Fram till 1945 kallades chefen för ett lotsdistrikt lotskapten. Denne biträddes av en lotslöjtnant. Nämnda år utbyttes titeln lotskapten mot lotsdirektör och lotslöjtnant mot lotsinspektör.
Förmanskapet vid de större lotsplatserna låg sedan gammalt i en lotsåldermans hand. Flera mindre lotsplatser kunde vara förenade under en ålderman. Under 1800-talets senare del fick de större lotsplatserna överlotsar som förmän. Vid de övriga platserna blev det lotsförmän.
Sedan alla mindre platser indragits, har också lotsförmanstiteln försvunnit. Men det är inte bara många lotsplatser, som indragits. Vid de kvarvarande platserna har dessutom skett en stark reducering av antalet lotsar. Förmanstiteln vid lotsplatserna är nu överlots.
Lotsrullorna från 1715 till 1881 förvaras i Krigsarkivet. I lotsrullorna fördes förteckning över lotsplatser, lotsarnas antal vid varje plats, lotsarnas namn, levnadsår, tjänstetid, tjänstgöringsområde med prickar, boställen och lön. För många lotsar saknas dock i de äldre rullorna en eller flera av dessa uppgifter.
För att bli lots under 1700-talet måste man först bli antagen som lotsdräng, ”dräng i läran”. Efter ett antal år, som varierade betydligt, blev lotsdrängen ”utlärd dräng” om han bestod provet inför lotsuppsyningsmannen eller åldermannen. Han fick då lotsdrängbrev. I första hand antogs lotssöner till lotsdrängar. De kunde antagas redan vid nio års ålder och skulle då ha börjat lära sig läsa och skriva.
Varje lots var skyldig att hålla lotsdräng. Gjorde han ej det skulle han ha avdrag i lönen med bestämt belopp. Men enligt lotsrullorna tycks antalet lotsdrängar växlat mycket och ofta varit betydligt mindre än antalet lotsar.
Från 1820 kallas lotsdrängarna lotslärlingar. Fortfarande har lotsarnas söner företrädesrätt till lotstjänst. Antagningsåldern höjdes så småningom till 12 år. Sedan lärlingen lärt sig läsa, skriva och räkna samt förvärvat insikter i lotsmannayrket, så att han på egen hand tilltror sig kunna lotsa mindre djupgående fartyg, begär han examen. Åldermannen och två lotsar vid lotsstationen skall förrätta denna i närvaro av lotsfördelningschefen och helst även de övriga lotsarna vid stationen. Befinnes lärlingen därvid skicklig och pålitlig samt känd för ett gott uppförande, erhåller han betyg underskrivet av lotsfördelningschefen, lotsåldermannen och tvenne lotsar.
På ett sådant betyg utskrev sedan distriktschefen styrningssedel, i vilken var utsatt djupgåendet av de fartyg lärlingen tilläts lotsa. Han måste dock först ha avlagt trohets- och tjänsteeden. Edsformuläret var vid olika tider något växlande beroende på vårt lands styrelseskick, om detta var envälde eller riksdagsvälde. Här följer i utdrag edsformuläret från frihetstiden:
”Jag N. N. förordnad Cronones lotsman i ……………lovar och svär vid Gud och Hans heliga evangelium, att jag vill och skall för min lagkrönte konung hava och hålla den stormäktigste Konung Fredric den förste Sveriges, Göthes och Wändes Konung u. u. lantgreve till Hessen u. u……. alldeles som Riksens ständers beslut och förening av den 24 Martii 1720 stadgar och binder. Därhos skall jag denne min anbefalte lotsmans tjänst efter Hans Maj:ts Nådiga Lotsordning i allt det mig därigenom anbefalles så mycket mänskligt och möjeligt är fullgöra och icke det ringaste varken för en eller annan orsak avträda, skolandes och jämte vaksamt nyktert och flitigt uppassande uppå själva lotsandet alltid ju mer och mer göra mig förtrogen om mitt lotsvatten jämväl och de på sidorna liggande grunden, att jag må kunna, när så behöves hälst med foglig vind och i klart väder betjäna de trafikerande med loverandet.
