Sjöräddning

Sjöräddning

I slutet av 1600 talet bildades dykeriinrättningar som skulle bärga fartyg och gods vid strandningshändelser. Till en början av enskilde man därefter av associationer benämnda dykkompanier. Dessa kompanier fick efterhand ensamrätten på bärgningar. Under 1700 talet utfärdades ibland inskränkningar och ibland utökade befogenheter, mycket beroende på enskilda händelser längs kusterna. 1830 beslutades att ett Bärgningsaktiebolag kunde få bildas på 25 år som skulle få ensamrätten till alla bärgningar runt Sveriges kuster, men av dessa planer blev intet.

Dykeriinrättningarna stod till en början under AC och Kommerskollegiet därefter av Sjömiliskontoret och sedan av Förvaltningen av Sjöärendena. Närmaste uppsikten uppdrogs dock till Lotsdirektören. 1810 överlämnades denna uppgift till Sjömätningscorpsens chef. Samtidigt föreslogs att inköpa nya livräddningsbåtar från England som skulle placeras ut längs den svenska kusten men av detta blev inget av.

Omkring 1850 började Kongl. Örlogsmannasällskapet i Carlskrona propagera för de i Danmark nyinrättade livräddningsutrustningarna. I ett flertal skrivelser beskrevs olika förslag och 1854 sändes Flottans Premierlöjtnant C. Kleman över till Danmark för att inhämta kunskaper och idéer om livräddningsutrustningar.

1855 utnämndes Kleman till Inspektör över Lifräddningsanstalterna och han svarade inför Förvaltningen av Sjöärendena.

De första Lifräddningsanstalterna inrättades samma år vid Mälarhusen å Sandhammaren samt vid Brantevik i Skåne.  Därpå följde:

1857 Viken och Arildsläge i Skåne

1859 Fahludden och Ekeviken på Gotland samt Gräsgård på Öland

1863 Klädesholmen och Kärringön i Bohuslän samt Höganäs och Torekov i Skåne

1864 Kalmar

1865 Smögen

1871 flyttades ansvaret över till Lotsdirektören och 1873 beslutades att 10,000 riksdaler från Fyr och båkfonden årligen skall avsättas till Lifräddningsanstalterna.

Since 1693 piloting anything afloat