Båstad/Bjäre

Båstad Lotsplats

Tyvärr finns mycket knapphändiga uppgifter om denna lotsplats, men det verkar som om lotsplatsen fanns under sista halvan av 1700-talet fram till cirka 1820.

Ur reglemente för Lotswerket 1799 står: Under lotsuppsyningsman för Torekov fördelning lyder Båstads lotsplats med 1 ord lots, 1 utlärd reservlotsdräng och 1 lotslärling.
Lotsplatsen lyder under lotsåldermannen i Torekov
Lotsningsområde: Lotsarna uppassa vid stationen, emottaga från sjön att utlotsa till sjöss.

Ur rulla 1817:
Ord. Lots C. Ekman
Reservlotsdräng A. Gabrielsson
Lotslärling N. Månsson

Båstad lotsplats finns ej med i 1744, 1820 eller 1863 eller 1875 års reglementen

Däremot finns lite mer att läsa om sjöfarare på Bjärehalvön. Följande är saxat ur Forum Navale, Sjöhistoriska samfundet.

se https://sjohistoriskasamfundet.files.wordpress.com/2017/08/fn08-lag.pdf

Om segelsjöfarten i Bjäre härad Av Grosshandlare E. Alfred Jansson.

Till läsarens orientering behöver jag blott nämna, att de kända badorterna Båstad och Torekov ligga i Bjäre härad, vilket utgöres av det nordvästra hörnet av Skåne. Det bildar en halvö med Laholmsbukten på norra sidan och Skälderviken på den södra. Häradets namn härledes från forndanskans »Biaerghoe» d. v. s. den bergiga ön (halvön), och i jämförelse med det danska och skånska slättlandet kan Bjäre kallas bergigt. Dess norra kust stiger betydligt högre än den södra och avslutas med de vackra och säregna bergsformationerna »Hofs hallar». Bjäre är en mycket gammal kulturbygd. De fasta fornlämningarna, bestående av ättehögar, domarringar och bautastenar, äro imponerande och de lösa synes vara så talrika, att man åtminstone för några årtionden sedan här och var i gårdarna fick beskåda ganska betydliga samlingar av flint- och stenredskap resp. vapen, som vederbörande funnit i sina åkrar. Dessa fynd vittna om, att Bjäre redan under stenåldern hade en talrik befolkning. Av de klassiska författarnas berättelser om Skandinavien äro Tacitus (omkr. 98 e. K.) och Jordanes (på 500-talet) uppgifter de märkligaste. Tacitus säger bl. a. om svionernas folkområden, att de äro mäktiga icke allenast genom manskap och vapen utan även genom flottor.

Jordanes namnger flera av Skandinaviens folkstammar, bland dem »Bergio». Vetenskapsmännen synes numera vara ganska eniga om, att härmed åsyftas folket i Bjäre, bergsboarnes, härad uppe på och invid Hallands ås, varvid de dock hålla den möjligheten öppen, att Bergio även bebott andra delar av Skåne

Bjäreborna torde alltid ha varit hänvisade till havet för sitt uppehälle. Jordmånen, särskilt på de högläntare delarna av halvön, är mager i jämförelse med den skånska slättbygdens, varför jordbruket i gångna tider ej var huvudnäringen. Sjöfart och fiske voro ända till slutet av 1800 talet de viktigaste inkomstkällorna. Medan männen och de äldre sönerna voro till sjöss större delen av året, skötte hustrurna de små tegarna och kreaturen med hjälp av några tjänare.

Under den danska tiden var Köpenhamn den viktigaste avsättningsorten för Bjäre produkter, och dit seglade Bjäreborna med sina skutlaster, huvudsakligen ved från de ek- och bokskogar, som då ännu funnos i trakten. Sedan Skåne genom freden i Roskilde 1658 blivit en svensk besittning, påbjöd riksrådet Krister Bonde under sin inspektionsresa s. å. att veden skulle skeppas till svenska orter.

Den svenska styrelsen hade många svårigheter för att »försvenska» den forna danska provinsen. Under de långvariga striderna blev Skåne så förött av krigsfolk och snapphanar, att näringarna gingo starkt tillbaka. Så var även fallet med sjöfarten i Bjäre härad. Av 24 farkoster, som 1658 hörde hemma i Båstad, återstodo 1670 blott 6.

Trots detta förefaller det, som om Båstad även vid slutet av 1600-talet idkade seglation på utrikes ort, ty 1686 klagade Hälsingborgs borgare hos den svenska regeringen, att Båstad utskeppade beck och tjära och själv införskrev sina förnödenheter, vilket vållade stadens borgare men i deras stapelstadsrättigheter. De klagade även över, att landsköp förövades i Torekov under sillfisket, då bönderna för öl och brännvin tillhandlade sig fisk, som utprånglades på landet.

Ett led i försvenskningen av den erövrade provinsen var uttagningen av manskap till här och flotta. I en kungl. resolution av d. 19/12 1664 bestämdes att »en del socknar och byar nära sjökanten belägna, hvilkas inbyggare och åbor bättre till båtsmän än knektar voro tjenlige, lades under båtsmanshållet, nämligen Bjäre härad och Kullen, som icke redan voro tagne till ryttare och dragoner».

