LOTSARNA PA FALSTERBONÄSET
Bilder på många lotsar i början av 1900 talet
Den självpåtagna uppgiften att försöka beskriva lotsningsverksamheten ute på det låglänta, strömomflutna och för alla vindar utsatta näset är inte lätt, ty mycket kan omtalas om lotseriet härute och alldeles för mycket måste utelämnas av utrymmesskäl.
Långt innan benämningen Öresunds södra lotsplats blev aktuell i början av 1870-talet fanns det lotsar som i förekommande fall vägledde fartyg mellan Bredgrund, det stora grundområdet norr om halvön, och svenska landet. Den tidiga huvudsakliga lotsningen genom Öresund hade danskarna sedan ur minnes tider lagt under sig.
De allra tidigaste rullorna, som bevisar förekomsten av lotsar ute på näset, är daterade år 1736 och anger namnen på två lotsar i Falsterbo, där den ena, Anders Eskelsson, var i tjänst 1728. I Skanör uppger rullan tre namn, där den äldste likaledes var i tjänst redan 1717. Detta tyder ju på en tidigare lotsningsverksamhet än man har spekulerat med. Enligt äldre förordningar, så långt tillbaka man kan finna, lydde lotsarna på näset under lotsåldermannen i Malmö, först vid ombildningen 1861 tillsattes en ålderman och lotsplatsen blev en självständig enhet.
Fr.o.m. år 1844 (1831?) då ett av staten inhyrt handelsfartyg utlades vid Falsterborev som landets första fyrskepp, utgick lotsarna även därifrån, innan dess rodde eller seglade man ut från olika ställen längs näsets västliga del, där naturliga småbåtshamnar då och då bildades genom sanddriften, stormarna och strömmarna. Sedan Skanörs hamn 1881 blivit färdigbyggd underlättades dock båttjänsten betydligt.
Det tidigaste namnet på lotsstationen var ”Skanör eller Falsterbo lotsplats” vilket senare, under 1800-talet förkortades till Skanörs lotsplats.
Enligt 1799 års reglemente står det endast kort och gott att de ”uppassa vid stationen och lotsar till Drakö tunna”, men 1820 har lotsningsområdet utsträckts till Höllviken, Malmö, Ystad samt Drakö tunna (på danska sidan). År 1868 anges både fyrskeppet och Skanör som lotsuppassningar med i stort sett samma lotsningsområde, dock utökat med Trelleborg.
Förekomsten av allt fler ångfartyg gjorde det troligen nödvändigt att vara tillhands på två strategiska platser för syd- eller nordgående fartyg. Dessutom förbättrades möjligheterna att nattlotsa via Flintrännan då fyrbelysningar tillkom alltmer i början av 1870-talet.
Skanörs lotsplats var, utan tvekan, en viktig och betydelsefull station trots att det funnits både fyr och fyrskepp här ute sedan länge. Farvattnen runt näset var långgrunda och norr därom låg flera stora grundflak det största av dem Bredgrund.
Öresunds södra inlopp hörde till landets kanske mest svårnavigerade områden med faktorer som tidvis starka strömmar och vindar, ofta förekommande dis eller tjocka samt låga landkonturer. Fyren på yttersta spetsen av Falsterbo udde var av gammalt datum, från år 1634 fanns en s.k. vippfyr härute, men tekniken förbättrades efter hand och 1795 byggdes stentornet, som längre fram, under 1840-talet, fick en linsapparat.
Fyrskeppets utläggning var naturligtvis av stor vikt för navigeringen och säkerheten, särskilt då lotsar från näset stationerades ombord. Signaler i masten utvisade att lots fanns tillgänglig eller ej.
Slutligen inträdde emellertid den förändring som skulle utgöra slutet på Skanörs lotsplatstill förmån för en helt annan organisation, vilken hade varit på tal sedan 1760-talet då diskussioner förts om en eventuell svensk långlotsning genom Öresund.
År 1872 bildades en privat sammanslutning benämnd Öresunds lotssällskap. Initiativtagare var dåvarande chefen för Malmö lotsfördelning, löjtnanten C.H. Ramsten samt ett antal styrmän och sjökaptener. Avsikten var att lämna lotsningsservice i både Öresunds norra och södra del och för att möjliggöra detta skaffade man sig två kraftiga segelkuttrar stationerade dels i Viken och dels i Skanör.
