Lotsning och dess organiserande i Sverige

Från 1200 talet fram till 1956 var det så här…..

Nästan lika länge som människor funnits har de seglat.

Sjöar och hav blev tidigt naturliga kommunikationsleder. Rester av ekstockar funna i myrar och vattendrag vittnar om förhistoriska färdmedel. När de stapplande stegen togs till kontakter och handel med avlägset boendes folk började världshaven trafikeras.

Behovet av reglerande bestämmelser gjorde sig snart gällande. Knappast något annat näringsområde, möjligen med undantag av bergsbruket, blev så detaljreglerat som sjöfarten.

Karl XI:s sjölag från 1667 är ett verk i åtta balkar med 120 kapitel. Lagen tillkom efter ett omfattande utredningsarbete, vari många av den tidens ledande jurister deltog.

När förslaget den 24 juli 1665 föredrogs i konungens råd, yttrade rikskanslern Magnus Gabriel de la Gardie att “ingen nation hade en sådan fullkomlig lag beträffande seglation”.  När lagen två år senare utfärdades fick vi en sjölag utan motsvarighet i Europa.

I förarbetena till 1667 års sjölag gjordes hänvisningar till bland annat Visby sjörätt samt till holländska och tyska förebilder. Hansa-städerna hade tidigt egna rättsordningar.

Anmärkningsvärt för 1667 års lag är den detaljrikedom som präglade utformningen, bl.a. föreskrevs i Skeppsmannabalkens 15 kapitel att skeppsbarberaren var skyldig att ombord betjäna alla, både befäl och manskap.

Lotsarnas uppgifter finns reglerade i sjöskadebalkens 7:e kapitel. I avsnittet stadgas att skepparen var skyldig att anlita ledsagare i farvatten där sådana behövdes. I första paragrafen stadgades att skeppare eller styrman skulle lämna lotsen uppgift om fartygets djupgående. Lotsen sörjde för att skeppets fördes i säkerhet. Överträdelser bestraffades hårt. Många domar vittnar om hårda straff.

Den i slutet av 1200 talet utarbetade äldsta stadslagen eller s.k. Björköa-rätten innehåller inte något stadgande rörande fartygs lotsning.
Däremot i Söderköpingsrätten från 1280 och i Visby Stadslag från 1300-talets början, omnämnas lotsar för första gången. Även i Kung Magnus Erikssons “Allmänna stadslagens 14 kap. Skipsmåla Balken från 1350-1357 förekommer följande:

Nu leger man ledsagare, som skall säga dem led (segelleden). Säger han sig vilja låta dem utan någon skada segla öfver sjön, dit resan är bestämd, och sätter han sedan på grund och de få skada deraf, då ega de makt öfver hans lif,  likväl först efter det sex män inför domstol vittnat att han med skeppare och besättning ingått sådan förbindelse. Öfverfaller dem sjögång och våldsam storm, då är han ansvarsfri från all skada” [ Säga led > ledsagare > ledsare > lots]

I Visby stadslag , som tillämpades även i andra Hansa-städer stadgas III:19

” Låter någon lega sig som lots och seglar med skepparen och varder det intygat av skepparen, att han ej vet vägen så give honom halv lön, men leger någon en annan som lots och kan man överbevisa honom efter stadens rätt, innan han kommer i skepparens bröd, att han ej vet vägen, så må man låta honom fara utan lön.”

Lotsning förekom tidigt, även om exakta tidpunkter saknas. Behovet av lotsning växte fram under lång tidsrymd. på 1500-talet var lotsväsendet organiserat på ett skråmässigt sätt med åldermän, utsedda av magistraten i sjöstäderna.

Det finns uppteckningar om att det kommunala lots-skrået i Kalmar utförde lotsningar till Stockholm, Visby, Lübeck, Köpenhamn, Elfsborg och flera Östersjöhamnar och städer. I vissa städer utförde fiskarna lotsning. Redan 1447 införde Hansa-städerna lotstvång men det tillämpades sällan.

Under medeltiden var lotsväsendet bristfälligt i många avseenden. Kungens fogdar ute i provinserna fick påstötning om att tillhandahålla skärgårdsborna att de skulle styra kronans fartyg genom skärgården eller till landets besittningar på andra sidan Östersjön.

Ersättningen för uppdragen utgick i naturaförmåner. Förutom att skärgårdsborna tilldelades lotshemman, i allmänhet skattefria mantal, så erhöll lotsarna spannmål och salt.

Av de gamla stadslagar som finns från 1300 och 1400 talen framgår det att de som tog på sig att lotsa fartyg mot ersättning var enskilda personer och inte i konungens tjänst.

