Lotsbarnskolorna

En väldigt bra och omfattande beskrivning finns på följande länk

http://www.fyr.org/wiki/index.php/Lotsbarnskola

Ett mycket intressant kapitel i Sjöfartsverkets historia är de lotsbarnsskolor som fanns mellan åren 1845 – 1925.

Den förre generaldirektören Erik Severin skrev ihop en intressant häfte om 30 tal sidor som jag lyckades komma över via antikvariat.

Har digitaliserat häftet och återger det nedan:

Lotsbarnskolorna

i Sverige

1845-1925

INLEDNING

Mycket har skrivits om vår 130-åriga folkskola. Men förbisedda är de skolor som inrättades på lots- och fyrplatserna. Beskrivningarna över dessa är knapphändiga, trots skolornas plats i den allmänna folkundervisningen. Vid sidan om lotsbarnskolorna fanns specialskolor vid järnbruk och större gods, men de ingick i det allmänna skolväsendet, medan skolorna på lots- och fyrplatserna sorterade under Lotsstyrelsen, central myndighet för Lots och fyrväsendet sedan 1860-talet. Innan dess svarade militära myndigheter för lotsväsendet och därmed också för de första lotsbarnskolorna.

Det följande utgör ett försök att beskriva lotsbarnskolornas verksamhet.

De inrättades genom beslut 1845, tre år efter folksskolestadgans införande.

Lotsbarnskolorna indelades i två grupper – ambulerande skolor, där lärarna flyttade mellan olika platser och fasta skolor på platser med större barnantal.

Material om skolorna återfinns i krigs-och riksarkiven samt i Lotsstyrelsen årliga berättelser. Dokumenten utvisar de platser där skolorna fanns, antalet elever vilka lärare som tjänstgjorde samt de ämnen som förekom på skolschemat. Rapporter från skolavslutningarna redogör för den kunskapsmängd som eleverna bibringades.

I handlingarna återfinns begränsade personliga anteckningar. Lots och fyrpersonal förde sällan dagbok eller privata anteckningar utan endast officiellt material finns till förfogande, men detta är så utförligt, att det lämnar en bild av verksamheten. De första skolgenerationerna är borta, men elever från 1920-talet minns ännu sin skoltid.

Deras berättelser kompletterar arkivens material.

Arkivmaterialet från lotsbarnskolorna är bevarat, därför att det sändes till centrala myndigheter, medan materialet från sockenskolorna stannade kvar i socknen. De kan under årens lopp ha skingrats och finns då inte längre tillgängligt.

Skolornas tillkomst vittnar om den anda som alltid präglade lotskåren. Lotsarna, isolerade i havsbandet, utvecklades till individualister, men hyste ändock förståelse för utbildningen i skolorna. Undervisningen skulle bidra till att höja kårens ställning. Tankarna från 1845 levde vidare och medförde att lotsarna blivit en vaken och upplyst grupp i det svenska samhället.

Lotsbarnskolorna blev exempel på hur en reform – sannolikt den största på 1800-talet – löstes efter två linjer. Huvudlinjen blev att kommunerna byggde och drev skolor, men separata skolor uppkom på lots- och fyrplatserna. Amiralitets Collegiet, (AC) föregångare till Lotsstyrelsen, synes ha tagit initiativ till lotsbarnskolorna utan kontakt med myndigheter, som svarade för skolreformens genomförande. I varje fall finns inga dokument som styrker något samarbete.

Lotsbarnskolorna blev sina egna inom skolväsendet. Sådana skolor förekom endast i vårt land. Enligt uppgift fanns inga liknande skolor i Finland. I stället lämnades där bidrag för att lotsplatsernas barn skulle få gå i skolor på fastlandet.

Lotsbarnskolorna intresserar inte enbart sjöfarten, utan här finns möjligheter att studera olika former vid genomförandet av en samhällsreform. Skolorna på lotsplatserna skapades i snabb takt, medan det tog tid innan många kommuner lyckats genomföra skolreformen. Lotsplatsskolorna hade inte kommit till stånd utan lotsarnas aktiva medverkan.

Av skilda anledningar har skolformen inte blivit föremål för närmare studier. Trots sin begränsning rymde den särdrag, som förtjänar att studeras. Den utgör en väsentlig del av de gamla skärgårdssamhällena.

Storheten i skolorna blev den uppgift de fyllde i en tid, då skolväsendet var i sitt begynnelseskede.  Under perioden 1845 – 1925, alltså under 80 år, gick några tusen barn i ett 20-tal lotsbarnskolor efter kusten.

Lästiden varierade från fyra månader till två terminer per läsår. Under visningen präglades av kvalitet.  Många elever erhöll ingen annan utbildning än vad dessa skolor gav, men skapade sig ändock en framtid. De flesta blev lotsar eller fyrmästare, några fortsatte och blev ingenjörer eller akademiker.

Ordningen för lotsbarnskolorna upphörde 1925, när de överfördes till skolmyndigheterna med undantag av lokalfrågorna.

En kungörelse angående skolor på lots- och fyrplatser utfärdades 1918. Den stadgade, att om nya lokaler erfordrades, ålåg det Lotsstyrelsen att genom nybyggnad, ombyggnad eller tillbyggnad tillgodose behovet. Folkskoleinspektören skulle samråda med vederbörande lotsdirektör ifråga om lokalbehov, men i övrigt svarade skolmyndigheterna for skolorna på lots- och fyrplatserna.

Så här efteråt är det att beklaga, att den pionjäranda som präglade skolornas huvudmän, lärarpersonal och elever, inte uppmärksammats av dem som skrivit skolhistoria.

LOTSBARNSKOLORNA

Varför uppstod lotsbarnskolorna?

1842 års folkskolestadga föreskrev, att minst en skola skulle upprättas i varje socken. Denna förlades i regel till kyrkbyn, den centrala platsen i socknen. Svårigheterna med förbindelserna mellan öarna i kustbandet och kyrkbyarna utgjorde ett skäl till att skolor inrättades på lots – och fyrplatserna.

Initiativet togs av lotsmyndigheterna med stöd av personalen. Här möter vi positiva drag hos personalen, som eljest beaktats i ringa grad.  Socknarna hade svårigheter att uppfylla myndigheternas krav på att ge alla undervisning. Det fanns motstånd mot det nya “påhitt” skolorna utgjorde. Hade inte lotspersonalen visat intresse för att skolor inrättades i skärgården så hade barnen fått vänta länge på möjligheter till skolgång.

Lotsbarnskolorna kom att fylla en viktig uppgift, när det gällde att vidga undervisningen till avlägsna delar av socknen. Ett skäl till lotsarnas intresse för att skolor skulle inrättas i skärgården var, att de insåg värdet av utbildning. Lotsarna fick kontakt med många människor från främmande länder. De behövde därför kunna läsa, skriva och räkna. Dessa krav gjorde sig alltmer gällande efterhand som sjöfarten utvecklades.  Tidigare generationer saknade dessa elementära kunskaper.