De danska lotsarna, vilka tidigare trott sig ha ensamrätt till genomlotsningen, blev snart varse att de fått konkurrens och stridigheter uppstod som emellanåt kunde urarta till handgemäng vid tillfällen när respektive lotsbåtar bordade samtidigt. Det omtalas att man t.o.m. kastade varandra på utsidan, i synnerhet sedan de svenska lotsarna även tog fartyg genom danska farvatten via Drogdenrännan.
Hot om arresteringar förekom även. För att få slut på ”lotskriget i Öresund” tillkom en deklaration den 14/8 1873 mellan Sverige och Danmark som stadgade lika rätt för svenska och danska undersåtar att lotsa i de delar av Öresund som på ena sidan begränsas av svenskt och på andra sidan av danskt land. Alltså en överenskommen sjögräns i förhållande till avstånd från land. Drogden blev således förbehållen danska lotsar och Flintrännan de svenska.
Ovanligt nog, blev det nu fart på de svenska myndigheterna, ty knappa tre månader därefter hade man en utredning om långlotsningen klar, vilken i realiteten innebar en överföring av det privata Öresunds Lotssällskaps personal och båtar till Kongl. Lotsverket. De Skanörlotsar, som före 1874 haft sin uppassning på Falsterborevs fyrskepp, tillhörde även i fortsättningen sin gamla plats, och av dessa var endast en, H. Rasmusson, på ordinarie stat. De övriga tre tjänstgjorde som reservlotsar och stod på lotstur först sedan alla Öresundslotsar utgått på lotsning.
Den sista lotsen från Skanörs gamla lotsplats var mästerlotsen J. Påhlsson, som vid över 70 års ålder erhöll avsked den 19/3 1889 efter 35 års tjänstetid.
Det skulle dock ta rundlig tid innan allt var organiserat och klart för den nya lotskadern ute på näset. Först år 1884 var man färdig med all byråkrati och Öresunds södra lotsplats fungerade enligt vedertagna, statliga normer och 11 Öresundslotsar fick fullmakter att övergå på ordinarie stat.
Totala antalet var dock fler, c:a 20 man med överlotsen, ett antal som bibehölls i stort sett några decennier, för att senare minska något, frånsett åren under världskrigen, då både antalet lotsar och lotsade fartyg var rekordhögt.
Båtmaterialet var från början detsamma som det privata sällskapet använt sig av, och kuttern man övertog var byggd 1859 i Karlshamn. År 1889 ersattes denna med en ny, likaledes seglande kutter av järn. Den tidigare lotsutsättningen från fyrskeppet bibehölls. Lotsarna tjänstgjorde omväxlande där ombord och på kuttern. Två gånger dagligen, på bestämda tider gick kuttern in under land och hissade signaler om hur många lotsar som fanns ombord i fyrskeppet respektive kuttern.
Landförbindelsen skedde med en mindre båt som utgick från Falsterbo eller Skanör. I juli månad 1897 tillfördes Öresunds södra lotsplats ett litet ångfartyg som döptes till SKANÖR, men som i dagligt tal benämndes ”Snopp”.
S/s SKANÖR kunde anlöpa Skanörs hamn, vilket avsevärt förbättrade tjänstgöringen, men fortfarande och lång tid framåt tillämpades systemet med lotsuppassning från både fyrskeppet och kryssande kutter.
Vid komplettering av lotsar placerade man som regel 3 lotsar i fyrskeppet och 3 i lotsångaren i vilken även en av lotsarna tjänstgjorde som befälhavare. Lotsångaren SKANÖR ersattes år 1932 med motordrivna lotskuttrar och uppassning skedde nu helt från Falsterborevs fyrskepp. Vid krigsutbrottet 1939 indrogs fyrskeppet och lotsuppassningen upphörde samtidigt ute vid revet och en del av lotsarna fick tillfälligt tjänstgöra i Trelleborg.
Öresunds södra lotsplats hade en jämförelsevis hög lotsningsfrekvens. Under segelsjöfartens tid var dessutom vattnen och delar av grundflaken nord och syd om näset väl utnyttjade ankarsättningar vid motiga vind och strömförhållanden. Mycket förändrades emellertid under och efter 2:a världskriget.