Något båtmanshåll blev emellertid ej indelat i Skåne. I stället enrollerades sjöfolk från nyssnämnda orter till besättning på örlogsflottan. Enrolleringen var börjad redan 1675, men fick sin egentliga stadga genom kungl. brevet d. 27/2 1704, vari förordnades att till sjötjänst på flottan skulle enrolleras »så många som dertill dugtige och sjövane finnes; att hvar man skulle i fredlig tid åtnjuta 4 daler s. m. i wartgelder samt hafva tillstånd idka seglation, men i krigstid månadshyra efter sin duglighet».

Enrolleringen var en mer eller mindre frivillig värvning på minst 6 år. I början av 1700-talet omfattade den c:a 3000 man fördelade på 5 kompanier, varav ett i Skåne. Dess huvudort var Båstad, där befälhavaren, »Commendeur capitaine» Berendt Hederstierna, var bosatt. Thysell berättar, att vid inskrivningsförrättningarna i Båstad och Torekov 1711 uppstod bråk, emedan manskapet ej erhållit förra årets sold. Vice guvernören Skytte sökte att bringa de tredskande till eftergivenhet och båtarna bevakades, så att ingen skulle kunna fly till Danmark.

Mantalslängderna för Bjäre härad på 1740-talet visa att många sjömän från Båstads, Torekovs, Karups och Hovs socknar voro enrollerade vid flottan. 1742 års längd upptar 10 i Båstad, 35 i Torekov, 40 i Karup och 15 i Hov. Vid den tiden hade enrolleringsinrättningen redan gått mycket tillbaka – den räknade 1746 blott 724 man – varför man har skäl att antaga, att kontingenterna från dessa socknar ett par årtionden tidigare var mycket större. Båtsmanstjänsten på flottan var emellertid föga lockande, vilket ej var att undra på, så uselt som manskapet då hade det. Många sökte därför att hålla sig undan, varom anteckningar i mantalslängderna bära vittne. De föredrogo kofferditjänsten, även om behandlingen på handelsfartygen ej heller var den bästa. Av mantalslängden för Karup år 1760 kan man inhämta, att av 22 enrolleringskarlar blott 3 inställt sig till tjänst i Karlskrona. Om de övriga upplyses antingen att de voro »permitterade utrikes», »fara till coopvaerdie», varav ett par från Amsterdam, eller att de »undanhållit sig från tienst, farit till siös».

Sjöfolket i Bjäre bestod dock ej bara av båtsmän och matroser den tiden. Där funnos många skeppare och styrmän, som naturligen tilldraga sig vårt intresse i högre grad. Ehuru den äldsta, bevarade mantalslängden för Bjäre9 ej uppgiver, vilka åbor som förde fartyg, är det otvivelaktigt, att flera av dem voro skeppare, ty i längden för 1750 anges denna titel för några av dem. Det året funnos i Båstad 12 skeppare, av vilka 3 sägas vara borgare, en i Marstrand, en i Landskrona och en i Halmstad. I Torekov anges 2 vara skeppare och tillika borgare i Halmstad. En besvärsakt från Ängelholms borgare till riksdagen av år 1738 bestyrker, att Bjäreborna då bedrevo en livlig sjöfart på både in- och utrikes orter. I denna skrivelse klagas över »att såväl Båstads invånare som de flesta strandsittare i hela Bjäre härad och i Kullen, vilka allenast böra idka fiske, men några år bortåt skaffat sig jakter till ansenlig myckenhet, med vilka de, som ringa eller kanske ingen skatt till kronan erlägga, så väl på in- som utrikes orter hela året om gå på frakt och dels under titul av husbehov samt kanhända dels undan tullen inpraktisera åtskilliga köpmannavaror i mängd, med vilka deras hemmavarande idka en stilla samt försiktig, men dock ansenlig lanthandel, så att denna stadens handlare ej få sälja några varor till invånarne i Bjäre härad och Kullen». Avunden mot de företagsamma Bjäreskepparna lyser igenom och tar sig formen av fula insinuationer, vilka dock stå sig dåligt mot den kungl. resolution av d. 17/12 1734, som även åberopas i besvärsakten och som medgav allmogen i Bjäre härad rätt att föra sin ved till vilka inrikes städer de helst vilja.

Innan vi söka att giva en bild av sjöfartens utveckling i Bjäre härad under senare hälften av 1700-talet, böra vi redogöra för ett par fartygspapper, utan vilka ingen dåtida skeppare fick föra fartyg på utländsk hamn. Sådana dokument innehades av många Bjäreskeppare, vilket visar ohållbarheten i ängelholmarnas beskyllningar av år 1738. Det viktigaste dokumentet var sjöpasset, senare kallat fribrevet, som utfärdades av kommerskollegium. För att erhålla sådant skulle redaren på sin ed betyga, att såväl fartyg som last ägdes av svenska undersåtar. De äldre sjöpassen voro skrivna på latin, den tidens diplomatspråk, som möjligen kunde läsas av redaren men näppeligen av skepparen. Från åren 1666-1711 finnes en del sådana sjöpass förvarade.