Lots- och fyrpersonalen kom att intaga en särställning till skolundervisningen i förhållande till andra grupper, som motarbetade byggande av skolor.

Lotsyrkets historia

En sammanfattning av lotsyrket och dess historia bildar bakgrund till att lotsbarnskolor inrättades.

Lotsens yrke är gammalt. Någon exakt tidpunkt när verksamheten började kan inte fastställas. Behovet av vägledning för fartygen vid trafik efter kusten ökade efterhand.

Redan i Söderköpings stadslag från 1280 och i Visby lag från början av 1300-talet samt i Magnus Erikssons allmänna stadslag finns bestämmelser om att lotsning skulle bedrivas. Lagarna föreskrev att om skepparna inte kände farlederna skulle de använda någon som kunde “säga honom led”, som uttrycket löd.

På 1500-talet organiserades lotsväsendet med åldermän utsedda av magistraten i sjöstäderna och erhöll fast form.  Lotsarna skulle avlägga ed inför magistraten.  Edsformuläret undertecknades av lotsen och bevarades i magistratens arkiv och plockades fram vid behov.

I början var det fiskare och andra skärgårdsbor, som utförde lotsningarna, men efterhand som behovet ökade, växte en speciell lotskår fram. Lotsen brukade ett hemman som ett slags tjänstebostad.

På 1630-talet underställdes lotsärendena Amiralskollegiet och kom därmed att sammanfalla med den marina organisationen. I den sjölag Karl XI lät utarbeta stadgades, att skeppare skulle taga lots och i anslutning till lagen utfärdades 1696 en förordning angående lotsväsendet i Sverige och Finland. En ny lotsordning tillkom 1798 och därmed skapades stabilare regler för lotsningens utövande.

Stora fordringar ställdes på lotsväsendet i samband med sjöfartens tillväxt. Förutom kännedom om farlederna skulle lotsen hålla kontakt med skepparna, både svenska och utländska.

Att vara lots medförde ett strapatsrikt liv. Fartygen angav inga bestämda ankomsttider, beroende av väder och vind som de var. Lotsen spanade över havet för att upptäcka när fartygen hissade lotsflagg eller blossade.  Något annat sätt att meddela sig med lotsstationerna fanns inte vid den tidpunkten.

Vädret var ofta mindre tjänligt med perioder av hårda stormar eller stiltje, varför lotsarna fick vara borta från hemmet under många dygn. Segelfartygen bordades från små segelbåtar, vilket kunde vara mycket komplicerat.  Lotsarnas barn växte upp i en miljö, där livet dagligen stod på spel. Ingen talade om havets faror.  De ansågs naturliga för havets män.

När skolan kom till skärgården

Innan folkskolestadgan tillkom fanns i 1686 års kyrkolag föreskrifter om att präster och klockare skulle verka för att ungdomen lärde sig läsa i bok, främst katekesen. Långt in på 1800-talet fanns många, som inte kunde läsa och skriva. Detta gällde även lotsarna. De använde bomärken, när de behövde underteckna handlingar.

Den nya skolreformen mötte motstånd hos många människor, som ansåg den vara ett intrång i deras frihet.  De ville själva bestämma över sina barn, Protokollen från sockenstämmorna berättar om motståndet mot den nya ordningen samt de argument som användes.

Den nya skolan med skolhusbyggen skulle bli dyrbar. Det kunde räcka med den gamla ordningen, när skolmästarna vandrade omkring i byarna och lärde barnen katekesens huvudstycken.

Människorna fick inte bli för boklärda, så att de drogs bort från jordbruket. Lotsarna röjde en annan inställning.

I många socknar rådde skillnader i tänkesätt mellan skärgårds- och sockenfolk i övrigt, varför lotsbarnskolor tillkom, innan övriga skolor började sin verksamhet i socknen.

Studium av protokollen från sockenstämmorna lämnar exempel på de strider som förekom kring den nya skolreformen. Ett är från Delsbo i Hälsingland. Anledningen till att detta exempel väljes, sammanhänger med att denna socken visade aktivitet att bygga skolor och blev därigenom på visst sätt föregångare.

Sockenstämmans protokoll från 1843 visar hur det gick till när skolstadgans bestämmelser skulle förverkligas. På stämman den 12 februari detta år yttrade bonden Pehr Ersson, att ingen konung kunde föreskriva för honom vilka lärare som skulle taga hand om hans barn.

En annan bonde ansåg att människan inte blev bättre genom att hon kunde läsa.  Han påpekade att en student i socknen straffats fyra gånger för stöld.  Stämmans ordförande svarade honom att även studenter kunde vara lastbara.

På stämmorna klagades över att den nya skolan blev dyrbar. Folkskolestadgans genomförande skulle utarma bönderna. Stämmans ordförande svarade, att när folkskolestadgan beslutades i riksdagen, så tillstyrkte bondeståndets talesmän förslaget.

En ny anda kom att prägla skoldebatten i Delsbo, när Lars Landgren blev kyrkoherde i socknen. Han deltog i sin första sockenstämma i socknen den 15 maj 1844. Stämmor kom sedan att hållas den 16 juni, 24 juni, 21 juli, 18 augusti och 23 november samma år.

Vid samtliga stämmor stod skolfrågan främst på föredragningslistorna. Småningom blev det fart på skolbyggena. Bönderna vek från sitt motstånd och började skänka timmer och utföra dagsverken. I allmänhet byggdes skolhusen genom s k gångled. Varje bonde utförde ett visst antal dagsverken.

Lotsarnas kamp för att erhålla skolor och undervisning ute i skärgården utgör en kontrast till den strid som pågick i många socknar.

Ett exempel på lotsarnas intresse för att få lotsbarnskolor är en skrivelse från lotsarna i Blekinge, daterad den 14 februari 1846, till chefen för Södra lotsfördelningen.  Lotsarna önskade, att en ambulerande skola skulle inrättas på Långören.  Lokal hade ordnats och lärare var vidtalad.  Kunde överenskommelse träffas med fiskare och andra skärgårdsbor om avgiften för deras barn, så skulle lönen till läraren kunna höjas utöver det föreslagna.

I skrivelsen föreslogs, att skolan skulle börja den 1 maj 1846 och hållas hos lotsåldermannen Petter Larsson, som var beredd att upplåta ett rum till skollokal. Lotsfördelningen biföll framställningen.

Lotsarna slöt upp kring sina skolor. Den disciplin som präglade hela lotsningsverksamheten, bl. a. genom att den var inlemmad i den marina organisationen, medverkade till att det gick snabbt att inrätta skolor på lots- och fyrplatserna.
Anskaffande av lokaler, transport av ved till uppeldning av lokalerna samt andra organisatoriska frågor löstes utan svårigheter.