Tillkomsten av kanalen tvärs genom näset och den slutgiltiga stationeringen 1942 vid dess båda ändar förändrade helt lotsarnas tjänstgöring och när dessutom lotsplikten den 1/1 1962 slopades i Falsterbokanalen minskade både lotssökande fartyg och lotspersonal betydligt.
De båda lotsuppassningshusen i Höllviken respektive Kämpingeviken började avfolkas och den 31/12 1966 nedlades lotsningsverksamheten och lotsuppassningen övertogs av Trelleborgs lotsplats för de fartyg som önskade lots genom de gamla farlederna och vidare genom Öresund. Den nya tiden med större, säkrare och snabbare fartyg samt förbättrade navigeringsmetoder med hjälp av radar och nya positionssystem slog ut en av landets mest befogade och strategiskt belägna lotsstationer.
Nu var det slut med våghalsiga och ofta riskabla bordningar från rodd segel- och motorbåtar som sjösattes från fyrskeppet, kryssande kuttrar samt från ”Snopp”. Slut med att ligga i fyrskeppet och försöka ta igen sig till ljudet av mistsignalernas bölanden eller fastklamrad i en koj ombord i uppassningskuttern eller lotsångaren. Slut med att försöka få sin proviant att förslå till nästa lotstur.
Livet och tjänstgöringen ute på Falsterbonäset skiljde sig avsevärt från de flesta andra svenska lotsplatser innan kanalen byggdes och lotsningen som sådan var dessutom av helt annat slag. Det gällde framförallt att ha reda på strömsättning och vattennivåer för passager genom rännor och grundområden och att hela tiden navigera så exakt som möjligt med hjälp av avlägsna landmärken, bojar, fyrar m.m. I den mån dessa objekt var synliga. Tät trafik både tvärsöver Sundet och parallellt gjorde inte svårigheterna lättare i dålig sikt, isdrift och andra otrevligheter.
Många fartyg på genomfart ville ofta ha lots genom hela sundet. Ombord tillvaron och återresorna kunde ta en avsevärd tid, hela lotsdistansen från Falsterborevs fyrskepp till Öresunds norra lotsplats (viken, senare Höganäs) var cirka 75 distansminuter. Uppassningen vid fyrskeppet återupptogs förresten 1954 med Falsterbokanalen som bas. Det dröjde ju åtskilliga år innan minfaran runt näset var över och lotsbenägenheten kvarstod länge.
Lotsningsutvecklingen på Falsterbonäset är kanske tidstypisk, från att ha börjat som en lokal lotsplats i liten skala med lotsning i huvudsak till ankarplatser och de intilliggande och växande städerna Malmö och Trelleborg, till att bli näst intill en stor lotsplats med lång- eller distanslotsning som huvudsaklig verksamhet och slutligen kanallotsning med inslag av långlotsning fram till nedläggningen.
Undertecknad var själv ofta där med den tidens stora tankfartyg de sista verksamma åren för lotsplatsen. Det var ofta Onassis eller Niarchos tankbåtar som hade lossat i Nynäshamn och på återresor trimmade sina djupgåenden att passa exempelvis Flintrännan. Man fick då avlösning vid Blenheims bojen strax innan fyrskeppet och därefter dunkade kuttern in till kanalen.
När nedläggningen var ett faktum, övertog som sagt Trelleborgs lotsplats den lotsningsfunktion som så länge fungerat på näset. Kvar återstår endast minnen, alltmer diffusa när de gamla lotsarna som var med en gång försvinner, samt ett och annat försök till återblickar såsom detta.
Återblickare: C.G Sundius
Källor: Artiklar i Svensk Lots & Fyrtidning nr 21, 1950 av Claes Hommerberg och I samma tidning nr 2, 1967 av f.d. mästerlotsen Allan Vettlevik samt ur ”Minnesalbum över lotsverkets personal 1914-1924. Dessutom egna anteckningar.
Lotsar vid Skanör/Falsterbo Lpl
| Efternamn | Förnamn | Antagen i lotsverket | Avsked |
| Mattsson | Hans | 1717 | |
| Larsson | Bastien | 1725 | |
| Wass | Jöns | 1735 | |
| Påhlsson | J | 1854 | 1889 |
| Rasmusson | H | 1874 | |
| Petrén | Martin/Henning | 1894 | 1911 |