Den tiden hade sjöfarten i Bjäre ej kommit i gång, men det kan vara av intresse att taga del av en Onsala-skeppares ansökan av d. 6 Martij anno 1673: »Undertecknad betygar att såsom iag ett Pass af det Kongl. General Commerce Collegio underdånigst begärig ähr på min förande skuta Sante Johannes stor om 16 lester, med hwilken jag mig åt England achtar, om Gud will. Så hafwer hwarken i farkost eller der uthi laddade breder, som iag i Norige will för mine penningar köpa, någon fremmande dehl eller part. Uthan sådant tillhörer migh medh mine tree skeppbröder Olof Månsson Koch i Hwarle och dess bror Hans Kochs barn samt Jens Andersson på Gerdet och mig Anders Persson ibidem egenthelig till. Det med mitt wanlige bornereke sampt Jens Anderssons egenhendige Underschrifft bekreftes.» skepparens bomärke var ett upp och nedvänt ankare!

Från år 1758 finnas i kommerskollegii arkiv fullständiga diarier över utfärdade fribrev. Benämningen hade troligen samband med gällande tullförordning, som bl. a. stadgade att kravellbyggda fartyg (med bordläggningsgångarna kant vid kant) voro helfria och åtnjöto lindring i tull för sin last. Fribreven förnyades med ett eller två års mellanrum och upptogo utom fartygets namn, riggning, lästetal, byggplats och hemort även skepparens och redarens namn. Diarierna motsvara sålunda våra dagars skeppslistor. Såsom hemort betraktades den stad, vars magistrat på grundval av företedda bil- resp. mätbrev utfärdade certifikat för fartyget. Vad Bjärebygden beträffar, äro certifikaten vanligen lämnade av stadsförmannen i Båstad, som sedan 1664 var »Stadsfläck» eller av magistraten i någon av de närliggande städerna Halmstad, Laholm och Ängelholm, vilket gör att den verkliga hemorten å Bjärehalvön blott kan utrönas med ledning av redarens hemvist. Enligt då gällande sjölag fick ingen skeppare »föra fartyg till utrikes ort, utan han är edsvuren borgare uti sjö- och stapelstad». För att vinna sådant burskap skulle sökanden ej blott genom betyg styrka, att han »vid undergången examen befunnits innehafva kunskap i de delar och Wettenskaper, som enligt Kongl. Maj:ts och Rikets Commerce Collegium är bestämd för l :a Classens skeppare eller dem som segla med Turkiska Pass», utan ock förete prästbevis att han ägde »god Christendomskunskap och föreren hedrande vandeh samt styrka att han betalt »påbudne afgifter till Staden, Wadstena Krigsmanshus, Kyrkan, de fattiga och skepparSocietetens Cassa». Sedan magistraten övertygat sig om allt detta, fick sökanden avlägga »Tro-, Huldhets- och Borgare Ed». I förbigående kan nämnas att före 1841, då särskilda navigationsskolor inrättades i Stockholm, Göteborg, Gävle, Malmö och Kalmar, var det klent beställt med sjökaptenernas teoretiska insikter i navigation, men vad som brast däri ersattes med ett fulländat sjömanskap, d. v. s. den praktiska insikten att manövrera ett segelfartyg. Mantalslängderna för de fyra Bjäresocknarna Båstad, Torekov, Karup och Hov under senare hälften av 1700-talet upptaga en mängd sådana »Genant-borgare», de flesta med burskap i Halmstad men några i Hälsingborg, Landskrona, Malmö och Ystad, ja ända upp i Marstrand och Kongälv. För respektive städer voro avgifterna från dessa seglande borgare en ej obetydlig inkomst. Vi skola i det följande återkomma till några av dessa borgareskeppare i Bjäre.

För de svenska skeppare, som gjorde långresor till Medelhavet och över Atlanten tillkom ett annat mycket viktigt dokument, det s. k. turkiska passet, ej att förväxla med det tidigare omtalade gamla sjöpasset. Det turkiska passet avsåg att skydda svenska fartyg och deras besättningar mot de fruktade sjörövarna i de s. k. Barbareskstaterna: Marokko, Algeriet, Tunisien och Tripolis på Medelhavets sydkust. Eskil Olan har i sin bok »Sjöröfvarne på Medelhafvet» ingående skildrat, huru potentaterna i dessa små riken genom ett systematiskt ordnat sjöröveri under flera århundraden satte skräck hos de europeiska nationernas sjöfarande och förmådde deras regeringar att till piratfurstarna erlägga formlig skatt för att fria kofferdifartygens besättningar från slaveri och deras laster från beslag. Detta sjöröveri stävjades ej förrän fransmännen 18 3 O erövrade Algeriet, men ända till 1845 måste Sverige erlägga sin tribut till sultanen i Marokko. Det beräknas att dessa »presenter» till sjörövarna kostade Sverige under årens lopp sammanlagt över 3 7 mill. kronor. Det turkiska passet fick under iakttagande av många formaliteter av vederbörande skeppare lösas hos kommerskollegium. Passet var strängt personligt, gällde blott för en resa och skulle återställas, sedan den fullbordats. Det var utskrivet på pergament och skuret i två delar medels ett vågformigt snitt tvärs igenom det svenska riksvapnet, som stod överst i blått tryck. Denna » passtopp» överlämnades genom svenske konsuln i Alger till befälhavaren på den »Algeriske Bombarderbåten» sedan den nedre delen av passet tillställts skepparen på det svenska fartyget. Blev han prejad och uppbringad av piratkaptenen, kunde han styrka sin nationalitet genom att de bägge delarna passade ihop! Texten, som tillförsäkrade den svenske skepparen sin regerings skydd, begrep piraten naturligtvis ej. Det inträffade dock, att svenska fartyg kvarhöllos av sjörövarna. En sådan händelse berättas om en Båstadskapten Sven Wennerberg omkr. år 1800. Hans fartyg jämte flera andra blev uppbringat av piraterna och fört till Tripolis, där besättningen hölls fången i tre år. En son till kapten Wennerberg, Sven Edward, förde under fångenskapen en dagbok, som ännu i början av 1900-talet omtalades av gamla Båstadsbor. Tyvärr brann den upp vid den stora eldsvådan 1870.