Detta vill och kan jag efterkomma som en uppriktig och rättvis lotsman samt uti denna min anbefallte tjänst så uti det som Hans Kongl. Maj:t själv eller å dess vägnar Riksens amiraliteters collegium och lotsdirektören i Carlscrona så ock lotsdirektören i Stockholm samt åldermän till Hans Kongl. Maj:ts och Riksens tjänst mig bjuda och befallandes varda, mig så skicka och förhålla som en trogen och ärlig Kongl. Maj:ts undersåte ägnar och anstår, och jag det inför Gud, högstbemälde Hans Kongl. Maj:ts högstlovade ständer, Kongl. amiralitets collegio samt var ärlig man vill och kan ärligen till svars stånda. Så sant mig Gud hjälpe till kropp och själ.
N. N.”
Ingen lots skulle enligt bestämmelserna få tillträda tjänsten, förrän han avlagt denna trohets- och tjänsteed. I regel står det ej i lotsrullorna något om edsavläggelsen.
Lotsarnas titlar ändrades. I 1817 års rulla är graderna nedifrån räknat:
- Lärling
- Reservdräng
- ordinarie dräng
- ordinarie lots
- lotsålderman
Men i 1824 års rulla är lotsarnas tjänsteställning:
- lotslärling
- sekundlots
- mästerlots
- lotsålderman
Ungefär samtidigt kom också en bestämmelse att lots under tjänstgöring skall bära s. k. lotsbricka på bröstet.
Befordran från sekundlots till mästerlots tycks från början inte ha gått efter tjänsteår. Medan en del lotsar fick vänta flera år på denna befordran, kunde andra bli uppflyttade efter att ha varit sekundlots endast ett år. Det förekom t.o.m att en lotslärling direkt blev mästerlots, och att en sekundlots blev lotsålderman. Senare fordrades 15 års oförvitlig tjänst för att bli mästerlots. Om inte halva antalet lotsar i riket var mästerlotsar, kunde utnämningen till mästerlots ske tidigare.
Stora krav ställdes på lotsarna. Av dem fordrades kunskap i sitt yrke, flit, nykterhet och redlighet. En lots kunde ådraga sig strängt straff, om han genom felmanövrering eller försummelse blev orsak till ett fartygs förlisning eller till någon skada å fartyg eller besättning. Vanligt straff under 1700-talet var ett visst antal gatlopp eller spöstraff, allt efter förseelsens svårighetsgrad. Om lotsen gjort sig skyldig till svårare förseelse eller upprepad misskötsel ”miste han livet”.
Under 1800-talet mildrades straffbestämmelserna. Gatloppet och spöstraffen ersattes med arrest eller böter. Det heter i en rulla om en lots att han dömts till ”Tio dagars vatten och bröd för grundstötning”. Såväl rullorna som den muntliga traditionen tyder på att även ganska små förseelser renderade lotsarna straff.
Den lön kronan bestod lotsarna var inte stor. Enligt staten 1760 hade de då tjänstgörande lotsarna tillsammans i ”förut bestådd lön” 20 daler silvermynt. Lotsdrängarna hade som brukligt var ingen lön. Men staten upptog också en post ”beviljad tillökning”. Lönesumman för en lotsplats kunde efter tillökningen vara daler silvermynt. Lotsarna fick alltså sin årslön ökad med 100 % eller till 10 daler silvermynt vardera. Trots denna låga avlöning var det eftersträvat att få bli lots. Det
hette ju att ”kronans kaka är liten men den är säker”.