Kungligt brev om lotsbarnskolor

Den officiella motiveringen till att skolor skulle inrättas angavs redan den 19 jun i 1845 i ett kungligt brev. Brevet lyder i korthet:

Lotsreglementet föreskriver att lotslärling, vilken företrädesvis skall tagas av lotsarnas söner bör för vidare befordran kunna tala, skriva och räkna, men undervisning för lotsarnas barn samlas på flera av de större lotsstationerna.  För att avhjälpa denna brist skall fem ambulerande skolor inrättas, nämligen Tjockö, Runmarö, Sandhamn, Landsort och Dalarö.

I korta satser angavs syftet med lotsbarnskolorna. Myndigheterna ansåg det givet, att barnen skulle efterträda sina fäder och övertaga lotshemmanet och tjänsten.

Kungabrevet preciserar lotsförordningens krav på att lotsen skulle kunna räkna, läsa och skriva. Brevet blev därmed ett betydelsefullt dokument.

Med stöd av brevet började uppbyggnad en av lotsbarnskolorna. År 1845 tillkom fem skolor, men redan 1855 hade antalet ökat till tretton och 1874 fanns nitton skolor.

Något senare uppgick antalet till tjugotre skolor, trots beslut att endast inrätta tjugoen. Saken ordnades genom att två skolor hänfördes till någon av de övriga.

Skolorna inrymdes i tillfälliga lokaler, iordningställda av lotsarna eller i lediga utrymmen på lotsstationerna och i fyrarna.  På några platser byggdes skollokaler eller omändrades befintliga lokaler. På Runmarö fanns en skola vid Södersunda. Huruvida den nybyggdes eller om en äldre byggnad restaurerades kan inte fastläggas, men det senare alternativet är troligast.

Av skolan vid Södersunda, som användes någon gång på 1800-talet, då kommunen byggde ny skola i Uppb y, finns några grundstenar kvar samt skolans avträde.

På Strupö i den småländska skärgården finns en skola från 1700-talet. Den byggdes en gång för annat ändamål, men omändrades till skollokal och användes sedan under lång tid till lotsbarnskola.

Skolhuset på Dalarö brann ned vid en vådeld 1874. Undervisningen in­ställdes, då någon lämplig lokal inte fanns att tillgå. Den nya skolan på Dalarö byggdes och bekostades av kommunen. Samarbetet mellan kommunen och lotsbarnskolorna blev bättre, även om motsättningar alltjämt fanns kvar.

Kommunerna såg helst att barnen gick i sockenskolorna, medan lotsarna önskade få behålla sina skolor. Det fanns motiveringar till lotsarnas inställning. De önskade ha kvar skolorna och därmed sina barn i lotsplatsens närhet.
De första skollokalerna var enkla till utförandet. Några krav restes inte utan barnen fick finna sig i enkla anordningar.

Arbetet i skolorna

Undervisningen skedde i innanläsning, biblisk historia, geografi, natur­lära, räkning och skrivning. Senare tillkom andra ämnen, såsom sång, gymnastik, engelska och hur kompassen skulle användas.

Den första lärarpersonalen saknade utbildning för sitt yrke. Den bestod av självlärt folk. Några seminarier för utbildning av lärare fanns inte med undantag av en skolmästareskola i Lund.

Men i takt med skolväsendets utbyggnad tillkom seminarier. Småningom anställdes endast utbildad personal vid lotsbarnskolorna. Många av dem var kvinnor, robusta till sitt väsende, vilket krävdes med hänsyn till eleverna. Eftersom många elever inte tidigare gått i skola, så bestod klasserna av elever i åldrarna sju till nitton år.

När kurserna slutade hölls examen.  Den blev en högtidsdag på lotsplatserna med uppslutning av alla som kunde deltaga.

Lotsbefälet kom med sitt fartyg. Prästerna inbjöds vid dessa tillfällen, men anmälde ofta förhinder.  Ansåg de resorna för strapatsrika och tidsödande?   Eller rådde det spänning mellan sockenskolorna och lotsbarnskolorna? Det verkar så.

Motsättningarna försvann dock efterhand som lotsbarnskolorna inlemmades i socknarnas ordinarie skolväsende, men en spänning fanns länge kvar. Lotsarna uppskattade sina skolor och önskade behålla dem så länge som möjligt.

När lotsbarnskolorna drogs in, fick barnen längre väg till skolorna och många måste bo på fastlandet och vistas hemifrån under månader.

Bevarade dokument visar, hur många barn som deltog i skolorna samt antalet läsdagar. Vidare fanns anteckningar om barnens fäder, om de var lotsar, fyrmästare, tullare, fiskare eller skärgårdsbönder.  Dessa yrkesgrupper fanns alltid representerade.

Elevernas betyg angavs i andra termer, än vad vi senare vant oss vid. Uttryck som hjälplig, bra, klen, var några vitsord. När det gällde flit och uppförande förekom gott och god, men ibland även någorlunda, försvarligt och tämligen.

De ambulerande kurserna räckte 3 á 4 månader.  Under denna tid klarades ingen fullständig genomgång av kurserna.  Därför antecknades med enkla termer i betygen, hur långt man hunnit, t.ex. halva Europa, hela katekesen, delar av Sverige e.t.c.

Hur trivdes barnen i lotsbarnskolorna? Här är meningarna delade. För ynglingar i 19 års-åldern med robust sinnelag och längtan att komma ut på haven kunde några månade r på skolbänken bli instängt och besvärligt.

En sagesman berättar, att pojkarna ibland kom till skolan med sprängladdningar i fickorna. Lärarpersonalen fick vänja sig vid hårda tag och rottingen användes flitigt i uppfostran av skärgården s barn.

Denna stränghet hörde tiden till. Föräldrarna uppmuntrade lärarna och uppmanade dem att ”klå ungarna, om de blev alltför besvärliga”.

Vad kan dokumenten berätta?

Lotsverkets berättelse till kungen den 21 maj 1875 konstaterar, att barnen och lärarna vid lotsbarnskolorna skött sig väl samt att föräldrarna hyste intresse för skolorna. Lotsstyrelsen kände förhållandena genom omfattande inspektioner.

Inte endast lots- och fyrpersonalens barn gick i skolorna utan även barn, som bodde i närheten av lots-  och fyrplatserna. De fick betala till lotsverket för att få nyttja skolorna.

På några platser upplät skärgårdsbönderna lokaler och svarade för uppvärmning en av dem. Fördelningen av barnen mellan lots – och fyrpersonalen framgår av den årliga statistiken.

Som exempel anges, att år 1875 gick 400 barn i lotsbarnskolorna. Av dem tillhörde 231 barn lots- och fyrpersonalen, medan 169 barn kom från andra föräldrar.