Vi återgå nu till fribrevsdiarierna i Kommerskollegii arkiv, av vilka det äldsta är för 17 58. Däri påträffas åtminstone tre fartyg hemmahörande i Bjärebygden:

1) Snauskeppet »Christina» om 60 svåra läster, byggt i Båstad 1757 och fört av skeppare Sven Dreyerström, borgare i Ystad. Snauskeppet var ett briggtacklat fartyg, alltså med två master. Redare var utom skepparen en handelsman i Borås.

2) Jakten »Två systrar om 12 läster likaledes byggd i Båstad. Skepparen Per Erlandsson därstädes var tillika redare. Han var borgare i Uddevalla.

3) Jakten »Margaretha» om 13 läster, byggd i Svenska Pommern men hemmahörande i Torekov, där redarna, skepparna Petter Olofsson och Ebbe Andersson-Juncker, voro boende.

Jakterna voro den tidens vanligaste fraktfartyg och många sådana byggdes på Bjärekusten. De voro riggade med en hög mast och bogspröt samt förde storsegel med gaffel och bom, 2 a 3 försegel samt ett råsegel kallat bredfock för läsegling. De voro visserligen små men kraftigt byggda och lämpade sig väl för seglation på Östersjön. I rullorna på Göteborgs sjömanshus, där Bjäreskepparna vanligen mönstrade sina besättningar, påträffas dessa jakter ideligen. År 1767 överstiga de 20-talet med skeppare och besättning från Båstad, Torekov, Ramsjö och andra Bjäreorter. De seglade uteslutande på Östersjöhamnar såsom Stralsund, Danzig, Königsberg, Elbing, Libau och Narva. Utom skepparen utgjordes besättningen av styrman, en, undantagsvis två matroser samt en skeppspojke. Hyran räknades vanligtvis per resa och rörde sig om 40 rdr. för skepparen, 30 för styrman, 24 för matros och 6 för skeppspojke.

Mer än hälften av jakterna hörde hemma i Bjärebygden, några i Göteborg, men alla synes ha gått i fraktfart för Göteborgshandlarnas räkning. Under samma år 1767 mönstrade blott tre fartyg, hemmahörande i Båstad och Torekov, på Stockholms sjömanshus. De voro på 17 till 21 läster, alltså något drygare än jakterna, samt riggade till galeaser med två master, av vilka förmasten var högst och kallades stormast. På denna fördes storsegel med gaffel och bom, 3 a 4 råsegel samt 3 försegel, på aktermasten gaffelsegel och topp. Fördelen med denna rigg var, att galeasen i hårt väder var fullt manöverduglig med blott storsegel och stagfock satta.

Fribrevsdiariet för 1760 upptar sex skeppare från Båstad och Torekov, bland dem Magnus och Berndt Schonberg, Jakob Wennerberg och Jöns Ohlman från den förstnämnda orten samt Ola Friedrichsen och Nils Pehrsson Bonde från den senare. Ohlman förde en brigantin »Sara Lovisa» (En svår läst motsvarade en lastdryghet av 2 450 kg)

från Landskrona om 50 1/2 läster, alltså ett jämförelsevis stort fartyg, Magnus Schonberg en liten jakt »Lejonet», som han själv ägde, Friedrichsen jakten »Ingrid Catharina», för vilken han själv jämte Commissarie Wennerberg och skeppare Ebbe Juncker i Torekov var redare, Wennerberg jakten »Concordia» ägd av tre Båstadsbor, bland dem skeppare Berndt Schonberg. Denne åter var kapten på galeasen »Patentia» ägd av Schonbergska familjen i Båstad. Till sist galeasen »Elsa Maria» förd av Bonde, som jämte Ola och Friedrich Friedrichsen var redare. Det förtjänar att nämnas, att dessa skeppare ingalunda utmärkte sig för råhet och dryckenskap, som man annars hör berättas som karakteristikon på dåtidens sjöfolk, utan tvärtom voro fromma män, starkt påverkade av den då i Bjärebygden utbredda herrnhutismen. Detta gällde i synnerhet de bägge bröderna Schonberg och Ola Friedrichsen.

