Rationaliseringar 1783

Omorganisation… nu igen! Nuförtiden så skall det omorganiseras stup i kvarten tycker vi väl alla till mans? Kan de inte lugna ner sig nångång och låta det vara som det är?

Då är det synnerligen lärorikt att kolla backspegelen och studera hur var det förr.

Jag hittade i en årsberättelse från 1880 ett litet utdrag från 1783 där chefen, Lotsdirektör C.M. Wallman fått i uppdrag at studera volymen på Lotsverket kontra uppdraget. Inget är nytt under solen kan vi konstatera.

250 år senare håller vi fortfarande på att anpassa verksamheten efter verkligheten. Och eftersom omvärlden hela tiden förändrar sig så måste vi nog inse att det aldrig blir färdigorganiserat. Ungefär som en trädgård, den blir väl aldrig klar?!

Läs nedan om hur Lotsdirektör Wallman upplevde de svenska hamnarna på den tiden, inte särdeles smickrande för de flesta…..

Utdrag af en utaf Lotsdirektören C.M. Wallman år 1783 författad s.k. ”kort afhandling om lotsinrättningen i Sverige och Finland”

Efter att i 1:a och 4:de §§ af denna afhandling hafva anfört hurusom lotsinrättningens tillstånd och utveckling är beroende hufvudsakligen af handelns och sjöfartens, lemnar Direktör Wallman följande upplysningar om det skick, hvari dessa å olika orter sig befunno vid den tid afhandlingen författades.

Strömstad: ehuru den har en skälig god hamn, har den likväl ingen handel. Från Fredrikshall i Norrige hämtar landtmannen häromkring sina behofver, Strömstad kunde vara ett skäligt fiskeläge.

Marstrand: har veterligen ingen handel sjelf utan är en nederlagsplats och ett ställe der fartygen kunna inlöpa.

Kongelf: har begärt och fått stapelrätt, men har ingen hamn och icke ett fartyg utan några små jagter och ingen handel.

Götheborg: är den endaste handelsplats uti hela Cattegatt allt ifrån Norrige till Sundet.

Kongsbacka: har hvarken fartyg eller handel. En  mil från staden är väl hamn och äfven tullkammare men Onsala sockna boars fartyg gå för Götheborgs räkning.

Warberg: har en misserabel hamn och sedan de blifvit döde som underhållit handeln är ganska slätt rörelse här.

Falkenberg: har hvarken hamn eller sjöfart undantagande små båtar och hela näringen bestå mäst uti laxfiske.

Halmstad: är föga bättre, och merändels lika i anseende till hamn, sjöfart och näring.

Laholm: är ännu sämre till alla delar.

Engelholm: är än mindre betydande.

Båstad: kunde vara ett skäligt fiskeläge om där allenast vore en båtehamn.

Helsingborgs: handlande taga sina varor vetterligen från Landscrona och Malmö men eljest förmodligen från Helsingör och Köpenhamn, där hvarken är eller blifva någon hamn.

Landscrona: skulle väl vara en handelsstad, men tager man undan de fremmande fartyg som där ligga i vinterlag, så är sjöfarten slätt, och handelen uti Malmö ännu några procent bättre fast Malmö har ingen hamn och kan ej heller få.

Malmö: är den bästa handelsstad altifrån Götheborg men mäst med spannemål och inrikes handel.

Scanör och Falsterbo: 2:ne små så kallade städer, utan hamn, utan sjöfart hafva icke ett enda fartyg utan inbyggarne fara till från andra städer och för andra städers räkning. De så kallade borgare hafva några gånger velat afsäga sig stads- och borgare-rätt.

Trelleborgs: boar hafva avsagt sig sin stadsrätt och staden är anslagen till rusthåld.

Ystad: har väl någon inrikes handel med skånsk spannemål, men hvarken hamn eller utrikes handel.

Cimbritshamn: handlar allenast med skånsk spannemål, som föres omkring med små jagter, hvilka ligga i vinterlag annorstädes.

Christianstad: har som en ringa hamn aflägse ifrån sig, neder vid Åhus, har väl någon handel, men icke särdeles betydelig  och få fartyg andra än små jagter.

Silfvitsborg: har för lång tid mist sin stadsrätt och är föga annat än en bondeby.

Carlshamn: kan räknas som den bästa stad allt ifrån Götheborg, både till handel, hamn och sjöfart, men utrikes handelen vill likväl icke mycket betyda.

Carlskrona: handel är nogsamt bekant. Denna staden som intet exporter har, måste lefva af Ammiralitetet.  Här bekräftas innehållet af ett gammalt Kongl. Bref som säger att Carlscrona ingalunda anlägges för någon handel skull.

Calmare: är en god mån bättre, men dess mästa handel är inrikes, och med Holstenare. Två eller 3 köpmän underhålla hela handelen.

Westerviks: handel, utom skepp, som de byggt, och utrikes försålt, vill nu icke mycket säga, sedan flera än 2 handlande uppehålla hela rörelsen. Denna staden ligger och för långt afsides så att den har svårt vid att från allmogen på landet hämta sina exporter.

Söderköping: är en usel ort utan hamn, och utan fartyg, så aldeles, att staden icke har en enda jagt.  Och är alltså nästan ingen märkelig handelsort till finnande, alltifrån Norska gränsen intill Norrköping, mer än Götheborg och Norrköping, samt sedan Stockholm, förvandlas utan skada, antingen till fiskelägen eller till köpingar för de andra städerna.

Lotsdirektören Wallman ansåg dessa förhållanden vara rätta förklaringsgrunden dertill, att Lotsverket icke var i det skick som det kunde och borde vara, emedan, då 3 städer skulle med sin handelsrörelse underhålla 800 lotsar, dessa måste befinna sig i ”slätt tillstånd”