgående. Ofta nog var det kallt och blåsigt och sikten mindre god. Varför Åstholmslotsarna begärde att få en vaktkur.

Lotskaptenen insåg nödvändigheten, men kunde ej hjälpa, med annat än något virke från Storjungfruns fyrplats, Lotsarna själva skaffade ytterligare material och uppförde byggnaden. Inlösen trots upprepade framställningar, blev ej beviljad förrän 1927.

Lotskulan tillkom sannolikt 1866 el 1867. En svart kula av plåt med vitt bälte, som hissad varskodde sjöfarande att lots fanns att tillgå. Kulstången stod invid utkiken och utgjordes av en hög spira, som stack ca 3m, ovanför altan. Den anordningen slopades på 1930 talet.

Hamn anläggning: 1928; båtbrygga nyanlagd för en kostnad av 4440 kr. 1931 förlängd för 1900 kr.

Tjänstebåtarna voro fordom dags relativt små och lågo nog mestadels i Åkeröviken. Längre fram i tiden stationerades de i Storhamn och hade tills i slutet av 1890-talet sina förtöjningsplatser vid resp. lotsars eller hemmansägares sjöbodar eller länningar. När efter tidens krav större båtar anskaffades, lågo de förtöjda, i bojar i hamnen.

I och med anskaffning av en än större tjänstebåt med leverans 1928 blev även kaj nödvändig och landfäste byggdes helt av trä, men som vanligt bedrog snålheten visheten, kajen blev för kort varför den förlängdes 1951. I samband med byggnad av ett nytt uppassningshus 1938 belades stenkistorna med betong.

Båtupptagning skedde långt in på 1900-talet för hand, kan man säga. Ett par långa träslanor stacks ut i vattnet och med hjälp av trärullar och taljor drogs båten upp. 1914 byggde lotsarna själva gångspel som betydligt underlättade arbetet. Båtuppdragningen skedde på södra stranden i Storhamn.

Byggnaderna i Storhamn, utom några få fiskarboningar, voro från början avsedda för lotsarnas vistelse där under sjöfartssäsongen. Så länge det endast var 2 lotsar stationerade där (eller rättare skulle) och hemmansägarna lotsade själva var nog ingen annan bebyggelse aktuell.

In på 1860 – 70 talet bodde lotsarna i lotsstugan, men samboendet var ej alltid så angenämt. Sina hem hade en del lotsar på andra ställen både inom som utom Tynderö kommun. Som exempel hade lotsen (efter 1881 lotsförman) Pettersson ett torp i Skäggsta by på gränsen till Hässjö socken. Lotsen 0. Stafrin ägde en lägenhet i Torsboda, Hässjö, Han lotsade en tid för Åkerö II

Sedermera lotsförman H.P. Åkerberg innehade en tid Åkerö som han sålde och flyttade till Åstö där han brukade fadersgården.

Pettersson som aIdrig lotsade för något lotshemman, torde ha varit den som först byggde sig stuga och sjöbod i Storhamn längst västerut.

Vid sin avgång 1889 såldes den till en fiskare Bergqvist, som i sin tur sålde den till lotsen A. Rydberg (måg till H.P. Åkerberg) som ännu står som ägare. Stafrin byggde sin stuga längst österut dock utan sjöbod. När han avgick 1905 inköptes den av lotsen A. Åkerberg (son till H.P. Åkerberg) som i sin tur sålde den till lotsen A. Östling (är fortfarande kvar i familjens ägo(1965)).

H.P. Åkerberg byggde sin stuga strax invid lotsstugan ävensom sjöbod.  Han avgick med pension 1906 men behöll den till sin död 1929 då lotsen I. Edman inköpte den i början på 1930-talet. Under 2:a världskriget och bränslebristens dagar såldes sjöboden till ved.

Samtliga boningar tillkommo under 1870-talet. Till Petterssons och Stafrins boningar hör ”fäx” eller ladugårdar för 2 kor.

I Storhamn fanns en och annan fiskarstuga eller åtminstone sjöbod, bl.a hade fiskaren Åhlund stuga och sjöbod.

”Ute på Holmen” köpte lotsen Löfgren 1907 en stuga av en fiskare Svedin, Löfgren sålde omkring 1916 till lotsen Grönlund som bodde där sommartid efter sin pensionering 1944, ej långt från Svedin. I Granlunds stuga var en fiskare Holmgren bosatt vid Barnskärshålet.  Kanske kan denna boplats räknas tillbaka till Fjärrfiskets dagar.

Lotsplats
övriga		EfternamnFörnamnFörnamnFöddAntagen i lotsverketAvskedDöd
NilssonPeer1725
OlofssonIsaac17001725
JanssonOlof1768
PerssonNils1768
Olofsson/ÅkerbergIsak175017751825
KårbergMats  18101846
KårbergPA 1859
PetterssonMats  18591889
SundlingNJ 1859
 ÅkerbergHansPeter1843186619061929
 StafrinOlof 184318711905
SundsvallÅkerbergAxel 187118881931
SundsvallLöfgrenEdvardAnton18681891 1926
 HansénHansGörgen18791895 
 SelanderErikGustaf18811897 
SundsvallRydbergAlbin 187618991936
Grönlund?188419001944
SundsvallÖstlingFredrikAlexius18911920 
SundsvallEdmanIvar 19011921