I ett brev till Herrnhut 1776 ges denna beskrivning av Båstad: »En liten stilla plats, som ligger vid havet, där Cattegat skjuter in, på vilket skeppen segla till Sundet. De flesta invånarna äro skeppare och fiskare, en mycket stilla och vänlig ort, varest bebyggarna leva i vänskap med varandra och för det mesta kalla varandra broder och syster. Hela Schonbergska familjen hålles högt i ära för sin fromhets och välgörenhets skull» I 1760 års fribrevsdiarium nämndes som sagt endast sex Bjäreskeppare.

Men mantalslängden för samma år upptar 18 skeppare i Torekov, 13 i Båstad och 2 i Karups socken, nästan alla borgare och alltså berättigade att föra fartyg på utrikes ort. Tio år senare har antalet stigit till 22 i Torekov, 13 i Båstad, 14 i Karup och 5 i Hov. ökningen i de bägge sistnämnda socknarna är anmärkningsvärd, då de i jämförelse med Torekov och Båstad hade karaktären av landsbygd.

Utvecklingen av sjöfartsnäringen på dessa orter är påtaglig, ty fanns där 54 skeppare så var naturligtvis antalet styrmän och matroser mycket större. År 1795 räknar man i mantalslängden 65 skeppare, av vilka 27 i Torekov, 15 i Båstad, 14 i Karup och 9 i Hov. I Torekov och Båstad dominera släktnamnen Bergström, Bohlin, Bonde, Dreyerström, Engelow, Graff, Höök, Hård, Juncker, Kock, Kruse, Reuter, Romare, Wahrgren och Wennerberg. I sina hemorter äro dessa släkter nästan utdöda, men på andra orter fortleva några av dem, bl. a. i huvudstaden.

I Karup och Hov bibehöllo däremot de flesta skeppare-borgare den urgamla seden att lägga »-son» till faderns förnamn.

När man i fribrevsdiarierna från slutet av 1700-talet påträffar så jämförelsevis få skeppare från Bjärebygden och ännu färre där hemmahörande fartyg, frågar man sig ovillkorligen, var det stora överskottet enligt mantalslängderna tjänstgjorde? I 1798 års diarium påträffade förf. blott 17 Bjäreskeppare, men det är ju otänkbart att övriga c:a 50 sutto hemma på sina små jordlotter.

Såsom förklaring kan man dels tänka sig, att ·~j alla fartyg årligen anmälde sig till fribrevsdiariet, dels att många skeppare togo hyra som underbefäl på de stora skepp som den tiden under Ostindiska kompaniets glansdagar seglade till fjärran länder. Befälhavarna på dessa ståtliga skepp stodo åtskilligt högre på den sociala rangskalan än Bjäreskepparna, ofta voro de officerare i Kongl. Maj :ts flotta, men under 1800-talet avancerade många kaptener från Bjärebygden till befälhavare på fullriggade kofferdister, som seglade på världshaven både i öster och väster.

Härpå skola flera exempel givas i fortsättningen. Av de 17 Bjäreskepparna i 1798 års diarium förde 13 fartyg, som voro hemmahörande där, och för 10 av dessa anges varv på Bjärekusten som byggnadsort: Båstad, Hovs strand och Skepparkroken. Fyra av fartygen voro jakter och sex galeaser med lästetal varierande mellan 7 och 30. Större fartyg tycktes man ej ännu ha kunnat bygga på dessa strandbäddar. I allmänhet ägdes de i Bjäre hemmahörande fartygen av där boende skeppare, dock hörde det till undantagen, att skepparen var ensam redare för sin förande skuta. Fartygsdiarierna upplysa om, att två upp till fem skeppare voro redare för samma fartyg, stundom i kompaniskap med någon handelsman eller åbo. Ändamålet var väl att dela upp både risk och förtjänst. skepparna funno det nog med sin fördel förenligt att på så sätt placera sina inseglade sparslantar. Troligen voro »parterna» ofta under 1/5 del, fastän diariet ej upplyser därom. Ett typiskt exempel skall lämnas. Skepparen och borgaren i Halmstad Jöns Johansson ägde enligt bouppteckningen 5 efter hans hustru »1/4 del i Klinkerjagten ‘Hoppet’ (värde 100 rdr.) och 1/6 del i Crawellen ‘Wandringsman’ (värde 100 rdr.)». Han förde dock ej någon av dessa utan var under ett par årtionden skeppare på en av handelsman Niklas Biörnberg i Göteborg ägd jakt »Fredrica», med vilken han seglade mellan Göteborg och Östersjöhamnar.

De stora napoleonska krigen i 1800-talets början lämnade ej sjöfarten i Bjäre oberörd. Kontinentalsystemets proklamerande 1806, den engelska flottans bombardemang av Köpenhamn och beslag på den danska flottan i sept. 1807 samt kort därefter Rysslands och Danmarks fientligheter mot Sverige hade till följd, att de svenska kofferdisterna ej vågade sig till sjöss. Flera av dem som dristade sig därtill blevo uppbringade av engelsmän eller fransmän och deras tilltvingade allierade.

Man finner spår av dessa oroliga tider även i Bjärebygdens handlingar. Hösten 1803 var en brigg »Gubben Franklin» förd av en Halmstadsborgare H. Lindberg försvunnen i flera månader, emedan hon på grund av blockaden av Hamburg, dit hon troligen var destinerad, nödgades söka nödhamn i Tönning på Slesvigs västkust. Där blev hon liggande flera månader, tills hon i januari kunde taga sig upp till Marstrands skärgård.