I brev från Gustav Vasa, Johan III och Karl IX framgår det att den stadigt växande svenska flottan måste tillförsäkra sig att alltid ha tillgång på kunniga lotsar. Dessa värvades i första hand från skären runt Stockholm och Östergötland samt på Åland och längs de finska kusterna. Kungen lät i dessa trakter för lotsarna upplåta åtskilliga hemman, med övriga förmåner, där de bl.a. avkrävdes att säkra återväxten av utbildade lotsar genom sina barn och hjon. I gengäld hade lotsarna skyldighet att lotsa Kronans skepp.

1530-1540 Gustav Vasa inrättade Lotshemman, där vissa vid kusten boende hemmansägare mot viss skattefrihet och andra förmåner hade till skyldighet att vid behov hjälpa sjöfarande med lots.

Från 1535 var Landsort känt som en plats där man kunde erhålla lots.

1579 inleddes organiseringen av lotsväsendet genom att lotsarna blev en del av flottans manskap under amiralitetskollegium och fick skattefrihet för sysslan.

Under drottning Christinas tid drogs många förmåner in, men i gengäld lagstadgades om ersättning till lotsen från de som ville använda sig av hans tjänster.

1655 skapades av vissa lotshemman de nya Styrmanshemman som lades under Amiralitetet. I författningen blev dessa skyldiga att i sina farvatten ansvara för att lots tillhandahölls.

Mellan 1660-1696 reglerades genom olika författningar, lotsning för handelssjöfartens vidkommande. Benämningen lots ersatte samtidigt benämningen ledsagare eller styrman. Lotsar från Amiralitetets hemman hade företrädesrätt till örlogsfartyg till och från Stockholm och Karlskrona.

I och med 1667 års Sjölag (sjöskadebalken) tillkom lotsplikten för sjöfarande där lotsen berättigades ersättning samt kost ombord. I lagar från 1671 samt 1674 förbjöds andra än lotsar och Amiralitetets styrmän att lotsa i svenska vatten.

1671  Förbjöds andra än lotsar och Amiralitetets styrmän att lotsa i svenska vatten.

1674 Komplettering av lagen från 1671

1677 inrättades ett statligt lotsväsen då en statlig överstyrelse för lots- och fyrväsendet inrättades. Då utnämndes assessorn vid amiralitetet till inspektör för kronolotsarna i Stockholm-Kalmar distrikt. Lots- och fyrverket styrdes av en lotsdirektör och sorterade under amiralitetskollegium.

1680 utsågs av viceamiral Werner von Rosenfeldt ett antal kuststäder och andra lotsplatser från Åland till Marstrand, där lotsarna skulle äga rätten att utföra lotsningar i respektive farvatten.

1681 kompletterades instruktionerna för lotsinspektören.

1687 inrättades Lotsdirektörsämbetet och Sverige fick sin förste Lotsdirektör, Kapten Petter Gedda, bördig från Västerbotten.

1691 flyttade Amiralitets – Collegium (AC) från Stockholm till Karlskrona och från och med 1693 när Kapten Gedda har sin första lotsvisitation vet man med säkerhet att Stockholm blev Sveriges första självständiga lotsstation i Kronans tjänst. (Kronolotsarne)

Den 19 september 1696 utkommer så, efter några års förberedelser, ”Förordningen angående Det Kongliga Lotsverket” Detta borde rimligen kunna sägas vara Sjöfartsverkets ursprungliga första datum.

Lotskontoret samt lotsdirektören utlokaliseras liksom AC till Karlskrona.

Under de följande 40 åren utvecklades lotsväsendet och fler städer och platser erhöll lotsstationer.

1724 inrättades Västra och Norra Lotsdistriktet.

1726, 1727 och 1738 utfärdas i Kongl. Bref att Bottniska viken skall erhålla lotsinrättningar men det kommer inte till stånd förrän långt senare.  Städerna i Västerbotten hade nämligen redan utverkat befrielse från lotsinrättningar om de själva kunde tillhandahålla lotsar till kronan. Vilket de kunde. Norrlänningarna gick redan då sina egna vägar!

1727 får Gotland sin lotsinrättning och

1739 inrättades Södra Lotsdistriktet.

Mellan 1740 – 1748 genomgick Lotsverket så sin första omorganisation eftersom den ansågs innehålla en del brister och fel.

1752 var det dags för en uppfräschning igen där AC gör vissa påpekanden och förändringar. Man kan här börja skönja vissa friktioner mellan Kongl Majt i Stockholm, AC och Lotskontoret.

Mellan 1760 och 1770 undersöktes möjligheterna att inrätta lotsstation för genomgångare i Öresund men projektet fick läggas ned eftersom det ”inte gick att för lotsningen erhålla duglige personer

1756 avstyckades Östra Lotsdistriktet från det Norra (vilket omfattade Finland inklusive Åland).