År 1877 fanns 23 skolor med 422 barn. Från lots­ och fyrpersonalen kom 240 barn, medan de övriga 182 barnen hörde hemma hos fiskare, tullare eller skärgårdsbönder.

Elevernas antal varierade med hänsyn till platsernas storlek samt till personalens ålderssammansättning. På platser med unga familjer fanns många barn, medan i andra skolor endast sex barn eller ännu färre undervisades.

Människorna på lotsplatserna höll samman, även om det dagliga nötandet skapade irritation.  Isoleringen danade en särskild atmosfär, men skolorna medförde någonting nytt och utgjorde en medelpunkt i lotssamhällets vardagsliv med dess jämna lunk.

Vid ambulerande skolor var skoltiden mellan 3 och 4 månader.Lärarpersonalen fick därför uppehålla tjänstgöring vid minst tre skolor. Lästiden vid de fasta skolorna utgjorde två terminer liksom vid de vanliga sockenskolorna.

Personalen anställdes av lotsdistrikten. Hur det gick till framgår av ett exempel från västkusten.

Matilda Simonsdotter, som ändrade sitt namn till Simonsson i samband med att hon anställdes vid verket, svarade för skolorna på fyra platser; Väderöarna, Dyngö, Hafstenssund och Nordkoster. Hon undervisade i regel ungefär 270 dagar om året.

Under många år fostrade hon barnen vid lots- och fyrplatserna på västkusten och blev legendarisk i skärgården. Lotsarna hade skyldighet att med segelbåt transportera henne mellan olika skolor.

Hur ansträngande ett år kunde bli, visar de fyra examina hon höll varje år. Hon var en självlärd skolmamsell, född 1850, och hon kunde konsten att upprätthålla disciplin och hantera rottingen, när så påfordrades.

Lärarinnorna trivdes med sina yrken. En del kom från städerna, men många var skärgårdsflickor, vana vid isolering. Några gifte sig och stannade kvar i skärgården medan andra flyttade efter några års tjänstgöring. Många skärgårdsbarn erhöll sin första och kanske enda utbildning av dessa skolfröknar.

Den lärarpersonal som anställdes, fick styrka sin lämplighet att undervisa lotsbarn med intyg från präster eller andra inflytelserika personer.

Ett exempel utgör anställandet av läraren Gustaf Svensson. Han hade avlagt examen vid skolmästarseminariet i Lund år 1839 . När han sökte en tjänst vid en lotsbarnskola, fogade han intyg från pastorn i Östra Sallerup samt från Norin i Finja.

Intygen visar, att Svensson kunde undervisa barn, samt att han förde ett hedrande, nyktert och anständigt liv. Svenssons betyg från skolmästarseminariet samt Norins intyg återges för att visa, med vilken noggrannhet man prövade lärarnas lämplighet, innan de erhöll anställning vid lotsbarnskolorna.

“Vid idag inför Constitoriales och Direktionen för allmänna barnskolan hållen offentlig examen, har skolmästaren från Östra Sallerup Gustaf Svensson, som åtnjutit undervisning på härvarande Skolmästare Seminarium, ådagalagt sådana insikter i nedanskrivna ämnen, att han gjort sig förtjänt av följande vitsord”:

Catekes                               Berömlig
Biblisk historia                Berömlig
Svensk historia               Godkänd
Geografi                              Med beröm godkänd
Arithmetik                         Godkänd
Kalligrafi                              Försvarlig
Rättstavningslära          Godkänd
Linearteckning                 Försvarlig
Trädgårdskonst                Godkänd
Undervisningsgåvor      Berömlig

“Under sitt vistande härstädes har Gustaf Svensson ådagalagt berömlig flit och städse gjort sig känd för ett hedrande upp­förande, varför det är nöje att honom sålunda vitsorda, han därjämte inskriven i Nykterhetsföreningen, till det bästa.”

Norins i Finja intyg:

”Skolläraren herr Gustaf Svensson, som föddes den 26 juli 1814 i Linneryds församling uti Småland, hitkom från Östra Sallerup år 1840 och har sedan oavbrutet bestritt barnundervisningen inom denna socken, först uti ambulerande och sedermera i fast skola, varvid han städse ådagalagt utmärkt nit och sällsynt skicklighet uti allt vad till yrket hörer, dessutom har han en exemplarisk vandel samt med ljusa insikter i salighetsläran förenat ett ordentligt och vördsamt bruk av de dyra nådemedlen, så att han förvärvat sig icke blott skolstyrelsens utan ock hela församlingens odelade högaktning och tillgivenhet, vilket allt på hans egen begäran intygas, då han nu yppat den för mig och sockenborna högst obehagliga avsikten att söka annan lägenhet”.

Det finns exempel på de krav myndigheterna ställde på personalen.  Ett är beslutet om att anställa Gustaf Melin på Vållö lotsplats. Skrivelsen lyder:

”Sedan Kungl. Maj:t och sistlidne års stat anbefalt att en ambulatorisk skola skall å Vållö inrättas för lotsarnas barn, och till lärare vid denna skola anmält sig Gustaf Melin, som företett betyg om vana vid barnens under­visning och god frejd, alltså varder han, Gustaf Melin antagen och förordnad att tills vidare, och så länge han gör sig förtjänt att tjänsten. innehava, förestå berörda skollärarbefattning, varvid honom bestås 66 riksdaler 32 skilling banko årligen, emot förbindelse att fyra minst tre månader på året, räknat från den tid som framledes skall bestämmas, undervisa lotsarnas barn å Vållö och närmast intill liggande lotsplatser uti:

  • Svenska språkets innanläsning, lilla och stora Catechesen, samt några utdrag ur Bibliska Historien.
  • Att skriva läslig och tydlig latinsk stil.
  • Att räkna till och med Quatuor Species.

Skolande undervisningstimmarna bliva fyra före- och tvenne eftermiddagen. Därvid, om barnens antal sådant medgiver, företrädelsevis växelundervisningsmetoden bör användas.
Läraren är det tillåtet att därest utrymmet sådant medgiver, även mottaga privata barn till undervisningen.
Vid lästerminens slut skola barnen undergå offentlig examen, förrättad av läraren i någon av lotsbefälets och barnens föräldrars eller målsmäns närvaro, och vartill även inbjudes närmaste prästerskap.
Skolläraren skall under lästerminen bo hos lotsarna utan betalning och därest utrymme i deras boningshus saknas, är det deras skyldighet att hos annan person hyra ett tjänligt rum, vilket även kan begagnas till skolrum, samt i de fall undervisningen förrättas under årstid, då eldning kan förekomma, är det även lotsarnas skyldighet att besörja om densamma samt ljus, däremot bekostar läraren förtäring och allt övrigt själv.”

