Ljugarns lotsplats etablerades under 1740-talet och nedlades 1933.
Ur reglemente för lotsverket 1799: Under lotsuppsyningsman för Gotlands fördelning lyder Ljugarns lotsplats. 1 Lotsålderman, 1 ord lots, 1 utlärd reservlotsdräng och 1 lotslärling. Lotsningsområde. Lotsarna emottaga från sjön att inlotsa, utlotsa till sjöss och till Sandvik, till Nähr.
Enligt 1820 års reglemente: 1 ålderman, 1 mästerlots, 1 secund lots och 1 lärling
Ur reglemente 1863. Lotsningsområde: från Ljugarn till Östergarnssund resp Ronehamn, När, till och från sjön.
Ur lotsledsförteckning 1916: Lots uppassa vid hamnen och möta från sjön inkommande fartyg utanför grunden.
Ur rulla 1774:
Lotsålderman L. Strömberg
Lots Olof Nilsson, 16 tj år
Jon Lyberg, 35 år, 7 tj år
Utlärd lotsdräng Mats Christensson, 21 år, 7 tj år
Lotslärling Nils Olsson, 19 år
Ur rulla 1818:
Lotsålderman P.J. Wickman
Ord lots J.O. Ekberg
Reservlotsdräng L. Larsson
Lotslärling N. J-n Ekberg
Ur 1820 års förteckning. Till Östergarns sund, Ronehamn, Sandvik, När, sjöss eller från sjön. Lots uppassa vid hamnen och möta utanför grunden.
Ur ” Den Svenske Lotsen 1853”: Lots finnes vid Ljugarn
1897 fanns 13 lotsplatser på Gotland.
1920 års båtbestånd:
1 motorbåt byggd 1911 i ek/furu, klink, 6.65×1.95 med 5 hk Solomarin
1 segelbåt byggd 1917 i furu, 5.6×1.66
HÄNDELSER
1910 den 7 aug hade lotsförman vid Ljugarns lotsplats biträdd av revisor F. Blom i Kungliga telegrafstyrelsen under synnerligen svåra väderleksförhållanden lämnat lotsbiträde åt skonaren HENRIETTE med fara för egna liv. Med hänsyn till bemälda personer därvid ådagalagt mod och självuppoffring tillstyrkes lotsförman med belöning av 30 kr varjämte till revisor Blom avlåts en tacksamhets skrivelse.
Nedanstående hämtat från hemsidan http://www.ljugarn.net/historia
Olof Jacobsson hette en av de första lotsarna. Inget tyder på att det omedelbart kom någon efterträdare till honom sedan han drunknat i Ljugarns hamn 1749.
Yrket var riskfyllt, dåligt avlönat och inte speciellt eftersträvansvärt. Traktens unga män var huvudsakligen bondpojkar som fiskat till husbehov men i övrigt var de inte särskilt sjövana.
Under 1750-talet kom handelsmannen Lorentz Engedahl igång med kalkbränning i stor skala vid Rudvide i Alskog. Utskeppningen gick över Ljugarn. Så hände 28 mars 1756 att den tremastade galeasen Enigheten drev i strand i Ljugarns hamn. Skepparen Jeremias Doby med åtta mans besättning bärgades och kom hem, men det var säkert en dramatisk händelse i vårvinterkylan. Galeasen ägdes av fru Engedahls kusin “rike Lythberg”, en av dåtidens mest inflytelserika gotlänningar. Kort tid efter olyckan fanns flera lotsar på Ljugarn. Enligt lotsstyrelsens äldsta tillgängliga matrikel över lotspersonalen på Gotland (uppgjord 1774) hade dessa Ljugarnslotsar blivit anställda 1758. En av dem, Olof Nilsson från Ekese i Ardre, gifte sig 1759 och kunde flytta in i ett präktigt nybyggt kalkstenshus på höjden intill hamnen. Pengar och inflytande tycks således ha varit avgörande för att lotseriet på Ljugarn skulle ta fart.
Det var inte antalet uppdrag eller de i vattnen förekommande reven och grynnorna som gjorde lotsarbetet vid Ljugarn särskilt arbetsamt och svårt. Nej, det var istället det öppna läget och den långa utrodden som var speciellt krävande i dåligt väder. Lotsarna skulle ju möta de ankommande fartygen “utanför grunden”, det vill säga utanför Laus holmar. Förutom att styra rätt skulle man ta upp lotspenningar och föra bok. Därtill kom fartygen mest från utländska hamnar, vilket komplicerade arbetet. Exempelvis skulle utländska skepp erlägga lotspengar i svenska Specie mynt, men ännu 1766 hade skepp från Pommern och Wismar tillåtelse att erlägga “ofwannämde afgifter med theras Lands egit gångbara Silfwermynt”. Fartygens djupgående mättes i fot och då gällde det för lotsen att känna till hur danska, ryska, preussiska, hamburger-, bremer- och lübeckerfot förhöll sig till den svenska så att han inte gick på grund.
I 1820 års förordning hade ytterligare lotsleder tillkommit under Ljugarn. Nu var man ålagd att lotsa till Östergarns sund, till Ronehamn, till Sandvik och som tidigare till När, till sjöss eller från sjön. För att ta sig hem från Östergarn och Ronehamn var lotsarna under september-april “berättigade till Skjutslega för en häst och kärra tillbaka landwägen, enligt Gästgifweri-Förordningen”. Samma år utkom ett reglemente där det fastställdes att Ljugarn skulle ha en lotsålderman, en mästerlots, en second-lots samt en lotslärling/lotsdräng. Åldermannen skulle vara den dugligaste lotsen, vilket inte nödvändigtvis behövde vara den äldste eller den som tjänstgjort längst. Mästerlotsen var den äldste av de övriga, second-lotsen yngre men minst sexton år. Till lotslärling “antagas hälst lotsars söner som böra hava fyllt nio år”.