I 1810 års mantalsuppgifter klaga flera Bjärebor över att de gått miste om sina inkomster, emedan de måst lägga upp sina fartyg på grund av kriget. Tre skeppare i Hovs socken skriva att de »wäl hafwa några fartygsdelar, men legat stilla i flera år och såleds deraf ingen inkomst». Hustrun till skepparen Ola Högman i Karup skriver, att hennes käre man är frånvarande, enär hans farkost legat under embargo sedan kriget blev förklarat med Danmark, men har hon nu fått brev, att han är kommen till Carlshamn. En skeppare Petter Esbjörnsson i Torekov klagar att han »förlidet år 1809 af Fienden 2 :ne gånger blifwit tagen och från mig tagit det lilla jag på min ålderdom skulle suttenera».

I Ramsjö hade man hos en sjökaptensfamilj Söderman en dagbok, som en av förfäderna skrivit då han satt fången i Frankrike, sedan hans fartyg blivit uppbringat. Tyvärr är boken numera försvunnen. Franska kapare opererade t. o. m. i Östersjön och togo många priser. År 1811 uppbringades sålunda galeasen » Jöran Magnus», förd av Båstadsskepparen J. P. Engellou, av en fransk kapare utanför Rostock och ett annat Bjärefartyg, jakten »Två bröder», togs av en fransk kapare, då hon var på väg till Danzig, men skeppare och folk hemsändes.

Å andra sidan synes svenska kapare – eller möjligen engelska? – ha tagit många priser, i synnerhet danska. I fribrevsdiariet år 1809 finner man nämligen för en mängd mindre fartyg, mest galeaser, i stället för byggningsplats noterat »dansk pris». De onda tiderna hade emellertid ett slut.

Sjöfolkets antal hade ej minskats i Bjäre, snarare ökats. I 1814 års mantalslängd räknar man 33 skeppare i Torekov, 19 i Båstad, 22 i Karup och 21 i Hov. Skillnaden mellan de bägge samhällena och landsbygden, vad där bosatta sjökaptener beträffar, hade alltså utjämnats. Fribrevsdiariet för 1818 upptar 16 fartyg från Bjärebygden och alla så när som på ett voro byggda där. Bland dessa förekomma mest galeaser på 30 a 50 läster, men även två briggar, »Aurora» på 62 och »S:t Barthelemy» på 76 läster, samt en skonert »Terra nova» på 80 läster.

Diariets uppgifter om fartygens redare visa, att dessa ej längre voro att söka endast bland skeppare och handlande, utan att ståndspersoner i orten hade »parter» i där hemmahörande fartyg. Som exempel må anföras häradsprosten Wennerberg i Förslöv, prosten Nibelius i Karup, med. professorerna Wieslander och Westberg, major Gram m. fl. skeppsbyggeriet var ett viktigt komplement till den under 1800-talet florerande sjöfartsnäringen i Bjäre härad. Många fartyg byggdes och löpte av stapeln vid Hovs strand, Ramsjö strand, Magnarp, skepparkrogen och andra platser längs kusten. Varv efter nutida begrepp funnos ej på dessa stränder, utan man nöjde sig med en stapelbädd, på vilken kölen sträcktes och skrovet byggdes under bar himmel. Sjöbodarna gåvo tak över huvudet för arbetarna under måltidsrasterna. Arbetarna utgjordes till stor del av byborna under ledning av en skeppsbyggmästare. skeppsbygget var nämligen ofta en kooperation för ett byalag eller fiskläge, vid vilket många bidrogo efter förmåga:

Hemmansägare körde fram virke och annan materiel, de slöjdkunniga sågade och bilade, smidde, nitade och spikade, tills skrovet stod färdigt att sjösättas, varefter hemmavarande sjöfolk riggade och tacklade fartyget. Under byggnadstiden försågo byns kvinnor de arbetande med mat. Kontanter var det ej så gott om, varför många arbetare läto en del av sin lön innestå som part i fartyget. Partrederier med många intressenter voro av denna anledning ej ovanliga i Bjäre. Ett par exempel skola här lämnas.

Våren 1826 sjösattes vid skepparkroken-ej långt från nuv. Skäldervikens järnvägsstation- skonertbriggen »Hertigen af Skåne» om 71,25 svåra läster. Bilbrevet är daterat Båstad d. l juli och intygar, att fartyget är byggt av ek på kravell av skeppsbyggmästare Per Olsson. Inför stadsförmannen och de äldste i Båstad intygade fartygets ägare d. 8 aug. att de voro svenska undersåtar och att ingen främmande hade del däri, samt att parterna fördelade sig sålunda:
Capten H. Willborg, Landskrona                                                  1/2
Handlanden C. d’Aubigne                                                             3/16
Major C. Claesson                                                                           1/32
Coopvaerdie Skeppare Ebbe Jansson, Ramsjö                         1/16
Controlleur C. Barfoth                                                                    1/16
Öfverfältläkare M. Wieslander                                                     1/32
Skeppare          N. Liberg                                                                 1/32                  
d:o                     L. Erlandsson                                                          1/32                  
d:o                     P. Ebbesson                                                           1/32
Enkan Thora Svensdotter                                                               1/32                   tills. 32/32 delar.