Lönen till läraren betalades av lotsstyrelsen medan lotsarna svarade för lokalerna, uppvärmning och belysning samt bostad till läraren. Det krävdes betydande insatser bland annat beroende på svårigheterna att transportera bränslet till öarna.

I slutet av 1800-talet fanns övervägande lärare och lärarinnor med utbildning från seminarier eller gymnasier.  Några exempel ur personalförteckningarna anges för att visa, vilka som innehade tjänster vid lotsbarnskolorna.

  • Astrid Fredrika Elisabeth Hägglund, född 1888, anställdes vid Svartklubbens lotsplats höstterminen 1919.
    Under vårterminen 1920 tjänstgjorde hon vid Understen.
    Hägglund hade genomgått åtta klasser vid Statens Normalskola för flickor.
    Hon fortsatte sin tjänst vid samma skola till höstterminen 1923.
  • Lotten Veström, född 1866, anställdes 1920.
    Hon var utexaminerad från Högre Elementarläroverket för flickor i Uppsala.
  • Bertha Andrea Svensson på Långöra hade avlagt examen vid småskoleseminarium.

Många lärarinnor fick anställning vid lotsbarnskolorna omedelbart sedan de utexaminerats. De stannade några år och sökte sedan anställning vid andra skolor.  Denna tjänstgöring blev i hög grad meriterande för deras fortsatta verksamhet.

Lotsstyrelsen angav i samband med att lärarna förordnades hur undervisningen skulle bedrivas. Några i detalj utformade undervisningsplaner fanns inte, även om lotsstyrelsen sneglade på planer, som fanns för det allmänna skolväsendet. Barnen skulle undervisas i följande ämnen:

  • Innanläsning
  • Att skriva läsligt och tydligt
  • Att räkna de fyra räknesätten

Anställningsförhållandena reglerades genom kontrakt mellan lärarna och lotsdistrikten. När lärarna anställdes, fick de underteckna ett kontrakt i vilket de förklarade sig nöjda med föreskrivna villkor och förband sig att följa kontraktet till alla delar.

Enligt kontraktet var lärarna skyldiga att tjänstgöra vid de skolor lotskaptenen anvisade. Vid sekelskiftet utgick en lön för tjänstgöringen på 300 kronor. Till beloppet kom ålderstillägg efter 5, 10 och 15 års väl meriterad tjänst.

Kontrakten gällde tills vidare med fyra månaders uppsägning.  Personalen åtnjöt ingen fast anställning, utan kunde sägas upp eller förflyttas efter hand som barnantalet växlade eller anslagen blev knappa.

Anställningsförhållandena var säregna. Det var innan arbetsmarknaden blev organiserad och en fast ordning skapades genom lönereglementen. Idag skulle det närmast vara otänkbart med kontraktsbunden personal. Sådana anställningsformer förekommer inom statsverket endast i fråga om enstaka tjänster, svåra att inplacera i löneplaner.

När kontraktet och anställningen upphörde, erhöll den anställde ett s.k. arbetspass.  Exempel på sådana är en handling, utfärdad av övre norra lotsdistriktet 1908 till Vendla Vikman. Hon hade tjänstgjort på Bergudden och Holmögadd under fyra år. På kanslispråk kom arbetspasset att lyda:

”Chefen för Övre norra lotsdistriktet gör veterligt att lärarinnan Vendla Vikman, 25 år gammal, varder tilldelad vitsordet, att hon. under tjänstetiden redligen och väl förhållit sig”

Hennes respass, hållet i en synnerligen stram stil, kompletterades med en personlig rekommendation av t.f. lotskaptenen i Luleå. I denna skrev han, att Vendla Vikman hade skött alla sina åligganden på ett berömligt sätt. Enligt den personliga rekommendationen besatt hon god undervisningsförmåga och lyckades bland eleverna upprätthålla ordning och gott skick. Hon rekommenderades till dem som behövde hennes tjänster.

Lotsbarnskolornas omfattning

 

För att visa den omfattning lotsbarnskolorna hade under år 1875, då de synes ha varit mest omfattande, lämnas här några statistiska data:

Lotsplats Antal Elever Antal undervisningsdagar Lärare
Norra Lotsdistriktet
Tjockö 26 76 C.W. Alard
Furusund 24 75 Thora Henschen
Husarö 14 75 Thora Henschen
Sandhamn 30 180 Gustaf A.Söderberg
Runmarö 38 150 C. W. Alard
Dalarö 14 78 Hanna Eriksson
Landsort 10 149 Amalia  Iviodin
Södra lotsdistriktet                      
Kråkelund 5 80
Wållö 14 93 P. Jonsson
Långören 39 86 J. Thobiasson
Aspö 19 84 J. Thobiasson
Västra Lotsdistriktet
Brännö 16 75 Julie Miller
Hönö

Kalfsund

17

18

78

78

Julie Miller

Maria Mollberg

Rörö

Kungshamn/Hållö

9

15

77

78

Maria Mollberg

Maria Mollberg

Dyngö 10 91 Mathilda Simonsdotter
Wäderöarna 11 90 Mathilda Simonsdotter
Hafstens sund 12 90 Mathilda Simonsdotter

 

Under året gick 400 elever i 21 lotsbarnskolor . Undervisningsdagarnas antal varierar mellan 75 och 180.

Vid åtta examenstillfällen deltog företrädare för pastorsämbetet.   Lotsbefälet kände gemenskap med sina skolor.  Lotskaptenerna och lotsåldermännen deltog därför vid alla avslutningar.

År 1925 fanns endast 13 lotsbarnskolor i verksamhet med 79 elever, varav 53 barn tillhörde lotsarna.

Lotsplats Distrikt Antal elever Antal undervisningsdagar
Övre Norra
Holmögadd 4 110
Nedre Norra
Bremö 5 109
Storjungfrun 4 105
Mellersta distriktet
Arholma 13 84
Furusund 11 104
Svenska Högarna 3 104
Landsort 8 87
Gotska Sandön 4 92
Huvudskär 9 86
Östra distriktet
Ölands norra udde 8 115
Ölands södra udde 4 114
Södra Distriktet
Hallands Väderö 2 94
Västra distriktet
Väderöarna 4 114

Lärare och elever berättar

Berättelser från dem som gått i någon av skolorna eller tjänstgjort som lärare är fåtaliga. De flesta är borta. Men de berättelser som finns lämnar redogörelse över hur det gick till i skolorna.

En hård disciplin tillämpades. Under kort tid skulle kunskaper i elementära ämnen inhämtas. Främst skulle, som nämnts, eleverna lära sig läsa, skriva och räkna. Eleverna var robusta påverkade av ett hårt skärgårdsklimat.

Lärarna saknade till en början formell utbildning och undervisade var och en på sitt sätt. Många lärare tjusades av skärgårdsnaturen och blev skolorna trogna.