Öppen-sjö-lotsplatser som Ljugarn har ansetts vara de som ställer största fordringarna på lotspersonalen. Att under svåra väderförhållanden från en liten lotsbåt sätta ombord eller avhämta en lots i öppna sjön var ofta vanskligt och krävde såväl mycket gott sjömanskap som fysisk spänstighet. Ibland hjälpte inte ens det. I oktober 1840 lotsade Lars Garnström med sonen Anders ut skonerten ‘Amatus’ till sjöss i hård nordostlig vind. Från land såg man att fartyget “brassade back” för att låta lotsarna gå, men därefter syntes ingenting. Far och son återfanns aldrig. Lotsbåten hittades sönderslagen på Närs holme.
Folk i kusttrakterna utsattes även för andra faror än hav och vindar. Den ständigt fruktade koleran härjade tidvis svårt på östra Gotland. Detta berodde många gånger på kontakter med främmande sjöfolk från smittad ort, t ex genom dåtidens ofta förekommande strandningar. Av ålders vana begav sig kustborna alltid ut till en sådan haverist för att bland annat höra om man kunde vara till någon hjälp med lossning av lasten eller på annat sätt. Läs mer om strandningar vid Ljugarn (i separat fönster) …
Lotsar var en kategori yrkesmän som löpte speciellt stor risk att komma i kontakt med smittade sjömän. I november 1856 blev Ljugarnslotsen Jacob Garnström smittad ombord på en slup från det då kolerahärjade Stockholm. Inom tre veckor hade Jacob, hans två bröder som också var lotsar samt två barn avlidit. Genom prästens försorg ordnades en insamling till de tre utblottade lotsänkorna och de kvarvarande elva faderlösa barnen.
Före kolerans härjningar hade Ljugarn i princip varit “självförsörjande” med lotsar. Nu fick man fylla på vakanserna med lotsar utifrån. En viss återväxt fanns dock bland de faderlösa. 1859 fick lärlingen Lars Niclas Garnström sin styrsedel.
Lotsen skulle också hålla sig med en lämplig båt. Redan i 1798 års förordning står “Lotsar böra förse sig med de förmånligaste båtar och segel, så i avseende på lotsplatsens läge som lotsledernas beskaffenhet. Lotsbåt utmärkes under rodd av en utblåsande vit flagg, fästad vid en lagom lång stake. Under segling utmärkes den med en svärtad upprättstående duk av hela storseglet.”
Med tiden förändrades igenkänningstecknet och 1881 gällde bland annat att en seglande lotsbåt skulle ha en röd duk i storseglet. Verksamheten föreföll dock vara i avtagande och 1933 lades lotsplatsen ned. Sedan lotsarna flyttat anlitades ibland fiskaren och tidigare sjömannen Gunnar Östergren som “känd man” av lotssökande fartyg.
Läs mer på :
http://www.ljugarn.net/historia/Lotsar/Lotsplats.html
| Efternamn | Efternamn | Förnamn | Förnamn | Note | Född | Antagen | Avsked | Död |
| Jacobsson | Olof | Drunknat | 1749 | 1749 | ||||
| Nilsson | Olof | 1730 | 1758 | 1799 | ||||
| Christensson | Matthias | 1753 | 1767 | 1819 | ||||
| Lyberg | Matthiasson | Jonas | 1739 | 1767 | 1793 | |||
| Olsson | Nils | 1755 | 1774 | |||||
| Strömberg | L | 1774 | ||||||
| Larsson | Garnström | Lars | 1784 | 1819 | ||||
| Jacobsson | Nils | 1765 | 1785 | 1819 | ||||
| Olsson | Hans | Son till N Olsson | 1772 | 1790 | 1794 | |||
| Garnström | Larsson | Lars | Drunk | 1787 | 1797 | 1840 | 1840 | |
| Ekberg | Olsson | Jakob | Son t O. Nilsson | 1768 | 1818 | 1824 | ||
| Ekberg | J-n | N | 1818 | |||||
| Lyberg | Matthias | 1783 | 1818 | |||||
| Wickman | P | J | 1818 | |||||
| Garnström | Jacob | Petter | Död i kolera | 1812 | 1822 | 1856 | 1856 | |
| Österberg | Lars | 1801 | 1832 | |||||
| Garnström | Lars | Emanuel | Död i kolera | 1815 | 1835 | 1856 | 1856 | |
| Garnström | Olof | Drunk | 1818 | 1838 | 1840 | 1840 | ||
| Garnström | Hans | Död i kolera | 1823 | 1843 | 1856 | 1856 | ||
| Claudelin | Petter | Johannes | 1803 | 1856 | 1865 | |||
| Garnström | Anders | Drunk | 1821 | 1856 | 1840 | 1840 | ||
| Ronander | Carl | Magnus | 1832 | 1857 | 1889 | |||
| Garnström | Lars | Niklas | 1842 | 1859 | ||||
| Uddin | Olof | Petter | 1830 | 1865 | ||||
| Ronander | Jacob | Oskar | Anton | 1861 | 1888 | 1923 | ||
| Garnström | Niklas | 1886 | 1907 | 1933 |