Ännu i 1817 års lotsrulla är årslönen för ordinarie lots 2 riksdaler specie, och lotsåldermannens lön 5 riksdaler specie. 1824 års rulla upptager för ålderman 30 riksdaler banco, för mästerlots 10 riks daler banco och för sekundlots 5 riksdaler banco. 1 riksdaler specie=2 2/3 riksdaler banco.
Förbättringen av lotsarnas löner har i stort sett gått synnerligen långsamt. I avlöningsstaten för åren 1858-1860 är dock löneökningen avsevärd såsom framgår av följande tablå:
Lotsålderman: förut haft 75-150 Rdr erhålla 300 Rdr årlig.
Mästerlots: ” ” 15- 45 ” 120 ”
Sekundlots: ” ” 7:50-25 ” 60 ”
Lotslärling med styrsedel: ” 40 ”
Avlöningslistan från 1914:
för lotspersonalen upptager för ordinarie lots en lön av 1000 kr, vidare tjänstgöringspengar 300 kr och beklädnadsbidrag 100 kr, summa 1400 kr. Till mästerlots utgick ett årligt extra arvode av 100 kr. Lotsarna på platsen får mellan sig dela 40 % av lotspenningarna. Till extralots utgår ett arvode av 600 kr jämte beklädnadspenningar på 100 kr samt 40 % av lotslotten. Ordinarie lots får lönetillägg med 100 kr efter 3, 6 och 9 års tjänst.
1960-talet:
Ordinarie lots på 1960-talet avlönades enligt lönegrad A11-12 och överlots enligt A13. Lotsförmanstiteln är borta och mästerlots är endast en titel utan särskilt arvode. Utom lönen var alla lotsarna garanterade en lotslott av lotspenningar på 400 kr pr mån. Vid större lotsplatser blev lotslotten vanligen mera än 400 kr. De särskilda arvodena enligt 1914 års lönelista är borttagna.
Efter avsked från tjänsten åtnjöt lotsarna pension, s. k. gratial, i rullorna tidigast omnämnd vid mitten av 1700-talet. Under 1800- talet grundades Lotsfördelningens Enskilda Pensions-, Gratial- och Begrafningskassa. På 1880-talet var årspensionen för en lots 66 kr och begravningshjälpen 30 kr. Högsta understödet, gratialen, till en lotsänka uppgick till 56 kr.
Lotsarna hade förutom lönen vissa förmåner. Så t.ex. fick de från början tillgodogöra sig de lotspenningar, som de lotsade fartygens befälhavare eller redare erlade. Dessa lotspenningar, som vid de mindre lotsplatserna ej kunde bli så stora, delades lika mellan lotsarna på platsen.
Redan under 1600-talet utkom förordning om hur lotspenningarna skulle beräknas. De kom att utgå dels med ett visst öretal för var lotsad sjömil och dels efter fartygets djupgående i fot räknat.
Från 1820-talet härrör en förmån, enligt förordningen av den 16 maj 1827:
”Härjemte äga ock Krono-Lotsar rättighet att med krok, nät och garn idka fiske såväl inom de yttersta skären som i öppna hafvet, utan att någon skatt eller afgift därför erlägga, af hvad namn och till hvem det vara må, så framt icke enskilte ägare genom urminnes häfd, skattläggning, dombref eller andra ostridiga skäl, af fisket äro i besittning”.
Enligt en kungörelse av den 21 dec. 1877 skulle den lots, som utförde lotsningen ha hemvägsersättning. Denna kallades ”foj”. Lotsarna var angelägna att taga sig hem på billigaste sätt, så att de om möjligt hade något av ”fojen” i behåll.
Lotsplikten, dvs skyldigheten för sjöfarande att anlita lots, har varierat. I en kungl. förordning av 1687 ålåg det fartyg, som seglade ut och in i svenska skären att anlita de under amiralitetskollegiet lydande edsvurna lotsarna. Denna förordning ersattes flera gånger under 1700-och 1800-talen, så att lotstvånget vissa tider mildrades och andra tider skärptes.