Fartygsinspektionen:
I sjölagen av den 12 juni 1891som ersatte sjölagen av den 23 februari 1864 som i sin tur hade ersatt sjölagen av den 12 juni 1667, intogs för första gången en del bestämmelser i syfte att trygga sjöfartssäkerheten.
Ungefär samtidigt med 1864 års sjölag tillkom Kungliga Förordningen angående passagerarångfartygs byggnad, utrustning och begagnande.
Under 1900 talets första decennium fick en sjöfartssäkerhetskommitté där bl.a. skeppsredare Dan Broström, sjökapten KG Bjarke, övermaskinist O. Gummesson, mfl. ingick, i uppdrag av Kommerskollegium att arbeta fram lagstiftningsåtgärder för tryggande av sjösäkerheten. Eftersom bl.a. England och Frankrike strax efter kommittens bildande, började tillämpa sina nya sjösäkerhetsbestämmelser även på utländska fartyg blev det nödvändigt för Sverige att snabbt komma ut med provisoriska föreskrifter om bl.a. lastmärken och fartygscertifikat, för att överhuvudtaget kunna fortsätta sin verksamhet på dessa länder. I och med Titanic katastrofen den 14 april 1912 tillkom ytterligare nya krav och arbetet betingades i stor utsträckning av den 3 månader långa internationella sjösäkerhetskonferensen i London 1913-1914. (Londonkonventionen)
Kommerskollegiets kommerseråd Carl Malmén och advokat Eliel Löfgren var bland de mer tongivande i detta arbete.
Den 16 oktober 1914 kom så Tillsynslagen och den 31 december 1914 utfärdade Kungl. Maj:t förordning och föreskrifter om tillsyn av fartyg samt instruktioner för fartygsinspektionens chefsmyndighet, för sjöåklagaren hos kommerskollegium och för kommerskollegii sjötekniska biträde.
Kommerskollegiet blev fartygsinspektionens chefsmyndighet. Sverige indelades i sex fartygsinspektionsdistrikt:
Sundsvalls distrikt, Stockholms distrikt, Oskarshamns distrikt,Malmö Distrikt, Göteborgs och 16 st andre fartygsinspektörer. distrikt och Kristinehamns distrikt
På varje distrikt tillsattes av Kungl. Maj:t efter förordande från kommerskolléegiet en förste fartygsinspektör
Sveriges Fartygsinspektion var född.