Man lägger märke till, vilka olika samhällsskikt delägarna tillhörde. Fastän kapten Willborg ägde halva fartyget, skulle han ej bli befälhavare, utan därtill utsågs Ebbe Jansson. Om hans sjömansbana skall senare något berättas.

Ett andra exempel på partrederi är skonerten »Enigheten», som också fick Ebbe Jansson till kapten. Skonerten byggdes på hans egen hemstrand, Ramsjö fiskläge vid Skälderviken, år 1829 av skeppsbyggmästare Strömberg och Jansson deltog själv i arbetet. Bilbrevet är daterat Båstad d. 7 okt. skonerten, som var byggd på kravell av ek och furu, ägdes av en mängd Bjärebor, vars lotter anges i 80-delar. Den största parten, 6/80-delar, hade en skepparänka, därnäst kom major Silfverskiöld med 5 och kontrollör Barfoth med 4. Prof. Wieslander, som var delägare i en massa Bjärefartyg, hade endast 1/80 del i »Enigheten».

Av de övriga 19 delägarna voro 7 skeppare, 2 styrmän, l smed, 6 åbor, 2 änkor och l husar. A v dessa hade ingen mer än 4 lotter och många hade personligen deltagit i skeppsbygget. Att så var fallet med åbon Nilsson hörde förf. vid ett besök i Ramsjö 1925 av hans mer än nittioåriga dotter, som mindes att hennes far var med Ebbe Jansson och byggde fartyg på Ramsjö strand. Troligen hade fler av de många delägarna än dessa två varit med och timrat, drevat och tacklat »Enigheten», vars namn ju gav ett uttryck för detta samarbete. Smeden, som hette Brask, hade förmodligen smitt allt behövligt järn i en smedja, som förr stod på Ramsjö strand.

Man hör ännu berättas om, vilken samhörighet rådde mellan delägarna i dessa partrederier. När skepparen kommit hem på vinterkanten, sedan han lagt upp fartyget, samlades delägarna i hans gård till »räknegille» för att fördela »inseglingen». Kapten lade fram sina räkenskaper till granskning och sedan de befunnits stämma, fördelade han vinsten efter var och ens part. Den allmänna tillfredsställelsen stadfästes medels skålar vid det efterföljande kalaset. Det inträffade emellertid ofta, att fartyget ej kom hem på flera år, emedan det var på långresa till transoceana länder. Detta kan ge anledning att berätta något om Ebbe Janssons sjömansliv, ty såsom hans gestaltade sig många Bjärekapteners leverne.

År 1803, vid 15 års ålder, är han inskriven på Stockholms sjömanshus som kock på jakten »Johanna Maria» om 19 läster, ägd och förd av hans morbror. Hon gick med last från Stockholm till Lübeck. I okt. 1808 mönstrar han som jungman på en Stockholmsgaleas »Callmar» också förd av en Bjärekapten. 1810 har han avancerat till styrman på en annan Stockholmsgaleas »Bröderne» med en Ramsjöbo Söderman till kapten. Samma år hade han gift sig och var hemmansägare i Ramsjö by. Sjömanspraktik fattades honom ej, men hur och var han inhämtade de nödvändiga teoretiska insikterna i navigation är ej bekant. Troligen läste han ombord och avlade skepparexamen inför vederbörande myndighet 1812, ty enligt 1813 års mantalslängd för Karups socken är han skeppare och borgare i Halmstad.

Samma år för han egen skuta, galeasen »Der Anfang», på vilken han d. 25 juni i Göteborg inmönstrar 7 mans besättning för resa till Rostock. Redare var handlanden Unerus i Landskrona, för vars räkning han de följande åren för briggen »Hoppet» och skonerten »Speculation», den senare från maj 1817, då hon avgick från Stockholm till S: t Petersburg. I aug. är hon tillbaka i Stockholm och Jansson påmönstrar då ny besättning och anhåller hos kommerskollegium om turkiskt pass.

Troligen var den lilla skonerten destinerad till Medelhavet och behövde därför svenska regeringens skydd mot korsarerna i Barbareskstaterna. Jansson återkom emellertid utan missöde och återställde passet genom svenske konsuln i Hamburg i jan. 1818.

I okt. 1819 blev Jansson befälhavare på briggen »Endrägten» om c:a l 00 läster och l O mans besättning. Huvudredare var grosshandlare Norrbin i Stockholm, men Jansson ägde 1/8 del i fartyget. Med denna brigg gjorde han flera resor till Medelhavet, bl. a. till Cette och Marseille, som på den tiden voro viktiga avsättningsorter för svenska produkter och tillika 112 exporthamnar för de kolonialvaror, som de svenska fartygen togo i returlast. Från Marseille befraktades briggen vintern 1821 till Cuba, dit hon anlände följande vår. Denna ö, Västindiens pärla, var både fruktad och älskad av den tidens sjöfarande. Där grasserade den särskilt för européer dödsbringande gula febern, men där växte också många för den europeiska marknaden värdefulla produkter såsom socker, kaffe, tobak, kryddor m. m.