1761 och 1770  Västkustens Onsala samt Varberg

 

Fram till 1769 pågår ständiga ändringar i lotsningsförordningen, då AC kräver att hela lotsningsförordningen skrivs om. Mellan 1769 och 1774 utspelar sig en maktkamp mellan de olika intressenterna som slutar med att Kongl. Maj:t (Gustav III) utfärdar ett stadgande som för Lotsverket blev gynnsammare än de som tidigare varit.

Det hela avslutas med att  ”Kongl.Maj:t uti nådigt bref den 7 och 12 augusti 1776 anbefaller så väl Amiralitets – Collegium som Lotskontorets och Lotsdirektörens återflyttning till Stockholm”.

Under de kommande 25 åren ändrades förordningarna för lots och båkavgifter om och om igen så att den 29 oktober 1798, som får betraktas som ett stort märkesår, skrevs hela Lots, Båk och Fyrväsendets förordning om från början till slut samt att ansvaret flyttades från amiralitetscollegium till Styrelsen för Arméns flotta.

1803 överfördes lotsverket till Förvaltningen av sjöärendena.

1809 förlorade Sverige Finland och därmed även Östra Lotsdistriktet

Den 24 februari 1809 förenas Lotsverket med det nyligen inrättade Sjömätningscorpsen. Under de kommande 60 åren genomgår förordningarna och framför allt avgifterna för lots och fyr och båk, genomgripande förändringar. Det blir nya bestämmelser ungefär vart 5 år. Återkommande är dock att löner och villkor för de anställda äro svaga.

1813 utkommer föreskrifter om inrättande av lots och båkinrättning för Vänern. Inrättningen skall skötas av en särskild Direktion, underställd Konungens ”Befallninghafvandes i Carlstads Län ordförandeskap”

Efter det att Göta kanal färdigställdes 1832 beslöts 1836 av Kongl. Maj:ts att lots och båkinrättningar på Göta kanal, Vänern, Vättern och Göta Älv inte skulle övertas av Staten utan skötas av en särskild Distriktschef. Emellertid blev aldrig någon sådan utsedd bl.a. eftersom rikets Ständer inte beviljade äskade anslag för sjöarna och kanalernas fyrar och underhåll. De tilläts därefter, mer eller mindre, att sköta sig själva med uppbärande av nödvändiga avgifter.

På Mälaren ökade sjöfarten betydligt mellan 1860-1875 och lotsar anställdes så även här.

Den 20 maj 1870 befrias Kronans fartyg från att ta lots.

1871 den 21 december skildes lots- och fyrväsendets angelägenheter från Förvaltningen av Sjöärendena som hade sitt kansli på Marinförvaltningen Birger Jarls torg 9-11 på Riddarholmen och lades under ett centralt ämbetsverk. Det beslutas att Lotsdirektören blir ensam ansvarig för allt som rör lotsningar och fyrinrättningar. Till detta fogas även de ekonomiska målen och ansvaret som tidigare handlagts av Förvaltningen af Sjöärendena..

1 januari 1872 flyttades ansvaret för lotsning, utmärkning, kartering och sjöräddning för första gången till ett eget centralt ämbetsverk,  Kongl. Lotsverket med dess chef Lotsdirektören. Lokalerna blev i  huset i hörnet av lilla Nygatan och Kornhamnstorg.

Från 1888 30 november benämndes dess direktör Generallotsdirektör i Sjöfartsstyrelsen och därefter i nuvarande Sjöfartsverket, Generaldirektören.

Lotsverket bestod då av tre distrikt med tre distriktschefer om sammanlagt 15 lotsfördelningar, 63 lotsåldermannaskap, 153 lotsplatser och 175 lotsuppassningsställen.

Fyrväsendet innehöll 66 fyrar och 10 fyrfartyg, (ej inräknat 17 st enskilda led och hamnfyrar)

Lotsverket var organiserat i tre byråer, nämligen kanslibyrån (juridiska, administrativa samt kamerala frågor) och lotsbyrån (nautiska frågor)  och fyringenjörkontoret ( tekniska frågor)

1890 Lotsstyrelsen flyttar till  på Skeppsbron 20

1904 organiserades genom lotsstyrelsens kungörelse den 11 oktober 1904 (SF 47/1904) sex lotsdistrikt, och Lotsverket inrättades som övergripande myndighet för de underlydande lotsdistrikten:

Övre norra, Nedre norra, Mellersta, Östra, Södra, Västra

Fram till 1920 lydde Lotsverket under Sjöfartsdepartementet men överflyttades därefter till Handelsdepartementet

Den 4 juni 1937 utkom den sista lotsförordningen för Lotsverket

1956 Bildades det som idag heter Sjöfartsverket

Läs mer om det under Sjöfartsverkets historia

 

Since 1693 piloting anything afloat