Anna Wikman, numera fru Sjöstedt, Piteå, var lärarinna vid lotsbarnskolorna. Hon är 82 år gammal.
Våren 1913 utexaminerades hon från småskoleseminariet i Öjebyn utanför Piteå.
1914 – 1920 tjänstgjorde hon på Rönnskär och Bjuröklubb.

Anna Wikman berättar om förhållandena på den tidens lotsbarnskolor. Lönen utgjorde 600 kronor per år samt reseersättning och traktamenten vid resor i tjänsten.

Lönen var 100 kronor högre än vid kommunala skolor. I reglementet jämställdes tjänsten med en fyrmästare, alltså en relativ hög ställning på rangskalan.

Hon började tjänstgöringen den 12 januari 1914 med en fyramånaders kurs vid Rönnskär.  Hon hade fem elever i fem klasser.  Fyra av barnen tillhörde fyrmästaren och ett av barnen fyrvaktaren.

Skolan hölls i lotsstugan. Inredningen bestod av långbänkar, ett bord och en stol för läraren. På väggen fanns en karta över Sverige och en världskarta. Några andra hjälpmedel i undervisningen förekom inte. Läroböckerna var ålderdomliga. Lokalen uppvärmdes med en öppen spis.
Hon var endast 19 år, när hon började tjänstgöringen. Undervisningen pågick under fem timmar varje vardag för äldre elever och fyra timmar för nybörjare.  Då barnen och lärarinnan bodde i fyrbetjänthuset, så hade de kontakt med varandra även under fritiden.

Kursen på Rönnskär slutade i mitten av april. En ny kurs inleddes på Bjuröklubb den 2 juni. Där fanns nio elever. Sju av barnen tillhörde lots- och fyrpersonalen, medan två var barn till fiskare.

Även här utgjorde lotsstugan skollokal. Den var gammal och skröplig och bestod av två rum. Det ena rummet användes till skollokal och det andra till bostad för läraren.

Några svårigheter med disciplinen förekom inte. Oro blev det bara i klassen när fartyg passerade utanför fönstret. Sådant inträffade ofta under sommaren 1914, då första världskriget började.

Bjuröklubb utgjorde mötesplats för konvojerna med tyska fartyg. Här bytte lotsarna mellan syd- och nordgående konvojer. I stugan samlades lotsar från Järnäs i söder och Luleå i norr samtidigt som undervisningen pågick.

Lotsbefälet tjänstgjorde som skolinspektörer för skolorna.  De kom på besök och prövade barnens kunskaper.  Prästerna framhöll, att lots- och fyrpersonalens barn tillhörde de bästa vid konfirmationsundervisningen genom att de kunde lärostyckena bättre än andra barn.

Matematik utgjorde ett älsklingsämne. Intresset för ämnet var stort hos eleverna. Många av pojkarna siktade på att bli sjöbefäl eller erhålla anställning vid lotsverket. För inträde vid navigationsskolorna krävdes höga betyg i matematik.

Fröken Wikman slutade lärartjänsten 1920, då hon gifte sig med Wiktor Sjöstedt. Hennes man tjänstgjorde på Sydostbrottens fyrskepp.  Han ville inte gifta sig med en yrkesarbetande kvinna.  Hon slutade skolan på villkor att han skaffade sig en landbaserad tjänst.

Sjöstedt blev fyrvaktare på Holmögadd 1924, flyttade sedan till Rönnskär.  Fyrmästare blev han på Germandö 1938 och flyttade till Bergudden 1945, där han stannade till pensioneringen 1953.

Helga Grönqvist. Under åren 1903 – 1910 fanns en skola på Limön utanför Gävle. Limön ägdes av domänverket. Skogen sköttes av verket, medan jordbruket var utarrenderat.

Skolrådet i Gävle inrättade en skola på Limön för att barnen inte skulle behöva resa till fastlandet för sin skolgång. Från skolan på Limön finns material i stadens arkiv. Den liknade de av lotsstyrelsen bedrivna skolorna.  Jämförelse kan därför göras mellan skärgårdsskolor med olika huvudmän.

Helga, dottern till arrendatorn, var en av eleverna. Hon är nu 83 år och har hela sitt liv bott på Limön. De senaste åren har hon vistats i Gävle under vintrarna, men flyttat till Limön, när isarna gett vika i Gävlebukten.

Med minne för detaljer berättar hon vältaligt om skolan och om livet på en skärgårdsö.
Helga föddes på Limön den 1 november 1893. Hennes far, Wilhelm Grönqvist, var fiskare och jordbrukare. Han arrenderade jordbruket av domänverket. Grönqvist fungerade som fyrmästare, men bodde inte i den bostad som fanns inrymd i fyren.
Som arrendator bodde han på arrendatorbostället. Den friställda lägenheten användes till skollokal under åren 1903 – 1910.
Antal skolpliktiga barn var åtta-nio stycken.

Utöver familjen Grönqvist bodde på Limön fiskarna Viktor Berg, August Danielsson, Alfred Westergren, Gustaf Söderhäll, Erik Söderhäll och Per-Axel Nordin.

Skolåret omfattade samma tider som gällde för skolorna i Gävle.

Skolan sorterade under skolrådet i Gävle och inspekterades av skolinspektören.  Undervisningen skedde med klasserna samtidigt, med viss uppdelning av arbetet enligt B-skole principen. Det kunde vara litet störande, men det gick bra ändå.

Lärarinnan tyckte att Helga skulle bli journalist, eftersom hon var bra på att skriva. Hon gjorde dock aldrig några anteckningar om livet på Limön.

Under hennes skoltid fungerade tre olika lärarinnor.  Den första kom från Utvalsnäs och hette Anna Eriksson. Hon flyttades därifrån, när skolan kom till Bönan. Hon tjänstgjorde på Limön åren 1903 – 1905.

Därefter kom en fröken Hulda Grönqvist, men på grund av sjukdom tjänstgjorde hon blott 1 1/2 år. Hon dog på mentalsjukhuset i Uppsala några år senare. Hennes far var tullman.

Den tredje lärarinnan kom från Göteborg och hette Agnes Krook.  Hon slutade på Limön 1910.

Helga konfirmerades vid femton års ålder i Hille kyrka. Läsningen skedde under månaderna november-december. Hon och en kamrat gick över isen till Bönan, sedan landsvägen till Hille kyrka och därefter hem igen. Det gick en hel dag för de två timmarnas undervisning. Vägförhållandena var dåliga och många gånger fick flickorna traska genom drivorna.

Barnen från Harkskär hade längre väg att gå, men de behövde inte gå över isen.

Skoldisciplinen var fast och barnen skulle sitta stilla och ordentligt. “Vi hade fostrats hemifrån, så det var inget problem. Lärarinnan slog oss aldrig. Det var lika för alla barnen.”