Där kunde skepparen göra goda affärer, om hans begåvning låg åt det hållet. Hyran var liten men han hade rättighet att på egen risk inlasta mindre varuposter, som han sedan sålde med god förtjänst. Ett mindre fartyg som »Endrägten» hade ingen superkargör, varför skepparen själv mången gång måste både försälja och inköpa även fartygets övriga last, ty postförbindelserna voro långsamma och telegrafering på långa avstånd ännu ej uppfunnen. Men en Vestindiaresa hade också sina vidrigheter, vilket Jansson fick erfara. A v den besättning som påmönstrades i Stockholm hösten 1819 fanns ingen kvar, då briggen efter något mer än 5 års bortovaro åter kastade ankar på Stockholms ström. Timmermannen och de fyra matroserna, samtliga Bjärebor, hade i april 1822 fallit offer för gula febern i Havanna, konstapeln och kocken hade rymt där, och styrman hade tagit emot eget fartyg i Marseille. Att den hoprafsade besättning, som tagits ombord i Havanna i de avlidnas och de rymdas ställe, ej varit så lätt för »gubben» att handskas med, förstår man av konsulns rapport, att tvenne matroser slagits i järn på grund av elakt uppförande ombord. Trots allt hade resan varit lönande för såväl redare som kapten. Jansson var en efter tidens begrepp välbärgad man, som byggde sig en vacker gård i Ramsjö och satte in pengar i fartygsbyggen. Med den förut omtalade vid skepparkroken år 1826 byggda skonertbriggen »Hertigen af Skåne» avseglade han i sept. s. å. till Cette och återkom till Stettin i juni följande år.

Sedan var han, såsom också omtalats, med och byggde skonerten »Enigheten» på Ramsjö strand. Sedan hon var segelklar, påmönstrade han besättning i Stockholm i maj 1830 och avseglade återigen till Cette och troligen ännu längre, ty resan varade i över två år. Janssons vidare öden falla utanför ramen av denna lilla historik, men så mycket kan sägas, att hans senare liv mera kännetecknades av »contraira» vindar än läsegling. Att han fann sin grav i havet var blott en naturlig avslutning på en livsseglats, som var äventyrligare men också mera tjusande än de flestas.

I medio av 1800-talet förändrade segelsjöfarten i Bjäre härad i viss mån karaktär. Man kan i 1840 års fribrevsdiarium blott leta fram 11 slupar och skonerter, som hörde hemma och i de flesta fall voro byggda i Bjäre. Man finner också tvenne briggar, som visserligen voro byggda där, men hörde hemma i Göteborg.

De stora grosshandelsfirmorna i Stockholm och Göteborg voro numera intresserade av större fartyg, som de företrädesvis lä to bygga på varven i övre Norrland. Därför förvånar det ej, att man i diariet stöter på flera Bjäreskeppare som kaptener på dessa stora kofferdister. Sålunda är kapten P. Romare från Torekov kapten på skeppet »Johanna» om 175 läster, hans granne S. F. Wulff på briggen »Johan», E. M. Juncker på skeppet »Nordpolen» om 170 läster, Båstadskepparen Andreas Johansson på briggen »Palemon» och August Kruse på briggen »Nordpolen».

Dessa »djupvattenskeppare» från Bjäre fingo många efterföljare under senare hälften av 1800-talet eller så länge som segelfartygen dominerade på världshaven. De stora redarna i Stockholm och Göteborg sökte befälhavare till sina fartyg från de trakter, där segelsjöfarten hade gammal hävd, väl vetande att där fostrades duktiga sjökaptener med generationers sjömansblod i ådrorna och där det var en naturlig sak att pojkarna valde fädernas yrke.

Emil J. Söderman har ägnat Bjärekaptenerna ett äreminne i sitt verk »Bjäresjömän förtälja om sina världsomfattande sjöresor från segelsjöfartens dagar», i sammandrag återgivet i hans bok »Bjärehalvön i forna tider». Han dröjer i synnerhet vid den sista generationen Ramsjöskeppares levnadslopp, från skansen till hyttan, i storm och stiltje, från Nordatlanten till Kap, från New York till Rangoon, alla härdiga män som älskade att trampa ett slingrande skeppsdäck och höllo vinet i tackel och tåg för den finaste musik!

En egenhet synes dessa sista Bjäreskeppare haft gemensam: de tyckte ej om ångbåtar. De hängde ohjälpligt fast vid den urgamla uppfattningen, att ett fartyg skall drivas fram av vädrets makter. När detta till trots ångfartygen trängde ut segelskutorna, föredrog de gamla skepparna att stanna i land och deras söner med dem. Hade de övervunnit sin motvilja för ångan, hade Bjärehalvön säkerligen fortsatt att vara en sjöfartsbygd i lika hög grad som Kullabygden ännu är det. En reminiscens, måhända den sista av segelsjöfarten i Bjäre finner man i »Sveriges skeppslista för 1899-1900». Under »öfriga orter i Kristianstads län» står ett enda fartyg hemmahörande i Ramsjö, men det skäms ej för sig, ty det är ett skepp på 459 tons vid namn »Roma» och fört av kapten H. Holmström. Båstad har en enda liten skonare på 35 tons ägd och förd av kapten Nilsson.