Samtliga fiskare hade ko och gris. Grönqvist hade som arrendator sex kor, gris och höns. Dessutom hade alla uppodlade potatisland. Vintertid stödde mathållningen på saltad fisk, strömming och kött.  Den var enkel men omväxlande.

Tidigare fanns lotsar på Limön, men de hade flyttats till Bönan före 1903. Limöbornas kontakt med Bönan var dålig. I Gävle däremot fanns allt öborna behövde. Eftersom landvägen från Bönan till Gävle var dålig och inga bussar fanns, var båtfärd till staden den enda naturliga kommunikationen.

Skolan på Limön lades ner omkring 1910.

Helga Grönqvist gifte sig med en fiskare Hillberg och kom att stanna på ön.

Erling Örden gick på Lotsbarnskola på Strupö – en ögrupp belägen 30 distansminuter utanför Västervik. Från sin skoltid 1912 – 1917 har han många minnen.

Lärarinnan Augusta Lindgren undervisade även på Häradsskär och tidvis även på Ölands södra udde. Hon var skicklig men kunde ibland tappa humöret, när barnen blev besvärliga.

Kroppsaga förekom sällan, utan det stannade vid en längre träta. Hon hade sin hund med till skolan varje dag och den utsattes för sträng aga inne i klassrummet. Eleverna ansåg att det låg en mening i detta.

Elevantalet uppgick till ca 15. Genom att Augusta Lindgren undervisade i andra skolor blev läsåret endast 3 á 4 månader.  Under årets övriga månader fick barnen hjälpa sina föräldrar med fisket och skötseln av lotshemmet.

Lotsbarnskolan på Strupö nedlades 1919 och ersattes av en skola, som Misterhults kommun byggde. Ungefär samtidigt byggdes en skola på Vindö.
Båda skolorna är numera indragna och eventuella barn från öarna får gå i skolor på fastlandet.

Den första motorbåten kom till Strupö 1917. Tidigare seglade lotsarna från Västervik.  Telefon installerades några år senare. Innan motorbåten och telefonen kom kändes isoleringen besvärande. Ibland dröjde det månader, innan lotsarna fick kontakt med Västervik.

Det blev en vana att ungdomen samlades vid lotsbryggan, som utgjorde öarnas träffpunkt. Vid större högtider, t.ex. jul och påsk, träffades man i hemmen, lotsar och fiskare var för sig. Även om sammanhållningen på öarna var god fanns något av klasskillnad mellan invånarna.

Erling Örden började inom lotsyrket, men sökte annat arbete då möjligheterna att erhålla fast anställning inom lotsverket syntes begränsade. Lotsarnas söner kände sig inte längre lika bundna till yrket.

Örden är numera pensionär och tillbringar fem månader av året på Strupö på släktens gamla lotshemman.
Han minns med tillfredsställelse livet i den gamla skolan, även om undervisningen blev bristfällig och inte gav de kunskaper han behövt under ett långt liv. Lotsbarnskolan gav dock en god grund.

En annan elev från Strupö är Anker Öhlin.  Han gick i skola där 1909 – 1914 och blev sedan fyrmästare på ön.  Efter skolan fortsatte han att studera per korrespondens.  Han läste svenska, matematik och bokföring. Skolan på Strupö gav goda kunskaper, men de var otillräckliga, när han kom ut i livet.

Barnen undervisades i samma klassrum. Det innebar, att medan de yngsta lärde sig läsa och stava, så inhämtade de äldre barnen högre visdom. Hur det gick att hålla ihop det hela är svårt att förstå, men den formen av undervisning var vanlig vid många skolor på den tiden.

När terminen på Strupö slutade med examen, skulle lärarinnan till Häradsskär eller Ölands södra udde, där ny termin började.

Ragnar Pousard gick i Agö Lotsbarnskola utanför Hudiksvall under höst­ terminen 1917.

Familjen bodde tidvis på Agö, även om fadern var stationerad i Hudiksvall. Under tjänstgöringen på Agö fick sonen gå i den lotsbarnskola som fanns där. Skolan inrymdes en trappa upp i fyrmästarens bostad.

Denna termin gick sex elever i skolan. Förutom Ragnar i lägsta klassen fanns där Gunnar Lindfors, Rut och Edvin Olsson i fjärde klassen samt två elever i femte klassen.

Lärarinna under höstterminen 1917 var Margit Nordlöf från Gävle. Året därpå kom fröken Selander, lotsdotter från Bremön.

En dag under hösten blev det visitation.  Lotskaptenen kom med inspektionsfartyget från Gävle, ankrade upp utanför lotsplatsen. Han hälsade med en stilig honnör på lärarinnan och de sex barnen. Utfrågningen började och eleverna svarade så gott de kunde.

Lotskaptenen följde förhöret med ena ögat och med det andra såg han en malmbåt som rullade och stampade utanför klipporna.
Efter förhöret förklarade lotskaptenen, att han funnit ordningen god. I visitationsjournalen antecknades, att han besökt skolan. I dörren gjorde han på nytt stram honnör, gick ombord på tjänstefartyget och for vidare.

Av de sex eleverna ägnade sig endast Gunnar Lindfors åt lotsverket och blev fyrmästare på Gotland.  De övriga sökte sig till andra yrken. Ragnar Pousard blev adjunkt vid läroverket i Hudiksvall.

Erik Norman på Runmarö i Stockholms skärgård berättar, att lotsbarnskolan vid Södersunda fanns kvar till 1880, då socknen byggde skolan vid Uppby. Den gamla skolan hade tillkommit genom lotsarnas insatser.

Normans farfar var lots. Han rodde efter slutförd lotsning från Stockholm till Runmarö. Ett lotsuppdrag kunde ibland ta en vecka beroende på vindens styrka. Varje uppdrag betalades med ungefär 5 kronor jämte skaffning ombord på fartyget.

Mitt uppe i detta strävsamma liv hade lotsarna tid att tänka på barnens skolundervisning. Det inger respekt, när man ser händelserna i historiskt perspektiv.

Barnen kunde vara besvärliga, men ordningen upprätthölls. På Runmarö hade lotsarna utsett en förtroendeman, som skulle hjälpa läraren att upprätthålla ordningen i skolan. Läraren försökte först att komma till rätta m ed de bråkiga eleverna. Om detta inte hjälpte tillkallades den utsedde lotsen.

Skolväsendet saknade tradition, varför komplikationer uppkom, när pojkar i 19-års åldern satte sig i skolbänken tillsammans med 7-åringar för att lära sig läsa, skriva och räkna. Havet utanför skollokalen lockade och det är lätt att förstå, att äventyrslystna pojkar gjorde revolt.

Under många år var C.W. Alard lärare på Runmarö. Han anställdes 1853 och fick stadgat rykte som sträng skolmästare.  Förutom på Runmarö höll han skola på Tjockö.

Hans stränghet blev ett debattämne på öarna, men han gav barnen solida kunskaper, som de fick nytta av under hela livet.

Alard var en praktisk man. Han byggde bl. a. en orgel, som ännu finns på Runmarö.

Erik Thorslunds mor tjänstgjorde på Holmögadd, Bergudden och Fjärdgrundet. Hon gifte sig med en fyrmästare och fortsatte som lärarinna även efter giftermålet.

Under läsåret 1916 – 1917 undervisades Erik Thorslund tillsammans med sin bror och fyrmästarens dotter i Thorslunds lägenhet, bestående av rum och kök.

Efter en tid inredde fadern ett klassrum på vinden, där det fanns ett kallutrymme. Han bearbetade lotsstyrelsen för en lotsbarnskola på fyrplatsen. Efter en omfattande skriftväxling kom beskedet, att en skola fick inrättas. Den blev inte stor, endast fyra elever.

Erik Thorslunds betyg från femte klassen vid Fjärdgrundet är daterat den 28 maj 1921. Det blev hans sista från lotsbarnskolan. Han fortsatte sedan utbildningen vid andra skolor och blev folkskoleinspektör.

Hans berättelse visar de svårigheter som fanns, när det gällde att ordna undervisning på isolerade lots- och fyrplatser i Norrland. Uppoffringar gjordes i olika avseenden för att ge lots- och fyrpersonalens barn samma undervisning som gavs barn på centrala orter.

Ewald Nordberg, Kalmar, berättar, att det i Blekinge fanns flera lotsbarnskolor. Platserna växlade med hänsyn till barnantalet, men skolor fanns på de kända platserna Utlängan, Långören, Östra Hästholmen, Aspö, Gökalv och St. Ekön. Några av skolorna fanns kvar till 1920-talet.

Folkskolläraren Hjalmar Berglund har skrivit några artiklar om verksamheten vid skolorna. Hans fader gick i skolan på Långören. Både Nordberg och Berglund har rika minnen från skolorna, även om de själva inte varit elever där.

Ewald Nordberg blev lotsplatschef i Kalmar.

G. Hörlin, slutade tjänsten inom sjöfartsverket på Gotska Sandön, där han var fyrmästare. Han började i lotsbarnskolan på Eggegrund.

Förutom fyra syskon Hörlin, gick fiskare Sjölins barn i skolan. Före jul 1912 flyttade familjen Hörlin till Understen och skolan upphörde på grund av b rist på elever.

Lärarinna på Understen var fröken Abrahamsson, som gifte sig med fyrbiträdet Häggrot.

Fröken Holmgren kom efter fröken Abrahamsson. Hon stannade till 1920, där en lärarinna kom från Grisslehamn. Fröken Holmgren gifte sig med fyrbiträdet Hägglund.

Då familjen Hörlin flyttade från Understen nedlades skolan. Småningom kom Hörlin till Gotska Sandön. Där fanns en skola från 1938. Den sorterade inte under lotsstyrelsen.

Lärare var Karin Jansson.  Hon efterträddes av fröken Johansson, som tjänstgjorde till vårterminen 1943.

Sedan kom Gunhild Carlsson. Skolan upphörde 1962, då Hörlins barn var fullvuxna. Under de sista åren var det besvärligt att hålla skolan igång på grund av ett begränsat antal barn. Vid några tillfällen fick Hörlin själv tjänstgöra som lärare.

Trots att Hörlin endast gått i lotsbarnskolor under fyra månader varje läsår besitter han ett omfattande kunnande förvärvat under hårda år i sjöfartens tjänst. Livets skola ger även kunskaper.

LOTSBARNSKOLORNAS ROLL I SAMHÄLLET

1842 års beslut om folkskolestadga medförde förändringar av hela det svenska samhället. Det är svårt att överblicka den inverkan beslutet fick i olika avseenden. Varje socken ålades att bygga skolor. Före folkskolestadgans införande kunde bara ett begränsat antal barn gå i någon form av lärdomsskola.

Folkskolestadgan och 1846 års lag om skråväsendets avskaffande blev vittgående beslut.  Ett samband finns mellan de två reformerna.  Även om de förberetts under lång tid, överraskade de många.

I förväg var det svårt att inse konsekvenserna av skolplikten och den ökade näringsfriheten.  När besluten var fattade, började en period för att förverkliga dem och samtidigt formades den utvecklingsoptimism, som kom att prägla 1800-talet.

Lotsbarnskolorna intog en begränsad plats i det samlade skolväsendet, men fyllde en funktion i vår folkskola, även om historien om dem aldrig kom att skrivas. Anledningen till detta är främst, att sjöfolk alltid levt i skymundan i det historiska skeendet.

Lotsbarnskolorna startades samtidigt med beslutet om 1842 års folkskolestadga. Lotsarna skaffade lokaler, anställde lärare och inhandlade undervisningsmaterial.  Förutom bidrag från lotsstyrelsen lämnade lotsarna stöd i många avseenden.

Rapporter, anvisningar och föreskrifter, protokoll och inspektioner ingick i lotsarnas arbetsuppgifter.  Sockenskolorna startades under större vånda genom att de saknade organisation.

Lotsbarnskolorna fick maritim disciplin över sig, medan sockenstämmorna med motsträviga sockenmän hindrade eller i varje fall försenade uppbyggnaden av sockenskolorna.

Efterhand som sockenskolorna blev allmänna även i skärgårdskommunerna, minskade lotsbarnskolornas betydelse. Det ansågs riktigt att dessa särskolor inlemmades i socknarnas skolväsende. Ett annat skäl var att barnantalet på lots- och fyrplatserna minskade och att skolkostnaderna samtidigt steg.

Men lotsbarnskolorna fanns kvar till 1925, då beslut fattades om deras indragning. De ersattes med inackorderingsbidrag, vilket gjorde det möjligt för barnen från öarna att bo på fastlandet under terminerna. Det var en olägenhet för barnen att vistas borta från hemmen, men detta uppvägdes av den bättre undervisningen.

Lotsbarnskolorna orkade nämligen inte följa med i utvecklingen på skolväsendets område. Svårigheterna att anställa kvalificerad personal vid mindre skolor blev allt större. Lotsarnas intresse för de egna skolorna minskade när pionjärandan tynade bort.

Omsorgen för skolorna åvilar inte längre lotsarna. Den har övertagits av de kommunala myndigheterna. Den sista resten av lotsbarnskolornas 80-åriga epok är skollokalen på Landsort. Sjöfartsverket äger skollokalen men kommunen svara för undervisningen.

Erik Severin

Stockholm mars 1977

Since 1693 piloting anything afloat